Vändningen del 2

Hej igen alla! =] Nu kommer min fortsättning på den här lilla serien. Jag vet att jag har varit borta VÄLDIGT länge och inte skrivit något på VÄLDIGT länge, men jag hoppas att ni kan förlåta mig? =) För att gottgöra er har jag lagt ihop 2 delar på en gång.

I vilket fall som helst, jag är glad att vara tillbaka och bidra med nya, erotiska små noveller… hoppas ni är glada också. 😀

Mycket nöje








DEL 2



Jag vaknade upp av morgonljuset som irriterade mina ögon. Jag låg i soffan, med bara en filt över mig.

”God morgon älskling” Veronica lutade sig över mig och kysste min panna. Hon hade en morgonrock på sig, den där anskrämligt rosa i frotté tyg, den som hon aldrig hade haft hjärta att göra sig av med men som hon ändå alltid klagade på.

”Jag har gjort caffe och fixat till frukost” sa hon och strök mig över kinden.

”Bra… tack” sa jag halvsömnigt och log till svar.

Veronica gick ut i köket och kom tillbaka med två caffe koppar och en bricka med smörgåsar.

”Jag tänkte att vi skulle kunna åka in till stan och handla i dag” sa hon och ställde ned brickan och kopparna på soffbordet. ”Jag skulle behöva lite nya kläder, och de har outlet på H&M och Kappahl nu i helgen, så du kan ju följa med som smakråd om du vill” hon satte sig ned vid mina fötter och sträckte mig en av kaffekopparna. Jag satte mig halvt upp och tog en klunk av det innan jag svarade.

”Jo visst skulle vi kunna det..” Egentligen så hade jag ingen lust för det, men det fanns inga bra ursäkter att komma med så ja gav med mig. Jag visste att jag skulle bli uttråkad och få släpa runt på alla kassar, men så länge det gjorde Veronica nöjd så kunde jag väl offra mig för den här gången.

”Bra” sa hon med ett tillfredställt leende. ”Här” hon sträckte fram brickan med smörgåsarna. ”Den ena är med gurka och ost, och den andra med skinka, tomat och keso. Du får välja” Jag valde den med gurkan och osten.

”Hur var det i Paris då?” frågade hon.

”Det var bra, men jag saknade dig”

”Det hoppas jag” sa hon och fnittrade. ”Jag önskar att du kunde ta med mig någon gång”

”Tja… jag har ju inte så mycket fritid över, så du kommer inte se mig så mycket ändå..”

”Men i alla fall, inte bara därför. Jag vill se frankrike! Ta del av kulturen och shoppingen. De har helt underbara designers där nere, och jag skulle kunna mörda för en sån där klänning jag sett i mode magasinen. Och maten! Jag är säker på att du åtminstone skulle ha någon kväll över för att bjuda mig på en romantisk middag på en frank restaurang vid havet” hon såg drömmande ut och log brett. ”Åh snälla Markus skulle du inte kunna det?” bad hon och knäppte sina händer.

”Ja, ja” sa jag och skrattade. ”Vi får väl se när det blir nästa gång, och om jag inte kan fixa en biljett till dig med”

”Det hoppas jag verkligen” log hon.



Efter att ha ätit frukost, duschat och klätt mig satte vi oss i bilen och åkte in till Uppsala. Vi parkerade nära centrum och gick mot gatan där Kappahl och H&M låg, nästan mitt emot varandra.

”Vi börjar med H&M då?” föreslog Veronica.

Rader upp och rader ned med kläder och accessoarer. Det var mycket folk, i och med att det var rea, och jag var redan lastad med fyra toppar och två kjolar.

”Vad tycker du om den här?” frågade hon och höll upp en lila mönstrad klänning med broderade detaljer. ”Till lite mer fint”

”Visst” svarade jag. ”Snygg” hon gav mig klänningen och jag la den över armen som de andra kläderna jag bar på, och hon plöjde vidare genom butikens hela sortiment.

”Du, skulle inte du behöva en ny skjorta Markus?” föreslog hon. Veronica hade för vana att på egen hand bestämma när det var dags för mig att införskaffa nya kläder, eller bestämma hur de skulle se ut, vilket jag inte alltid uppskattade, Men jag lät henne ändå göra det.

Vi gick till herravdelningen, och Veronica hittade genast en skjorta som hon trodde skulle passa mig.

”Kolla, den här är väl perfekt?” sa hon entusiastiskt och visade en blårutig skjorta, som var gräsligt trist.

”Nja…” invände jag ”Jag vet inte riktigt… den är lite.. ja du vet.”

”Vadå?” frågade hon och såg oförstående på mig.

”Nämen hej” vi blev avbrutna, och när jag vände på huvudet möttes jag av ett bekant ansikte. Det var samma unga kille som jag åkt taxi med kvällen innan.

”Hej…” sa jag lite förvånat över sammanträffandet att jag skulle möta honom här.

”Att man skulle få se er två här. Det skulle jag aldrig gissat att ni två hade era påsar ihop”

”Påsar?” frågade jag och såg förvirrat på honom.

”Ja du vet, att ni var gifta, med varandra” sa han med betoning på sista ordet. Han flinade lite. ”På shopping runda?”

”Ursäkta mig, känner ni varandra?” frågade Veronica och såg från honom till mig.

”Nej, vi…” började jag.

”Japp, sen i går” avbröt han.

”Jasså?” Veronica såg förvånad ut.

”Ja alltså, det var ont om taxis så vi delade..” förklarade jag.

”Aha” sa Veronica och log. ”Ni kom alltså med samma plan förstår jag. Hur var det i Paris då Kim?”

”Tja, härligt med lite omväxling” han flinade.

”Känner ni varann?” avbröt jag, lika förvånat som Veronica för en stund sedan.

