Detta är en novell, utspelad på i en tid då män kan bli gravida och föda barn. Vi får följa en 18 årig kille, vars pojkvän som ska bli föräldrar.
William vaknade mitt i natten av att barnet sparkade. Han försökte fokusera och fullfölja andningstaktiken som han och pojkvännen Robin hade lärt sig på föräldrarkursen för blivande manliga föräldrar. Bredvid honom låg Robin och sov. William ville inte väcka honom i onödan. Han behövde all sömn han kunde få för att orka med att motivera och pusha William under förlossningen.
Värken la sig, men sekunder senare kom en värk som var så kraftig så att William inte längre kunde tiga. Han skrek till och la all kraft på att ta långa djupa andetag. Han hade under hela sitt liv haft en stark smärttröskel, men det här var mer än vad han egentligen klarade av. Han vågade inte tänka på den smärta som skulle uppstå när han skulle börja krysta ut barnet ur det minimala rövhålet. Han visste att det skulle bli ett hästjobb utöver det vanliga, men han skulle inte ha något annat val än att kämpa stenhårt med Robin och sjukvårdspersonal av manligt kön runt omkring sig.
William måste ha somnat om, för när han vaknade sken solen in bakom rullgardinen och han hörde Robin fixa ute i köket. William stapplade sig upp. Hans mage var oerhört jobbig att bära nu. Han gick ut till köket och såg att Robin hade dukat upp frukost på bordet.
När William efter frukosten höll på att göra sig i ordning i badrummet kom en värk som fick honom att tappa allt han hade i händerna. Dessutom kände han att vattnet hade gått då kalsongerna var genomblöta. Daniel som hade hört Williams vrål kom inrusande och insåg att det var dags att åka till förlossningen. Daniel hjälpte William på med de mest töjbara kläder de kunde hitta och med stöttande armar kunde de ta sig ut till bilen.
20 min senare anlände de till förlossningen. Under hela bilfärden hade William flåsat och värkarna var nu under kontroll.
Väl inne på förlossningsavdelningen blev de mottagna av Ahmed, en yngre barnmorska, som vägledde dem till ett ledigt förlossningsrum. Det var likt en operationssal med en brits och en massa teknisk aperaturer.
Förutom Ahmed och Daniel så skulle ytterligare 3 assistenter samt en stödperson vara med. Efter att ha gått igenom det rutinmässiga fick William klä av sig naken och lägga sig på britsen. Han fick sära på benen genom att placera fötterna på ett par fotplattor. Efter att ha känt på magen och lokaliserat barnets position, satte personalen på sig skyddskläder och började förklara för William vad han skulle tänka på när han krystade och gällande andning. William kände en allt större vilja att så fort som bara den få ut barnet, som enligt ultraljudet, var större till växten. En riktig bjässe med andra ord.
När han blev uppmanad att vid nästa värk börja krysta, rättade han på sig och la sig så skönt han kunde, greppade handtagen på britsens sidor och började fokusera på andningen. Värken kom med besked och han tog i, allt vad han var värld. Han hade fått instruktioner om att krysta 10 sekunder/värk. Han kände hur luften höll på att ta slut, men han skulle visa sin styrka. Alla uppmuntrade honom att det var bra, men att han behövde ta i betydligt hårdare.
William kände på sig att det inte skulle bli någon lätt förlossning. Och så rätt som han hade. Under närmare de tolv första timmarna ville barnet inte vika sig en millimeter, hur hårt han än tog i. Han var i det här laget blöt av svett och all kraft höll på att rinna ur honom. Han blev erbjuden regelbundna mellanmål för att få ytterligare energi. Skulle han vetat att en förlossning skulle vara så här långdragen och plågsam skulle han aldrig accepterat en graviditet.
Men nu hade han inget annat val än att fortsätta kämpa, hårdare än någonsin. Det var bara han som kunde krysta fram barnet. Ahmed och hans team hade slutat för dagen, snart skulle ett nytt team ta över. Värkarna var outhärdliga och intensiva. Nu, när ingen personal var närvarande hade han fått rådet att flåsa istället för att krysta.
Under tiden som kvällspersonalen rapporterade för nattpersonalen vad som hade hänt under kvällen passade William och Daniel på att ta igen sig. William hade somnat på britsen där han låg helt naken. Daniel la en filt över honom som låg ihop vikt på en hylla.
Någon timme senare öppnades dörren och ett par väldigt unga killar som presenterade sig som David och Alexander kom in i operationssalen. Efter att ha kollat igenom Williams journal och tagit ett ultraljud var det åter dags för William att fortsätta förlossningen. Då förlossningen pågått i mer än ett halvt dygn och barnet kunde drabbas av komplikationer om det inte föddes inom loppet av några timmar, var det ytterst angeläget att William nu fokuserade och tog i mer än vad han egentligen mäktade med. Alla förberedde sig och Daniel tog tag i Williams ena armhåla då William även i fortsättningen skulle hålla i handtagen på sidorna.
William hade efter pausen och mellanmålen fått ny energi. Nu skulle han till varje pris pressa fram barnet. Han la sig i en skön position, greppade handtagen och inväntade nästa värk. Den behövde han inte vänta länge på och han tog i som han aldrig gjort förut. Alla pushade med pondus i rösterna, men vad de sa noterade inte William. Han kände att barnet började röra sig framåt, men sen glida tillbaka till utgångsläget. Vid nästa krysttag tog han i ett snäppet hårdare. Han kände hur barnets huvud äntligen började pressas igenom det minimala hålet. Alla killarna pushade enormt hårt nu och William fick ytterligare kraft. Han kände inte smärtan, svetten som rann över hela kroppen. Nu var det bara att köra rakt in i kaklet. David manade William att krysta fram det under nästa värk. William fortsatte att flåsa, mer för att inte barnet skulle sjunka tillbaka. När nästa värk slog till med full kraft fick William in en sån kraft så han trodde han skulle spricka. Så här hårt hade han aldrig någonsin krystat förut. Nu skulle det ut! David och Alexander sa att på nästa krysttag skulle William se till att föda fram det, nu var det inte mycket kvar. Avgörandes ögonblick var här. När nästa värk slog till var William beredd på att ta i mer än någonsin. Och det gjorde han. Smärtan kände han, men han förmådde inte skrika. Han fick in ett krysttag som räckte för att resterande delen av huvudet skulle födas fram. Därefter följde resten av kroppen med. William föll tillbaka på operationsbordet, helt utmattad. Inom loppet av en timme hade han fött fram barnet. Mycket tack vare David och Alexander, men även Daniel som alla tre var grymma på att pusha.
Det blev en kille.
Slumpmässigt utvalda noveller från denna författare:
- De passerade alla gränser
- Inget ont som inte har något gott med sig (incest mamma/son)
- Inget ont som inte har något gott med sig (incest mamma/son)
- Hur kunde det bli så?
- Ung knullar medelålders
- Alla sexnoveller från denna författare finns här: Anonym