Drottningens Fall – Del 1

VARNING: Denna del eller kommande delar av novellen innehåller: BDSM, bondage, förudmjukning, spanking, piercing och tortyr i olka former. Om något av detta anses stötande, läs ej vidare.



-Allt i novellen är ren fantasi-



—————————————————————————————- ——————————————————–



Jocelyn såg sig snabbt om för att försäkra sig om att ingen följde efter, sedan tog hon ett smidigt kliv in på en sidogata. Det svala duggregnet fick hennes axellånga svarta hår att klibba mot hennes rustning och hennes lätta steg hördes knappt mot den nu svagt fuktiga kullerstensvägen. Jocelyn såg väldigt bra ut, även enligt alvmått, med bruna, djupa, mandelformade ögon och väldigt slät, nästan blek hud, som många skulle säga var ’perfekt’. Hennes slanka figur med lagomt stora bröst och mycket smala midja var något som fick andra kvinnor att avundas henne, och män att kolla en gång extra.

Natten var fortfarande ung när hon nådde marknaden där hon skulle möta upp med sina soldater, som hon tidigare under dagen hade infiltrerat huvudstaden tillsammans med. Ett lyckat uppdrag hittils, då hon redan hade saboterat fyra stora katapulter och satt eld på två vapenlager.

Jocelyn Seianadras, som var hennes fulla namn hade sedan länge varit högst på alla ”most-wanted-listor” på hela kontinenten, men detta hade inte hindrat hennes guerilla krig det minsta som nu pågått i tre år, det hade snarare lockat fler anhängare och allierade som också hatade den nya regeringen. Hon hade dock börjat bli trött på att föra detta till synes omöjliga krig, hon var ju trots allt drottning med arvsrätt till tronen i det stora alvlandet Talandras, och efter att hennes man hade dött i en strid nära gränsen till Seraad’Thar hade hon ensam lett denna hopplösa kamp.

”De borde vara här nu.” Tänkte Jocelyn medan hon spanade ut över den tomma marknaden. Det var hennes bästa män och de hade aldrig varit sena förut, men efter tio minuters väntan började hon ana oro. Hon smög ut från gränden och lyssnade intensivt med sin utmärkta alvhörsel, men det enda som hördes var dock rösterna och skramlet av rustningar från de många sökpatrullerna som nu börjat finkamma staden efter inkräktarna. Hon bestämde sig för att ta sig till hamnen där flyktbåten skulle plocka upp dem. Det började bli ont om tid och hon hörde redan ropen från vakterna bara något kvarter bort. Jocelyn småsprang över marknaden, väl över på andra sidan tog hon en sista titt och började sedan följa huvudgatan ner till hamnen. Den välkända saltlukten mötte henne redan innan hon kunde se de första båtarna. Efter ett par minuter var hon framme vid den stora hamnen, en lätt dimma låg över kajen och skymde en del av båtarna. Vaktpatrullerna var nu bara ett par hundra meter efter, och Jocelyn kollade stressat ut över de många båtarna. Tillslut kom ljussignalen hon väntat på, tre snabba blinkningar från en av de större skutorna. Hon gick ut på den breda träbryggan som ledde fram till båten, samtidigt som sökpatrullerna nådde hamnen. ”Varför, har ni inte surrat loss och lättat ankare?!” Ropade Jocelyn lite irriterat när hon närmade sig landgången. Hon tittade upp över relingen och fick syn på ett dussin laddade armborst som var riktade mot hennes hjärta, och hon hörde nu att stadens vakter hade kommit ikapp och gissade att hon hade dubbelt så många armborst riktade mot sin rygg. Hon förbannade sin ouppmärksamhet och att hon hade väntat för länge vid marknaden. Jocelyn såg sig febrilt runt efter en flyktväg men hon visste att om hon bara rörde sig ett hårsmån skulle hon ha minst trettio pilar i sig. Och som svar på tal hörde hon en smått bekant röst från stranden, ”Försöker du några tricks så skjuter mina män för att döda.”

Det var general Zeith’Khan en av de många högt uppsatta adelsmän som bytt sida under den nya regimen. ”Gör du som jag säger kommer du härifrån, utan att ha fått mer än din stolthet skadad… ers höghet” lade han sedan till med ett leende, som Jocelyn inte kunde se men var säker på fanns där.

Hon visste att hon var fast, och hon visste vad som nu väntade av henne. Hon nickade sakta och spände sedan av sig svärdet och pilbågen och lät dem falla ner på bryggan. Hon tog sakta av sig rustningsplåt efter rustningsplåt och lät även dem falla skramlande ner på bryggan. Hon vände sig långsamt om och såg upp mot stranden, där stod säkert femtio man med dragna vapen, och mitt ibland dem general Zeith’Khan. ”Bjud på dig lite, drottning Seianadras, det har varit en lång natt för mina män.. ta av dig resten.” Sa generalen med en uppmuntrande gest. Jocelyn gav honom en mördande blick, men visste att det inte var någon idé att käfta emot. Hon tog långsamt av sig toppen och sedan även trosorna, och möttes av visslingar och kränkande kommentarer från vaktskaran som uppmärksamt följde showen.

