Sara Loft i London

Sara Loft i London





Grevinnan Sara Loft hade suttit på sin tatamimatta, djupt försjunken i trans. Hon kunde träna sin kropp hur mycket som helst, men om inte själen fick sitt, så var det svårt att nå sin fulla potential. Hon var avslappnad, trots att ryggen var rak och hon satt på sina fötter. Händerna låg på hennes knän och mellan armarna trängdes hennes underbara bröst.

Hon var helt naken och det enda som inte var naturligt på henne, var den tunna gummisnodd som höll ihop hennes hår längst ner på den långa flätan som hängde ner på hennes rygg.



Hennes stora slottsliknande hem, var fritt från folk eftersom Yoda och Martina var på studieresa i Danmark, där Yoda skulle titta på övervakningsutrustning och Martina skulle bekanta sig med de senaste nyheterna inom vapenteknologi.

De hade sett fram emot att åka och Sara hade sett till att de skulle bo bra under tiden. Men det var oerhört skönt att ha hela huset för sig själv. Jagger var den enda som var här nu och just nu strök han omkring på Saras stora marker och hjälpte till att hålla rådjurs och vildsvinsbeståndet nere.

Det var så klart inte lagligt, men det brydde sig Sara inte om. Dessutom hade svampplockarna minskat i antal, sedan Jagger börjat patrullera nejderna.



När Saras kropp kände sig nöjd, lät hon sig falla baklänges som i slow-motion. Hon gjorde en välkontrollerad baklängeskullerbytta och när hon tog emot med handflatorna på den ömtåliga mattan, gick hon upp på händer med benen rakt upp.

Hon stod stilla med slutna ögon och kände hur hennes kropp var helt i hennes kontroll. Så böjde hon lätt på armarna och benen, för att sedan skjuta sig uppåt, snurra runt och landa på fötterna med ena handen i mattan, beredd att kunna agera vidare i en stridssituation.



Hon log och reste sig upp. Sommarsolen stod lågt och värmde genom de stora fönstren. Med mjuka rörelser sträckte hon på sin kropp och mjukade upp sina leder. Nu var det dags för det som stod i fönstret. Ensamt på fönsterkarmen stod ett trettio centimeter långt föremål som såg ut att kunna vara flera hundra år gammalt. Det hade formen av en avlång cylinder med lätt rundad spets i ena änden och den hade ett geometriskt mönster, vars betydelse gått förlorad genom tiden.



Materialet var någon form av elfenben, men enligt Mr. Clarkes brev hade forskare inte lyckats konstatera från vilket djur. Det var i alla fall inte från något nu levande djur! Den var gulaktig i tonen och små sprickor syntes här och var.

Men tyngden var onaturlig. Närmare undersökningar hade visat att det fanns en kärna av renaste jade inuti, men inga fogar gick att finna. Det var som om jaden blivit omgärdat av växande elfenben. Tre stycken sådana här föremål hade upptäckts i Indien och Mr. Clarke hade genom sin frus kontakter lyckats få tag på en av dem. Utan tvekan hade han insett att detta var något Sara skulle uppskatta.



Med de korta instruktioner som ändå fanns i den Indiska kulturhistorien, hade han skickat henne den uråldriga fallosen och Sara hade blivit oerhört glad. Det fanns aldrig något sexuellt dem emellan och Mr. Clarke var verkligen en gentleman ut i fingerspetsarna och fann ändå detta som den enda rätta saken att göra. Sara hade inte tagit illa upp, utan förstod hur hennes gamle betjänt hade resonerat.

Det var endast omtanke och kärlek, inget annat.



I instruktionerna stod det att fallosen skulle stå i solen och helst värmas upp i en halv dag innan den fick användas. När hon naken närmade sig föremålet, hoppades hon att hon var värdig, att hon hade visat att hon fick ta del av en flerhundraårig tradition om inte flertusenårig!

Hennes hand slöts om elfenbensstaven och hon lyfte upp den och kände den egendomligt tunga tingesten i handen. Värmen strömmade nästan magiskt ur den och Sara kände pulsen slå i sitt underliv, hur hennes klitoris svullnade och blev än mer känslig. Hur det nästan gjorde ont av lust i hennes kön.



