Sara Loft i Amerika

Sara Loft i Amerika



Sara Loft släppte strängen och kände instinktivt att pilen skulle träffa exakt där hon siktade. Mycket riktigt tog den där den skulle och kolfiberpilen gled mjukt in i vildsvinets bog och satte stopp för det vilt pumpande hjärtat.

Hon gick framåt, beredd med en ny pil på strängen ifall besten bara var skendöd. försiktighet var en av Saras ledord och hon skulle inte råka ut för någon om hon själv hade något att säga till om.



Nöjd med resultatet, drog hon ut pilen och torkade den snabbt på en tygtrasa som hon tog fram ur bältesväskan. Hon hade jagat den galna galten i några dagar nu, men äntligen fått den till slut. Den hade anfallit människor och djur utan anledning och Sara såg det som sin plikt att ta honom själv eftersom det var hennes mark.

Annars gillade hon inte att döda djur, men ibland var det nödvändigt. Så även med onda människor.



Hon ringde viltvårdaren som bara väntade på samtalet. Han startade sin fyrhjuling med flak och begav sig till de koordinater som Sara angivit honom, för att ta hand om djuret och se till att det kom till användning i form av mat och annat.

Det dröjde tjugo minuter innan han dök upp och då syntes Sara inte till, men han såg galten som låg fridfullt i det höga gräset, så han klev av och skulle just börja gå bort mot den.

Då kände han en arm runt halsen och han drogs obönhörligen bakåt mot släpet, där han våldsamt trycktes ner.



Han stirrade med uppspärrade ögon upp på Sara som uppenbarligen smugit sig på honom och överraskat honom. David var annars inte den som så lätt blev överraskad, van som han var att själv jaga och röra sig ljudlöst i naturen. Men nu såg han den smutsiga grevinnan som endast var klädd i ett grönt pannband, en sliten grön t-shirt och sina vita trosor.

Hon hade tydligen tagit av sig sina bruna byxor och kängor för att vara säker på att kunna smyga ljudlöst. Han blev så klart förvånad, men han blev inte rädd, för han visste att grevinnan var känd för olika upptåg.



-Ligg still! väste hon och började slita i hans grova bälte för att sedan dra ner hans byxor till anklarna. Under tiden hon gjorde det passade han på att på nära håll beskåda de stora brösten innanför t-shirten som var nästan genomskinlig av svett. De rörde sig i takt med hennes ansträngningar och han började trots chocken, känna hur det hände saker i de nedre regionerna.



När han var naken på nederkroppen, tog hon ett hårt tag om hans grova kuk och började att runka honom hårt och snabbt. David gjorde så klart inget för att hindra henne, utan bara njöt av den oväntade händelsen, samtidigt som han blev allt kåtare och hårdare.

Sara kände att han svarade på hennes behandling och hon ville han honom i sig nu, så hon spottade i sin handflata och körde ner den innanför trosan för att ge sig lite extra smörjning, innan hon drog de tunna trosorna åt sidan och blottade sitt sköte för honom.

David höll sin kuk rakt upp med båda händerna, medan Sara siktade in sig och långsamt skruvade sig ner längs hans ådriga påle. Hon log nu med stängda ögon, som om hon väntat på detta länge.



Själv kände han att han nog borde låta henne göra det hon ville just nu, vilket var att rida honom och gnida sitt underliv mot hans med kuken långt uppe i hennes slida som så varmt välkomnade honom.

David kunde dock inte låta bli att sätta upp händerna mot hennes överkropp och långsamt föra upp det tunna tyget så att hennes tunga byst föll ur och ner mot hans bröstkorg. Med ivriga händer klämde och kände han på de mjuka behagen och blev ännu kåtare.



Men kåtast var nog Sara, som nu vilt red honom och skrek högt så det ekade i lövskogen runt dem.

Hon slängde med hårpiskan och hennes vältränade kropp vred sig och såg till att få ut det mesta av den stenhårda kuken som var begravd i hennes inre. Så kom hon. Inte en gång, utan fyra långa orgasmer på rad som hon gnydde ut, under tiden hennes fitta slöt sig hårt om Davids kuk, som också snart fick sin utlösning i det varma skötet. Han stönade högt och kämpade ut varenda droppe ur sädesblåsan, kåt som aldrig förr.



Grevinnan Loft rullade tillfredsställd av David och låg på rygg bredvid honom. När de flämtat färdigt började de resa på sig.

-Förlåt David! Men jakt gör något primalt med mig. Jag var bara tvungen att få det ur mig!

-Det är okej, grevinnan! Jag klagar verkligen inte! Det var en stor galt du fått!

-Ja, den var inte dålig! Hälsa till frugan förresten och säg att hon kan ta allt som blir över av köttet.

Tur att hon inte är ute i skogen så ofta!

-Mja, just det! sa David och blinkade åt den halvnakna grevinnan som nu letade efter sina saker, för att sedan ge sig av tillbaka tillsammans med viltvårdaren och vildsvinsgalten som om inget hade hänt.





-Välkommen tillbaka, Sara! Fick du honom? sa Martina Kretsch, Saras närmste medarbetare.

-Jo, tack! Båda två! sa den smutsiga, atletiska kvinnan och gick upp för trappan med vickade höfter och ett skälmskt leende.

-Två? Jag trodde det bara var ett svin?

Hon fick inget svar, bara leendet.



Yoda höll på att justera det sista på sin nya projektor som han konstruerat och allt såg bra ut. Han såg till att det var släckt i rummet och att dörren var låst, innan han tog av sig sina kläder och gick mot den lysande ljuspelaren i mitten av hans stora rum, som var fyllt av datorer och annan utrustning.

Nu aktiverade han de pyttesmå sensorerna som han placerat ut med extrem noggrannhet i går och en suddig bild framträdde. Han började ståendes smeka sin lem som redan var hård av förväntan inför det som skulle komma.



När Sara hade tagit av sig sina svettiga och leriga kläder, slog hon på vattnet i duschen och efter några sekunder när det hade fått rätt temperatur, klev hon in i duschen som kändes som himmelriket efter dagarna i skogen.

Bilden hos Yoda blev plötsligt glasklar och han såg att ljuspelaren gjorde sitt jobb med avancerad fiberoptik och nanokristaller. Saras underbara, kurviga kropp framträdde nu i 3D, bara några decimeter från Yoda. Med hjälp av mikrofoner fick han dessutom ljudet, så att han kände det som om han faktiskt stod där precis bredvid henne, vilket fick honom extra hård.



Hon ställde sig med ansiktet upp mot strålarna och lät det heta vattnet strömma längs hennes vackra kropp, under tiden hon snabbt flätade upp hårpiskan så att det mörka håret kunde lägga sig slingrande över axlar, rygg och bröst.

Sedan började hon ta duschtvål från en flaska med en handgjord blandning av olika fruktessenser och naturliga botgörande ämnen, som hon sedan efter att ha dragit ner vattnet, började smörja in sig med.

Yoda onanerade nu hastigt vid åsynen av Saras händer som så lätt och smidigt smekte in tvålen över hela kroppen. Såklart speciellt trevligt var det när hennes fingrar gled ner mellan benen och sedan in mellan de mjuka yttre blygdläpparna och givetvis när hon lät de stora brösten glida omkring under hennes händer och de styva bröstvårtorna stack ut, delvis täckta med ett fint skum.



Nu fick han kämpa för att inte komma, så kåt han var. Han visste att han hade satt sin sista potatis om Sara skulle komma på honom med att återigen bete sig på detta ogentlemannamässiga vis, men det var det värt, tyckte han. Åtminstone nu i stundens hetta!

Väl intvålad började hon nu att skölja av sig löddret och åsynen av hennes brunbrända, blanka hy, hennes kurviga former, den rakade springan, de vällande, uppnosiga brösten och den lätt öppna munnen fick honom att explodera till slut.



Yoda siktade upp mot Saras tunga bröst och sköt flera långa strålar med tjock, vit sperma mot dem. Det gjorde nästan ont i hans underliv av den kraftiga orgasmen, men bara nästan.

Däremot blev han snabbt tagen ur sin njutning när det började blixtra och ryka från ljuspelaren som agerade som 3D-projektor. Elektroniken var inte skyddad och nu kortslöts flera hundra små kretsar av hans sperma som han olyckligtvis inte förutsett skulle ha denna effekten.



Han hann slänga sig undan och stukade sin styva kuk i fallet, just som ljuspelaren exploderade med en ljus blixt och en hård knall. Grimaserandes låg han i röken och höll sig om kuken när dörren plötsligt sparkades in och både Martina och en drypandes naken Sara skådade in i det till hälften rökfyllda rummet med förvånade miner.



Yoda försökte ta sig upp på fötter och gestikulerade med handflatorna att det inte var något att oroa sig för.

-Yoda! Jag vet inte vad du haft för tokigheter för dig och jag är inte säker på att jag vill veta, men fixa i ordning här nu och kom sedan ner och ta för dig av det rykande färska vildsvinet jag sköt för en timme sedan! sa Sara, vände sig så att brösten gungade häftig och gick sedan tillbaka mot sitt sovrum som inte låg så långt bort.

-Yoda! Du leker med elden! Din kuk kommer att ställa till det för dig en vacker dag! Akta så vi inte snöper dig! sa Martina med ett allvarligt uppmanande.





