En otrolig andra dag

Ta djupa andetag nu, Robert. Gör inget dumt nu. När hon frågar hur dagen var, säg bara att den var bra innan du flyr upp till ditt rum, okej? Är du med på noterna? Bra. Showtime.



”Hej, gubben.” Sa mamma när jag kom in i köket och satte mig på en stol. ”Hur var det i den nya skolan?” Frågade hon samtidigt som hon rörde runt i en stor gryta som jag gissade var dagens middag.



”Okej. Verkar vara en bra klass.” Svarade jag, försökte verka nonchalant, trots att jag var väl medveten om att jag aldrig skulle få jobb på Dramaten, jag var så dålig på att agera.



Mamma nickade lätt, som om hennes fokusering låg mer på matlagningen än på vår konversation, och jag reste mig sakta och började smyga ut ur rummet, hoppades att hon inte skulle märka det.



”Lärde du känna några i klassen då?”



Jäklar. Dra bara till med nåt! ”Nja, inte riktigt. Men det var ju ändå första dagen, tar lite tid innan man lär känna varandra.” Hah. Not.



”Du vet att du får också göra en ansträngning, Robert, du kan inte vänta på att alla ska komma till dig.” Sa mamma och tittade mot köksbordet, rynkade pannan när hon såg att stolen var tom innan hon såg mig stå vid dörren.



”Jag vet, mamma, men du vet att jag är blyg.” Okej, slutpratat. Fly! ”Måste gå på toa.” Och jag sprang uppför trappan. När jag var säker inne på mitt rum slängde jag mig på sängen och andades ut. Vilken dag. Jag kunde inte stoppa skrattet som bubblade ut ur munnen, jag kände mig bara så… lättad. Glad. Tacksam över att ha träffat Anton, guden, som för alltid skulle ha en plats i mina drömmar.



Jag hade fortfarande svårt att fatta att han tyckte jag var attraktiv. Jag menar… jag- snygg? Han kanske såg något som inte jag såg, vad det nu kunde vara. Han kanske hade slagit i huvudet på vägen till skolan och led av en lätt hjärnskakning, som i sin tur ledde till hans lite ovanliga beteende? Allvarligt, Robert, sluta. Tur att ingen annan kan höra dina knäppa och rubbade tankar.



—



Vaknade innan väckarklockan dagen därpå. Hade drömt om guden, Anton, större delen av natten, och det var inte särskilt barnvänliga drömmar, det kan jag försäkra er om. Kände ett pirr i magen när jag klädde på mig och gick nedför trappan och in i köket där mamma redan satt vid köksbordet med en kopp kaffe i ena handen.



”God morgon. Sovit gott?” Frågade hon medan hon bläddrade i dagens tidning.



”Mm.” Gav jag som svar under tiden som jag hällde upp flingor och mjölk i en tallrik. Trots att jag hade vaknat tidigare var jag ändå trött, hur det nu hade gått till. Jag hatade morgnar.



”Jag ska på ett möte i eftermiddag med jobbet, så jag är inte hemma förrän sent ikväll. Du kan väl beställa pizza eller något, så du har något att äta?” Sa mamma utan att titta upp från artikeln hon läste.



”Mm.”



—



Gäspade stort och önskade att jag hade en stor kopp kaffe i handen, varför hade jag inte druckit en kopp till innan jag lämnade lägenheten? Kanske för att jag hade somnat vid köksbordet och vaknade inte förrän en kvart senare och insåg att jag skulle bli scen om jag inte sprang till skolan. Jag ska aldrig mer vakna innan väckarklockan.



Jag märkte att någon satte sig ned vid bänken bredvid min, men orkade inte öppna ögonen för att se vem det var, men hoppades att det var Anton. Han skulle säkert lyckas pigga upp mig.



Hörde hur personen bredvid mig skrattade till innan jag kände ett finger peta mig på armen, rätt så hårt, ska jag be att få tala om. Jag rynkade pannan och öppnade ögonen, och såg mycket riktigt Anton sitta bredvid mig, med ett litet leende på läpparna.



”Aj.” Sa jag och viftade bort hans finger.



”Du ser mer död ut än levande idag.” Sa Anton och petade mig på armen igen.



”Men aj!” Sa jag och viftade bort fingret igen. ”Sluta.”



”Någon vaknade på fel sida.” Mumlade Anton, fortfarande med ett leende på läpparna.



”Jag vaknade innan väckarklockan idag, ja, jag är mer död än levande just nu, och- sluta peta på mig!”



Anton skrattade och drog tillbaka sitt finger innan jag hann gripa tag i det. Jag var verkligen inte på humör för att bli petad på.



