Bibel-Eva (Del 2)

– Jag är din och ingen annans. Gift dig med mig först. Pep jag som en olycklig burfågel.

– Nej tack lilla Eva. Ni är bara köttfärs i hamsterhjulet som jag har satt i rullning. Förfining och nobel finess är de egenskaper som jag är mottaglig för hos en kvinna, tyvärr saknar din sort dessa förutsättningar. Dessutom ser ni bara en guldgruva i mig och mina gelikar. Låt mig då informera er om att en framgångsrik gruvdrift baseras på svett och tålamod, inte på lust och tjat. Han pratade utan att se ner på mig och jag blev arg eftersom mina rådjursögon var effektiva och beprövade vapen som vunnit mig otaliga duster vid västfrontens alla könskamper.



– Du måste lova mig kärlek och en skimrande vardag annars blir det inget sex! Jag spelade ut mitt sista kort utan att egentligen förstå hur resterande alternativ av livets kortlek kunde missbrukas till max. Jag visste faktiskt inte ens hur en riktigt desperat dam står sig mot kungarna i det här dödläget. Jag trodde mig inte ha någonting att förlora på att bli synad, så jag blev plötsligt både extra modig och dumdristig. Jag knäppte upp min blus och höll fram mina behag emot Bernard. Han reagerade dessvärre som om han blivit förblindad av solens strålar, och gömde ansiktet bakom två framsträckta handflator. Min hjälte var därmed bländad och försvagad, och jag var på god väg att ta kontrollen över vår situation och

framtid.



– Vill du inte känna lite också? Bröstvårtorna är beroendeframkallande för personer med tvivelaktig smak. Min fagra hals är redo att bära dyrbara diamanter. Förresten så kan jag laga svensk husmanskost bättre än vilken adlad kvinna som helst.



Bernard kände sig trängd av min råa framfusighet, han fräste och sköt rygg som ett stort kattdjur i försvar av sitt revir. Jag såg på VD:ns minspel att mitt försök att likställa honom med en oerfaren light-slyna som mig var ett misstag. Till hans nivå kunde ju ingen ordinär medelmåtta rimligtvis stiga ens med ängeln Gabriels hjälp. Slaget var delvis förlorat, men jag retirerade inte till Bernards stora förvåning. Ty här gällde det att visa vilken tuff och ihärdig nybörjare jag kunde vara när tillfälle gavs. Nu gällde det att samla på sig alla sorters brödsmulor, vilka jag säkert kunde få kastade på mig i form av nödlögner och undanflykter. Jag gick för långt en andra gång genom att hävda att min kärlek var oförstörbar, och alltså

av ett odiskutabelt sagolikt värde.



Det gick ett upprört stön genom åskådarna när man hörde mina tokigheter, och min far tog sig för pannan av skam när han såg hur jag bönade under Satan. Min mor hade knutit sina nävar och delade ut slagserier i tomma luften, hon var lika tagen av situationen som jag och visade sitt fulla moderliga stöd. Min närsynta farfar undrade om vi hade tagit av oss

kläderna ännu från sitt hörn där han satt och blev sondmatad. Men någonting långt mer spännande än nakenhet höll dock på att visa sin rätta natur: Rummet omvandlades av mina krav till en scenskola där man repeterade akten då en storslagen mans lilla sköra psyke vacklar vid ruinens brant. Oförmögenheten att hantera motgångar exponerades tydligt i sönderfallets allt mindre beståndsdelar. Bernard fäktade med armarna som om han ville göra sig kvitt en cirkel av dansande osaliga känslodemoner. En sådan ärlighet var vi alla helt oförberedda på, men tacksamhet skulle snart ersätta förvåningen vi initialt kände då Bernard successivt och magnifikt bröt ihop utan att försöka dölja sin sårbarhet.



VD:n stod nu på huvudet av ilska, därifrån gallskrek han med ett såpass precist avvägt utförande att galla frambringades och hamnade på golvet. Sargade bitar av oxfilé förde tankarna till resterna av oss utmattade arbetare efter en lång kärv arbetsdag. Två gröna strängar pumpades likt ett vulkanutbrotts lava ut genom de bägge bubblande näsborrarna och förenades med munnens breda syndaflod. Från att då äntligen ha tystats ned en aning utav sitt ofrivilliga hulkande, hamnade han till sist på alla fyra efter det dramatiska handstående balanserandet. Försöket att resa sig upp gick för den delen inte heller vägen, och resulterade i ett fall baklänges då han halkade på sin uppkastade lunch. Den liggande positionen skänkte

honom dock ett kladdigt samt värdigt nederlag – så han avslutade sin intensiva känslourladdning genom att dra ett sista andetag och sedan spela död med ögonen uppspärrade och frysta i förskräckelse.



Samtliga åskådare applåderade honom för skådespelets mångbottnade finkänslighet och dess konstnärliga detaljrikedom. Uttryckssättet vi bevittnade var lika mycket ett ultramodernt akrobatiskt balettnummer, som en svidande samhällskritik långt mycket fränare än ord. Ett helt nytt språk presenterades för oss, och vi såg lika rädda ut i ett tafatt försök till dialog

med efterlivets kunniga läromästare. Här tog det dessvärre tvärstopp i framstegen. Vi lämnades i beckmörker beträffande syftet med mannens komplexa handlande – vilket gjorde tolkningarna och antagandena så mycket mer varierade och säkerligen

också grövre i sina felaktigheter. En sak var jag i alla fall säker på: Våran VD höll andan i protest, och han började bli blå i ansiktet utav ansträngningen; men besvikelsen efter min olydighet tog förstås allra hårdast under syrestrejken.