De åt alla glupskt av vildsvinet, även om Yoda fortfarande hade väldigt ont i sin lem. Han retade sig dessutom på de dyra fiberoptiska nanokristallkretsarna som gått till spillo bara för att han inte tänkt sig för när han sprutade. Men, han fick väl börja om igen.



Just som de ätit färdigt, pep det till i Martinas telefon. Hon hade fortfarande en del av ansvaret hon haft när hon var fröken Kretsch, Saras betjänt efter den oersättlige Mr. Clarke.

Vildsvinet Sara dödat tidigare, gav henne fortfarande de bekanta ilningarna i underlivet och hon övervägde att dra sig tillbaka när de ätit efterrätt för ägna ett par timmar åt tantrisk yoga, så att hon skulle kunna få sin efterlängtade, jordskälvande orgasm.

Men Martina räckte henne telefonen med en min av att hon nog kunde glömma alla sådana sköna planer.



Sara sade inte mycket under samtalet, men nickade bekymrat flera gånger. När hon lade på, såg hon fundersam ut.

-Vi har jobb att utföra! Vi ska till USA!





Dagen därpå satt de på ett privatflygplan till Amerikas förenta stater och Sara gav sina medarbetare den information hon hade.

-En gammal god vän till mig och min familj behöver vår hjälp. De är oerhört rika och har kontakter högt upp i regeringen, men de vågar inte använda sig av dem, då de inte vet vem de kan lita på. Så då vände de sig till mig. En ung man har försvunnit, arvtagaren till många miljarder dollar och de misstänker kidnappning och eller utpressningsförsök i någon form. Det finns inte mycket spår att gå på, men efter att inte fått någon hjälp alls av de amerikanska myndigheterna, misstänker de att det finns politiska motiv som håller tillbaka de nödvändiga resurserna.

-Kommer vi att hamna i trubbel denna gången också? undrade Yoda med en orolig min.

-Säkert! svarade Sara utan att tveka. Det är därför jag behöver er båda på topp. Sov nu! Om det inte går, har jag tabletter som hjälper er.



Sex timmar senare landade de på en liten oansenlig flygplats utan för huvudstaden Washington, trötta trots att de försökt sova. Det skulle ta dem några dagar att komma in i rytmen, men åtminstone Sara var van och verkade vara den piggaste av dem.

En stor bil körde fram till det tremotoriga flygplanet och stannade med ett litet skrik från de mjuka däcken.



Ut klev en äldre man med grått hår och en krökt nacke. Han åtföljdes av en ung dam med synbara modifieringar av sin lekamen. Både Yoda och Martina stirrade på den kurviga kvinnan, fast av helt olika skäl.

-Miss Loft! Vad trevlig att se er igen om än under svåra omständigheter! sade mannen, uppenbart lättad över att se henne. De kramades och den smala mannen såg ut att kunna gå sönder i Saras starka famn där hans huvud kom att klämmas mellan de stora brösten som doldes innanför den gröna t-shirten. Den förbättrade damen såg inte alltför nöjd ut med det hela.



-Martina! Yoda! Det här är Mr. Ginotti! Han är som sagt en gammal vän till familjen! Mr. Ginotti! Mina högt värderademedarbetare! Fräulein Martina Kretsch, före detta polis och astronautaspirant. Mr. Yoda, It-expert och sambandsspecialist.

De skakade hand med den klene mannen och var noga med att inte klämma för hårt.

-Very nice! Tack för att ni kom! Jag kan inte med ord visa min uppskattning! Det här är Mrs. Ginotti, min nya fru. Den gamla tog sitt pick och pack och stack. Så nu skämmer jag bort mig en smula är jag rädd.



-Hi! Sade Mrs. Ginotti, vinkade med de välmanikyrerade fingrarna och log amerikanske med extra många tänder..

Martina nickade lite, men Yoda gick plötsligt fram och gav henne en kram så att hennes påkostade juver trycktes mot hans beniga bröstkorg. Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra, så hon bara stod still.

-Ja, ursäkta Mr. Yoda! Han kommer inte ut så ofta! sade Sara med ett leende.





De åkte med till ett slott. Ett riktigt slott, hämtat sten för sten från Frankrike, under trettiotalet, vilket om något, visade på den oerhörda rikedom familjen besatt. Till och med Sara var imponerad fast hon hade varit här förr.

När de kommit tillrätta, samlades de i en stor salong och började prata igenom vad som hänt. Men efter ett tag började Yoda tröttna och ursäktade sig. Han behövde upprätta sitt datornätverk, sade han, men ville istället lägga sig och sova.



När han kom till rummet, möttes han av en kvinnlig anställd, som genast började ställa frågor om honom. Det framgick snart att han var från Sverige och hon började då prata om hur underbart det var där, efter vad hon hade hört. Tänk om hon kunde få jobb som hushållerska där, det vore något!

Yoda smickrades av den mörkhyade kvinnan med det bländande vita leendet och skrädde inte orden om hur bra det var i det kalla nordiska landet. De satte sig på sängen och Efter några minuters skryt, kände Yoda hennes hand på sitt lår.

Jävlar vad hon var snabb! Tänkte Yoda, men hindrade henne inte. Snart hade hon med blicken fäst i hans ögon, flyttat handen till den allt hårdare knölen i hans skrev och då kunde han inte längre föra en konversation värd namnet.



Då hon insåg att han inte skulle hindra henne, tittade hon med ursäktande min på honom.

-You don´t mind, do ya´?

Yoda bara skakade på huvudet och lät hennes bruna hand glida over hans instängda stånd, medan hennes röst blev allt lägre och mer erotiskt laddad.

-Ohh, you seem to like it! How about we let your big friend out?

Yoda hann knappt reagera innan hon dragit ner hans gylf och sedan lirkat ner byxorna så att hans kuk flog ut ur sin instängdhet. Med spelad förvåning stirrade hon på Yodas stånd och lade handen om det för att sedan sakta smeka honom upp och ner, med jämna tag.

It-experten försökte lossa på hennes blus i hopp om att få se hennes bröst, men hon gled undan och nedåt, för att låta hans penis söka sig mot hennes mun. Han höll andan medan hon slickade sig om läpparna och gapade stort över honom.



Fy fan! Den här resan kunde nog bli bra, ansåg Yoda och beskådade hur den mörkhyade kvinnans mun sjönk ner över kuken, utan att bottna verkade det som. Ett litet motstånd bara, sedan gled han ner i hennes hals och hon tryckte sig grimaserande ner till roten av hans kuk, för att efter en stund, flämtande låta kuken glida ut ur munnen igen.

Det var inte alla som kunde lyckas med detta och Yoda njöt i fulla drag när hushållerskan upprepade det hela flera gånger med härliga gurglande ljud.

Han såg för sitt inre hur det var Martina som utförde detta på honom och det var ytterst nära att det gick för honom, när hon så slutade och ställde sig upp.



Med en våt svajande kuk såg han hur hon gick bort och ställde sig vid ett spegelbord. Hon lyfte upp den korta kjolen, särade på benen och böjde sig framåt, svankandes så att den rakade fittan läckert putade ut mellan hennes fasta skinkor.

Yoda hoppade genast upp och gick bort till henne, satte händerna på hennes skinkor och särade så att de yttre blygdläpparna delade på sig och blottade de inre, samt det våta hålet som hans ollon nu sökte sig emot.

Han gled in utan problem och hon stönade dämpat av att bli uppfylld av svenskens organ. Upphetsad och fylld med sinnesbilden av Martinas ansikte på hushållerskans kropp, började han stöta sig i henne allt fortare och fortare. Det smackade och plaskade av deras knullande och de märkte inte hur någon öppnade dörren och ställde sig i dörröppningen.



-Och vad tror ni att ni gör? hördes en skarp röst på amerikanska.

Yoda slet ut kuken ur den våta slidan och ställde sig förstummad mitt på golvet, medan hushållerskan snabbt försökte skyla sig med sina kläder.

-Janeeta! Vad är meningen?

-Förlåt, maam! Jag ber om ursäkt, det ska aldrig hända igen! Det var den högst modifierade Mrs. Ginotti som stod och tittade på, med armarna under sin massiva hylla.

Yoda höll tyst och började lirka upp sina byxor.

-Vänta med det, min herre! Har hon påbörjat något får hon minsann avsluta också! Janeeta! Ner på knä och så suger du honom tills han kommer. Jag vill inte se en enda droppe på min matta, är det förstått?

-Yes, maam! sade hon och slängde sig nästan ner på golvet framför Yoda och förde undan hans händer så att hon kunde komma åt hans slaknande kuk. Mrs. Ginotti log elakt och höll noga koll på den skräckslagna negressen som gapade och återigen slukade Yodas kuk.

Han fick snabbt upp ståndet igen, trots publiken, det var nästan lite upphetsande tyckte han och juckade gärna emot Janeetas huvud så att kuken kom så långt ner i halsen som det gick. Den sista minuten höll han hårt om hennes huvud och hörde henne kämpa mot kräkreflexen när han släppte sin heta sats i hennes mun, så att hennes ögon tårades vilt.



Hushållerskan tog alltihop och efter en sträng min från Mrs. Ginotti, lutade hon bak huvudet och Yoda såg hur struphuvudet rörde sig när hon svalde den kladdiga satsen.

Med vädjande, rinnande ögon såg hon på sin chef och verkade djupt ångerfull.