”Jaa, Kim är en av mina elever på universitetet”

”Jaha..” sa jag förvånat. Kim, som han tydligen hette såg inte alls direkt tillräckligt gammal ut för att gå på universitet, men jag hade antagligen missbedömt hans ålder. Han var ju tvungen att åtminstone minst vara 19, men han kunde inte vara en dag äldre än 20.

”Jag går konst inriktning, och jag fick förslaget att gå en kurs i Paris en vecka” förklarade han. Han hade alltså suttit på samma plan som mig, och oskyldigt studerat i frankrike. och jag som fördomsfullt nog hade antagit att han varit på nån galen fest med kanske både hars och kokain, det var ett litet bevis för att jag måste sluta generalisera, något som jag alltför ofta gjorde.

”Jag skulle gärna chitchatta mer..” sa han, ”men jag har saker att uträtta” han log hemligt. ”Tjingeling”. Han vände på klacken. Jag och Veronica gick också, men han vände precis huvudet och såg tillbaka på mig över axeln.

”Och du föresten, snygg skjorta” han skrattade ironiskt och syftade på skjortan Veronica valt ut åt mig, jag log lite snett och ryckte på axlarna.

”Inget val..” svarade jag. lyckligtvis hade Veronica redan börjat gå mot provhytten, annars hade hennes självförtroende nog fått sig en liten törn.

Våra blickar möttes innan han vände sig om igen, och han gav mig samma blick som han gett mig vid taxin. Eller gjorde han det verkligen med mening..? Eller var det bara hans ögon som glänste så?

Jag kom att hata den där blicken, för den satte igång oförklarliga känslor som jag inte kunde tolka, och heller inte ville tolka, rädd för vad de skulle betyda.



Efter att vi hade plöjt igenom även Kappahl var vi lastade med ett flertal klädpåsar, med den trista skjortan inkluderad. Vi lastade in allt i bilen och körde hemåt igen. Vi började av någon anledning att prata om Kim.

”Han är en väldigt speciell elev” Sa Veronica

”Speciell, Sannerligen…” konstaterade jag.

”Jaa, men döm inte bara efter hans sätt att uppträda, han är lite… speciell som sagt var, men en mycket, mycket duktig elev och jag är stolt över att få vara hans lärare”

”Åhå, ni kanske har en relation?” skämtade jag. Hon skrattade häftigt.

”Ja, det skulle se ut det… Skulle inte tro det, han är homosexuell, och han anstränger sig inte direkt för att dölja det, så du kan va lugn.”

Det var alltså så… Jag kände hu mitt hjärta hoppade till. Varför?

Varför i helvete?

”Jaha, ja dåså. Men det märks ju inte direkt…”

”Tycker du inte? I och för sig är det många som inte gör det. Han var väldigt populär bland tjejerna i början. Men när de fick reda på att han var homosexuell så blev de fruktansvärt besvikna.” Hon skrattade till.

”Ja jag tycker inte det märks så mycket i alla fall.. jag menar han är ju inte överdrivet tjejig eller nåt sånt…”

Veronica suckade menande och himlade med ögonen.

”Du är alltid så fördomsfull Markus, det är inte alla homosexuella män som går runt i läderbyxor eller sminkar sig mer kvinnligt än vad kvinnor gör. Det finns de som gör det, och måste bli accepterade för det, men såklart de som inte gör. Där får du tänka om igen”

”Jaha… Jo jag antar det då” svarade jag och ryckte på axlarna. Jag hade ju inte direkt någon erfarenhet av bögar.. på det sättet. Och jag hoppades just nu att jag inte skulle få det heller.

”Men du, varför berättade du inte att du delade taxi?”

”Äsch… varför skulle jag berättat det? Det var väl inget viktigt direkt?” Jag ryckte på axlarna och hon svarade lika dant.

”Tja, vet inte”

Ja… men varför hade jag inte berättat det egentligen? För att… han hade sån påverkan på mig? För att han ögon och blickar gjorde mig galna? För att hans kropp väckte begär i mig som inte borde finnas hos en gift, heterosexuell man? Jag ville inte känna allt det där, jag visste knappt vem den här Kim var, så jag borde ju inte känna nånting även om det var så att jag inte vore hetero, men ändå…

Allt var så komplicerat, men om jag inte tänkte på det skulle det förmodligen glömmas bort, jag hoppades det… Förmodligen skulle vi aldrig mer träffas och då var ju problemet automatiskt löst.



Dagarna förflöt bekymmerslöst och helt efter de dagliga rutinerna. Jag gick upp på morgonarna, åt frukost, åkte till jobbet och tog handom alla ärenden och konferenser, åkte hem igen, åt middag och kanske sen på kvällen, hade lite mys med Veronica. Det var så mitt liv såg ut, kanske trist och sensationslöst men jag trivdes med det för i det kände jag mig trygg.

Första advent närmade sig, vi var bjudna till en ”adventsmiddag” i min fars familjehus.

Han var en 70 år gammal man, och han levde ensam efter att mamma dött i bröstkancer för ungefär fem år sedan. Ibland kunde det nog bli ensamt för honom i det stora och gamla huset, men jag och min syster kom ganska ofta på besök och hjälpte honom med en del praktiska saker som städning och matlagning. Han hade lärt sig att sköta en hel del själv, men åldern gjorde det allt svårare för honom. Nuförtiden satt han mest i sin favorit fåtölj och rökte på sin pipa, en dålig vana han hade. Lukten från pipröken hade satt sig i hela huset, och det skulle nog aldrig helt gå att vädra ur. Men det var trivsamt också, det var en sån där doft som gjorde att man kände sig hemma. När man kom in i huset möttes man alltid av den, och ofta den hemtrevliga doften av en tänd brasa och nylagad mat. Det var en familjeidyll, som taget ur en trevlig drama film. Värmen, vänligheten och gemenskapen. Jag stortrivdes.