”Förlåt, menade inte att göra dig ännu mer irriterad.” Sa Anton.



Jag mumlade något ohörbart och drog med fingrarna genom håret, bad om att läraren inte skulle komma så jag kunde springa till cafeterian och köpa kaffe. Snälla, snälla, snälla… Nej. Böner inte besvarade.



Jag visste inte hur jag lyckades ta mig igenom lektionen (historia) utan att somna, men det gick. Anton fann mycket nöje i att reta mig genom att då och då nypa mig lätt i armen i benet, något som bara gjorde mig ännu mer irriterad. Vad ville han åstadkomma? Sa han inte att han inte ville göra mig ännu mer irriterad än vad jag redan var? Lögnare. Förrädare.



När lektionen äntligen slutade brydde jag mig inte om att vänta tills alla andra hade gått, jag försökte verka nonchalant medan jag gick (läs sprang) till cafeterian och köpte den efterlängtade koppen full med kaffe. Jag satte mig ned vid ett bord, slöt ögonen och bara njöt. Hörde någon sätta sig på stolen bredvid och den här gången behövde jag inte öppna ögonen för att veta att det var Anton.



”Våga inte peta på mig igen.” Sa jag plötsligt, bara för att varna honom. Om han ville riskera sitt fingers säkerhet, ja, det var inte mitt problem.



”Jag försöker bara muntra upp dig.” Muttrade Anton och jag kände hur skammen kom smygande över hur jag betett mig under morgonen, men jag var bara trött. Och det hade inte hjälpt med hans evinnerliga petande och nypande.



”Du lyckas inte så bra, du ger mig bara blåmärken.” Sa jag retsamt och öppnade ögonen. Vid nämnandet av blåmärken rynkade han pannan och smekte lätt över min arm, som för att säga förlåt. Jag kände hur jag fick gåshud. Anton smekte min arm.



”Förlåt, jag… det var inte meningen att ge dig blåmärken.” Sa han och såg mig djupt i ögonen. Det kändes som om jag flög. Hans underbara ögon, som stirrade in i mina. Omedvetet vände jag blicken mot hans läppar, och kände hur kinderna blev röda. Varför just nu? Fort, titta bort, så han inte märker det!



Hans skratt fick mig att sucka och jag gömde ansiktet i händerna. Snälla jord, sluk mig, jag erbjuder mig själv, bara ta mig bort härifrån! En sekund senare kände jag hans händer på mina, hur han varsamt tog bort de från mitt ansikte, för att sedan krama om mina fingrar lätt med sina egna.



”Du behöver inte gömma dig, jag tycker om att se dig rodna.”



Hans ord fick mig att rodna ännu mer, och jag tänkte på gårdagen. Vilket i sin tur fick mig att rodna ännu mer. Jag visste inte att det var möjligt att rodna så här mycket. Tänk om huvudet exploderade med så mycket blod i sig? Robert, sluta!



Han log det där förbjudna leendet, och jag svalde hårt. Han måste ha insett vad jag tänkt på, för han lutade sig närmare och la handen på mitt lår, väldigt nära mitt skrev.



”Jag drömde om dig inatt.” Viskade han i mitt öra. ”Hur du såg ut när jag runkade av dig. Dina stön och suckar av njutning när jag rörde mina fingrar i dig.”



Åh, herregud. Jag flämtade till och blundade hårt, försökte lugna ned min puls och tvinga min lem att inte bli hård, men det gick inte så bra. Var han tvungen att göra det här och nu? Inför alla andra?



”Anton…”



”Jag vill kyssa dig igen. Vill känna din puls under mina läppar när jag kysser din hals. Jag vill röra dig, smeka dig, så mycket så jag knappt står ut. Jag vill smaka dig igen, du smakade så gott igår.”



Jag kunde inte längre formulera ord, jag kunde bara flämta och sucka av lust och längtan. Mitt blod kändes än en gång som om det stod i lågor, och bara Anton kunde släcka elden som var i min kropp.



”Följ med mig.” Viskade han i mitt öra innan han drog mig upp från stolen. Panikslagen tittade jag ned mot mitt skrev, men innan jag hann gömma mig bakom bordet hade Anton redan dragit in mig på en toalett. Tänkte än en gång på gårdagen, och hur den bästa orgasm jag någonsin fått, var på en toalett. Vad skulle hända den här gången?



Efter att ha låst dörren tryckte han upp mig mot väggen och kysste mig. Hans tunga tvingade sig in i mun, och jag välkomnade den med öppna armar, eller ja… med öppen mun. Han stönade lågt och smekte med händerna över min överkropp. Över armarna, axlarna, bröstet, magen, för att sedan smeka uppåt igen för att göra om det gång på gång. Hans händer lämnade spår av hetta efter sig, och jag flämtade högt av lust. Varför kunde inte händerna röra sig neråt, där de verkligen behövdes?

