Du gamla, du fria, du rannsakade

Dialog från ett litet, men ack så övervärderat torp, någonstans i vårt tysta, glädjerika, sköna land.

Gentlemannen tillika åldringen Jante och hans fru Siv, försöker ta dagen som den kommer utan att bli för hårt tagna utav densamma:



– Ingenting kan skära så djupt i en mans hjärta som minnen från somrarna i skärgården, därav namnet.

– Vad fånig du är. Hjälper du mig att bära ut maten i trädgården?

– Men sommaren 1964 när vi träffades för första gången, kan vi inte minnas den tillsammans?

– Det är väl inget fel på dagen vi har framför oss? Vi har ju varandra i nuet också.

– Jo, men vad har det blivit av oss? Vi har spenderat över 50 år tillsammans utan att kunna uppvisa någonting av varaktigt värde.

– Jag vill inte att du rättfärdigar din depression med livströtta tyska filosofer nu igen.

– Påstår du att Schopenhauer hade fel?

– Ja älskling.



Jante vägrar sansa sig när lösryckta skärvor av en svunnen tid passerar revy under hans slutna ögonlock. Det finns en svart magi i händelserna som han aldrig mer kommer att kunna påverka.

Han sträcker sig inåt och försöker röra vid ögonblicken, men de är så riskabelt bräckliga och suddiga.

Varje landskapsbild finns inramad av lidelse i hans inre, i denna tid är han dock utestängd från sin egen hågkomst med nyckeln förlagd.

Upplevde han verkligen den där bekymmerslösa tiden på riktigt? Kontrasten på den förändrade livskvaliteten talar för att hela upplevelsen lika gärna hade kunnat vara en febrig dröm, eller en försvarsmekanism som utlöstes på grund av återkommande ångestattacker.



Där på stranden fanns fiskmåsar stora som häst föl, de störtdök mot de badande och uppvisade en envishet som endast kan matchas av de mest illvilliga styvmödrar.

Skratten upplevdes så äkta och naturliga, Jante och de andra ungdomarna ägde sin tid inklusive varje klippblock de satte sin fot på.

Havet var glasklart och bjöd på vågor med fler bubblor än vilken modern läsk som helst. Färgerna var klarare och djupare. Ljuset varmare, mer välkomnande och omslutande like en famn.



På den tiden var folk hederliga, det låg inga lömska fastighetsmäklare och lurpassade i buskagen utanför sommarstugorna, med kontrakten förrädiskt vikta till pappersflygplan i näven.

Man kunde sålunda ha sitt fönster öppet utan att bli utsatt för aggressiv försäljningstaktik och utnötningskrig. Televisionen var medvetet svartvit för att den omöjligt kunde fånga dessa fläckfria upplevelser på ett trovärdigt vis.



Jantes ungdom är stulen men det innebär inte att striden är över. Man kan faktiskt vara dumdristigt modig utan att ha hoppet vid sin sida.

Han har retirerat, omgrupperat sina talanger och ställt dessa mot svagheterna i den egna karaktären. Kanske går det jämnt ut om man tittar på både de positiva och de negativa dragen i en människa, vem vet?



Någon gynnsam framtid tror han inte på längre, för saker har en tendens att rulla dit det lutar.

Han klänger sig fast vid sina tidigt upplevda höjdpunkter, för utförsbacken är väldigt brant och ett skrämmande ingenting kan skönjas i botten.



Annat var det den där dagen då han för första gången lade ögonen på Siv.

Hon var 7 år äldre än honom, redan en kvinna i ordets rätta bemärkelse. Ärligheten och färdigheterna i köket gjorde henne till ett hett villebråd bland bönderna och de välbärgade.



Det saknades estetisk skönhet i hennes avlånga ansikte och framträdande haka, men i ögonen lyste det en livskraft som var rent magnetisk.

Hon var lång och vig, alltså utrustad för att undfly de herrar som lade för stor vikt vid sitt matfrosseri och försummade konditionen.

Han visste från den första stunden att hon aldrig skulle vika sig inför någon annans vilja, hon var kompromisslös och stormande vild i sin beslutsamhet.



Inledningen på deras relation fortlöpte som varje halvdan människokännare kan gissa: hon antog den moderliga rollen, inte för att hon ansåg Jante vara omogen, utan för att det ingår en viss makt i en sådan dynamik.

Han var redan då övermäktig intellektuellt, så hon gillade det faktum att hon var ett huvud längre och att hon skämtsamt kunde ge honom bröstet när han tog sig ton och brusade upp.



Nog sög han på dem alltid, för han var alltid rädd för sin egen ilska och vad dess frisläppta potential kunde ge upphov till. Det gav honom rent av ett visst mått av stolthet att veta att han aldrig ens använt skällsord mot Siv i pressade situationer.



Hon solbadade alltid naken på klipporna, skrevande med sina naturligt atletiska ben. Han stirrade på henne med en kombinerad nyfikenhet/upprördhet som fick henne att le med två synligt mjölkvita tandrader.