Min syster Sara och hennes man var som alltid självklart också bjudna till middagen. Det serverades kalkon, som Veronica och min syster hjälptes åt att tillaga i köket. Medans satt jag, min far och min systers man Anders och talade affärer. Anders jobbade på ingenjörsfirman, och jag antar att jag kunde kalla mig chef över honom, men vår dagliga relation var mycket mer avslappnad än så. Vi umgicks mycket och var goda vänner med starkt förtroende för varandra. Jag visste tillexempel allt om hur Anders hade varit otrogen mot Sara, inte bara en utan flera gånger. Hans samvete klarade inte av att bära på det, han var tvungen att berätta det men han kunde inte berätta det för Sara så han berättade för mig, och jag höll tyst. Han var en av de bästa vänner jag hade, och jag visste att han aldrig skulle svika mitt förtroende, och att vad som än hände så skulle vi stötta varandra.

Företaget var inte helt överlåtet till mig, utan det var fortfarande min far som ägde det, men det var jag som skötte ruljansen. Vi diskuterade alltid med varandra innan vi bestämde något, och den här gången hade vi diskuterat en stund angående att skriva kontrakt med en annan firma från Berlin eller inte, när min far tog ett djupt bloss på sin pipa han allid rökte och sade:

”Men kom ihåg pojkar, det finns annat än affärer i livet också. Familjen tillexempel; barn. Det skulle glädja n gammal man att se unga ansikten innan jag dör” sa han med sentimentalt tonfall.

”Jaa, vi får väl se” sa jag och ryckte småleende på axlarna för att avfärda det hela.

”Får se? Vem ska ärva allt? Det skulle väl vara slöseri att ge allt åt staten?” invände han. ”Ja vi får väl se vem som hinner först av er två, med kvinnorna” han skrockade och tog ett nytt bloss på sin pipa. ”Titta här kommer kalkonen” han pekade mot Veronica och Sara som kom in med maten på ett stort fat. De ställde ned den på det stora matsalsbordet och vi satte oss för att åtnjuta måltiden. Det var likadant som varige år, skratt och en genomströmmande trevlig stämning, underbart och tryggt.



Efteråt bad min far mig att följa med honom in på kontoret för att tala i enrum. Jag undrade vad det handlade om, han verkade väldigt allvarlig.

Han satte sig ned i en fåtölj och såg tankfull ut en stund.

”Jag är en gammal man Markus..” började han.

”Vad menar du?” avbröt jag, redan ont anande.

”Jag har talat med doktorn… det är… lungorna. De har tagit mycket stryk, av rökandet antar jag, och det finns ingen återvändo”

Jag kunde inte förmå mig att säga något utan jag tittade bara på honom. Vad menade han? Var han… Döende? tillslut jag lyckades få fram:

”Hur lång tid rör det sig om?”

”Inte lång…” suckade han.

”År? Månader…? Eller… Veckor?” manade jag för att få svar.

”ingen vet” svarade han och ryckte på axlarna. ”Möjligtvis några få år till, men inte längre. Men det kan också röra sig om månader” Jag såg chockat på honom.

”Vet Sara?”

”Nej… jag vill inte oroa henne med det än. Men du vet att jag vill att det är du som ärver företaget. Du är min äldsta son och det är du som har rätten till det. Jag är trött, och vill överlåta hela företagit till dig redan nu. Jag vill vila mina sista år. Det är en tung börda, men jag vet att du kan ta den.”

”Jaha… ja… okej” sa jag förvirrat och svalde lite. ”Självklart jag… jag sköter det där, du behöver inte oroa dig”

”Det är också du som kommer att ärva huset. Jag har skrivit ned allt i mitt testamente. Du har också rätten till två tredjedelar av pengarna. Resten gör ni hur ni vill med. Men det är så jag vill ha det.” Jag skakade oförstående på huvudet.

”Men varför det? Sara borde ha hälften av pengarna, minst varför ska jag… va..?” jag var förvirrad, och chockad. Det blev för mycket information på en gång.

”Det är du som är mannen i familjen Markus, därför” jag kunde inte förstå hans inskränkta sätt att tänka, men han var envis med hur han ville ha det.

”Jag vill bara att du ska veta det, att du har rätten till hela företaget och huset, och att det är så jag vill ha det. Sara klarar inte av det där, det passar henne inte. Men jag litar på dig”

”Ja, jo…” svarade jag bara.

”Det är bra min son” sa han, reste sig och lade sina händer på mina axlar och såg uppskattande på mig. ”Jag vet att jag kan lita på dig” sa han innan han omfamnade mig.



Jag var fortfarande chockad på vägen hem. Främst över beskedet om hans dom, och över hans testamente. Jag hade trott att jag och Sara skulle dela lika. Jag visste ju redan att det var jag som skulle få ta över företaget, men jag hade antagit att Sara skulle få ärva huset.

”Vad funderar du över Markus? Du är så… tyst?” Veronica avbröt mina tankar. Jag suckade.

”Jaa… du vet min far ville ju prata med mig på kontoret förut…” jag tystnade och suckade igen.

”Ja? Och?” hon såg frågande på mig.

”Han berättade om… han sa att… ja… han är döende.” Veronica såg bestört på mig.

”Markus! Men.. men åh.. hur.. mår du bra? Nej fy vad hemskt… Herregud!” hon slog chockat handen för munnen.

”Jag är okej” svarade jag. ”Det kom bara lite plötsligt men det är ok” försäkrade jag.