Läget började bli kritiskt i konferensrummet; vår VD hade dött symboliskt, och var halvt medvetslös för att sätta oss på prov – men det kändes som om han överskattade gruppens samarbetsförmåga vid krishantering. Chocken var den enda reservplan

vi hade att tillgå nu när rutinen mest bara stank magsyra. Men varför i herrens namn valdes av alla möjligheter detta slappa otydliga ledarskap? Det gick helt enkelt inte att avgöra huruvida VD:ns förfall angränsade till oresonlig bortskämdhet och bakslug finurlighet. Nu låg i vilket fall som helst min älskling där, och pinades som en kvävd fisk på torra land. Ingen hade tvingat mig till den här formen av kreativt tänkande tidigare, jag ville både jubla frigjort och slå sönder företagets porslin på samma gång – men min feminina beslutsångest omöjliggjorde bäggedera.



– Vilket geni! Han vill visa oss hur viktigt det är att sluta smita från sitt ansvar, istället ska vi ta på oss det ansvar som nöden kräver!



Detta utbrast jag när insikten till slut letat sig in i min tjocka bimboskalle. Nu fanns ingen tid att förlora och jag slängde mig över min känslomässigt handikappade VD och fattade tag i hans huvud. Jag blåste in så mycket luft jag bara kunde mellan de vita läpparna. Till svar fick jag en ivrig tunga som virvlade djupt nere i min hals. Jag hade aldrig livräddat tidigare och visste därför inte om att proceduren kunde ta en sådan här smaskig vändning. Med all min kraft försökte jag massera hjärtat hos den nödställde, men han flyttade flera gånger mina händer från bröstkorgen ner till sitt skrev istället. Han märkte snart hur trögfattad jag kan vara och höll dem till slut kvar där i ett grepp utan flyktmöjlighet. Inget livstecken gick att finna i det slappa organet och jag befarade att allt snart skulle vara över.



Det kändes så pinsamt och desperat att hålla i en döende mans könsorgan inför hela gruppen att jag började gråta. Jag kände mig billig, eller rättare sagt: Billigare än vad som blivit normen efter alla de dagliga kränkningar som avlöste varandra. Men applåderna och busvisslingarna runt mig och Bernard antydde att jag gjorde någonting helt rätt. I den

dehumaniserade framtid som stod för dörren, så var detta bland det mest romantiska vissa av åskådarna någonsin skulle komma att få se. Inte ens på internet skulle man komma att hitta mer gripande samspel mycket utveckling och lidande senare. Bernard var den sortens man som bara kunde räddas genom att någon öppet brydde sig om honom, om han å sin sida brydde sig om sin egen räddning återstod fortfarande att se.



Miraklet lät vänta på sig ytterligare någon halvminut. Men sedan sprack gravallvaret plötsligt i tusen bitar, då med ett djupt andetag tätt uppföljt med avslöjandet utav Bernards intentioner. Gruppen hurrade av uppdämd sorg, och näsdukarna återvände till fickorna – för nu ville ödet att jag och VD:n skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Gud å sin sida var lika frånvarande och ointresserad som vanligt, förklaringen på detta gissel låg tveklöst i att jag nått myndig ålder, och därför kunde rå över min egen lycka utan att högre makter blandade sig i processen.



– Smek här tillsammans med mig nu, så styr jag hastigheten. Gör detta som om det vore den mest brådskande plikt. Låt experimentet börja. Och du, håll käften under tiden också.



VD:n tilltalade mig på ett lugnande sätt, och i hans trygga grepp vågade jag dra ner gylfen utan rädsla för det vilda och okända som väntade mig där innanför byxorna. Oavsett om det rörde sig om en kramvänlig boaorm eller en frånstötande likmask, så tänkte jag bjuda in besökaren varthän den än ville gömma sig i min plötsligt ack så samarbetsvilliga kropp.

Det var förövrigt så tyst i rummet att man hade kunnat höra en sofistikerad spya falla från två decimeters höjd. Jag såg mig omkring och alla vännerna levde sig lika drömskt in i den påsättning som jag längtade så innerligt efter. Långsamt och filmiskt trevade mina fingrar förbi pungen och vidare mot ändstationen. Jag kunde där till min förvåning känna hur det

krulliga rövhåret var uppsatt i en liten diskret hästsvans. Jag ryckte upphetsat i hans finurliga överraskning och belönades med ett utdraget stön:



– Mmmmm-mmm-måttlighet! Mmmmm-mähä! Mmmmmmm-magra extas! Prostatan! Prostatan! Där satt den!



Vi fortsatte gemensamt mitt utforskande som ett team. Mina visioner ledde mig sedan mot mandomen och jag log snäll-korkat. Men min glädje blev kortvarig, och fick sig en ordentlig törn när en stickande smärta kom över fingertopparna. Jag slet mig loss och såg att en råttfälla borrat sig djupt in i handen. Bernard hade försäkrat sig om att ingen kvinna skulle få

komma honom nära inpå livet utan vissa incidenter. Han var tvungen att agera så för att kunna veta om de varma känslorna hos mig var starkare än rädslan för fysisk smärta. Bernard visade gladeligen upp att han även konkade runt på både ett knogjärn

och en teleskopbatong i försvarssyfte. Återigen började tårar rinna nerför mina kinder, men det berodde allenast på förnedringen och inte ett dugg på smärtan. Min pappa steg fram och hjälpte mig att plocka loss min sargade hand från slagbygeln. Han var illröd i ansiktet och mycket upprörd över hur illa Bernard behandlade mig.



– Vad tusan skall detta betyda? Varför förnedra en flicka som bara vill ha en trygg ekonomisk framtid? Undrade farsan.



Fortsättning följer…