Trista november och ”para-knas”, som ungdomarna kallade det idag, hade väl gjort vem som helst nere.
Höstrusket utanför fönstret speglade verkligen mina känslor. Jag kände mig inte ledsen, men inte heller glad. Jag var inte trött, mer seg och uttråkad. Inget intresserade mig tillräckligt mycket för att jag skulle orka engagera mig och jag hamnade i något slags överlevnads-läge. Jag gjorde det som förväntades av mig, mina måsten. Men utöver det så sov jag eller spelade på mobilen. Jag var inte deprimerad men definitivt deppig. Kanske skulle en depression bryta ut om jag tillät det, men på nåt sätt hade mitt annars så rika känsloliv hamnat i någon slags auto-mode. Samtidigt som jag kände mig bitter och missnöjd. Men jag dolde det väl. Jag var lika trevlig, mysig och duktig som vanligt och jag fick min omgivning att skratta o må bra.
Fram tills för fyra år sen var det standard med en höstdepression för mig. Mörkret, kylan och känslan av isolering var extremt jobbig tidigare. Men sen vi flyttade 30 mil norrut så klarade jag både hösten och vintern betydligt bättre än tidigare. Jag har börjat uppskatta alla årstider oerhört mycket och särskilt hösten var mysig, trivsam och en stor favorit. Alla månader har verkligen sin charm, förutom november, januari och februari. Usch. Men mörkret och kylan var inget problem längre, däremot är känslan av isolering och distans fortfarande synonymt med hösten, men även det är bättre nu när vi inte bor på landsbygden eller i en by.
Men just nu visste jag inte riktigt vad jag kände eller behövde för att må bra.
Men jag visste vad jag INTE behöver. Och jag undvek störande moment som bara sög energi. Personer i mitt verkliga liv och personer online.
Jag var glad och lättad över att det var över, innan det egentligen ens börjat, med både Carl och Max. Visst kunde jag sakna känslan av att ha en fling, trots att vi inte ens hann ses. Och känslorna försvann ju inte i samma stund vi bröt upp, jag är ingen känslokall person och jag tyckte ju om de båda. Men i och med att vi aldrig träffats och att det var en så pass kort tid vi haft kontakt, så räckte det med att gråta en gång, skriva en kort novell och några dagar senare hade jag släppt det hela. Jag hade fullt upp med familjelivet ändå och det enda som kändes jobbigt var att jag inte längre hade något andningshål, ingen flykt från vardagen. Men med den trötthet senhösten förde med sig så kände jag verkligen att det var skönt ett tag att vara närvarande här och nu, fokusera fullt ut på mig själv, mitt mående och min familj. Jag var så less på att vara social genom mobilen, genom internet. Less på att längta, tråna, fantisera och prata snusk med någon på distans utan fysiska möten.
Jag gick på sparlåga, behövde göra mitt bästa för att orka ta mig igenom vardagen, fokusera på det som var viktigt och ta tag i det som behövde göras, ordentligt. Reflektera över vad jag behövde och vad som ger energi, glädje och livslust, just nu och framöver.
För någon dag sen kom min man hem på lunchen och vi hade knullade hårdare än på länge. Det behövdes. Det fanns och finns frustration i mig som behövde komma ut. Och jag behövde få känna mycket.
Jag låg och vilade som vanligt nuförtiden när barnen var på skolan (så tråkig) jag lyckas inte bara somna utan till och med drömma trots att jag bara varit vaken några timmar.
Som vanlig hade jag drömt om sex så vad kunde väl vara bättre än att han tog av sina arbetsbyxor och t-shirt och kröp ner bredvid mig i sängen när han ätit klart sin matlåda?!
Det dröjde inte länge förrän vi under kyssar och smek var i full gång att knulla. Jag kände dock snabbt att ”här behövs ytterligare åtgärder om jag ska kunna njuta fullt ut”, och bad honom ta mig i doggy, och snabbt stod jag på alla fyra i sängen och han var snabbt inne i min trånga fitta och pumpade på. Jag kände hur det sved till mot blygdläpparna, uppenbarligen var jag svullen på grund av kommande mens, och strax därpå överrumplades jag av en så intensiv orgasm så jag inte kunde annat än stöna rakt ut, maken pumpade vidare och innan den första orgasmen ebbat ut så trängde sig nästa på och sedan ännu en till. Det kändes overkligt och fantastisk.
– Grannen vägg i vägg hör oss garanterat! Han är också hemma på lunchen.
Makens ord väckte mig ur min njutnings-dimma och jag kunde höra hur grannen vägg i vägg upphörde med det han grejat med och sedan blev det tyst därifrån. Han lämnade tydligen rummet. Jag log för mig själv och det gjorde mig ännu mer upphetsad när jag insåg hur högt jag stönat.
Jag kunde känna hur det formligen rann ur min fitta och maken bekräftade att han kunde känna det.
Och nu var det definitivt hans tur att få komma. Jag la mig på sidan, han skedade mig och pressade sig sakta in i min rumpa. Försiktigt började han knulla mig i rumpan samtidigt som han masserade min fitta med fingrarna och jag föreställde mig hur det skulle kännas att bli dubblad.
Det dröjde inte länge förrän han ökade på takten och snart sprutade han sin varma sats djupt in i min rumpa.
Den dagen och de följande dagarna samarbetar vi ännu bättre än vanligt kring barnen och vardagen. Det kändes lite extra fint mellan oss, inte enbart på grund av mina orgasmer, även om det såklart var en bidragande orsak. Tänk att han kan få mig att komma i multipla orgasmer trots att han är medelstor! Kan inte låta bli att fundera över vad en riktigt stenhård, välhängd man skulle kunna göra med dig. Men den enda grövre jag haft hade svårt att hålla ståndet, något som tydligen inte är helt ovanligt och resten har kommit alldeles för snabbt.
Men det svåraste är ju inte bara att hitta någon som är över medel, utan också är snygg, har fin kropp (lagom muskulös, ingen smalis och inte jättestor), vettig, liknande åsikter och värderingar som jag… Min man har det mesta men vad är det då jag saknar? Varför vill jag ha en pojkvän vid sidan av? Bli kär i någon mer? Eller vill jag det? Kan jag ens bli det igen? Visst behöver jag mer sex, mer fysiskt, beröring, förälskelse, kärlek, någon som är intresserad av, nyfiken på och uppslukad av mig men de få som får mig intresserade bor antingen för långt bort eller så finns det andra hinder. Jag behöver någon som ser till att det sker, inte förväntar sig att jag bara löser det. Och ska jag anstränga mig för att få till ett möte så ska personen verkligen visa att det är värt det. Jag är så less på halvdant engagemang när jag själv visar intresse, jag tänker inte tjata eller jaga, glöm det.
Jag är samtidigt livrädd att förlora det jag har.
Inatt drömde jag att min man var den som fått känslor för en annan kvinna och jag var otroligt ledsen och sårad, det kändes även när jag vaknade.
Kanske borde jag ställa in mig på att jag inte kommer hitta någon som får mig att vilja vara otrogen igen, att jag inte kan vara otrogen för det finns ingen som kan få mig dit.
En stor del av mig vill ju inte vara otrogen, men en del vill ha något mer. Så jag ställer in mig på att jag inte kan, då kanske det plötsligt händer…
Slumpmässigt utvalda noveller från denna författare:
- Alla sexnoveller från denna författare finns här: Anonym