Som om han hört mina tankar la han fingrarna mot min bula och tryckte till. Alltså, känslan när han gjorde det, det var obeskrivligt. Njutning spred sig genom hela kroppen och jag la armarna runt hans axlar för att hålla mig uppe på benen, samtidigt som jag flämtade Antons namn.



Kände som i en dimma hur han drog ned blixtlåset på mina byxor för att sedan dra ned både de och mina kalsonger tills de låg nere vid fötterna. Darrade till av den plötsliga kylan mot mitt skrev. Anton avslutade kyssen och jag stönade till av besvikelse, för att sedan flämta i extas när han satte sig på knä framför mig och kysste toppen av min lem. Han drog lätt med tungan över min lem, upp och ned, upp och ned, tills mina ben darrade av ansträngningen av att hålla mig uppe. Det kändes bara så jävla skönt. När han slöt läpparna om toppen, för att sakta börja sänka sig ned och ta in mer av mig i munnen skrek jag till och grep tag i handfatet så hårt att knogarna vitnade. Anton sög av mig. Åh herregud, jag kunde dö lycklig i det ögonblicket.



Han började röra huvudet snabbare, samtidigt som han strök med tungan längs med undersidan av min lem. Jag kunde aldrig ha gissat att det skulle kännas så skönt. Stönade högt när han lät min lem glida ur hans mun. ”Har någon annan någonsin rört vid dig så här?” Frågade han med mörk röst som fick hela mig att darra. Jag var oförmögen att prata, så jag skakade bara febrilt på huvudet. ”Bra. Ingen annan får någonsin röra vid dig så här. Bara jag.” Jag nickade. Bara Anton. Ingen annan.



Hans mun återgick till att suga av mig, och jag flyttade handen från handfatet tills hans hår och begravde fingrarna i det svarta silket. Var lite rädd att jag skulle dra av allt hans hår i min extas, men när han tryckte tungan mot venen på undersidan av min lem, förlorade jag förmågan att tänka överhuvudtaget.



Kände hur orgasmen kom närmare och närmare, samtidigt som min andhämtning blev snabbare och snabbare. ”Anton, jag-jag kommer snart… Anton…”



Kände återigen hur hans mun lämnade mig, men bara för att han skulle säga: ”Kom bara, Robert. Kom i min mun.” Sedan återvände hans mun till att suga av mig, nu ännu snabbare än förut. Hans händer, som innan hållit ett hårt tag om mina höfter, flyttade sig neråt och började massera min pung. Jag snyftade till av njutning, kunde knappt hålla den inne, innan jag äntligen kom. Jag la handen för munnen så mitt skrik inte skulle eka inom skolans väggar och blundade hårt. Det kändes som om jag fortsatte komma i evigheter, innan jag slutade spruta. Sjönk tillbaka mot väggen med en djup suck och log. Fan vad underbart. Vilken orgasm, alltså. Anton var helt otrolig.



Öppnade ögonen när jag kände honom ställa sig upp och kramade honom hårt innan jag kysste honom. Kunde känna en konstig smak i hans mun, och insåg att det var jag. Eller ja, min sperma. Som han hade svalt. När han sög av mig. Wow.



”Du är helt otrolig.” Fick jag fram innan jag begravde ansiktet mot hans hals och kysste hans hud lätt. Han skrattade och la armarna om mig. Först då kom jag att tänka på- hur kunde jag glömma bort honom ännu en gång? Jag rodnade och tog ett steg bakåt för att kunna se in i hans ögon. ”Vill du att jag ska… Eh, jag kan…”



Han smekte min kind och log, men skakade på huvudet. Jag rynkade pannan. Ville han inte att jag skulle gengälda honom? ”Tack, men… det finns inget du kan göra.”



Va? Åh. Jaha. Han hade kommit bara av att ge mig njutning. Igen. Kände mig självisk över att bara få och inte kunna ge tillbaka, och bestämde mig för att nästa gång, när det nu var, skulle jag ge honom samma njutning som han gett mig. Han förtjänade det.



”Ah.” Sa jag och log upp mot honom. Då kom jag att tänka på vad min mamma sa i morse; att hon skulle komma hem sent. Kanske var detta min chans? Vågade jag? Svar ja.



När jag frågade Antom om han ville följa med hem efter skolan, svarade han med ett bländande leende och en hård kram.

Jag antog att han menade ja.