Jag berättade inte för henne om testamentet, hon var redan tillräckligt chockad, mer chockad än mig och hon frågade mig flera gånger om jag var okej. Jag lovade att det var helt lugnt, vilket det var. Det var ju inte totalt oväntat. Så som han rökte.. och han hade haft långvarig hosta och allt så när den första förvåningen väl hade lagt sig så var det ju väldigt lätt att acceptera det. Men ändå… vi alla skulle sakna honom, det skulle bli tomt. Men inte som när mamma fått sin diagnos, det hade kommit mycket mer oväntat. Hon hade lämnat ett stort tomrum efter sig och far hade aldrig blivit sig lik efter hennes död. Det var väldigt viktigt för honom att besöka hennes grav, och han, jag och Sara gick alltid dit tillsammans på hennes födelsedag och satte dit blommor och tände ljus. Det var en lika viktig tradition som våra familjemiddagar.

Egentligen var vi nog en väldigt inskränkt släkt, inkörda i våra gamla vanor. Och hade jag tänkt efter hade jag nog känt mig ganska less och uttråkad, men jag lät bli och lät allt följa sin gång. Det var så här ett liv såg ut, och jag trivdes faktiskt med det..

Men det fanns människor som inte tänkte låta allt vara så, människor som tagit sig ur dessa banor och som inte tänkte låta allt bara hända. Och en av dessa människor skulle korsa min väg, och driva mig helt ur kurs för all framtid.



En kväll då Veronica var hos en väninna, närmare bestämt med Sara, ringde det på telefonen. Jag tänkte låta det vara först. Jag var trött, och ganska uttråkad så jag orkade inte bry mig. Men kort därpå ringde det igen. Jag reste mig från soffan och lyfte på luren.

”Hallå?” svarade jag.

”Ja hallå” svarade en ung mansröst i andra änden. ”Vem talar jag med då?

”Markus Lindh”

”Ser man på. Har du Veronica där?”

”Nej… hon är ute med en väninna hela kvällen. Vad vill du henne? Och vem är det föresten?” jag var medveten om att jag kanske lät lite vresig, men jag var trött.

”Det är Kim. Du vet” jag kände hur det var någon som släppte en istapp över mitt huvud. Den gick rakt igenom mig, och skadade många vitala organ på vägen ned till mina fötter. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva konfronteras med den här människan igen.

”Jag skulle behöva prata med henne angående ett papper från universitetet.” fortsatte han. ”det värsta är att det är ganska brottom för det rör sig om en uppgift som ska lämnas in efter helgen, men om hon inte är hemma så antar jag… du kanske skulle kunna hjälpa mig?”

”Öh… ja, jag vet inte det beror på vad det rör sig om”

”Jo jag tror att det bör ligga i hennes mapp. Jag skulle ha fått de igår, men jag var borta. Det är ett papper som handlar om tidig renässans. Du får väl kolla runt lite antar jag”

”Ja alltså, jag vet inte om jag borde… ja du vet lämna ut det, till dig eller så, alltså… ” han avbröt.

”Jag tror till och med att det står mitt namn på det. Säkert en post-it lapp också där det står att den ska lämnas till mig innan fredag eller nåt. Jag hade inte möjligheten att komma på torsdagen eller fredagen så.. men det skulle vara jävligt bra om jag kunde få tag på de där papprena. Hmm… du skulle ju alltid kunna ringa henne annars och fråga henne om det.”

Jag suckade.

”Jaha, ja.. jag tror väl inte att det ska va nödvändigt så… jag får väl leta upp pappren då”

”Bra, skitschysst hörru.”

Jag la ifrån mig luren utan att lägga på och letade fram Veronicas mapp ur hennes arbetsväska. Det kändes inte bra att rota såhär, men jag antog att hon inte dolde något så det var nog ingen fara.

Jag hittade den röda mappen och bläddrade bland papprena. Det här var säkert sekretess belagda saker och jag kände mig lite som en inbrottstjuv. Elvers betyg stod nedskriva och många andra saker som nog inte var menade för allmänheten. Jag kände mig lite osäker på det här igen. Jag hittade ett papper och mycket riktigt satt det en gul lapp på den som löd ”Lämnas till Kim snarast!” Jag tog pappret och lade ner mappen i Veronicas väska igen och tog sedan luren på nytt.

”Hallå?” sa jag. Var han kvar? Det var tyst. ”Hallå?” sa jag igen. Det sprakade lite.

”Nämen hejsan igen, sorry att jag dröjde. Du hittade pappret?”

”Jaa..” svarade jag. ”Men jag vet inte.. jag är inte säker på det här alltså..”

”Om du är så osäker är det väl bara att ringa upp frugan? Det här är viktiga saker vet du… min framtid står på spel” han skrattade ”Nej man allvarligt, det skulle vara väldigt gulligt om det blev fixat”

”Hmm.. ja… jag antar.. kör till då” Jag ville inte ringa upp Veronica och störa henne, och jag ville bara få det här gjort och bli av med honom.

”Bra! Så, du har väl bil antar jag?”

”Jaa?” jag kunde inte riktigt se hur den frågan var relevant här.

”Bra bra.. då skulle väl du kunna köra in med den där till stan?”

”Va? Vänta nu..” Det var väl då det fräckaste…

”Ja alltså du vet, det går inga bussar nu på kvällen eller så och du vet, pappret är jävligt viktigt för mig. Så det skulle va super bra om du kunde göra mig den tjänsten men jag fattar om du står över ok? Men… det skulle ge dig en stjärna i himlen…”

Jag suckade. I vanliga fal hade jag självklart hittat på en ursäkt, jag hade ingen anledning att vara honom tillags, men med tanke på hur uttråkad jag var så kunde jag faktiskt lika gärna ta en tur, bara för att ha något att göra. Jag visste att jag var galen som gjorde det här men…

”Ja, ja, ja. Om du slutar tjata” muttrade jag.

”Yes! Du är bäst vet du. Åh, vänta.. du ska bara få min vägbeskrivning då. Jag bor i en lägenhet i centrum. Du vet de där fula som alla klagar på.. du vet vad jag menar?”