Den vackra och välformade grevinnan lade sig ner på rygg på golvet, just där solen lyste in. Hon rättade till sin fläta och lyfte vördnadsfullt upp staven med båda händerna och betraktade det uråldriga mönstret. Så tog hon den i ena handen och satte försiktigt spetsen mot sin ena bröstvårta och höll den stilla.

Hur värmen kunde spridas med en sådan kraft och intensitet, var för henne ett mysterium, men hon lät staven ligga emot tills vårtan var alldeles stenhård och vårtgården knottrig. Hon andades snabbt nu och började smeka det andra bröstet med tills hon böjde kroppen i njutning.

Kanske hon skulle säga någonting? Nej! Det här var ett tillfälle för handling, inte ord!





Hon höll andan när staven gled ner för hennes platta mage, över det nakna venusberget och ner över den nu hala springan som delade hennes släta bulle. Grevinnan flämtade till och skakade i kroppen när värmen spred sig explosionsartat ut i kroppen via fittan. Hon gav till ett litet okontrollerat skratt av överraskningen, men stönade snart upphetsat. Och ännu höll hon den bara mot sitt kön.

När hon började dra den lite längs fittan, skakade hon i hela kroppen av njutningen och slog ihop benen om elfenbensstaven och ville aldrig släppa. Men efter en stund särade hon åter på benen och började röra staven mer frikostigt, men speciell hänsyn till den styva knoppen längst upp mellan läpparna. Redan nu var det här nog det skönaste hon varit med om på många, många år, men hon ville ändå fullfölja det hela med att söka upp sitt hål, därnere och med en vridande rörelse gled den bekymmersfritt in i henne.



Utan att Sara själv var medveten om det, stönade hon nu högt nog för att det skulle höras en bra bit i den gamla byggnaden. Tur att de andra inte var hemma!

Med bilder av forntida, vackra Indiska kvinnor med sina fittor fyllda av liknande föremål, ornamenterade tunna kläder, doftande kryddor, färgad rök som omgav dem, knullade nu Sara sin hyperkänsliga fitta och grät nästan av den extrema extasen hon upplevde. Det här var verkligen på gränsen till gudalikt! Hur lång tid det gick innan hon gråtandes, skrattandes låg på golvet i spasmer och erfor de skönaste orgasmer hon varit med om, visste hon inte, men hon vaknade till, utslagen på golvet, med elfenbensdildon liggandes på tatamimattan, mellan hennes ben.

När hon försökte resa sig upp, kände Sara hur hon var svag i hela kroppen, som om hon sprungit ett maraton! Vilken grej!



Efter att ha tagit upp staven, rengjort den och lagt den i sin träask, gick hon på darriga ben in i duschen och försökte hämta sig! Det var inte ofta Sara var imponerad eller mållös, men hon var verkligen imponerad! Mr. Clarke skulle få så mycket beröm hon bara kunde uppbringa!



Tre dagar senare kom Martina och Yoda hem och de berättade om allt de varit med om. Ungefär som vi andra, men deras berättelser handlade om fjärrstyrda robotinsekter, nanokameror, intelligenta sikten, målsökande ammunition och mycket annat spännande.

När Yoda visade Sara bilder i telefonen, råkade det dessutom visas en bild på hur en kuk som var nedtryckt i en asiatisk kvinnas hals.

-Oj, förlåt! Den skulle inte vara där! sa han urskuldande, men verkade inta annars särskilt besvärad. Alla visste ju hur Yoda var!



På kvällen åt de gott och Jagger fick resterna av lammet, vilket fick honom att springa ett varv i rummet, varav halva sträckan upp på väggarna. De skrattade och tittade på den nu stora jaguaren som glupskt åt upp resterna. Sara tänkte med sorg på hur hon tvingats döda hans mamma, när hon anföll Sara, men tyckte att hon ändå uppvägt mycket av det genom att ge Jagger ett bra liv, istället för att han själv skulle bli ett lätt byte i djungeln.

Dessutom behövde hon nu inte skaffa hund. Men de på brukshundsklubben hade vänligt och omlindat bett henne att inte komma dit med Jagger igen, då deras hundar darrade av skräck inför den smidiga jaguaren.