Det svala duggregnet träffade hennes bara hud, hon rös till och fick gåshud vilket fick bröstvårtorna på hennes perfekta bröst att hårdna och peka svagt uppåt . ”Ta tre steg framåt och sedan ner på knä!” Löd generalens nu hårda röst. Drottningen tog tre lätta steg framåt på bryggan och sjönk sedan uppgivet ner på knä. Det blev tyst ett tag, och det enda som hördes var vågornas svall mot stranden.

Även om hon vägrade erkänna det var Jocelyn lite upphetsad av hela situationen, hon den ökände rebellen och respekterade drottningen, naken, på knä och hjälplös inför kanske femtio män.

”Vad väntar vi på?” tänkte Jocelyn när hon stått på knä i regnet ett tag. Men hon fick snart sin fråga besvarad, då rasslandet av kedjor hördes då två soldater bärandes på något knuffade sig genom folkmassan fram till general Zeith’Khan. De ställde ner en kista som det hängde ut kedjor och handbojor av stål ur, på marken framför generalen. Generalen öppnade kistan och tog ur en tung halskrage av stål, fäst i en lång kedja, Han dinglade onskefullt med den och sa sedan ”Jag vill att ers höghet sätter på sig den här själv, och sedan upprepar följande: ’Jag är härmed inte längre drottningen av Talandras, jag är från och med nu känd som drottningen av smärta.’ för vi vet ju att det är vad du kommer bli Jocelyn.” ”Kryp nu fram hit!” lade han sedan till med en hård ton.

Jocelyn kunde knappt tro sina öron, inte nog med att han hade henne fångad redan, han skulle förudmjuka henne så mycket som möjligt också. Det konstiga var att det började pirra mellan hennes ben när han uttalade orden: ”drottningen av smärta”. ”Vad är felet med mig?” tänkte hon argt. Hon tvekade.

”Jag räknar till tio Jocelyn, för varje sekund över tio kommer du få ett rapp med piskan med alla här som åskådare.” Sa generalen, irriterade över att hon inte lydde honom.

”Ett.. ” Skrek generalen.

Jocelyn tvekade fortfarande, förvirrad över sina känslor av ilska, uppgivenhet och en kåthet som började komma smygandes.

”Två.. Tre.. Fyra.. Fem..” hördes generalens röst som kändes avlägsen för henne. Hon skakade till sist på huvudet och satte ner händerna på den ovårdade bryggan, och började långsamt krypa fram mot generalen, noga med att inte få stickor i händerna eller knäna.

”Sex.. Sju.. Åtta.. Nio.. ” Skrek generalen ut, när hon äntligen var framme vid halskragen av stål som fortfarande dinglade i sin kedja som Zeith’Khan höll i. Hon tog tag i halskragen med suck, och öpppnade den med båda händerna, sköt undan sitt långa hår och stängde den sedan runt sin smala hals, och tryckte igen det stora hänglåset, och hoppades på att någon visste vart nyckeln var. Stålet kändes som is mot hennes bara hals och hon rös till kraftigt.

”Tio.. Elva.. Tolv..”

”Jag är härmed inte längre drottningen av Talandras, jag är från och med nu känd som drottningen av smärta.” Sa Jocelyn med uppgiven röst, följt av applåder från åskådarna.

”Du var tyvärr lite långsam, ers höghet, hur många rapp blir det?” Sa generalen och tog fram en ridpiska.

”Två.” Sa Jocelyn tyst. ”Högre!” skrek generalen. Det blev tyst ett tag. ”Två piskrapp!” sa Jocelyn högre efter ett tag med en omenad blandning av ilska och trots i rösten, vilket fick henne att rodna.

Generalen ryckte sedan i kedjan som var fäst till halskragen, som var Jocelyns koppel och fick henne att snurra ett halvt varv så att hennes perfekta rumpa vändes mot vakterna. Jocelyn hade aldrig förut känt sig så förnedrad och hjälplös, och tanken på att snart piskas inför alla dessa män fick av någon outgrundlig anledning hennes mage och underliv att pirra hejdlöst. Hon skämdes och hoppades på att ingen skulle upptäcka att hon redan var våt i fittan. Sån tur var så hade duggregnet tilltagit lite och det kalla vattnet träffade henne på ryggen och skinkorna när hon stod på alla fyra och inväntade sitt straff, och hon hoppades på att det skulle dölja..