”Ja… dom ja”

”Precis, jag bor i uppgång 2B, på fjärde våningen. Mitt namn står på dörren, hoppas du hittar.”

”Ska försöka i alla fall..”

”Då säger vi så, ses”

Vi la på luren och jag tog mina bilnycklar och jacka och gick ut till bilen. Jag hade en dålig känsla.



Under hela resan in till stan kunde ja inte fatta att jag faktiskt gjorde det här. Det var galet, jag ville bara hålla mig borta från honom, men det gick inte. Hur lite jag än ville och hur mycket jag än försökte inbilla mig att det inte var så, så kände jag en svag spänning över att träffa honom. Jag visste av denna anledning att jag ännu mindre borde göra det här, men som sagt var så kunde jag helt enkelt inte hålla mig borta.

Jag hittade så småningom lägenheten och parkerade utanför. När jag väl stod där utanför hans dörr ville jag bara vända om och skita i alltihop. Jag hade alt för länge känt att det här var en dålig idé. Men nu när jag väl kommit hit kunde jag inte bara skita i det. Eller skulle jag stoppa pappret i brevinkastet och sedan lägga benen på ryggen? Nej, det var nog ingen bra idé.. äsch det här skulle väl inte vara så farligt, jag skulle bara lämna över pappret och sedan gå, direkt. Inget mer. Jag lovade mig själv det och ringde på. Sekunden senare öppnades dörren och där stod Kim i dörröppningen.

”Tjena, så du lyckades hitta ser jag. Kom in!” sa han och log inbjudande.

”Nej jag.. alltså… jag tänkte bara lämna över de här pappren. Jag räckte över pappren åt honom och tittade ner. Jag skämdes en aning. Han höjde lite på ögonbrynen.

”Säger man nej till en inbjudan?” han spelade dömande och skrattade lite. ”Kom igen, jag har te, eller kaffe, eller vad du vill jag har allt här inne” han backade ett steg och gjorde en inbjudande gest in mot lägenheten.

”Alltså jag tror inte…”

”Lite kaffe kan väl inte skada?” Propsade han. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade ju lovat mig själv. Jag fattade inte vad jag höll på med. Jag skulle bara gå. Så Var det. Jag skulle säga nej. Ett rakt nej.

”Nja… det…. Alltså… Jag dricker inte kaffe” Jag ville slå mitt eget huvud i väggen. Det var det dummaste jag kunde ha sagt

”Om det är kaffet det är fel på kan jag meddela att jag har te också, som jag sa.” han flinade. ”Och kaka, om man så vill”

Jag suckade och sökte efter flyktvägar, men hittade inga fler.

”Ja ja, kör till då” Jag var körd.



Hans lägenhet var mysig, dock kanske en aning övermöblerad. Den var helt olik mitt och Veronicas hus, inrett i minimalismstil. Här var varenda yta utnyttjad med mattor, avlastningsbord, blomkrukor, prydnadssaker och så vidare. Väggarna var täckta med tavlor. Undrar om det var hans egna? Inget matchade heller med varandra varken i stil eller i färg, men som sagt var, det var mysigt, mörkt och lite rökigt. Jag gillade det, men jag ville inte erkänna det.

”Var så god och sitt” sa han och pekade på en soffa. Jag satte mig ner, medveten om att det här vad motsatsen mot den plan jag tänkt mig. Soffan var mjuk, och överöst med stora kuddar.

Kim kom ut från köket med två kaffekoppar och en tekanna.

Jag såg på medans han hällde upp tevattnet i två koppar.

”Det är bara att välja sort” sa han och pekade på en ask på bordet. Jag kunde inte identifiera hälften av smakerna men valde en traditionell earl Grey. Kim satte sig ner bredvid mig i soffan. Det kändes inte bra… Det kändes jätte bra. Och det var det som gjorde att det kändes så fel, fastän det kändes så rätt. Jag var sannerligen vilsen.

”Socker?”

”Va? Nej det är bra…” I sitt eget te lade han 3 stycken, tillsammans med de två olika tepåsar han blandat.

”Mjölk då?”

”Visst” svarade jag.

”Tillåter du mig att truga med en kaka också?”

”Ja, det ska väl gå..” svarade jag.

Vi var tysta.

”Jaha” sa Kim och bröt tystnaden. ”Bott i Uppsala länge eller?”

”Jo… Jag har alltid bott här”

”en som blev kvar?”

”Jag antar det..”

”Skoj”

”Mm…”

”Smakar teet?”

”Jo d兔

”Inte den pratglada typen?”

”Va? Öhm… Alltså, jo då”

Han skrattade.

”Jag märker det du”

Jag kände mig en aning oartig, men hans närvaro gjorde mig nervös. Jag hade inga problem med att prata eller knyta kontakter i vanliga fall, men saken var den att jag inte hade några avsikter att binda några vänskapsband med honom. Men jag fick väl försöka för i kväll, jag skulle ju aldrig mer behöva se honom, kanske på stan i förbifarten, men inte mer. Det kunde inte skada, om en vecka skulle han vara glömd. Absolut.

”Jag är väl bara trött.. antar jag” sa jag ursäktande och ryckte på axlarna.

”Förlåt att jag störde dig, jag hoppas du inte hade party eller nåt” han flinade.

”Nja, inte direkt. Veronica var hos en väninna så, kommer inte hem förens i morgon bitti. De åkte till Stockholm för att gå på nåt spa..”

”Och du fick inte följa med?”

”Nah, alltså jag kan säga att det inte riktigt var min grej..”

Han skrattade. ”Nä, kan väl förstå det. Tack för att du kom över med pappren föresten. Det var guld värt.”

”Var väl så lite..” ljög jag.

”Det verkade inte så” sa han och flinade.

”Äsch..” mumlade jag. ”Ingen fara..”

”Stackare, lämnad ensam på andra advent.”

