Glöd – Del 2

VARNING: novellen innehåller förnedring, psykologisk dominans, bondage, och tortyr. Om något av detta anses stötande, läs ej vidare.

———————————————————————–



Som jag berättade tidigare hade jag fått en inbjudan att spendera kommande helg ute på Nadines sommarställe. Det var ett hus ute på landet, långt från bebyggelse och störande grannar, men viktigast av allt avsides från lyssnande öron. Jag antar att det var det som var tanken i alla fall, att ingen skulle kunna höra mina skrik.



Det hade gått snart en vecka sedan nyårsafton och snön låg fortfarande tung. Nadine hade inte hört av sig sedan det som hänt, så när brevet kom (vem skickar brev nuförtiden?) blev jag både glad och förvånad.



Jag visste dock inte om jag vågade tacka ja. Att överlämna mig själv helt till Nadines perversa fantasier, för det förstod jag nu att det var (jag hade gjort research på internet!), var något jag inte visste om jag var redo för. Brevet var även signerat av Erik, vilket fick mig att bli extra tveksam.



Min käkmuskel hade slutat verka efter Nadines hårdhänta behandling och mina kinders blossande rödhet hade redan lagt sig. Ville jag verkligen uppleva det igen? Vad var Nadines gränser? Hur långt ville hon gå? Jag hade känt henne sedan mellanstadiet, men efter vad som hänt kändes det som om en ny sida av henne kommit fram. Det var en sida som jag både fruktade och fann spännande. Litade jag på henne? Det korta svaret var fortfarande ja. Men när Erik var vid hennes sida var jag inte så säker.



Flera dagar passerade, och jag fann mig ofta framför hallspegeln stirrandes på brevet, oförmögen att bestämma mig vad jag ville. Tidigt på fredagsmorgonen fann jag mig återigen i den champagne-luktande hallen med brevet i handen. Nyfikenheten och kanske bristen på spänning i mitt liv fick mig till slut att plocka upp telefonen och sms:a Nadine att jag tackade ja. Jag bad dessutom om ursäkt för den korta notisen.



Jag gick otåligt fram och tillbaka i hallen med magen full av fjärilar. Vad skulle hända nu? Jag kände mig rädd och upphetsad på samma gång, men efter ett par minuter landade Nadines svar i min inbox.



’Hämtar dig vid fem.’



Jag hade hoppats på mer detaljer eller i alla fall ett längre svar. Lite smått besviken gick jag för att packa för resan.



Tiden fram till fem gick olidligt långsamt och oron växte för varje minut som passerade. Jag hade tagit ledigt för att kunna förbereda mig mentalt, men vid ettiden började jag undra om det varit klokt. Jag drack te för att lugna ner mig, men det verkade inte hjälpa.



”Natalie, skärp dig för fan”, mumlade jag till mig själv.



Men till slut gick jag in i sovrummet, drog ner rullgardinerna och drog fram min vibe-stick från byrålådan. I mörkret lugnade den lilla batteridrivna plastleksaken min vilda oro. Det var en välprövad metod att bli av med stress.



Jag spenderade timmen efteråt med att duscha och göra mig iordning. När klockan slog fem stod jag, fräsch, nyrakad, och redo vid vägen utanför min lägenhetsbyggnad. Jag hade till och med tagit mig tiden att måla mina naglar. De lyste nu mörkröda i mina vantar och vinterkängor.



Strax efter fem stannade Nadines bil vid vägkanten och hon klev ut med ett leende. Hennes avslappande småprat fick även min, återigen stigande, oro att lugna sig lite. Hon hjälpte mig även att stoppa in väskan i bakluckan. Hon satte sig framför ratten igen och jag i passagerarsätet framtill, sedan åkte vi iväg. Efter en stund av småprat sa hon abrupt att vi först skulle hämta upp Erik. Vilket återigen kastade mig in i verkligheten av vad jag gett mig in på. Om två timmar skulle jag vara i deras våld ute i en stuga på landet, dit inte ens bussar gick. Det hela fick mig att känna mig konstig inombords, och yr med adrenalin.



Vi stannade utanför universitetet och efter en kort stund hörde jag hur Erik öppnade bakluckan och slängde in en sportväska tillsammans med min mini-resväska och Nadines större koffert. Sedan kom han runt och knackade på min ruta. Jag vevade ner rutan trots kylan utanför. Han knyckte på nacken mot baksätet utan att säga något.



Jag vände mig mot Nadine som nickade instämmande. ”Baksätet, Natalie.”