Sara vaknade på natten av att larmet gick. Hon sprang genast upp ur sängen, ryckte åt sig en av sina pistoler som låg intill och for sedan ut ur rummet i endast minimala stringtrosor och ett lätt linne. Larmsignalen angav att det rörde sig om valvet på våningen under och Sara sprang ut till atriet, hoppade över räcket och slog en volt ner på våningen inunder med ena handen på ett räcke.

Pistolen var riktad rakt fram och hon sökte snabbt av synfältet.



-Jag är här! hördes Martinas röst och Sara visste genast att hon kunde släppa det område varifrån Martinas röst hade kommit. Hon hade blivit en kompetent kombattant, tack vare Sara.

Inom trettio sekunder såg Sara att valvdörren var öppen. Hur fan hade det gått till? Men ingen var där och Sara sökte snabbt av rummet. Ingen där! Någon hade varit både skicklig och snabb.



-Vad har hänt! sa Martina andfått när hon kom in till Sara efter att ha sökt av de angränsande rummen. Sara stod och tittade i valvet, där så många dyrbara, hemliga eller på annat sätt värdefulla föremål befann sig, men så vitt hon kunde se, så var det bara en sak som saknades.

Trälådan med elfenbensstaven!



-YOODAAA! skrek Sara och sparkade upp hans dörr. Han låg naken med den uppblåsbara manliga dockan bredvid sig. En tub glidmedel hade trillat ner på golvet och de båda kvinnorna tittade på det sovande IT-geniet och suckade djupt.

-Vakna! sa Martina och snärtade honom med en handduk som legat på en stol. Han vaknade och satte sig upp.

-Du vill nog inte hålla i den handduken! sa han trött, varpå Martina släppte den som om den vore smittad med något elakt.

-Vaken nu? frågade Sara och petade lite på dockan.

-Jaja! Var brinner det? muttrade han och tog på sig sina för små randiga kalsonger.



Sara och Martina förklarade genast och Yoda satte sig genast vid sina datorer och fick upp olika information på fem skärmar. Det gällde att hitta något som rörde sig bort från Saras egendom inom ett visst tidsperspektiv. Han jobbade febrilt och det såg nästan övernaturligt ut och Sara undrade om han snart skulle bli en cyborg eller något.



Hur han bar sig åt, visste inte Sara, men att han var helt uppe i sin uppgift var helt klart, för han märkte inte hur Saras ena tutte nästan låg på hans smala axel. Efter tre minuter hade han fått kontakt med två satelliter, två vägkameror och arton kameror på diverse byggnader och matade sedan in flera långa strängar med kod i sitt avancerade system, vilket fick dem att samverka.



Eftersom de inte visste något om tjuvarna, gjorde han en del antaganden. För det första borde det inte vara en ensam person, de borde ha någon form av färdmedel och dessutom ha ett mål. Någon av de större vägarna, flygplats eller hamn.

När det gått fem nervpirrande minuter fick Yoda ett resultat.

-Här! En Volkswagen Passat färdas mot flygplatsen och är egentligen det enda fordon som skulle kunna passa in i de kriterier jag satt upp!

-Yoda! utbrast Sara glatt och gav honom en puss! Staven var värdefull på flera sätt, men Sara ville hemskt gärna få tag på de som lyckats ta sig in i hennes hem och dessutom fått upp valvet. De skulle inte få komma undan!

-Det går tre flygplan inom en timme och inga privatplan har begärt tillstånd!

-Vart går de?

-Hmm! Hamburg, New Delhi och Kapstaden!

-De tar planet till Indien! sa Sara.



Yoda såg förvånad ut, men Martina som fått de viktigaste detaljerna visste varför.

De skulle inte kunna hinna med planet, eller hejda det utan större anledning än att de brutit sig in och snott en fallossymbol, så istället lämnade de Yoda åt att hacka sig in i passagerarlistan och försöka ta reda på mer, medan de andra två gick till Saras kontor.



Det dröjde inte länge förrän Yoda hade konstaterat att två av passagerarna hade anknytningar till extrem kriminalitet och hade en historia av stölder och andra brott. Det var en man, Arvind Gupta och en kvinna vid namn Koora Pratap, som hade rest med falska pass och på så sätt kunnat röra sig fritt. De hade tydligen dock inte alltid varit kriminella.