*Krracckk* lät det första piskrappet som träffade henne över båda skinkorna, och hon ryckte till i hela kroppen av den plötsliga svidande smärtan. Hon bet sig i läppen för att inte skrika. ”Kunde detta verkligen vara på riktigt?” var en tanke som for genom Jocelyns huvud. Hon bet ihop tänderna, blundade och inväntade nästa piskrapp. Efter en väntan som kändes som en evighet kom det andra rappet, dubbelt så hårt som det första. Jocelyn kved till och svankade ordentligt, hon andades djupt och blinkade bort tårarna.

Hon hörde rasslande av kedjor igen och ljudet av tunga läderkängor mot bryggan några vakter som kom ut på bryggan. Sedan kände hon starka händer ta tag i om hennes ben och armar, och den isande känslan av kallt stål runt hennes vrister och och handleder, och slutligen det klickande ljudet av hånglås som stängs. Jocelyn öppnade ögonen och såg att hennes fötter var fjättrade med grova stålbojor med en kedja emellan och ytterligare en kedja som samanfogade dem med det likadana paret som sattes runt hennes handleder. Hon hade aldrig varit så tungt fastkedjad förr i sitt liv, och tanken på att ledas bunden i ett koppel genom den stora staden fick henne nästan att komma. Det ryckte till i hennes koppel och hon kände spätsen av piskan mot sin fortfarande ömma vänstra skinka. ”Dags att ta dig till torget för uppvisning och sedan direkt till fängelsets tortyrkammare, för vi vet ju båda att du längtar att efter att leva upp till din nya titel, eller hur ers höghet?” Hördes generalens elaka röst.

Jocelyn kände ett piskrapp över skinkorna igen, och ryckte snabbt till av smärtan men började sedan försiktigt krypa upp mot staden med kedjorna rasslande mot kullerstenarna, och orden ”Drottningen av Smärta” ekande i sitt huvud. När de passerade de första husknutarna fick Jocelyn ännu ett hårt rapp av piskan men denna gången träffade den henne över anus och blygdläpparna. Hon kunde inte längre hålla sig och skakade i hela kroppen av den kraftiga orgasmen. Det var hennes första orgasm på flera veckor och hon rodnade av skam över komma av piskrappen. ”Drottningen njuter redan av att vara tillbaka hemma.” Sa Generalen med ett gillande flin.

Hon leddes sedan upp på ett stort bord, på torget hon besökt tidigare under kvällen. Hundratals invånare hade redan samlats för se vad det var för uppståndelse. Hon kollade generat ut över folkmassorna och fick syn på ett följe som sakta knuffade sig fram genom mängden. När de kom närmare såg hon att det var den nya diktatorna och självutropade kungen över Talandras: Crezius Sceriae, med ett följe av adelsmän. De kom till slut fram till bordet där Jocelyn stod kedjad på alla fyra med generalen fortfarande hållandes i hennes koppel. ”Drottning Jocelyn Seianadras, en ära att äntligen få träffa er personligen.” Sa Crezius med en lätt bugning. ”Synd bara att det är under förhållanden som dessa.” Forstatte han sedan och gjorde en gest mot hennes koppel. Jocelyn bara blängde ilsket, var det någon hon hatade mer än general Zieth’Khan så var det Crezius Sceriae.

”Jag ska dock ge dig en val, ers höghet.” Sa Crezius med tillgjord hövlighet. ”Ta din plats som drottning vid min sida, och tala om alla planer dina allierade har samt var man kan finna dem. Så ska du få bo på slottet tillsammans med mig, istället för i stadens fängelse.”

Jocelyn tyckte förslaget var skrattretande och spottade på marken framför diktatorn. ”Jahapp om det är så du vill ha det.” Sa Crezius och ryckte på axlarna. Han harklade sedan rösten och ropade med kraftig röst: ”Drottning Jocelyn Seianadras – ledare över upprorsmakarna, har tillfångatagits, och upproret kommer stoppas inom kort. Detta är slutet på en era, och början på en ny tid med mig, Crezius Sceriae som Konung.” Folket applåderade, även om många inte gillade vad de hörde.

Efter att det blev tyst hörde hon steg bakom sig igen. Någon tog tag i hennes hår och tvingade hennes huvud bakåt, en lädermask sattes sedan på plats över hennes huvud och någon drog åt en dragkedja på baksidan. Hon såg knappt ut genom de små springorna vid ögonen men hon märkte att folk började skingras, och det pirrade i hela kroppen. Hon hade ingen aning om vad som väntade så hon var både nervös och upphetsad på samma gång. Hon tänkte på fängelset och på generalens dominans över henne, och hon blev ännu mer upphetsad. Tillslut hörde hon den nu välkända rösten av Zieth’Khan. ”Dags att ta en titt på ditt nya hem då, sötnos.” Och hon leddes mot fängelset.