”Det gjorde inte så jätte mycket för mig, vi brukar i och för sig fira alla advent, det är första gången på länge vi inte gjorde det.. men ibland behöver man en paus. Det kan ibland bli lite mycket att alltid vara tillsammans..” jag var själv inte riktgit medveten om vad jag sa, när jag satt här och talade om mitt och Veronicas privatliv, det bara kom av sig själv. Men det spelade ingen roll.

”Så glöden har falnat?” han höjde ena ögonbrynet.

”Nej nej, inte alls. Vi älskar varandra högt” jag var noga med at poängtera det av båda anledningarna, att det var sant, och för att han inte skulle få för sig något.

Nu var det Kims tur att se förbryllad ut.

”Så… Ni älskar varandra.. men, ni vill inte vara tillsammans?” jag suckade lite

”Alltså, inte alltid. Ibland kan det bli… lite påfrestande att leva ihop dygnet runt utan avbrott.” Kim såg fortfarande lika förvirrad ut.

”Nja, jag hajar inte. Den man älskar borde man ju alltid vilja vara nära, jämt. Varenda andetag, jag förstår dig inte riktigt” han drog på munnen och skakade på huvudet.

”Hmm… det kommer du själv förstå så småningom.”

”Mhm, kanske är det du som inte förstår?” han skrattade menande. Jag skrattade till.

”Jag har levt längre än du, jag vet vad som gäller, och tyvärr så är det här den hemska sanningen”

”Jaha, ja, då får man väl hänga sig… men frågan är hur du levt?” han höjde ögonbrynen och log fortfarande på ett kritiskt sätt. Hans ord hängde i luften en stund. Tillräckligt för att jag skulle hinna fundera över dem. Och jag kan säga att jag var rädd att han hade rätt.

”Mer te?” frågade han.

”Nej det är bra tack” jag lutade mig framåt för att resa mig.

”Har du bråttom?”

”Nej, jag… jag vill bara inte störa”

”Nej absolut inte, tvärt om. Fira advent med mig vettja så slipper båda vara ensamma” han log brett.

”Alltså jag.. hmm” jag hade helt slut på ursäkter. Jag ville verkligen inte det här, jag kunde mycket väl snäsa av honom men.. jag kunde inte. Jag kunde liksom inte stå emot honom. Innerst inne ville jag stanna, och det skrämde mig. Och det skrämde mig att jag tackade ja, trotts mitt löfte till mig själv.



”Så, hur brukar du fira advent då?” frågade Kim. Vi stod i hans kök och pratade om hu vi skulle fira.

”Vi brukar äta något, dricka vin till.. ha någon skiva på med julmusik.. nåt sånt”

”Jaa, käk kan ju bli lite svårt att fixa. Jag har bara piroger och nudlar s兔

”Nja då… Nja.” jag skrattade lite.

”Inte sugen?” jag skakade på huvudet och vi skrattade båda två. Allt var så lätt, för lätt.

”Hursomhelst, musik kan jag fixa, busenkelt, julmusik, svårare.”

”Nå, vad har du då?”

”Massor” han drog efter andan ”Paul Simon, The Vaccines, the Strokes, Damien Rice, PJ Harvey, Charles Aznavour, The Smiths, Sarah Brightman, Kent, Suede.. jag kan fortsätta I oändligheten. Säg bara nåt så ska vi se om jag har det”

”Sa du The Smiths? Vilka album har du?”

”I stort sett alla tror jag”

”Har du ’the world won’t listen’?”

“Självklart. Ska vi ta den?”

”Gör det. Det var längesen jag lyssnade på dem senast. Synd att jag inte har några skivor med dem”

”okay, vad hade vi mer på listan? Vin? Vin har jag, och en hel del annat”

”Äsch, skippa vinet.”

”Och ta spriten direkt?”

”Nej, nej jag menade inte så. Alltså.. skippa alkoholen”

”Nä, ska det firas ska det väl firas? Ett glas åtminstone”

”Ja, ja” suckade jag. Vad hade jag för val? Ett glas kunde väl knappast skada… Men jag lovade mig själv att det inte skulle bli fler.



Kim satte på musiken och ställde två glas på ett bord i köket och hällde upp vin i dem. Han räckte ett av dem till mig.

”Skål för livet då” sa han. Jag drack ur mitt glas, det var ett billigt vin, men det spelade ingen roll. Jag var allt för bortskämd med dyra viner, att det här billiga nog bara var en bra omväxling. Jag drack ur mitt glas.

”Mer?” frågade han.

”Nej det är nog bra…”

”Okej, jag får väl acceptera din vilja för en gångs skull då” sa han och flinade smått.

”såå… du läser konst på universitetet?” frågade jag, mest för att ha något att säga.

”Ja, jag började kursen i höstas. Rätt kul faktiskt”

”Det hade man aldrig kunnat tro..” han höjde frågande ena ögonbrynet. ”jaa, du är ju… ser yngre ut än vad du antagligen är…”

Han skrattade.

”Hm? I din ålder brukar det vara en komplimang, i min.. nja.” han skrattade igen. ”Jag började tidigt kan jag säga. Direkt efter att jag avslutat gymnasiet visste jag inte vart jag skulle ta vägen, så jag sökte lite hit och lit dit och kom helt oväntat in här. Så det var väl bara att tacka och ta emot antar jag” han log och lutade sig mot bordet stödd med ena handen och höll vinglaset på ett elegant sätt i den andra och snurrade det halvtomma glaset mellan fingrarna.

”livet är intressant ur det perspektivet” sa han och drack ur det sista ur sitt glas.

”Jo..” svarade jag. Han nickade lite och hällde upp ett till glas vin till sig.