Det fanns ingen möjlighet att ta sig till Indien innan deras plan hade landat, så Sara chansade på att hon skulle kunna få hjälp av Mr. Clarke. Han var inte alltid så lätt att få tag på numera, sedan han slutat hos Sara och flyttat till Indien, men hon lyckades och klargjorde snabbt för läget. Han kom inte med onödiga frågor om det hela, utan såg istället till att försöka hjälpa Sara.



Det blev några långa timmar av väntan, som Sara tillbringade med att få ut sin ilska i sitt stora gym, där hon nu anföll figurer som rörde sig mot henne, gjorda i tjockt sandfyllt läder. De snurrade runt och hade armar som kändes ordentligt om man blev träffad, men Sara undvek dem med lätthet och både sparkade och slog figurerna på markerade platser på deras kroppar som simulerade hals, skrev, solar plexus, njurar och andra känsliga ställen.

Martina satt hos Yoda och försökte hjälpa honom att tänka ut en plan.



När så till slut Mr. Clarke ringde hade han dåliga nyheter. De två hade återigen förväxlat identiteter och utan mer information gick det inte att få reda på var de hade tagit vägen. Martina såg då till att läsa upp hela passagerarlistan så att han kunde jämföra med de passagerare som klivit av planet.

Någon verkade ha gått in och ändrat i datasystemen, men Yoda lyckades till slut med Mr. Clarkes hjälp identifiera Arvind och Koora, som under andra namn hade gått direkt på ett plan till London.



Sara stod svettig, med hårslingor hängandes ner från pannan och flämtade. Hon hade inte bytt om, utan hade fortfarande på sig stringtrosorna och linnet. Linnet hade utan att hon märkt det, glidit åt sidan och blottat hennes ena bröst.

-Vi har ett resultat! Vi ska till London! sa Martina allvarligt.

Sara log och torkade sig på en handduk, innan hon drog av sig sina kläder och gick rakt in i gymmets dusch. Eftersom vi tidigare fått detaljerade beskrivningar från när Sara duschar, så hoppar vi vidare till flygplatsen.



Nu hade Martina och Sara samlat ihop det viktigaste och var nu på väg ombord på flygplanet. De hade båda vars en pistol med sig, men de var väl inpackade i handbagaget så att de inte kunde upptäckas av detektorerna. Det var lönt att ta med dem eftersom Sara inte ville slösa tid på flygkapningar exempelvis. Något hon hade varit med om för många gånger utan skjutvapen.

De skulle anlända till London just efter Arwind och Koora, men trodde att de ändå skulle ha lite tid på sig. Yoda satt just nu och gick igenom allt han kunde tänka på och hade verifierat ett par mailadresser de tydligen använde sig av. De skulle vara kvantkodade, men ingenting människan skapat var någonsin perfekt och Yoda hade inga större problem att läsa deras mail.



När Sara och Martina landat efter en händelselös och trevlig flygning, tog de kontakt med Yoda, som gav dem det han hade.

De satt en stund på ett café och gick igenom vad de visste och kunde knappt tro sin tur, om man nu ville kalla det det. En anonym köpare av historiska föremål med ganska begränsat intresse över dess legalitet hade redan bestämt träff med Koora på ett torg i centrala London.

Han eller hon ville väl mötas på ett offentligt ställe och göra upp affären där inget oväntat skulle kunna ske. En rudimentär plan dök nu upp hos Sara och allt eftersom de pratade blev hon mer och mer säker. Det var där det måste ske!

Trots deras förberedelser och försiktighetsåtgärder, skulle Sara och Martina återta lådan på något vis. Men det fanns alldeles för många okända konstanter att ta hänsyn till. Hur mycket folk skulle det finnas där? Vilken typ av människor? Hur gjorde de med betalningen? Hade de livvakter? Beväpning? Hur såg det ut med polisen? Skulle de vara i vägen, eller gick de att använda?



När de var klara med Yoda och hans information begav de sig till sitt hotell och började förbereda sig. Martina var hungrig och efter att ha frågat Sara, så ringde hon upp roomservice med lite snabbmat till sig själv, under tiden Sara började plocka med sin kläder.

När det knackade avmätt brittiskt på dörren, gick Sara och öppnade eftersom hon var närmst. Hon hade precis tagit av sig på överkroppen för att byta om till en bekvämare tröja, men hon var ju som vi vet inte blyg och öppnade ändå.