-Så! Du har fullföljt vad du gav dig in på! Ge dig nu av härifrån med en gång. Du får sparken!

-Vaa? Ni kan inte mena….?

-Du vet att jag alltid menar det jag säger! Försvinn, och våga inte komma tillbaka!

Gråtandes och hulkandes försvann Janeet ut genom dörren och Yoda försökte få in ett tröstande ord, men det lyckades han inte med alls. Han såg hur Mrs. Ginotti tittade på honom och han drog återigen upp sina byxor. Han bad hemskt mycket om ursäkt och undrade om hon skulle berätta detta för Sara, men Mrs. Ginotti bara log spjuveraktigt och blinkade mot honom.

-Nästa gång är det kanske jag som behöver en tjänst, klene svensk! sa hon och trippade därifrån, tydligt nöjd med att ha kunnat avskeda en anställd. Yoda stod perplex kvar med förvånad min och visste inte riktigt vad han skulle göra.





-Vet ni vad som hänt, Mr. Ginotti? sa Sara, när hon satt ner med den äldre herren som såg ut att ha tagit det hela väldigt hårt.

-John kom inte hem som han brukade och det dröjde flera timmar innan polisen tog det hela på allvar. FBI kopplades in efter en dag, med tanke på vilken familj han kom ifrån, men inget av värde har kommit fram och nu har det gått nästan ett halvår.

Vårt hopp börjar sina eftersom vi hade väntat oss ett brev om lösensumma eller något i den stilen, men inget har vi hört. FBI tror att han har hoppat från någon bro och försvunnit, men de känner inte John! Jag tror att han lever någonstans, jag känner det på mig att mitt barnbarn är vid liv.

Sedan hans föräldrar gick bort, min son och hans fru alltså, har han tagit ett stort ansvar för en sådan ung man!

-Hans tillhörigheter? Rum? Bil?

-Allt orört! Jag vet att om man ska begå självmord, brukar de ordna med någonting innan. Ett brev, städa, betala någon skuld, någonting! Men det vore som om han hade försvunnit i tomma luften. Också detta talar för min teori om att han är vid liv och nu vill jag att du hittar honom!

-Mr. Ginotti! Det här är inget jag normalt gör och det borde finnas andra som är bättre på det. Jag måste säga att det inte är en orealistisk tanke, att han inte finns mer, hur hemskt det än låter. Men vill du ha min hjälp. så ska jag och mina kollegor göra allt vad jag kan för att hjälpa er, så klart.



Martina nickade dystert instämmande, där hon satt med bekymrad min.

-Det gläder mig mycket, grevinnan Loft! Jag har sammanställt allt material jag har om ärendet i det gamla arbetsrummet på tredje våningen. Det är ert att utnyttja hur ni vill, hur länge ni vill. Alla omkostnader står jag för! Tack, tack Sara! sa mannen och reste sig ostadigt upp och kramade om Sara med sina smala armar. Martina fick en tår i ögat, så rörd hon var.





På väg ut ur rummet höll de nästan på att bli nedsprungna av en gråtandes negress som blint rusade mot dörren i sina tjänstekläder.

-Ha! sa Martina. Snart har vi väl Yoda här med ett oskyldigt ansiktsuttryck!

-Säg inte så! Vi behöver inte några Yoda-relaterade skandaler just nu!

Då kom Yoda gåendes från samma korridor som Janeet just kommit från och hans oskyldiga ansikte visade tydliga spår av skuld. Sara och Martina tittade på varandra och suckade djupt.

-Vaaaad? undrade Yoda ännu mer avslöjande och höll ut händerna åt sidorna med handflatorna uppåt.



-Ok! sa Sara Vi går igenom allt detta, det bör ta en dag eller så med hjälp av Yodas datorer, sen får vi se hur vi ska kunna fortsätta. Det känns ju lite svårt när inte polisen eller FBI har haft något att gå på, men vi får försöka i alla fall.

De andra nickade och satte genast igång med att titta på olika mappar och data som Mr. Ginotti samlat in under utredningens gång. Yoda började gå igenom datasystemen hos myndigheterna, noga med att inte lämna några spår i deras nätverk och system.



De samtalade nästan inte alls under tiden de läste och gick igenom materialet. När Sara låg på rygg och läste den första polisrapporten, var Martina dock tvungen att säga till henne, för det löst sittandes linnet hade glidit åt sidan och blottlade Saras högra bröst.

Tack och lov satt Yoda åt andra hållet, djupt sjunken över sitt tangentbord och lät fingrarna flyga otröttligt. Vid fyra-tiden sov de allihopa. Sara på golvet, Martina på soffan och Yoda över sitt tangentbord.



De vaknade några timmar senare av att Mr. Ginotti harklade sig och ställde sig då vacklande upp.

-Mina vänner! Det är frukost där nere, om ni vill göra mig sällskap!

Sara och hennes vänner följde villigt ner i de skrynkliga kläder de hade på sig för att få sig en macka eller så, innan de fortsatte med efterforskningarna, men ångrade sig när de kom in i matsalen som var frukostdukad.

Frukost, enligt Mr. Ginotti då. För de andra var detta en veritabel lyxmåltid. Framför dem dignade bordet med anka, lax, pudding, soppor, svärdfisk, bläckfisk, hjort, skinka och mycket annat som annars inte brukar ingå. Det fanns verkligen något för alla och de högg in som djur.

Tallrikarna fylldes till bristningsgränsen med kött, melon, grönsaker, bakelser eller vad de nu ville ha.



Mrs. Ginotti satt bredvid sin make och spände ut sina onaturligt runda bröst som endast doldes av en tunn vit bikini som gjorde ett mycket dåligt jobb med att just dölja. De triangulära tygbitarna var inte mycket större än hennes bröstvårtor, vilka syntes mycket tydligt genom det alldeles för tunna tyget. Yoda hade svårt att hålla ögonen i styr, medan Sara och Martina tigandes retade sig på den våpiga varelsen som så tydligt var någon form av amerikansk överdrift.



Frukosten varade länge och de pratade genom en del detaljer med Mr. Ginotti innan de med svällande magar återigen begav sig tillbaka till rummet. Under de kommande timmarna satt de och rapade och fes, för att till sist bege sig till någon av de luxuöst inredda toaletterna för att bli av med frukosten.

-Hur i helvete kommer lunchen och middagen då bli? sa Martina och höll sig över magen.





När det började närma sig kvällen igen, efter några omgångar mat till, frågade Martina Yoda om han hade koll på mobiltelefontrafiken.

-Visst! Jag har alla nummer och alla samtal som ringts innan, under och efter hans försvinnande, men det går inte att få en datorsökning av dem just nu, för systemen är fulla med andra jobb. Vill du så kan du ju titta lite i den lådan där borta från NSA, med automatiserade utskrifter från en del av samtalen.

Sara tittade lite uppgivet på Martina och verkade tycka samma sak. Det skulle vara svårt att hitta något användbart!



Efter en timmes läsande, kom Martina bort till Yoda med en utskrift.

-Vad betyder det här, tror du?

Han tittade på pappret. ”Alpha Delta! Golf! Golf! Golf!” Inget mer. Yoda rynkade på pannan och gav det vidare till Sara.

-Tänker du samma sak som jag? sa han med röda ögon.

Hon tittade på det medan Yoda hoppfullt såg hur hennes bröst höll på att glida ur linnet igen, men han hade inte sådan tur.



-Martina! Yoda! Vi har ett spår till slut! Alpha Delta är uppenbarligen en anropssignal. ”Golf” är ju beteckningen för bokstaven G. Kan vi göra kopplingen till Ginotti? Att man säger det tre gånger på det viset, visar på att det är militärer som vill göra klart att något är utfört, utan att röja mer information än vad som krävs. I vilket fall som, så är detta mycket misstänkt. Yoda! Du följer upp vilka nummer detta skickats från och till! Martina! Du kollar med telefonbolagen vad de har för ytterligare information och var samtalen gjordes från rent fysiskt! Kör för fan!



Nu startade en febril verksamhet, trots att det rörde sig om mycket gamla bitar av information och när de var klara hade de en lite bättre bild av hur de skulle gå vidare. Men nu var de så slut att de beslöt sig för att sova lite innan de meddelade Mr. Ginotti.



Fem timmar senare satt de vid poolen, där det rika paret låg i vars en solstol. Mr. Ginotti hade ett parasoll som skyddade hans bleka kropp, medan frun låg i solen och solade allt hon kunde.

Yoda satte sig så att han kunde titta på henne i all sin övernaturliga skönhet. Hon hade en liknande bikini idag, fast rosa och genomskinlig. Hennes bikinitrosor var lika tunna och hade dessutom glidit in innanför den ena av de yttre blygdläpparna, vilket hon inte hade märkt eller inte brydde sig om.

Yoda hade i vilket fall som mycket svårt att prata och verka sammanhängande när han riktade blicken mot hennes inoljade hud och nästan blottade sköte. När hon sedan tog drinkglaset och började suga av sugröret lite diskret, fick han dessutom svårt att dölja sitt stånd han nu fick.



Sara och Martina verkade inte se detta, för de gjorde vad de kunde för att slippa beskåda Mrs. Ginotti. Den gamle mannen var dessutom helt uppslukad av det de hade kommit fram till hittills.

-Ni har fått upp ett spår? Ni anar inte vad ni gör en gammal man glad!

