Friluftsdagen

Ash vilade huvudet mot glasrutan medan bussen långsamt rörde sig framåt i trafiken. Regnet slog mot rutan. Det dåliga vädret besvärade honom inte, tvärtom fyllde det honom med inre ro. Det var fredag, och Anita hade sagt att friluftsdagen skulle vara kort.



Bussen stannade till och nya passagerare syntes. En synskadad man klev på i mittgången med sin ledarhund. Ash log. Han hade alltid varit förtjust i djur, allt från elefanter till nyckelpigor. Det här var en fin hund, konstaterade han. En svart välbyggd labrador, med största sannolikhet en hona. Han följde hennes ståtliga konturer med blicken. När han beskådade de guldgula ögonen vände hon på huvudet och deras blickar möttes. Hon viftade på svansen och Ash fick en underlig känsla i magen. Blickarna varade inte i mer än några sekunder, men de leende ögonen förblev i hans minne för all framtid.



”Då var det dags för lunch!” ropade Anita. Klasskamraterna slängde sig på sina väskor och började genast glufsa i sig sina medhavda måltider. ”Äckel” sa Ash tyst för sig själv. ”Bara två veckor till, sen börjar sommarlovet.” Det hade klarnat upp i skyn och han promenerade bort på de våta gräsmattorna. Ingen skulle märka om han försvann, det gjorde de aldrig.



Han hade gått i en kvart när han plötsligt hörde ett kvackande. Han såg att det kom från några gräsänder som flaxade omkring och tjabbades. Med blicken följde han hur ankhanarna, med sina gröna huvuden, nöp varandra med sina hårda näbbar. Det var något särskilt som gjorde att han inte kunde slita blicken från dem. Han kände att han blev hård. ”Vad är det som händer med mig?” tänkte han förskräckt, men förskräckelsen övergick sakta till harmoni. Det kändes bra att se ankorna bråka och simma runt i dammen.



”Pappa! Titta på ankorna” hördes en röst. En familj var på väg. Tänk om de såg hans stånd? Det fanns ingenting annat att göra än att springa därifrån. Han rundade dammen och sprang vidare. Springandet gjorde honom bara mer upphetsad. Det var då han såg dem.



Tre Shetlandsponnyer stod i en inhägnad och åt av det fuktiga gräset. Ash kände sitt hjärta slå fortare och fortare. En av hästarna, den största av dem, slutade plötsligt att beta och stod blick stilla i en stund. Sedan kom det. En rak stråla urin sprutade från hästen och mötte marken. Nu kunde Ash inte hålla sig längre. Han kände hur det ryckte till i hela kroppen. Det gick inte att hejda.



När det var över sträckte han ut sig på gräset och blundade. Äntligen var han säker på vem han var och vad han ville i livet.