Den unga mannen som stod med en silverbricka med en korg innehållandes en saftig hamburgare och tjocka pommes frites, samt läsk, kom av sig när han skulle säga något.

-Martina! Din mat har kommit! sa Sara och väntade på att mannen skulle göra något, men han stod bara och stirrade storögt på Saras imponerande byst. Martina kom och tog brickan och skakade på huvudet åt Saras beteende.

Sara log mot honom, pillade lite på sin vänstra bröstvårta och satte sedan fingertoppen mot hans läppar, innan hon stängde dörren. Någon sekund väntade hon på att höra en duns av hans kropp, men han gick vingligt och leende bort genom korridoren.



-Elak du är, Sara! sa Martina och tryckte in hamburgaren i munnen som om hon vore en långtradarchaffis.

-Äcklig du är! kontrade Sara och gick bort till sängen och lade sig på mage vid sin laptop.



Sara förklarade sina planer för Martina, som såg på klockan och log.

-Om allt stämmer så borde vi hinna! Vi lägger allt krut på en liten lucka och ser till att det är vi som äger situationen! De har valt tid och plats, men vi ska se till att stunden blir vår att kontrollera! sa Sara och började söka på datorn och hittade det hon sökte efter ganska snart. Martina tog hand om sina ansvarsområden och lyfte sin mobiltelefon för att börja ringa runt.



När klockan började närma sig åtta och solen var på väg att gå ner, såg både Sara och Martina hur ett indiskt par gick och satte sig på en uteservering mitt på torget. Ingen hade ännu kommit och det hängde mycket på att köparen dök upp, så att inte säljarna beslöt sig för att gå.

Men just som klockan blev åtta, kom det en ofantligt fet herre vacklandes in på uteserveringen och satte sig bredvid det indiska paret.

Arwind var lång och ståtlig med ett kraftigt svart skägg, medan Kaara var liten och späd, fast oerhört vacker. Nästan lite för vacker för en så pass slipad tjuv, ansåg Sara.



Det första som skedde var att en mycket liten brand, anlagd och tajmad av Sara, utbröt under caféets elskåp som satt på utsidan av den gröna byggnaden. Detta ledde snabbt till att strömmen bröts, vilket inte direkt märktes av gästerna, men personalen fick plötsligt händerna fulla och rörde sig inte lika mycket ute bland gästerna.

Sedan sköts plötsligt något upp i luften och alla tittade upp mot det fräsande ljudet och såg när fyrverkeripjäsen exploderade utan förvarning. Ett snabbt besök hos en lokal fyrverkerientreprenör med ett förfalskat brev, en förfalskad rekvisition från staden och ett förfalskat tillståndsintyg, gjorde att Sara lyckades få de stackarna att snabbt som ögat sno ihop ett kraftigt fyrverkeri som skulle vara i tio minuter minimum.

Staden var ju känd för sin dåliga planering, men de gick ju med på den extra kostnaden.



Medan alla satt och beundrade fyrverkerierna och undrade vad det var som firades idag, kom plötsligt ett stort gäng med unga, kraftig män in på torget. Deras ledare, Michael Brown, var ordförande för Liverham Uniteds fotbollssupportrar och han hade fått ett anonymt sms om att deras ärkerivaler, Westpool FC, skulle bränna deras flagga på torget.

De var alla rasande över det hela och tänkte minsann sätta stopp för detta.



Men det var även Colin Palewood som stod på andra sidan torget med sina gubbar. Han hade fått samma sms och såg nu rött, när han såg kräken på andra sidan torget. Nu skulle polisen behövt vara där, men de hade fullt upp några kilometer bort, där en av Storbritanniens mest kända och illa omtyckta mediapersonligheter hade legat med armarna bakom huvudet, iklädd bebiskläder, med en något för ung pakistansk flicka sittandes över hans höftparti.

Han tittade lustfyllt på och jollrade när hon roterade och juckade med underlivet och red honom. Hennes små bröst hade mörkbruna bröstvårtor och hennes hår var bundet i en hästsvans. Fittan var alldeles hårfri och han kunde se hur hennes bruna blygdläppar slickade hans hårda kuk varje gång hon lyfte på underlivet.



Hon spelade barnflicka och tog hand om jättebebisen på det sätt han gillade bäst. Det var kinky, men det var fina pengar!