-Vi ska inte ta ut något i förskott. Det kanske handlar om något helt annat! sa Sara lugnande.

-I helvete! Någon har tagit min sonson och arvinge! Ni hittar honom och tar hem honom! Ni har mina fulla befogenheter! Seså! Iväg, mina hjältar!





Sara reste sig och började gå samtidigt som de andra inklusive Mrs. Ginotti. De insåg nog att Mr. Ginotti gärna ville vara ensam en stund nu. Halvvägs tillbaka till huset kände Martina att hon gärna ville ge lite mer tröst åt den gamle mannen än vad Sara hade gett honom, så hon ursäktade sig och sade att hon snart skulle komma tillbaka.

Med blandade känslor gick hon till poolen igen.

-Ursäkta, Mr. Ginotti! Jag tror nog vi kommer att finna honom! Jag har en magkänsla, precis som du och jag lovar att jag kommer att göra allt för att lösa det här!



Mannen tittade först inte på henne, men ryckte sedan till som om han fått en lätt stöt.

-Ni kommer att göra allt ni kan?

-Ja, självfallet!

-Då, kära fröken, vill jag be er att hjälpa mig med detta! sa han och slog upp sin morgonrock.

-Herre gud! utbrast Martina chockat när hon fick se Mr.Ginottis penis, alldeles hård och styv.

-Den här nyheten gjorde något med mitt cirkulationssystem som inte hänt på flera år och jag tänker inte slösa bort denna på min fru, som legat runt med allt och alla vid det här laget, det falska stycket! Så min kära, Martina! Vill du vara så vänlig och ta hand om detta?

-Men Mr. Ginotti! utbrast hon. Jag vet inte….det var inte vad….

-Det går nog rätt snabbt. Inget avancerat!



Martina tittade sig omkring, men ingen fanns i närheten. Hon förbannade sig innerligt för att ha gått tillbaka, men insåg att hon nog gjorde bäst i att vara tjänstvillig, så hon satte sig ner bredvid honom och med skakande hand tog hon ett grepp om det bultande ståndet.

Han lutade sig bakåt med armarna bakom huvudet och tittade nöjt ner på Martinas bruna hand som långsamt började att onanera åt honom. Hon försökte öka takten för att det skulle gå så snabbt som möjligt, men han verkade hålla ut längre än vad Martina ville uppehålla sig här.

Saras tyska medhjälpare drog då resolut av sig sina byxor och trosor och ställde sig bredbent över Mr. Ginottis nyfunna stånd, för hon ville inte gärna suga av honom. Hon tog lite saliv på fingrarna och smorde in sin slidmynning innan hon sedan böjde på knäna och styrde mannens kuk mot sitt hål.

Hon kände sig lite stolt över att hon kunde göra en sådan här sak, utan samma problem hon haft förr. Det var ju givetvis Saras förtjänst. Den kvinnan hade verkligen ingen skam i kroppen.

Allt för att lyckas!



Martina gled lite ryckigt ner på Mr. ginotti och han njöt av åsynen av mulattens underliv i vilket hans kuk nu försvann upp i. Så fort glidet var som det skulle började Martina rida honom så fort hon vågade, han var ju trots allt en gammal man.

Mr. Ginotti såg överlycklig ut och han såg till att njuta av varje sekund innan han till slut böjde bak huvudet och stönande fick sin orgasm. Martina hann just hoppa av honom och slutföra det hela med sin högra hand, så att den vällande sperman dränkte den och klistrade sig överallt.



När han lugnat sig tog hon bort handen och försökte skaka av sig spermasträngarna, men hon fick till slut torka sig på handduken som Mrs. Ginotti legat på.

-Tack, fröken! Jag vet att det inte var riktigt schysst mot er, men jag ville som sagt ta vara på denna ytterst ovanliga reaktion. Jag ska se till att ni blir rikligt belönad. Hitta nu min sonson, John!

Martina sade ingenting, utan bara nickade och gick därifrån. Orolig över vad de andra skulle säga om att hon varit borta. Men de sade ingenting om hennes frånvaro alls, utan till hennes lättnad packade de vad de behövde.

Just som de gick ut ur rummet fällde dock Sara en kommentar.

-Ja, då ser vi inte det rummet mer! Synd! Det var ju så fin utsikt över poolen!

Martina stannade chockat upp, men sade inget!





-Om jag har räknat rätt, så ligger det en byggnad här, mitt i skogen! sa Yoda Jag spårade signalen till etthundratjugo olika abonnemang och tror att det borde vara hit samtalet gick. Det tekniska lämnar vi därhän, men något skumt är det. Det finns inget här enligt kartorna och satellitbilderna, trots att flera andra saker tyder på det. Bland annat värmesignaturen från en forskningssatellit som kollar växthuseffekten som ingen tänkt på att manipulera.

-Vi kör en rekognosering, så vet vi sen! sa Sara. Hur är det Martina? Har tyskarna invaderat poolen?

Sara och Yoda skrattade så de nästan tappade kontrollen över Humvee´n de lånat.

-Ha….ha…..ha! Det är inte roligt! Mr. Ginotti behövde lite hjälp, den stackarn! Jag behöver inte förklara det för er! Hmpff!!!

Skrattandet fortsatte en stund till, tills de började närma sig på allvar.





De befann sig ca femtio mil från Mr. Ginottis residens och här fanns bara vildmark så långt ögat nådde. Yoda inrättade sig i bilen med sina datorer och såg till att radiosambandet fungerade som det skulle, medan Sara och Martina kollade sin utrustning och klädsel. Det skulle bli en rätt bra promenad, med träsk och ohyra.



Sara tog ut riktningen på sin GPS och började sedan utan vidare att gå rakt in i skogen, som dallrade av hetta och hög luftfuktighet. Efter två ansträngande timmar, satte de sig ner och tog vars en energikaka, alldeles våta av svett.

Martinas kortklippta afrohår krullade sig onormalt mycket, men det hängde i alla fall inte ner för ögonen som Saras enstaka hårtestar gjorde.

Eftersom de satt i en glänta, där solen sken tog Sara av sig sin tröja för att låta den torka en aning innan de fortsatte. Martina som inte längre blev förvånad när Sara visade sina ljuva bröst, tog av sig sin vildmarksblus, men lät sport-bh´n vara kvar på.

När Sara slöt ögonen med ansiktet mot solen kom Martina på sig med att betrakta Saras rosa, perfekta bröstvårtor som glittrade av svett och hävde sig i takt med andetagen. Hon tittade genast bort och skämdes lite, det var ju som sagt inte första gången hon sett dem.



Någorlunda utvilade, gick de igenom terrängen på Saras lilla GPS-bildskärm, innan de gick vidare mot det troliga målet. När de gått i en halvtimme, hördes plötsligt ett visslande ljud framifrån. De hukade och började röra sig mycket långsamt och försiktigt, men det kom ändå som en total överraskning för dem, när en varelse, eller var det en människa, kom rusande mot dem med ett vinande ljud.

-SPRING! skrek Sara och drog sina pistoler och började snabbt att skjuta mot föremålet. Martina rusade vilt in i skogen och kände hur grenar och lianer piskade henne i ansiktet och över kroppen.

Skotten från Saras pistoler upphörde efter bara ca åtta skott. Hon hade fler i magasinen, så varför hade hon slutat skjuta? Antingen hade hon klarat av hotet, men hade då kallat tillbaka Martina, eller så var hon oskadliggjord på något vis.



Martina visste att hon inte skulle hoppas på det första, utan började sakta ner för att kunna tänka på hur hon skulle ta sig ur det hela. Radiosambandet var satt ur spel och hon fick bara brus i öronsnäckan, så det var nu upp till henne att försöka ta reda på vad det var som hade hänt.

Hon uppskattade sin position och planerade att göra en vid omfattning så att hon kom in från ett annat håll, i hopp om att kunna finna Sara vid liv.





Sara fick pistolerna slagna ur händerna och blev samtidigt nästa slagen medvetslös av det hon blivit attackerad av. Det såg ut som en robot som möjligen hade en människa inuti det grönsvartmålade skalet med svart glas och diverse sensorer på bringa och huvud.

Snabbheten och styrkan förvånade Sara och hon lyckades nätt och jämt komma undan det andra slaget. Sedan satte hon fart och sprang allt vad hon kunde, men det var en omöjlig kamp.

Maskinen rörde sig snabbt och tyst genom skogen med endast ett vinande ljud från elektromotorer som drev de rörliga delarna. Den lekte med henne!



Hon försökte inte springa ifrån den för det skulle inte gå, så hon valde istället vägar som skulle ställa till det för en sådan pass tung skapelse. Hon kunde springa över tuvor med sin ringa vikt, medan maskinen fick ta en omväg för att inte sjunka ner med sina fötter.

Hon såg att den hade två armar och två ben. På armarna satt det någon form av vapen, men dess största attribut var att den var så jävla snabb och tyst. Hon skulle inte kunna lura den länge till!



Så kom hon fram till ett stup och i en sista avledande manöver slängde hon sin ryggsäck mot huvudet i hopp om att den skulle låsa på den istället för på Sara, men den verkade inte bry sig om den, utan avancerade snabbt och bestämt mot Sara.

Hon fann ingen annan lösning än att hoppa. Det var nog tjugo meter ner till vattnet och hon hoppade med fötterna först i hopp om att de skulle skydda henne när vattnet kom emot henne som en betongvägg.



