Min lärare och jag; ”Det finns ingen drog som kärlek”

Så här är jag igen efter en lång tids väntande från er^^ Tog tid att skriva klart den här, och kommer nog från och med nu ta lite längre tid för mig att lägga upp nya noveller, men ha tålamod! För jag kommer hur som helst garanterat fortsätta skriva =)

Trevlig läsning^^





DEL 5





Det krävs mycket för att kunna hålla sig borta från ett beroende. Kroppen vägrar fungera normalt när den inte får vad den behöver.

Beroende… ta heroin, som ett exempel. Redan efter första gången sätter sig beroendet som en klo i kroppen, och får man inte det där heroinet blir man galen.

För mig var mitt heroin kärleken. Att bli älskad, och att älska. Bara vi två, jag, och Joakim. Ända sedan den där första kvällen hade jag varit fast.

Att förlora honom… jag skulle inte klara det. Jag skulle gå sönder…

Och jag saknade honom ibland så mycket att det gjorde ont när han inte var här. Som abstinens. Men ändå, det faktum att jag visste att jag var hans, mildrade känslan till något i alla fall uthärdligt. Jag visste att vi delade samma känslor, och att veta det förändrade min värld helt.

Att känna kärlek borde vara en mänskligrättighet, men för oss två, var det inte det.

Men vad brydde vi oss i det?

Jag var… kär.



Jag var hemma igen. I den lilla staden, där människor trodde sig vara mer än vad det var. Staden där jag var den samme Tim igen. Den som inte passade in.

Men ändå… jag var något mer, jag hade förändrats, och jag hade fått med mig en del av den jag varit där borta ända hem hit. Jag var något mer. Något som inte syntes från utsidan, men som ändå var så starkt och fyllde min inre tomhet till sprickfärdighet. Jag var älskad, av någon som ingen annan någonsin kunnat gissa.

Jag blev ytterligt välkomnad när jag kom hem. Mamma mötte mig redan ute på trappan och hon ville veta allt såklart. Men, sakerna vi hade gjort var absolut inte ämnade för hennes öron. Det blev bara en flyktig berättelse om spårvagnar, röda stugor, sjöar, och en tripp i Göteborgshjulet.

”Men gjorde ni inget mer?” frågade hon.

”Njae…” svarade jag och rycket på axlarna.

”Det finns ju så otroligt mycket att se. Botaniska trädgården tillexempel. Att ni inte passade på när ni var där.”

”Botaniska vad?”

”Äsch, glöm det” sa hon och skrattade till. ”Kanske inte sånt man gör i er ålder.”

”Antar inte det…” svarade jag något konfunderad och ryckte på axlarna igen.

”Men jag förstår inte hur du vågade dig upp i det där pariserhjulet så höjdrädd som du är Tim, hur såg det ut där uppifrån? Det måste ha varit en otrolig utsikt.”

”Ja, det var det verkligen. Man såg hela hamnen och stan, och allt det där och, ja, jag skulle ju kunna visa bilderna faktiskt, antar jag”

Jag packade upp kameran och kopplade in den i datorn och började från början. Korten på huset, sjön och allt det där, sedan vidare genom ett antal av blandade bilder, och sedan dem från Göteborgshjulet. Några bilder ut mot havet, och solnedgången, nästan idylliskt vackert. Jag klickade mig vidare, kort på staden, alla ljusen. Jag måste erkänna att det blev bra bilder.

Plötsligt dök bilden av Joakim upp. Jag hade faktiskt glömt den.. aj.. nu skulle det bli lite.. komplicerat.

”Oj.. är det Joakim?” frågade hon och jag nickade. ”Jaha, jo ja, antog det… han ser, hur ska jag säga? Äldre ut än vad jag förväntat mig..” jag ryckte lite på axlarna för att försöka avfärda det hela.

”Tja, kanske det…” mumlade jag. Det var en otrolig tur att jag ljugit om åldern. Nästan så att jag borde lagt på ett år eller två.. och jag antog att den där alternativa lögnen om missbruk ej var lämplig att tillämpa. Det skulle nog inte låtit så bra… men det gick inte att komma ifrån att han såg äldre ut än vad vi sagt.