”säkert att du inte ska ha?” frågade han mig. Jag tvekade en stund, jag hade lovat mig själv men det var frestande. Dock så visste jag ju att jag blev väldigt lätt påverkad av alkohol… det glas jag redan tagit hade redan fått mig att bli smått snurrig och lite varm på det där härliga sättet man blir av alkohol… allt det här var bara en så dum idé. Jag hade redan gått alldeles för långt, och det värsta var att jag innerst inne hade vetat att de skulle bli så här redan innan jag ens åkte hit. Just därför hade jag dragit mig så för det. Jag kunde inte hjälpa det, samtidigt som hela mitt förstånd sa emot så ville jag samtidigt bara dränka allt i det där vinet. Det var så mycket jag ville, men som jag inte klarade…

”Okej då. Men bara ett. Ett sista, ok” jag hade gjort det igen.

”Som du vill” log han och hällde upp nytt vin i mitt glas. Jag såg tveksamt på det men tog en mun. Hade det förra glaset redan förstört mitt omdöme? Var jag på väg att begå ett stort misstag? Det visste jag inte, och märkligt nog fans det aningen av en spänning i det hela. Men jag intalade mig att inget skulle hända, bara för att vi blev berusade behövde inget hända. Om en man och en kvinna ensamma drack vin tillsammans behövde inte det nödvändigt vis leda till… sex. Eller vad det nu var jag var orolig för. Allt var bara så löjlig, min oro.. allt.

”Hörde att du alltså jobbar som VD. På en ingenjörsfirma va?”

”Jo, BAL ingenjörsfirma AB. Ett familjeföretag skulle man kunna säga.”

”Jaha, så.. vad står BAL för?”

”Bertil Albert Lindh, min…” jag tänkte efter ”farfars far, blir det. Han som startade företaget”

”Mhm, rätt långt tillbaka. Vad gör man egentligen på en ingenjörsfirma då?”

”Säg det.. tar fram nya tekniska lösningar för nya tekniska problem… hur ska man säga.. vi håller på med flexibla totalkoncept inom montering, hantering, robot- och datorapplikationer samt specialmaskiner… data teknik.. ja helt enkelt”

”Ja, ja… men det låter ju skoj” han skrattade. ”begriper inte ett skit men säkert… jätte skoj”

”Nja… eller..” jag skrattade med honom. ”Det funkar.” jag log.

”Ja… det är ju lite annat än att servera kaffe antar jag.” han flinade lite.

”Du jobbar på café?”

”Precis” han lutade sig framåt och stödde armoden mot bordet, lutade i sin tur huvudet i handen.



Det var nog en märklig syn… vi båda så olika människor stående i hans kök med varsitt vinglas, småpratandes som om vi hade känt varandra hur länge som helst… jag hade fått i mig alldeles för mycket vin. 3 glas, och jag var inne på mitt fjärde. Jag hade inte haft koll på hur mycket Kim hade druckit.. men han verkade faktiskt inte vidare berusad.

Det hade gått en lång stund, det var kolmörkt ute, gatlyktorna var det enda som lyste upp stan. Musiken från the Smiths skiva hördes genom hela lägenheten. Min favorit skiva, så längesedan jag hört den. Det förvånade mig lite att någon i hans ålder fortfarande lyssnade på sådan slags musik. Men han var speciell i alla slag. För speciell… för spännande och lockande…

”Så du och Veronica har varit gifta.. hur länge? Frågade Kim.

”Fyra år sedan” svarade jag och han nickade

”En lång tid men ändå bara en lort i historien.”

”Antar det…” svarade jag. ”Och du..?” jag var tvungen att fråga. ”Har du någon.. flickvän?” jag sa flickvän helt utan att tänka. Jag visste ju redan att han inte var hetero.

Han skrattade till. ”Nej nej, jag har ingen… partner eller hur man ska säga” han skrattade igen men blev sedan mer allvarlig.

”Jag är homo… Stör det dig?” han såg frågande på mig med sina bruna ögon. Jag skulle precis svara, men det jag skulle säga stannade på tungspetsen. Jag vände ned min blick och tänkte en stund innan jag såg upp på honom igen.

”Jag vet inte.” svarade jag uppriktigt. Han nickade lite och såg allvarlig ut en stund.

”Men du hatar väl mig inte?” frågade han och drog lite på munnen. Jag skrattade till.

”Nej.. det gör jag väl inte..” Det var en halvsanning. Jag hatade honom, men av den anledningen att jag tyckte så mycket om honom…

”Så bra då..” sa han och log bredare. Herregud vad hans ögon glittrade när han log… Jag hade kunnat drunkna… om det inte vore för… det att jag inte fick. Jag fick inte. Men jag höll redan på att gå förlorad. Jag var berusad, det kände jag nu. Och alla rationella tankar hade redan drunknat i vinet.

Den dova piano musiken och Morrisseys röst viskades ur högtalarna under låten ’Asleep’. Ett lugn låg i rummet och den mjuka balladen fyllde mina öron. Det var alldeles för stämningsfullt.. Vi stod mitt emot varandra och bara såg på varandra, tysta.

”Skulle du börja hata mig om jag kysste dig nu?” viskade Kim och flyttade sig nära mig. Hans ansikte var inte långt ifrån mitt, och hans ögon… så vackra.. han var så… vacker.

”Antagligen…” svarade jag dovt och svalde.

”Dina ögon säger annat” sa han dämpat med sina lena, bruna ögon spända i mina. Han lade sin hand bakom min nacke och drog mitt ansikte närmare hans. Jag gjorde inget för att stoppa honom. Ingenting. Hans mjuka läppar omslöt mina, lidelsefullt. Läpparna var fuktiga, de smakade vin och något annat… hans smak. En söt och fyllig smak, lika berusande som vinet. Jag ville ha mer. Hans kyss… den var obeskrivlig, den tände eldar i mig som ingen annan förut hade tänt, inte ens Veronica. Det här var… så underbart att jag inte visste vart jag skulle göra av mina egna känslor. De var så många, trängdes.. ilska, njutning, passion, vrede, hat.. kärlek.