Med ett snabbt, djupt andetag slog hon i vattnet och kände hur hon genast blev mörbultad och snurrade runt efter att ha träffat bottnen. För att inte drabbas av panik och simma nedåt istället för uppåt, höll hon sig stilla och lät lyftkraften från luften i hennes värkande lungor föra henne till ytan.



Hon skrek ut i luften när hon kom till ytan och efter några hastiga andetag, började hon känna efter om hon skadat sig. Hon verkade oskadd så när som på svidande hud överallt. Hon märkte också att hon blivit av med allt utom kängor och byxor. Tröjan hade slitits av av vattnet och hon kunde inte finna den.



Ovanför sig hade hon kraftiga grenar med ett tjockt lövtäcke. Hade hon tur, skulle maskinen tro att hon aldrig kommit upp till ytan igen. Sara simmade under ytan i omgångar så långt hon orkade innan hon drog sig upp på land, lade sig på rygg med armar och ben utspridda och svimmade.





Martina tog sig fram från trädstam till trädstam, spanandes efter vad det nu var som hade anfallit dem. Hon var djupt oroad över Sara, men intalade sig att Sara om någon, alltid skulle klara sig.

Nu började hon skymta ett staket, så hon tog det ännu lugnare och höll sina pistoler i ett fast grepp, även om hon misstänkte att robotmaskinen inte skulle påverkas av vanliga kulor, men hon tänkte i vilket fall som helst gå under med brassande pipor i så fall!



När hon var tjugo meter ifrån, hörde hon det vinande ljudet tillsammans med en del knakande grenar. Hon slängde sig ner till marken, men det var för sent. Den kamouflagemålade maskinen satte kurs rakt mot henne och hon hann bara få iväg två skott innan hon pressades ner på marken av en övernaturligt stark kolfiberarmerad stålhand.

Med en fin precision slets hennes pistoler från henne och den ena handen slöts om hennes huvud och lyfte upp den vilt sprattlande mulatten. Sedan tog den ett nytt grepp och bar henne med sig in på anläggningen de skulle ha spanat på, men som tydligen låg ett steg före.



Yoda satt och förbannade tekniken som svikit honom. Kontakten hade brutits och han visste inte varför. Han antog att det var fukten och de böljande kullarna, kanske det fanns malm i marken? Det fanns många skäl till avbrottet och han antog att de båda kvinnorna kunde ta hand om sig, de hade ju ändå varit med om nästa allting från rymdfärder till polarexpeditioner. Nog skulle en skogstur i en skog i närheten av Washington inte vara några problem?

Dessutom, vem fan skulle han ringa?





-Mmmmm! Sköönt! Sluta inte, mmmmm! stönade Sara lite svagt när hon började återfå medvetandet igen. Hon kände hur hennes ena bröstvårta slickades och hur den drog ihop sig av känslan. När hon slog upp ögonen såg hon en tvättbjörn som lät sin rosa lilla tunga lapa på den lika rosa knoppen på hennes mjuka kulle.

-Ahhhhh! Försvinn! skrek hon och torkade sin bröstvårta med handen, medan den lilla hjälten skrajset skuttade iväg in mellan träden till den lyckligt ovetandes, fru tvättbjörn.

Hon tog sig för huvudet och kände hur det bultade. Hur länge hade hon varit medvetslös?



Stapplande tog hon sig upp och sträckte på kroppen. Hon verkade vara i bra form i övrigt, så nu koncentrerade hon sig på att fundera ut vad hon skulle göra härnäst. Att kontakta Yoda skulle ta för lång tid, så det bästa vore att fortsätta rekognoseringen och försöka återknyta kontakten med Martina, som säkert låg och väntade i närheten av det ställe de skiljts åt.



Just som hon skulle gå såg hon en svart sten liggandes på stranden. Hon hade inte tänkt på att skaffa något vapen, men det här tillfället var för bra för att vara sant. Stenen var svart obsidian, en vulkanisk stenart med stora likheter med flinta, som indianerna gärna gjorde sina verktyg av förr i tiden.

Sara hade fått lära sig stensmide, både genom sitt arkeologiska intresse och på överlevnadsutbildningar, så hon tog upp den och letade sedan upp några andra stenar av lite mjukare slag som hon skulle använda som slagverktyg.



Sittandes på en stubbe, började hon bearbeta stenen och fick snart stora, fina skärvor som hon kunde ha använt till pilspetsar, men hon bedömde att hon inte skulle ha tid eller tillfälle att göra något av dem, så hon fortsatte med det större arbetsstycket och med en avslutande tryckteknik, fick hon fram en rudimentär kniv med sylvass egg.

Obsidian är så vasst att ögonkirurger använder sig av det vid ögonoperationer, så Sara var säker på att hon nu skulle kunna orsaka lite skada vid rätt tillfälle. Hon hittade en planta med rejäla fibrer i stjälken som hon snabbt virade och knöt runt handtaget för att kunna hantera kniven utan att riskera att hon skar sig i handflatan.

Men nu hade hon ödslat nog med tid. I endast kängor och byxor och med gungande bröst gav hon sig tillbaka samma håll hon kommit, noga med att lyssna efter det vinande ljudet.





Martina försökte hålla koll på alla detaljer under tiden hon blev buren, men det var inte lätt när hon nästan hängde upp och ner. Maskinen gick i alla fall in genom ett par bepansrade portar, som till det yttre såg ut som vanliga garageportar i korrugerad plåt.

Väl inne såg hon att de var inne i en hangarliknande byggnad som var helt öppen. Golvet var blankt gråmålat och det stod diverse utrustning och maskiner längs väggarna. En bit bort stod en maskin med två rotorer som såg ungefär ut som maskinen som fångat henne.

Det var uppenbart att den skulle flyga, men Martina såg dessutom att den öppna luckan på framsidan var till för att en människa skulle kunna ta sig in och ut. Hon drog genast slutsatsen att det satt en människa i maskinen som höll henne, det skulle förklara maskinens välkoordinerade rörelser.



Hon släpptes ner på golvet och hon började genast att gnida sig på de ställen där hon hade fått ont.

Maskinen gick bort till den andra maskinen och ställde sig vänd åt samma håll. Martina såg sig om, men det såg inte ut som om hon skulle kunna ta sig därifrån, så hon avvaktade för att se vad som skulle hända. Luckan öppnades och en man syntes.

Han hade en mössa med en massa sladdar på som var spänd under hakan. Han lossade den och klättrade vant ur håligheten och landade med en smäll på golvet när han hoppade ner. Samtidigt hördes steg från det andra hållet och när Martina vände sig ditåt, såg hon en man och en kvinna komma gående från en diskret dörr hon tidigare inte lagt märke till.





-Välkommen! hördes kvinnans röst eka i lokalen.

Martina svarade inte, men ställde sig genast upp och försökte mentalt lugna sig för att kunna prata sig ur situationen.

-Vi får inte många besökare här ute! Speciellt inte sådana som spanar försedda med pistoler. Vad gör ni här? sa kvinnan som var i trettioårsåldern, med kastanjebrunt hår och en cheerleaders utseende. Möjligen var hon för kurvig för det, men inte till hennes nackdel, för Martina fick erkänna för sig själv att hon var oerhört sexig och vacker och dessutom med en självsäker framtoning som kanske endast toppades av Saras. Hon hade en blå blus och en svart tight kjol på sig.



Martina svarade inte, för nu hade hon tagit en bättre titt på mannan som klättrat ut ur maskinen som fångat henne. Han var alldeles svettig och strök håret ur panna så att hon kunde se hans ansikte.

Alldeles paff insåg hon att det var den unge mannen de letat efter, John. Men skulle hon avslöja det? Varför var de han som fångat henne? Var han också fånge?

-Inget svar? Kom igen, du har inget att tjäna på att inte svara! Du har brutit dig in på en topphemlig bas och kommer kunna förvänta dig ett långt fängelsestraff. Jag kommer snart att ha all information om dig ändå, så bara ut med det och gör dig själv en tjänst!

-Jag gjorde inget brottsligt! Jag bara gick omkring när din mördarrobot anföll mig och min väninna!

-Hmm! Intressant brytning! Sind sie Deutsch? Varför hade ni pistoler?

-Det är ett fritt land, eller hur?

-Nja! Det är nog närmast en ganska vanlig feluppfattning, vilket du kommer att märka. I nationens intresse kommer dina intressen att få stå tillbaka ganska kraftigt. Vi kan börja med att du får sitta och tänka igenom vad som är bäst för dig, så kanske du kommer att vara lite mer tjänstvillig senare.

John-John! Ta henne till förvaringsrum Echo!





Den unge mannen tvekade inte en sekund och Martina kände att han definitivt inte stod på hennes sida i alla fall. Inte heller den diskrete gamle mannen som hade följt efter kvinnan gjorde en min av att han brydde sig.

-Vänta! Vilka är ni?

-Du kan kalla mig Sandy, min lärde kollega här kan du kalla professorn och min unge, vackre man här är John-John, men det har du tvivelsutan redan lagt på minnet, eller hur?

Martina svarade inte utan följde lugnt med John när han lade sin hand om hennes överarm. Sara hade lärt henne att inte reagera förrän det var nödvändigt. Hade hon tur skulle de undervärdera henne och ge henne en chans att fly från byggnaden, kanske hon skulle se till att sabotera roboten innan för att ha en större chans att komma undan.