Under tiden flickan red honom, stormade plötsligt en massa svartklädda män in med ficklampsförsedda k-pistar och skrek allt de kunde. Pakistaniskan flög upp, tappade balansen och föll rakt mot en av poliserna, som sköt en salva rakt upp i taket och sedan var kalabaliken igång! Fler poliser sköt och utanför hördes så klart skottlossningen och insatsen ökade i intensitet och helikoptrarna kallades in.

Två svarta helikoptrar öste ur sig tio man vardera från långa rep och hela huset var nu intaget av olika specialförband, både från polis och militär. Samordningen föll samman men till slut fick de ut den bebisklädde kändisen och den vilt sprattlande, nakna pakistanska flickan, inför nästan hundra hungrande fotografer som ivrigt brände iväg bilder på det hela.



Inte en enda polis skickades för att undersöka ett fyrverkeri utan tillstånd. Polis och militär sökte sedan igenom huset minutiöst och grävde upp trädgård för att finna de terroristvapen som en källa inkommit med information om. Inga vapen hittades, men hans lilla samkväm med en underårig pakistansk flicka skulle senare ifrågasättas.



Kaara och Arwind tittade sig omkring och insåg att något var på väg att hända. De tittade misstänksamt på den fetlagde köparen, men fann att Alfred Bullcock också såg så pass förvirrad ut att han knappast heller visste vad som stod på. Nu gällde det dock att komma undan med hälsan i behåll.

De båda indierna var betydligt snabbare och vigare än Alfred och hoppade snabbt över det låga staketet. De fick göra upp affären en annan dag, men det var nu inte lätt, eftersom de båda fotbollshuligangängen redan börjat rusa mot varandra över torget.



Det var detta ögonblicket Sara väntat på. Hon rusade fram mitt emellan de båda gängen och van och vig som hon var, kryssade hon genom alla de klumpiga männen och undvek att bli både sparkad och slagen. Det var som en scen ur Matrix, för de som lade märke till henne.

Hon hade bara ögon för Arwind som höll träskrinet. Hon såg hur han gav Kaara skrinet och började kämpa sig fram genom männen som skrek och slogs. Arwind var ingen sillmjölke, utan hans kamp präglades av stridsvana och styrka. Men det tog tid för honom att ta sig framåt. Sara däremot gled fram som ett spöke och just som hon kom fram och Arwind kände igen henne, hoppade hon fram och tog emot med händerna i marken och slungade fram benen och fötterna.



Arwind träffades rakt i bröstkorgen och slogs hårt bakåt. Aldrig tidigare hade han fått en sådan smäll och han höll nästan på att tappa medvetandet. Ur spel var han i alla fall och nu vände sig Sara mot Kaara som snabbt fått fram sin pistol.

Sara gjorde en piruettliknande rörelse åt höger och undvek Kaaras skott, som för övrigt dränktes i oväsendet från alla som slogs, samt de detonerande fyrverkerierna. Kulan slog i marken och studsade upp och träffade en man i rumpan. Dock utan livshotande skador, trots att han träffats i hans intelligentaste del av kroppen.



I rörelsen drog Sara sin pistol och avfyrade ett skott, med insikten att risken för ett dödligt vådaskott var väldigt stor. Men hon lyckades med att träffa den kromade pistolen och slå den ur handen på Kaara. Hon kunde inte låta den kvinnan fortsätta att skjuta bland alla människorna.

Kaara höll för handen och svor, men utan att Sara hörde vad hon sa. Lugnt gick Sara fram med ett bestämt ansiktsuttryck och tog helt enkelt skrinet från Kaara. Sedan beslöt sig Sara för att hon nog behövde ge henne en läxa, förutom att hon gärna såg att Kaara blev lite uppehållen.

Hon sparkade Arwind mellan benen för säkerhets skull och slet sedan av Kaara både blus och bh. Kaara slog armarna om sig med ett skrik, men Sara puttade in henne bland alla de skrikande männen och lät henne klara sig själv.



Det var väl det enda som kunde få de lågintelligenta männen att sluta slåss om något så fånigt som fotboll och de stirrade på den nakna, smala kvinnan med de fina delikata pattarna, innan de gemensamt började dra i henne och hennes resterande kläder. Snart var hon helnaken, men innan det hade gått för långt, kom Arwind till undsättning och kastade sig in i högen med buffliga män.