”Snälla sluta…” bad jag. Han slutade, och mötte min blick.

”Vad är det du vill, Markus?” han såg allvarligt på mig ”Du står på randen vid ett stup och vet inte vart du ska. Bakom dig står döden. Vad har du för val? Du kan inget annat än at falla, och hoppas på att du överlever, Markus.”

”Tar du emot mig när jag faller då?” frågade jag i en tyst viskning. Han lutade sig framåt och kysste mig igen.

”Det behöver du inte fråga”

”Då faller jag nu” flämtade jag.

Han slog sina armar om mig och kysste mig än en gång, mycket hett, och det fick mitt hjärta att börja slå hårt. Han tog ett steg framåt, och jag backade. Vi stötte emot en vägg, och han pressade mig mot den. Jag kunde känna hans kropp och hans former mot mig och jag tryckte min egen kropp tillbaka mot hans. Hans händer smekte upp för min bröstkorg. Jag rös.

Hans hjärta… mot mitt hjärta. Hans händer med de långa fingrarna. Han sträckte sin hand mot mitt ansikte och rörde vid min kind, smekte min underläpp med tummen. Vi såg in i varandras ansikten en kort stund innan jag slöt mina ögon och sträckte ut min tunga och rörde vid hans mjuka finger på min läpp. Han krökte det lätt och jag slöt mina läppar runt det och nafsade det löst.

Han sträckte sig upp mot mig och kysste mig igen. Han var kortare än mig, som var ganska lång, så han fick ställa sig aningen på tå för att nå med sitt ansikte i jämnhöjd med mitt. Hela han lilla späda ungdomskropp var tryckt mot mig och tvingade mig bak mot väggen. Det förvånade mig hur mycket styrka och passionerad aggressivitet det rymdes i den kroppen. Hans ivriga fingrar och hungriga läppar… plötsligt lämnade hans läppar mina och han mötte min blick.

”Följ med!” sa han och drog med mig genom lägenheten, ut ur köket, in i vardagsrummet och in i ett annat rum, hans sovrum. Han ställde sig framför sängen och drog av sig sin tröja och blottade sitt bröst. Det var fint format, muskulöst var inte det rätta ordet, senig snarare… och han rörde sig så oroligt graciöst.

”Ja men kom då. Vad väntar du på?” han log brett och jag tog några osäkra steg fram mot honom. Så fel, så rätt. Allt var dövat av alkoholen.

Vi stod mitt emot varandra, jag såg avvaktande på honom och ett lekfullt leende trädde fram på hans läppar. Hans ögon glänste.. så som de alltid gjorde när han log. Vi bara stod så en lång stund, med armarna om varandra och våra ögon djupt seende i den andras.

”Bjöd du mig på vin med avsikten att supa mig full?” frågade jag plötsligt och drog på munnen.

”Kanske…” han skrattade dovt, började knäppa upp första knappen på min skjorta. När han knäppt upp den fem första knapparna drog han sina fingertoppar ner över mitt bröst och lutade sedan sitt ansikte mot det, lutade pannan mot mitt nyckelben, slöt ögonen och andades in djupt… som om han drog in min doft. Han släppte sedan ut all luft igen i en nöjd suck. Hans utandningsluft kittlade min hud och fick mig att rysa. Han fortsatte att knäppa upp alla knappar på min skjorta och lät den falla till golvet, över hans t-shirt.

”Kom” sa han och drog mig med ned i sängen. Jag började känna mig upphetsad, väldigt upphetsad, och jag upptäckte att han var detsamma när han tryckte sin kropp mot min och jag kände hans stånd. En så obekant känsla att känna en annan mans stånd och upphetsning, men samtidigt pirrande, och spännande och jag var nyfiken att utforska den vidare. Jag upptäckte att mina fingrar darrade okontrollerat och att min andning helt ändrats, och kim hade också noterat det.

”Du skakar…” viskade han och kysste mina fingrar.

”Fan ta dig Kim” mumlade jag med en darrande och okontrollerad röst. ”fan ta dig… du är bara för.. Underbar. Skön…” han log brett till svar, med en underton av belåtenhet.

”Då har du nog fått i dig alldeles för mycket..” han kysste mig väldigt mjukt, ömt… allt var perfekt och oförstörbart…

Hans hand och fingrar hårt sluten om min hand, hans fjäderlätta andetag… hans kind lutad mot mitt bröst… kyssar, smekningar…

Och resten försvann in i en omtöcknande berusningsdimma… alla konturer, alla minnen drunknade och klingade av. Sedan mins jag inget mer.









Mitt huvud… det kändes som om en sågklinga skar igenom benet in till min hjärna. Herregud. Jag kämpade med att öppna ögonen. Trotts att jag inte ville, men jag hade en känsla av att jag var tvungen. Lukten.. den var obekant och jag kände inte igen den, jag hade en obekväm känsla och redan innan jag ens öppnat ögonen visste jag att något var fel.

Det här var inte min säng.

Inte mitt sovrum.

Inte mitt hus.

Helvete!

Så vart var jag? Jag kämpade med att resa mig till sittande ställning. En yxa högg till mitt mellan mina ögon. Jag stönade till av smärtan och blinkade mot ljuset. Det var små skumt, persiennerna var neddragna och bildade ett mönster över golvet. Min skjorta på golvet… Kim… hans händer… sakta började mitt minne att återvända.

NEJ!



Jag ska döda honom…









Så var det slut på den här delen, del 3 kommer att komma upp inom en snar framtid, men först har jag lovat alla att jag ska skriva en fortsättning på min andra novell. =) så, undertiden som ni väntar på en fortsättning här kan ni ju alltid läsa den xD

Mycket jobb och glädje för mig.

Until then!