Grevinnan Loft gjorde ett allt annat än nobelt intryck där hon svettig och barbröstad långsamt tog sig genom skogen. Det tog henne ett bra tag att komma till platsen där de blivit attackerade. Hon såg spåren och fann sedan spår av Martinas kamp mot maskinen. Hon fann dock inte pistolerna, för den ena hade fallit ner i vattnet och den andra blivit nedtrampad i mossan.

Hon såg staketet en bit bort och lade sig genast ned på mage för att söka igenom marken framför sig. Den våta marken kylde hennes byst och mage, men nöden hade ingen lag. Hon var tvungen att ta sig in!

När hon sökt av ett par decimeter, satte hon tårna i marken och lyfte sig framåt för att söka av nästa område, så som specialstyrkor får lära sig.



Hon höll på i två timmar, innan hon var framme vid nätet och hon kände hur mage och bröst var alldeles bortdomnade av väta och skrapandet mot marken. Staketet verkade vara i dåligt skick och Sara antog att det var mest för syns skulle som det stod där.

Det fanns säkert andra sensorer som hon nu förmodligen lyckats undkomma genom att sprida sin vikt över marken, samt hålla sig i en lång svacka som dolde henne rätt bra.

På fem minuter hade hon grävt sig ner ett par decimeter under staketet och pressade sig igenom, trots att bysten tog emot, vilket resulterade i en rispa på det högra bröstet.



Väl inne låg hon still, innan hon började jobba sig framåt. Ungefär fyra meter innanför fann hon små stavar som stack upp ur marken med tre meters mellanrum med okänt syfte. Men hon hade kommit för lång nu för att hitta något annat sätt, så hon satte kurs rakt mellan de närmsta två och just som hon befann sig i jämnhöjd, blixtrade det till och allt blev svart med en skarp smärta.





Martina ryckte till när dörren slets upp och två uniformerade män släpade in Sara och lade henne oförsiktigt på den ena tältsängen som fanns i det spartanskt inredda rummet. Tyskan rusade fram och tog Saras huvud i händerna för att se om hon kunde få kontakt med den oerhört nedsmutsade och tilltufsade kvinnan.

Försiktigt lade hon Sara tillrätta när hon insåg att hon andades som hon skulle och drog sedan en filt över henne så att inte de båda männen skulle stå och stirra på den bara överkroppen.



-Jag antar att det här är din väninna! Vi fann henne på väg in i anläggningen, men hon fick sig en liten minnesbeta på vägen in. Återigen! Vad gör ni här? sa den vackra men allvarliga unga kvinnan som tycktes ha John i ett ledband. Han stod snett bakom henne och tittade intresserat på Martina och Sara.

-Jag har inget att säga er! Det var ni som anföll oss med den där robotgrejen!

-Åh, du menar vår Forged Universal Combat Kevlar-suit? Vi förkortar det FUCK, som i ”You´v been FUCKED”! Något våra motståndare bittert kommer att erfara när vi börjar producera dem i större antal. Den styrs inifrån av en människa, vilket ger den mycket bättre slutledningsförmåga, men stärkt av kraftig datakapacitet som gör bedömningar på bråkdelar av sekunder, så att FUCKén kan röra sig ljudlös och smidigt trots sin storlek. Den är lika snabb som en galopperande häst, skottsäker, kraftigt beväpnad och dessutom försedd med ett adaptivt kamouflage som ändrar färgton efter omgivningen. Ta inte illa upp, men ni hade inte en chans!

-Hur kom Sara undan då? Hade ni inte just fångat henne på väg in i anläggningen?

-Aha! Hon heter Sara? Bra, tack för det!



Martina bet sig i läppen där hon satt bredvid sin chef. Nu fick hon passa sig så att hon inte röjde fler detaljer angående deras ärende här. Hon måste få prata med John själv, utan att Sandy eller den lille professorn var i närheten.

Just som Sandy och John var på väg ut, viskade John något till Sandy, som vände sig om och kastade en hastig blick på fångarna. Hon tvekade, men nickade sedan och svarade honom någonting innan de gick ut ur rummet och låste.





När de var ensamma försökte Martina återigen få kontakt med Sara och till hennes förvåning reste hon sig upp så att filten föll av henne.

-Jag hörde alltsammans! Vad gör du för bedömning?

-Åhh, Sara! Är du skadad? sa Martina och kramade om henne.

-Nej, men jag är ganska öm överallt! Bättre dagar har jag haft! har du kollat stället efter mikrofoner?

-Det var det första jag gjorde, hittade inga! John, som hon kallar John-John, verkar vara helt i hennes våld. De vet inte att vi är ute efter honom, utan tror kanske att vi kommit för att spionera på deras verksamhet här, vad det nu är.

-Något stort är det i alla fall, säkert finansierat via någon myndighet som ha möjlighet att hålla något sådant här borta från allmänhetens insyn. Frågan är bara varför John verka vara med på det hela. Kanske han är hjärntvättad?



De diskuterade fram och tillbaka i en halvtimme, innan dörren öppnades igen och två andra uniformerade män kom in med mat till dem. Det var en soppa med odefinierbart kött, som faktiskt var mycket god. De åt glupskt och försökte utan resultat prata med vakterna, som inte verkade påverkade i någon högre grad av Saras bröst, eller svarade på deras frågor.

När de ätit färdigt kom Sandy och John in igen medan vakterna fortfarande stod vid dörren och vaktade den.

-Jag antog att du vaknat vid det här laget, Sara! sa Sandy och log neutralt. Har ni ätit färdigt?

De sköt ifrån sig de tomma tallrikarna som för att markera att de var färdiga och väntade sedan på att Sandy skulle börja prata igen.



-Kan ni tänka er vad ful jag varit? Jag har faktiskt avlyssnat er och fått reda på i stort sett vad jag ville veta, utan att behöva förhöra er. Till ert försvar så var rummet i sig inte avlyssnat, utan jag satte en mick i dina byxor, Sara. Där tittade ni inte, eller hur?

-Grattis! Fult gjort, men det lyckades! Vad händer nu? sa Sara, inte utan viss bitterhet i rösten över att hon själv hade haft mikrofonen med sig.

-Ja, ni känner ju tydligen till John-John, här. Tror ni att han vill komma tillbaka med er? Ni kan ju fråga honom.

-John! Kom tillbaka! Din farfar är utom sig av oro! sa Martina.

-Skulle inte tro det! Jag har det så bra jag någonsin kommer kunna ha det just nu! Sandy har hjälpt mig att må bra för första gången i mitt liv, utan pressen av att vara arvtagare och leva ett falskt liv utan möjlighet till det jag har idag.

-Vad hände dig den där dagen för ett halvår sedan? sa Sara lugnt.





Han tittade på Sandy som inte såg ut att protestera och bestämd sig för att inte spara på detaljerna.

-Jag var på väg till fotbollsträningen, när jag gick förbi en parkbänk där Sandy satt. Hon sa :John! Är du lycklig? Jag blev helt paff och svag i benen, inte för att hon var snygg, utan för att jag faktiskt inte insett hur olycklig jag var. Utan att tänka på hur hon visste mitt namn, satte jag mig ner utan att svara och blev överväldigad av att jag gått blind så länge. Hon visste exakt hur det låg till.

Innan jag visste vad som hände så grät jag medan hon höll om mig. Vi gick till en hennes lägenhet utan att jag egentligen visste vad som hände. Väl där höll hon om mig igen och omfamningen förvandlades snart till smekanden och vi blev alltmer närgångna. Inom kort hade vi fått av oss kläderna och kysstes vilt. På något vis förvandlades min sorg till lusta och hon smekte min kuk med handen så att jag var på väg att komma, men jag slängde ner henne på sängen och slet av hennes trosor, vilket var allt hon hade på sig då.



Jag vräkte mig framåt och sökte mig rätt med en gång innan jag snabbt juckade mig in i henne. Hon var ett vilddjur och skrek och klöste mig under tiden jag släppte loss känslor jag samlat på mig under många år.

Tror jag kom fem-sex gånger i alla möjliga ställningar innan jag somnade som en nyförlöst bebis och sov i ett halvt dygn.

När jag vaknade kände jag hur Sandy långsamt och med känsla sög av min kuk som styvnat igen och jag visste att så här vill jag ha det. Åt helvete med allt annat. Så när hon sugit ur mig satsen och villigt svalt den, började hon prata om ett annat liv för mig. Ett liv där jag kunde göra skillnad och samtidigt inte känna mig så olycklig som jag gjort innan.

Nu vet jag så klart att allt var planerat, men jag vill ha det så här! Jag har inga regler att följa och jag kan få vad jag vill och när jag vill ha det!

-Ok, John! Om du vill ha det så här, så varsågod! Men var vänlig och släpp oss fria!



-Som han sa! Han kan få vad han vill och när han vill ha det! Vakter!

Vakterna gick snabbt fram till de båda kvinnorna och drog upp dem på fötter och beordrade dem att ta av sig. Ett tag funderade Sara på om de kunde avväpna vakterna, men hon visste att det fanns fler och de skulle ha svårt att komma undan, speciellt om John satte sig i FUCKén.

Så med ett , ”Here we go again-ögonkast”, böjde sig Sara ner och började knyta upp kängorna, sparkade dem av sig och drog därefter ner både byxor och trosor, så att hon stod naken i rummet med smutsig och skrapad överkropp.

