Tror du på ödet? (del 2)

Efter fikan, med de otroligt goda chokladbollarna, följde jag efter Patrik till vad jag antog var hans rum. Svarta väggar med en vit fondvägg, säng, skrivbord, garderob, spegel. Det stora fönstret gav rummet ett ljust sken som fick de svarta väggarna att se nästan lite gråa ut.

– Ja, sätt dig var du vill, sa Patrik och satte sig i skräddarställning på sängen. Jag satte mig på hans skrivbordsstol och fortsatte min betraktelse av rummet. Några affischer av ett rockband där, några inramade foton där. Kort sagt; ett snyggt rum.

– Vad tänker du på? frågade Patrik och avbröt mina tankar. Du är så tystlåten. Är du alltid det?

– För det mesta, svarade jag, jag har aldrig trivts med att tala inför folk, jag blir så nervös.

– Men nu är det ju bara jag här, sa Patrik och log. Återigen det där gudomliga leendet. Tänk på något äckligt, något tråkigt! En bild av broccoli dök upp i huvudet och fick mig genast att komma till sans igen.

– Vad vill du prata om då? frågade jag.

– Bestäm du.

– Nej, den funkar inte. Lika bra att varna dig nu direkt. Jag kan aldrig ta initiativ i en konversation. Hoppas du fortfarande vill vara vän med en så tystlåten person som jag.

– Skojar du, jag har hur kul som helst, sa Patrik. Jag vet inte vad det är, men du fascinerar mig.

Jag stirrade på honom. Han skrattade tyst och vände ned blicken.

– Jag vet att det låter konstigt, men det är något med dig som… jag vet inte, sa Patrik till slut och la sig ned i sängen.

Jag fortsatte att stirra på honom. Fascinerade jag honom? Snarare tvärtom. Jag har aldrig mött en person som är så… öppen förut.

– Kan bara säga samma sak, mumlade jag.

– Va?

– Inget, sa jag snabbt och vände blicken mot skrivbordet.

Några minuters tystnad. Åh, vad jag hatar pinsam tystnad. Om jag ändå inte vore så feg!

Som en skänk från ovan ringde min mobil och jag fick bråttom att svara.

– Hallå?

– Hej, det är jag, hördes min mammas röst, middagen är klar.

– Okej, jag kommer, sa jag och la på. Jag vände huvudet mot Patrik och skulle säga att jag måste gå, när jag fann honom sitta och betrakta mig igen. När han såg att jag tittade på honom rodnade han och tittade bort.

– Jag måste hem, sa jag och reste mig upp. Genast reste sig Patrik upp och gick mot dörren. Han verkade nervös.

Jag tackade Patriks mamma för fikan och för det trevliga sällskapet. Hon svarade att jag var välkommen när jag ville. Isabella gav mig en snabb vinkning innan hon sprang in på sitt rum.

– Vi ses i skolan imorgon, sa jag till Patrik innan jag gick.

– Det gör vi, svarade han och stängde dörren.



Följande kväll låg jag på min säng och tänkte igenom dagen. I alla fall eftermiddagen.

Två gånger nu hade jag kommit på Patrik med att stirra på mig. Jag försökte tyda hans blick, men det var lönlöst. Och att jag fascinerar honom? Vad menar han med det? Jisses, den här killen ger mig fullt upp, det är en sak som är säker.

Och så var det det här med hans utseende. Jag kunde inte släppa det. Varje gång jag tittar på honom vill jag hoppa på honom och försöka ta in varje liten del av hans existens. Jag ler när han ler. Jag blir glad när han är glad.

Åh nej. Jag kände igen känslan. Känslan som värmer hela kroppen och får mig att vilja hoppa och skrika av lycka.

Kärlek.

Men nej, jag har aldrig trott på ”kärlek vid första ögonkastet”. Det händer bara i filmer. Men kanske så… Detta kommer hålla mig uppe hela natten.



Och det gjorde det också. Nästan hela.

Nästa dag i skolan var en pina; mest för att jag inte fått så mycket sömn, men även för att Patrik var så gudomligt snygg idag!

En åtsmitande svart långärmad tröja, som visade hans rätt så muskulösa bröstkorg och armar, och mörkblå jeans som formade sig så snyggt efter hans bak. Jag kom på mig själv flera gånger med att stirra på honom. Pinsamt eller vad?

Han sa inget om gårdagens stirrande på mig, och jag frågade inte heller. Jag menar, man kan ju inte bara fråga ”Hej, du, jag la märke till att du stirrade på mig igår. Vad menas med det?” Nej. Han får berätta själv.

– Vill du följa med hem efter skolan? Måste ju återgälda tjänsten, sa jag när lektionen var slut.