För en vecka sedan hade jag nog fått ett mindre utbrott om någon behandlat mig på detta sätt. Istället öppnade jag munnen för att säga något, men bestämde mig sedan för att spela med. Jag öppnade dörren och steg ur bilen. Erik tog min plats medan jag satte mig i det kalla baksätet.



”Det är viktigt att du visar henne vem som bestämmer tidigt”, sa Erik vänd mot Nadine, precis som om jag inte vore där. ”Baksätet var en bra början men jag är inte säker på att hon riktigt förstått det än.”



”Ursäkta?!” fick jag ur mig. ”Jag fattar, okej?”



”Du har rätt”, sa Nadine till Erik, och ignorerade mig helt. ”Natalie, ta av dig skorna.”



Jag blev plötsligt häpen över det upprörande sättet hon beordrade mig på. Jag hade förväntat mig att bli runt-bossad och värre under helgen, men när det nu hände slog det mig rakt i ansiktet. Detta var på riktigt. Det var fortfarande kallt i bilen, men jag bestämde mig för att lyda ändå. Vi var ju här för att leka denna lek trots allt.



Medan jag knäppte loss säkerhetsbältet och böjde mig ner för att snöra upp skorna hårdnade Nadines röst ytterligare. ”Strumporna också.”

Jag slet av mig kängorna en efter en och gav dem till Nadine som krävande höll ut händerna. Sedan fick jag av mig strumporna, vek dem samman, och gav även dem till henne.



”Jaha, och nu då?” sa jag ganska bittert.



”Säkerhetsbältet på, och fötterna på golvet”, svarade Nadine och proppade ner mina strumpor i en av kängorna. ”Jag behåller dem till på måndag.”



”Mhm…” Jag hade trots allt svårt att hålla förakten borta från min röst.



Jag satte motvilligt ner mina bara fötter på den mönstrade gummimattan som hade fläckar av isvatten här och där från snön som fastnat i mina kängor och sedan smält. Jag kände rysningar sprida sig upp längs benen, och sedan över ryggen och nacken. Nadine gick ut ur bilen och stuvade ner mina skor i bakluckan. När hon kom tillbaka igen vände hon sig mot Erik som nickade godkännande.



”Mycket bra; detta får henne att minnas balkongen”, sa Erik lugnt.



Jag harklade mig för att ge honom svar på tal. Men kom inte på något bra att säga, så det lät bara dumt. Jag mötte Nadines blick i backspegeln och såg hur hennes ögon glödde av upphetsning. Jag kände hur mina kinder plötsligt blev väldigt varma.



”Jag vill inte höra ett ord från dig under resan, Natalie”, sa hon i en hotfull ton trots att jag inte sagt något.



Sedan drog hon fram ett långt ridspö i något svart syntetmaterial och lät det glida ner i baksätet bredvid mig, som för att understryka att det hon just sagt var allvar. Jag kände mig helt knottrig på insidan vid synen av det grymma redskapet för bestraffning. Skulle hon verkligen våga använda det?



Vi svängde ut från universitetets parkering och började den långa bilfärden till Nadines sommarställe. Det tog normalt sett strax över två timmar med bra väglag, och eftersom snön just börjat falla igen skulle det nog ta ännu längre idag. Nadine och Erik talade om allt möjligt under första halvan av resan, och tycktes nästan ha glömt att jag var med.



Strax över två tredjedelar av vägen utbyttes landskapet utanför från platta fält till en ogenomtränglig barrskog. Vi var nu väldigt långt från civilisationen, och de få bilar vi mötte på vägen körde i motsatt riktning. Konversationen hade sedan ett tag övergått till att handla om mig, självklart utan att någon av dem ens kollade på mig.



”Nja alltså, från vad jag har sett så hon låtsas mest vara pryd. Hon har säkerligen sugit mer D än någon annan du känner”, sa Erik hånfullt. ”Fan, hon skulle nog gladeligen suga av mig här och nu.”



”Hah!” fnös jag föraktfull. Min hand for upp över munnen, men försent.



Jag svor inombords när det plötsligt blev tyst i bilen, och Nadine svängde in vid kanten av vägen och stannade.



”Var det där ett ord?” undrade Erik och tittade menande på Nadine, som plötsligt verkade osäker.



”Förlåt”, pep jag, min blick fäst på ridspöet.



”Det där var definitivt ett ord” sa Erik roat. ”Det är som att hon vill bli bestraffad.”



Nadine verkade inte finna de hela lika underhållande. Hon suckade djupt och verkade tveka för ett ögonblick, innan hennes ansikte hårdnade.