När han stod intill henne masserade hon insidan av hans lår med sina båda fötter; vilka var härligt små med ovanligt runda diskreta tår och platta hälar.

Siv lät honom knulla henne mellan låren och endast där, övningen var både nyttig och karaktärsdanande.

I det skedet retades hon genom att ställa frågan: ”Vad skulle du göra om du fick göra vad du ville med mig?”

Han ville inte diskutera så lågtstående handlingar, han tänkte visa dem tids nog.



Han försökte kyssa henne men hon gled undan och placerade en hindrande hand emellan dem båda. ”Om jag fick en krona för varje gång en man försökte ta för sig.”

Det skall tilläggas att hon till denna dagen av eget beslut har förblivit okysst, anledningen är okänd men bottnar troligtvis även den i ett maktbegär eller någon form av högmod.



Första gången hon har sex med en man så nöjer hon sig rutinmässigt med att runka av hans kuk och hålla dennes pung i ett kvalfullt järngrepp som både får den utsatte att vilja avsluta snabbt såväl som att stanna kvar i handen för evigt.

Sökandet efter balansen mellan belöning och bestraffning präglar hela hennes sexualitet.

Med sin unika teknik kan hon få sitt offer att spruta satsen flera meter, hon studerade och utvecklade flera varianter av metoden till perfektion genom årens lopp.



När hon träffar synnerligen uthålliga män som Jante anser hon dem värdiga att bli avridna, väldigt få har fått komma in i henne, färre har sprutat i den eftertraktade musen och de flesta har sållats bort tidigt i urvalsprocessen.

Hon föredrar ibland scenariot när männen lämnas halvvägs till extasen, då de kan drömma om allt det de gick miste om och bli hennes kuvade leksaker för alltid.

Kärlek var inte viktigt för henne i ungdomen, hon rekryterade älskare som var ovärdiga och lämnade dem olyckliga och trasiga om de vägrade förändras.



Vad som drog henne så starkt till Jante var att han var mer än ett simpelt djur, till och med när han var tänd fanns ett inbyggt motstånd mot att hänge sig åt njutning och infall.

Siv begrep honom inte alls och detta faktum fick henne att stanna kvar hos honom.

De var bägge oförmögna att skapa fungerande relationer så de experimenterade med varandras tillkortakommanden och var i någon mån respektfulla mot varandra från upprinnelsen.



Nu sitter de i trädgården på åldern höst. Jante är mer uppgiven än någonsin och Siv vägrar att kapitulera inför begränsningarna som har gjort henne inkapabel att gå och dessutom döv på ena örat. De fikar och överlägger kring sin resterande tid i livet, plötsligt prasslar det till i buskarna intill huset.

Jante fattar tag i älgstudsaren som står lutad mot bordet och avlossar tre salvor mot ljudkällan. Ett jämrande läte stiger upp mot middagssolen och efterföljs av ett dämpat hasande som tycks röra sig bort från platsen.



Jante stapplar dit stödd på sin vandringsstav, och väl på plats ser han blodspår, brutna kvistar, en herrsko av märket Vagabond samt en kvarlämnad laptopväska.

En fastighetsmäklare har smugit runt och rekognoserat på platsen! Förmodligen har denne också hunnit kontakta sin branschorganisationen för undsättning. Striden är långt ifrån över och Jante inser att hans livsverk – huset som han själv byggt från grunden i sitt anletes svett – är hotat igen.



Det är allmän kännedom att 3 exemplar av mäklare tidigare har blivit fällda i närområdet. En nära vän till vårt par vid namn professor Gunnar, har en särskilt grann budtrissare uppstoppad i sitt privata bibliotek; den mäter hela 201 cm och vållar stor uppståndelse i umgängeskretsen för sina realistiskt stirrande porslinsögon.



Man har i samband med denna exponering lyft fram moraliska och etiska aspekter; men Gunnar har ju för bövelen jaktlicens så varför göra en höna av en fjäder?

Om man nu absolut måste hänvisa till människovärdet, vore det då en lättnad för det goda samvetet om jakttrofén såldes till naturhistoriska museet, och att den där i en glasmonter mottager folkets hycklande tårar?



Jante anser att det finns alldeles för många åsikter i samtiden, han vill ha sin tillvaro enkel med en bostadsmarknad som håller sig på mattan. Sin egen matta till på köpet.

Fast samtidigt vet han med sig att lidandet är konstant hos allt som kan uppfatta den, och lika säkert som att ett andetag åtföljs av ett annat, så kommer Siv aldrig att acceptera att lyckan är förfalskad och grundlös ur ett helhetsperspektiv.



Ironiskt nog så lever Jante och hans fru numera enbart för att motbevisa varandras teser. Fast ute i den kalla mörka evigheten så spelar deras lilla teater givetvis ingen roll alls; kanske kan hela begreppet liv inkluderas i de falska tankekonstruktionerna, tänker han och myser belåtet.

Denna monumentala slutsats skulle komma att bli hans viktigaste bidrag till efterkommande generationer.