Fyrverkeriet avstannade och till slut även bråket. Sara och Martina var försvunna för länge sedan. Kvar satt en misshandlad Arwind och en tilltufsad Kaara på torget och undrade om de blivit galna.

På caféet satt det ingen Albert och skrinet var borta. De var tuffa, men just nu var de slagna. Det var bara att acceptera. Han gav henne sin tröja och hjälpte henne att skyla sig någorlunda. Just nu var de mindre nöjda med sin kriminella karriär och insåg att de nog inte skulle kunna komma åt skrinet och dess innehåll lika lätt nästa gång.



Sara mötte upp Martina vid deras förutbestämda mötesplats några kvarter längre bort. Sara hade känt ett stort nöje i att se hennes improviserade plan fungerade så perfekt. Hon hade skrinet och visade upp det för Martina med ett stort leende. Martina svarade också med ett stort leende och höll upp ett tjockt kuvert.

-Vad är det? frågade Sara.

-En viss korpulent herre tyckte visst att jag skulle ha detta……….. efter en viss övertalning! sa Martina och slängde kuvertet med sedlarna till Sara.

-Ja, men det var väl trevligt att han var så generös! De kommer säkert någon välgörenhetsorganisation till god nytta, eller hur?

-Jag tänkte också tanken! Trevligt med så samvetsgranna människor!



Det tog hela natten innan ordningen var någorlunda återställd, både på torget och vid kändisens hus. Han släpptes nästa dag och lovade gå till botten med det hela. Hans advokater lyckades fria honom för det där med pakistanskan och såg till att det anonyma tipset kollades upp.

Och kan man tänka sig! Det lyckades! Spåret ledde direkt till en mailadress som användes av en viss Arwind Gupta, före detta anställd vid Indiska arméns underrättelsetjänst. Den Indiska regeringen såg till att han levererades på ett silverfat några månader senare, men han hade svårt att redogöra för vad som hänt.



Räkningen på fyrverkeriet var dyr och när ägarna till företaget undrade varför de inte fick pengarna, uppdagades det att en viss Koora hade varit den som ordnat fram tillstånd och rekvisition. Händelsevis förknippades hon med den där Arwind och kunde lika lite som honom förklara vad som hänt på torget, som var alldeles förstört.

Nåja, de hade ju några nu som fick bära hundhuvudet. Albert var väl den som klarat sig undan lindrigast, men han försökte i alla fall aldrig köpa suspekta historiska klenoder fler gånger.



Utan dröjsmål, tog sig Sara och Martina tillbaka till Sverige och firade tillsammans med Yoda och Jagger. Stackars Jagger råkade komma åt några glas med sprit och raglade omkring inomhus och gjorde små söta ljud ifrån sig innan han till slut somnade uppe på en bokhylla.



Nästa dag skulle Sara in på mammografi, något som de flesta kvinnor gjorde varje år, men Sara fick åka in två gånger om året. Hennes läkare sa att det var på grund av Saras utsatthet för exotiska ämnen, radioaktivitet och andra lite mer suspekta saker. I själva verket hade han ju andra skäl. Två stycken!

Sara var inte dum, men han var rätt söt, så hon lät honom hållas. Det var rätt kul att se honom gå baklänges eller hålla en pärm framför sitt underliv, när hennes bröst undersöktes.



Yoda sov! Han var utmattad och skulle sova i minst sex timmar till. Under tiden hade Martina satt fram den antika löskuken i solen och tog nu ner den. Hennes kakaofärgade, vältränade kropp var felfri och hon höll varsamt om staven, medan hon satte sig ner i en stor kudde i ett studierum på översta våningen, dit ingen skulle komma. redan i hennes händer kände hon värmen och när hon lade den mot fittan, skälvde hon. Otålig som hon var vände hon den nittio grader och tryckte sedan in den tunga, varma staven i sitt våta fitthål. Hon drog efter andan när känslorna tog ut sin rätt och helt plötsligt var det så mycket mer förståeligt varför Sara hade varit så ivrig att få tag på staven igen. Det var nog inte bara sårad stolthet, eller det faktum att det var en gåva från en god vän!



Hon stönade och stönade!