”Natalie, ut ur bilen.” Hennes ord fastnade som taggtråd i mig och jag kände hur min puls gick upp i högvarv.



Helt darrig av adrenalin öppnade jag dörren och klev ut i snöfallet. Snön var mjuk men obevekligt kall under mina fotsulor, och jag började genast hacka tänder när jag stod väntandes vid vägkanten. De tog sin goda tid att komma ut i kylan. Men när de väl infann sig på båda sidorna om mig höll Nadine ridspöet i ett bestämt grepp.



”Ner på knä”, sa hon kort.



De skulle verkligen göra det. Bestraffa mig vid vägkanten. Jag kände mig yr. Det var som om mina inälvor slagit knut på sig själva. Tårar av rädsla fyllde mina ögon när jag sjönk ner på knä i snön framför Nadine och Erik.



Som hypnotiserad av ridspöets svaga vajande märkte jag knappt spänningen som uppstått mellan Erik och Nadine. Deras konversation kändes väldigt avlägsen och mer som ett bakgrundsljud till den snöfyllda vinden.



”Jag kan inte göra det åt dig”, sa Erik. ”Du måste visa henne att det är du som bestämmer. Om du backar ur nu så kommer hon aldrig ta dig på allvar igen.”



”Ja, men det känns konstigt. Vi har varit vänner så länge.”



”Du sa att du ville ha henne som husdjur. Att få både och har aldrig varit i korten.”



Nadine suckade. ”Du har rätt; jag är bara nervös.”



Jag kände deras blickar på mig igen och hörde hur det rasslade till ur Nadines jackficka. Hon tog fram ett par handbojor av blankt stål och lät dem dingla från pekfingret. Spasmer gick genom min kropp vid synen av dem, och jag kände mig plötsligt som en docka, oförmögen att röra mig mer.



Erik förde ihop mina armar bakom min rygg, och med ett metalliskt klickande ljud fäste Nadine handbojorna runt mina handleder. Hon måste känt hur jag skakade okontrollerat, för hon klappade mig lugnande på kinden, medan hon böjde sig fram och knäppte upp mina byxor. Sedan tryckte hon ner mitt ansikte i snön, så att min bak pekade upp mot den snabbt mörknande himlen.



Ovarsamt drog hon ner mina byxor till knäväcken och blottade min rumpa för kylan. Snöflingor landade på mina bara skinkor, och vinden bet med isande tänder.



”Okej, Natalie”, sa Nadine med en kall röst. ”När jag är klar vill jag att du tackar mig, förstår du?”



Jag kunde bara nickade till svar. För mina stämband verkade ha snott sig runt varandra som trassliga gummiband.



Nadine tog ett par steg tillbaka för att få bättre svängrum. Sedan tog hon ett djupt andetag, och trots att jag inte kunde se hennes ansikte så visste jag att glöden lyste ur hennes ögon.



Ridspöet visslade genom luften. Obarmhärtigt och träffsäkert skar det första rappet in i min nakna hud. Jag tjöt till av den svidande smärtan, och kände hur ett brännande rött märke tatuerades in. Tårar rann i floder och bildade en frusen liten sjö på marken framför mitt ansikte.



Nadine var dock långt ifrån klar. Hon tog sin tid mellan slagen för att få varje att räknas. Hon var hänsynslös i sin bestraffning, och mina skrik ekade genom skogen. Det var nog tur att mina händer var bundna och att Erik höll mig nere med en fot på min nacke, annars hade jag nog slingrat mig loss och försökt fly från smärtan. Snart hade ett lysande rött rutnät målats över min rumpa.



”Sådär”, sa Nadine, och jag hörde hur hennes röst vibrerade av upphetsning.



Erik tog bort foten från min nacke och ryckte upp mig på knä framför dem igen. Det kändes som om min rumpa hade fattat eld. Jag hängde med huvudet, snyftandes av förnedring och smärta. Plötsligt kände jag ridspöet under min haka och jag frös instinktivt till. Bestämt tippade

Nadine mitt huvud bakåt så att jag kunde se henne i ögonen.



”T-t-t-tack, Nadine”, lyckades jag få fram mellan snyftningarna, och

jag såg hur mina ord fick henne att skina upp.



De lämnade mig på ståendes på knä vid vägkanten och satte sig i bilen igen. Jag fick själv på ostadiga ben, nakna fötter och rumpa, och bakbundna händer försöka ta mig in i bilen igen. Det tog en stund innan jag kom undan den isande kylan, och vi återigen svängde ut på vägen.