Martina tvekade en stund, men följde sin chefs agerande och stod snart också naken. John gick fram och vände Martina om och ställde Sara tätt intill bakom. Han fick handfängsel från den ena vakten och kopplade ihop Saras vänsterhand med Martinas vänsterhand och vice versa, så att Sara stod med brösten mot Martinas ryggtavla. En vakt tog deras kläder och gick iväg med dem.



-John! Snälla gör inte det här! Du är bättre än så! Följ med oss hem, så kan du och Mr. Ginotti prata igenom saker och ting, så att du kan få saker som du själv vill ha dem! försökte Martina, men John skrattade och knuffade Sara i ryggen så att hon i sin tur knuffade omkull Martina och drog Sara med sig så att Martina hamnade på alla fyra med Sara på ryggen.

-Såja! Så vill jag ha er! Stanna kvar så bara!

Men Sara försökte rulla av Martinas rygg, vilket resulterade i en hård spark på hennes lår, så hon återtog den obekväma ställningen och inväntade det ofrånkomliga.



Nöjd, började John ta av sig medan Sandy och vakterna tittade på. Han gick fram till den hopkedjade duon med sin lem allt hårdare och hårdare. Han gav Sara en smäll med handflatan på den hårda skinkan så att ett handavtryck snart syntes. Hon sade ingenting, men Martina visste att hon inte skulle förlåta detta. Så förde han handen över hennes rumpa och började smeka henne allt närmre hennes underliv, för att till slut låta handen omsluta hennes slätrakade fitta och leka lite grann.



Han satte två fingrar i munnen och lät de glida in i hennes springa där de snabbt fann Saras slida.

Utan vidare förspel förde han in dem och började jucka upp i henne, innan han drog ut fingrarna och började sikta in sitt svullna ollon där hans fingrar just varit. Med en spottloska gick det plötsligt mycket bättre och Sara kände hur han sjönk in i hennes inre mot hennes vilja.

Martina kände hur tårarna började komma när hon kände de rytmiska stötarna av John som stötte sig i hennes chef och dessutom fick all tyngden på sina ömmande knän. Sara gav inte ifrån sig ett ljud, utan det enda som hördes var Johns stönanden när hans kuk pumpade Saras fitta.



Så kände hon vikten lätta en aning, men den ersattes snabbt av Johns kuk som våldsamt pressades in mellan Martinas bruna blygdläppar, våt av Saras fitta och hans saliv. Martina skrek ut av chocken, men tystnade sedan och bestämde sig att inte ge honom nöjet.

John var stenhård och han fyllde upp hennes slida gång på gång med samma stönande som med Sara. Han verkade uppenbarligen njuta fullt ut, där han med böjda ben och krökt rygg lät sitt underliv skjuta framåt och bakåt i snabb takt med kuken i hennes varma hål.





Han började smeka Saras fitta med tummen och när han fått den våt nog satte han en mot hennes anus och tryckte utan vidare in den förbi hennes slutmuskel och väntade sig nog ett skrik från den storbystade kvinnan med hårpiskan, men fick inget gensvar, så han drog sig snabbt ut ur Martina och styrde kuken mot Saras bakhål och pressade sig framåt.

Hon försökte inte hindra honom, utan slappnade av så att han gled in i hennes bak ända till roten, vilket gjorde honom besviken och arg.

-Helvete! skrek han och drog sig då ut med en gång och ändrade måltavla. Nu var det Martinas stjärthål han siktade in sig på och hon var inte beredd, så hon spände sig och försökte hindra hans penetration, men det var omöjligt.

Med ett skrik från Martina kom han in i hålet och tryckte sig hårdhänt upp i henne. Sara svor, men gjorde ingenting för tillfället, när den unge mannens bleka penis gled in i Martinas cappucinofärgade rumpa. Hon bet sig i läppen och försökte hålla tillbaka tårarna, men lyckades dåligt.



John kände äntligen att han hade kontrollen och brölade under tiden han rövknullade den tyska mulatten allt han kunde. Svettig och slutkörd fick han till slut ge upp och acceptera sin orgasm. Han drog sig ur Martinas ömmande rumphål och klev fram till Saras nacke, där han tog tag i hennes hår och körde in kuken innanför och lät sperman pumpa ut på hennes hårbotten, vilket äcklade henne mer än om han sprutat uppe i hennes tarm eller i munnen.

Hon ville torka bort sperman direkt efter när han var klar, men kom inte åt, utan fick känna hur den varma, klistriga säden kallnade mot hårbottnen och sögs in i håret.



Sara kastade sig av Martina och ställde sig upp, släpandes på den stapplande Martina som satt fast i hennes händer. Varken vakterna eller John hindrade dem, utan tittade förnöjt på de vacklande nakna kvinnorna som försökte återfå balansen.



-John! Du måste sluta! Vi kom för att rädda dig, ju! sa Martina.

-Haha! Ja, vilken ironi! Och nu är det ni som behöver bli räddade, för jag är inte klar med er ännu! skrattade John och smekte sin halvstyva lem.

-John Ginotti! Du gör det hela värre och värre för dig! Låt gå att makten och kåtheten fått dig att göra dumma saker, men använd din hjärna nu och gör det som är rätt! Ser du inte att du är manipulerad av Sandy här? sa Sara lugnt.

Han tittade på Sandy med ett flin och hon såg självsäker ut, när hon gick fram och lade handen runt hans kuk och smekte den.



-Du! Sara! Gör dig själv en tjänst och använd munnen till något vettigt! Som att slicka din brunhyade kompis istället!

-Tvinga mig, snorvalp!





John blev rasande, vilket Sara hade planerat och gick snabbt fram och tryckte ner de båda kvinnorna så att hans önskan skulle bli tillgodosedd, men handbojorna var i vägen, så han lossade den ena.

Nu kunde han trycka ner Saras huvud mellan benen på den protesterande Martina. Saras läppar pressades mot Martinas underliv och John gav henne två smällar med handflatan på huvudet, innan hon öppnade munnen och började slicka Martina, som blundade och önskade at hon vore någon annanstans.



Det hela gjorde John hård och han styrde in sig mot Saras bakhål igen, men fortfarande ingen reaktion från grevinnan som bara bidade sin tid och lät sin tunga glida över Martinas delikata kön, som hon smakat på vid tidigare tillfällen. John tittade ner och njöt ändå av att se hur hans lem pumpade in och ut i den vältränade kvinnans anus, han njöt ännu mer av att se hur mulatten vred sig av avsmak blandat med njutning, samtidigt som Sandy stod och såg på vad han gjorde.



Hon var verkligen en perfekt kvinna, som både tillfredsställde honom och dessutom såg till att han fick vad han ville i övrigt. Bättre än så här kunde det aldrig bli hemma hos farfar Ginotti!

Sara undrade hur länge han skulle hålla på att knulla henne i baken, men tänkte att det är bäst att han tröttar ut sig, så att han kanske gör ett misstag. Hade det inte varit för Sandy, hade hon redan tagit hand om honom, men hon kunde ju beordra vakterna att bruka våld direkt.

Hur skulle hon bli av med henne?



John drog sig så ur Sara för att lägga ner henne på golvet, han placerade Martina på alla fyra med skrevet just ovanför Saras huvud i en sextionia, innan han tryckte ner hennes huvud mot Saras rakade fitta.

Gråtandes började hon småslicka sin chefs känsligaste region och flämtade till när John penetrerade henne bakifrån. Han höll ner hennes huvud hela tiden och kunde inte undgå att göra det han ville. Dags för ännu en löneförhandling, tänkte hon, men insåg att Sara kanske skulle kontra med att detta var en löneförmån!



Som om hennes lidande ännu inte var över, bytte John snart hål och tryckte sig för andra gången in i hennes bakhål för att få känna på lite motstånd, vilket gjorde att hon skrek till innan hon fick munnen full med våta hudveck igen när han tryckte ner hennes huvud. John knullade som en galning och Sara visste att han snart måste komma igen.

När hans uthållighet var slut, spände han sig i en båge och brölade när hans sats flödade ur honom och in i Martinas rumpa. Hon tyckte han höll på i en evighet och kunde inte vänta på att han skulle vara klar. När han väl var tömd reste han på sig och lämnade hennes rumpa.



Hon hann dock inte stoppa hans säd som forsade ut ur det lilla hålet. Det rann ur henne, ner över fittan och droppade frikostigt ner på Saras vackra ansikte rakt under. Hon blundade och knep ihop ögonen, men kunde undvika den ofrivilliga glasyren som lade sig över hennes mun, haka och kinder.

Nu hoppades Sara att han skulle lämna dem, eller kanske rentav frigöra det andra paret handbojor, men han var klokare än så och satte fast det olåsta paret så att de fortfarande satt ihop.



Hon insåg att det nu skulle bli svårt att hitta på något. Nåja! De fick väl komma på något!

Men så hördes ett brak utifrån den stora hallen och vakterna reagerade snabbt och sprang ut till det oväntade ljudet. Sandy vände sig också om och följde efter med smidiga steg.

Återigen hördes det oväsen och även skrik, vilket fick John att lämna dem med byxorna halv uppe.