– Vilken tjänst? frågade Patrik och log frågande mot mig. (Åh, Gud, jag kan dö lycklig nu)

– Att jag fick följa med dig hem och fika.

– Jaha, men det behöver du inte, sa Patrik och viftade med handen.

– Jo, jag vill, insisterade jag, snälla?

Till slut gav han med sig, det behövdes inte så mycket övertalning. Jag har märkt att han gillar att spela svårfångad. Tvärtom gentemot mig som är otroligt lättflörtad.

Jag hade bett mamma laga till något gott, eftersom hon slutade tidigt och var en mycket bättre kock än mig, och när vi kom in genom dörren möttes vi av en himmelsk doft.

– Hej, mamma, jag är hemma!

– Hej, Adrian och… Adrians kompis! hördes från köket. Jag himlade med ögonen, men Patrik bara skrattade.

– Patrik! ropade han tillbaks.

– Hej, Patrik! Ni får komma in i köket, jag har händerna fulla!

Jag visade vägen in i köket och fann mamma stå vid spisen och röra om i en kastrull.

– Det luktar jättegott, vad gör du får något?

– Kolatårta. Jag hittade ett recept i en av mina Allers-tidningar, svarade hon utan att vända på huvudet.

Efter en liten frågestund mellan mamma och Patrik begav vi oss vidare till mitt rum, som jag turligt nog städade snabbt i morse.

Jag satte mig på sängen och Patrik gjorde samma sak. Han verkade tankfull.

– Vad är det? Du ser så tankfull ut, frågade jag.

Han verkade ha svårt för att få fram det han ville säga. Men till slut så..

– Adrian, tror du på ödet?

Den frågan hade jag inte väntat mig, så jag stirrade bara på honom. Han stirrade tillbaka. Jag skakade lite på huvudet och försökte tänka.

– Jadu… ibland kanske. När det händer bra saker vid rätta tillfällen.

– Som?

– Som igår, svarade jag ärligt och log mot honom. Han gav mig ett snabbt leende, men återgick sedan till att stirra frågande på mig. Du var en räddare i nöden, fortsatte jag, och sanningen att säga så har jag aldrig haft många vänner, för att jag inte vill vara som alla andra.

– Vad menar du med det? frågade Patrik.

Åh gud. Nej. Varför sa jag så?? Nu kommer han ju få veta. Jag kan ju ljuga.. nej, jag kan inte ljuga för honom. Jag vet inte varför, men jag kan bara inte. Jag tog ett djupt andetag, och bad att jag inte skulle skrämma bort honom.

– Jag… är homosexuell.

Tystnad. Han fortsatte att titta på mig, nu med en annan blick, som jag inte kunde beskriva.

Åh, snälla, säg att jag inte har skrämt bort honom!

Men mina böner avbröts av att han snabbt böjde sig fram och placerade en lätt kyss på mina läppar. Han lutade sig snabbt tillbaka och rodnade.

Själv var jag som förstenad. Vad hade nyss hänt? Hade han… kysst… mig?

Båda satt vi länge och betraktade varandra. Till slut harklade sig Patrik och tittade bort.

– Jag… heh… ber om ursäkt för det där. Jag menade inte att… Det är bara det att du…

Jag kunde inte göra annat än stirra på honom. Jag kände hur mitt hjärta bokstavligen svämmade över av kärlek. Jag fann mig själv sitta och le stort.



Sakta böjde jag mig fram och vände hans ansikte mot mitt. Jag hade ingen kontroll över min kropp eller mina handlingar, jag ville inte att detta ögonblicket skulle ta slut. Nånsin.

När han såg att jag log såg jag hur han slappnade av i kroppen. Jag kysste honom lätt på munnen och böjde bak huvudet för att se hans reaktion. Hans ögon var halvöppna och hans läppar lätt särade. En otroligt upphetsande syn.

Jag vet att vi inte har känt varann länge, men det känns som om vi har… han känns inte som en främling för mig, jag… jag vet inte hur jag ska beskriva det!

Han slöt ögonen och böjde lätt huvudet framåt och kysste mig. Det kändes som om en blixt plötsligt träffade mig och jag ryckte till och flög bakåt.

Jag flämtade och försökte fokusera blicken.

– Vad är det? frågade Patrik.

– Det kändes precis som om en blixt slog ned, sa jag och skrattade åt hur dumt det lät. Patrik skrattade också och flyttade sig närmare mig.

– Det jag frågade innan om ödet, det var för att jag kände mig så… hemma hos dig. Jag har aldrig känt så för någon förut.

Jag skakade på huvudet. Det sa allt han ville veta. Han tog min hand i sin och kramade den.