Sara och Martina tittade undrande på varandra och ställde sig omständligt upp och försökte vackla mot dörren så de kunde se vad det var som hände. Det första de såg var FUCKén som höll Sandy och John i vars en hand. Vakterna låg utslagna på golvet, men såg ut att vara vid liv.

FUCKén lade ner John på golvet och klämde fast hans arm med foten mot golvet så att han inte kunde komma undan. Sedan höll den upp den sprattlande Sandy och med ryckiga rörelser, fattade den tag i hennes blus och drog tills den sprack och slets av henne. Hon svor och skrek, men FUCKén tog då tag i hennes bh med ett visst besvär och drog tills även den gav efter och slets av henne.

Nu var hon helt naken på överkroppen och FUCK´ens hand började söka sig mot kjolen som lätt åkte av, däremot fick den inte tag riktigt i trosorna som satt tight mot hennes hud.



Sandy var panikslagen nu och förstod tydligen inte hur det hela gick till. Även de andra var lamslagna av FUCKéns plötsliga aktivitet, men insåg att de inte kunde göra mycket för att stoppa den.

Maskinen fällde då ut en lång spetsig kniv från ena armen och med darrande spets som råkade rispa henne lite på låret, fick han till slut in den under trostyget vid hennes höft. Det gjorde processen kort med trosorna och nu var hon helt naken så när som resterna av trosan som satt fast runt hennes ena lår.

Sandy var lika vacker utan kläder och Sara och Martina kunde mycket väl förstå att hon kunde förvränga huvudet på vilken ung man som helst. Brösten gungade i takt med FUCKéns rörelser och hon särade ofrivilligt på benen och visade upp sin fitta, när hon vändes runt i luften.





Men vad var det som hände? Alla verkade vara lika förvånade, men så förstod Sara plötsligt!

-Yooodaaaa! skrek hon och FUCKén ryckte till och vände sig mot Sara och Martina som stod nakna och fästa vid varandra i dörröppningen.

FUCKén stannade till och sänkte ner Sandy mot golvet så att hon i princip stod på alla fyra, dock utan att släppa henne. John kom loss nu, men Sara och Martina hoppade in och höll fast honom.

Han skrek, men de var obevekliga. De släpade bort honom till Sandys kläder, där de fann nycklarna till handbojorna och låste upp dem. De vred sina vrister och rätade på sina ryggar.

-Sara! Vi måste få John härifrån!

-Sätt handbojorna på honom, så kollar jag vakterna! sa Sara och hukade sig naken över de medvetslösa männen för att se så att de inte fått livshotande skador.



-Släpp loss mig! släpp loss mig! skrek Sandy som fortfarande satt fast i FUCKéns grepp med sin ändalykt mot de andra.

Sara gick fram och laddade en bra bit bakom ryggen, innan hon lät sin handflata träffa Sandys skinka med en smäll som ekade i hela hangaren. Bara Sandys skrik lät högre!

Yoda! Håll fast henne här, så får myndigheterna ta hand om henne. Vi måste ge oss av, så vänligen stäng ner alla säkerhetsanordningar du hittar i systemet, speciellt den som ger inkräktare elstötar!

FUCKén nickade och stannade upp. Sandy gjorde små försök att komma ut ur greppet, men handen om hennes midja var för starkt.

Martina hittade ett par overaller som de drog på sig. Sara som var större än Martina kunde inte knäppa sin dock, så hon fick låta dragkedjan vara öppen, vilket gjorde att hennes stora bröst tittade ut. Hon fick väl hålla för dem, när de kom i kontakt med någon.



Med ett stadigt grepp om John, gav de sig ut och letade upp en Jeep, som Sara tjuvsartade utan problem för att sedan köra ut från anläggningen där de utsatts för allt det jobbiga. Det skulle ta ett tag att reda ut vem som var ansvarig för det hela, men Sara hade sina aningar!





Inne i hangaren öppnades tyst en dörr till en elcentral och den lille professorn kröp ut. Nu när allt tystnat borde det vara ok. Han såg vakterna på golvet och FUCKén som stod orörlig. Han såg dessutom ett par skinkor, varav den ena med ett stort rött handavtryck på.

Han gick långsamt fram mot den vackra unga kvinnan och tittade noga på hennes nakna kropp.

-Professorn? Professorn? Är det du? Ta loss mig genast!

Men professorn hade blivit kommenderad tillräckligt av Sandy och tog stilla av sig sin vita rock, lossade på sitt bälte, drog ner byxorna, tog av sig sin skjorta och drog sedan ner de gammalmodiga kalsongerna.



-Professorn? Vad gör du? Ta loss mig!

Men han kunde inte låta bli! Han reagerade på det blottade könet mellan hennes skinkor och på de underbara brösten som hängde ner mot golvet och dallrade så vackert när hon kämpade för att ta sig loss. Hans kuk var större än vad man kunde vänta sig av en liten skinntorr professor, men han tänkte använda den nu!



-Professorn? Hör ni mig inte? Se till att FUCKén släpper mig genast! Oaahhhhhh!!!

Han satte kuken mot hennes fitta och började stöta sig in i kvinnan som hölls i ett järngrepp. Hon svor och protesterade, men det här var hans stund. Nu var det han som fick sin vilja fram för en gångs skull och han njöt i stora drag av att låta kuken glida fram och tillbaka i Sandys slida.

Professorn behövde inte ta henne i baken, eller hitta på andra perversiteter för att bli upphetsad. Det här räckte och han såg till att hålla på i nästan en timme och hon slutade protestera och vrida sig efter en halvtimme.

När han hörde sirener utanför hangaren, släppte han kontrollen och sprutade allt han hade i den unga kvinnan som nu hängde orkeslös i FUCKéns hand. Nöjd, tog han sedan mot poliserna som anlände med dragna vapen.





Sara, Martina och John mötte ungefär samtidigt upp Yoda, efter att ha kontaktat polisen med bilen kommunikationsradio och han var mycket glad över att återse dem.

Han berättade för de båda om hur han tappat kontakten med dem och inte visste vad han skulle göra. Så han hade börjat scanna av alla sändningar och på något vis lyckat komma in i FUCKéns styrcenter. Han fick en bild från maskinens kameror och kunde höra vad som pågick, så han lyckades ta kontroll och styra maskinen med knappkommandon, vilket gjorde det hela svårt och farligt, men det hade lyckats.



-Och Sandy? frågade Martina.

-Öhh! Jag bara tänkte….alltså…ni vet!

-Jo, tack! Vi vet, Yoda! I vilket fall som så räddade du oss!





Väl tillbaka hos Mr. Ginotti, träffades de allihopa i den stora salen och Mr. Ginotti kramade den protestrerade John, som nu återfunnits! Den gamle mannen var så glad över att se sitt barnbarn och verkade inte alls arg för det han hade gjort, vilket fick John att inte vara fullt så aggressiv.

-Då har vi bara en sak till att klara av! sa Sara och gick runt i rummet. Varför valdes John ut! Det ska jag berätta!

Alla satt spända.

-Jag beklagar Mr. Ginotti! Det finns lite smolk i bägaren! Du har fått tillbaka ditt barnbarn, men den som sett till att John försvann och som hade mest att tjäna på det är ingen mindre än……

Tystnaden var total i rummet.

-Mrs Ginotti!

-Det är inte sant! Få tyst på henne! Hon ljuger! Mrs. Ginotti hoppade upp från stolen och pekade på Sara, så att tuttarna hoppade.



-Ni har medvetet lurat Mr. Ginotti! Ni har nästlat er in i familjen och sedan sett till att John känt sig nedstämd på olika vis. Ni har haft kontakt med och dessutom haft fysisk relation med kvinnan vi känner som Sandy, vilket vi har ordnat bevis för och när John officiellt dödförklarats, skulle ni få ärva alla miljarderna. Ni utnyttjade Johns olycka och såg till att han kom till nytta hos Sandy istället som använde honom så länge han var önskvärd.

När han tjänat ut sin roll, så skulle ingen ändå sakna honom eftersom han redan var död!

Många påståenden, men tack vare våra eftersökningar det senaste dygnet så kommer det inte finnas några tvivel om hur det hela gick till!



Mrs. Ginotti stod lamslagen på golvet och tittade sig omkring.

-Ni tror väl inte…Det är inte sant! Älskling? Snutten?



Den äldre mannen såg ilsket på sin lyxhustru och pekade sedan lugnt mot dörren. Mrs. Ginotti slokade med axlarna och gick sedan mot utgången, medan John satt med hängande haka.

-Farfar! Jag hade ingen aning! Förlåt mig! Förlåt mig så mycket! grät John och satte sig på knä vid sin farfar och lade sitt huvud i hans knä.

-John! Jag förlåter dig! Jag har fått tillbaka dig och blivit av med den falska häxan! Jag kunde inte fått ett bättre byte! Grevinnan Loft! Martina Kretsch! Yoghurt! Jag tackar er å det största! Jag lovar att er belöning kommer att bli stor. Tusen tack för det ni gjort för en gammal man och hans enda barnbarn! Tack!



De lämnade den tårdrypande scenen och sade inte mycket till varandra. Vissa dagar var bara bättre än andra! Mrs. Ginotti, Sandy och flera andra kom att tillbringa många år i fängelse för det de hade gjort. Den myndighet som ansvarat för det hela kom dock aldrig att ställas till svars, men utvecklingskostnader för stora belopp gick om intet, tack vare Sara och hennes gäng!