”Eeh, ja… låt oss gå vidare då alltså..” mumlade jag och klickade mig hastigt igenom följande två bilder så att de bara han blinka till på skärmen utan att det syntes vad det var. Den där bilden då han kysste mig var absolut inget jag ville att hon skulle se. Jag visade de resterande bilderna.

”Det var allt.” sa jag.

”Ja, ni verkade ha trevligt?”

”Ja, det hade vi.” jag nickade.

”Du..” sa hon plötsligt helt allvarlig. ”Du tycker verkligen om honom, eller hur?” frågade hon och lutade huvudet lite på sned. jag nickade igen.

”Ja, jag… älskar honom.” svarade jag, fullkomligt allvarlig.

”Jag har förstått det” sa hon och log plötsligt. ”Sedan ni träffades har du varit så förändrad Tim, och det gör mig glad att se. Du, håll fast i honom.”

”Det ska jag.” svarade jag med ett litet leende. Det skulle jag verkligen. Aldrig att jag skulle släppa taget. Aldrig någonsin.



Måndag morgon, första dagen efter lovets slut. Så onaturligt trött… aldrig hade det känts motigare att ta sig ur sängen, men ändå steg jag upp.

Jag hade inte alls sovit mycket den natten…

Jag hade en alltigenom dålig känsla inför hela scenariot att komma tillbaka till skolan igen. Det kändes helt enkelt inte bra, magkänslan sade mig att något hemskt väntade. Gud vet vad…

Saken var ju just den, att nu visste alla. De visste att jag var bög. Och jag visste att de skulle hata mig, om möjligt ännu mer. Det var fakta. Och det kändes inte bra. Inte bra alls.

Men, vad hade jag för val? Skolka skulle bara göra saken ännu värre, och att hoppa av gymnasiet för en sådan sak var inget alternativ. Jag skulle bara få lite stryk. Det var allt. Det var jag ju van vid. Ha ha, ta dig i kragen Tim. Ingen fara.. så länge jag inte blev dödad, eller något ännu värre. Tänk om.. min kära vän tänk omet.

Så jag gick ytterligare en dag till skolan med en dålig känsla i kroppen, en väldigt vanlig känsla som jag ju brukade ha de flesta mornarna, det var kanske bara en aning värre idag, det var allt. Annars var den väldigt bekant.

Mitt enda vapen var att försöka att inte synas. Jag försökte göra mig osynlig, krypa ihop och hålla mig nära väggarna, undvika ögonkontakt, för annars kanske någon skulle komma på, ’Nämen, där är ju han, Tim, bögen!’

Jag hade väldigt bandade känslor inför det här. Jag var på sätt och vis ändå stolt, på något vänster. Jag vågade.. jag stod för vem jag var, men, jag hade hävdat min existens. Jag hade öppnat min mun och talat, sagt saker som det inte var tänkt att jag skulle säga, saker som… förvånade. Jag hade frångått manuset och förändrat min roll. Och detta skulle få konsekvenser. Straff.

Min taktik funkade rätt bra ett tag, jag försökte smälta in i mängden och jag klarade mig hela vägen genom korridoren, till mitt skåp, och från mitt skåp till svenska salen.

Klassrummen var som en slags fristad, lektionerna mellan rasterna var tid då ingen kunde skada mig, då det skulle vara så uppenbart för lärarens blick. Det enda de kunde göra var att ge mig blickar, skratta i tysthet varige gång jag fick en fråga av läraren, något som jag hatade just av den anledningen, och ibland enstaka gånger skicka lappar med nedskrivna ord, vilket som skedde mer sällan i och med risken för påkomst.

Jag satte mig längst bak i hörnet, vid fönstren. Jag kunde skapa mig en egen fristad där, se ut genom fönstret, låtsas som om jag inte var här, låtsas som om jag inte fanns. Ingen såg mig här nere, så det var en bra plats.

”Välkomna tillbaka! Hoppas ni haft ett riktigt härligt höstlov…”

Hon skulle bara veta…



Jag klarade mig de där första timmarna, och jag kände mig nästan otroligt lättad. Skulle jag verkligen kunna genomgå hela dagen? Var det möjligt?

Men, det dröjde ju fortfarande 3 timmar tills jag skulle få ta bussen hem igen och låsa alla dörrar. Och jag visste ju ytterligare en sak, ju tidigare jag konfronterades med detta, desto bättre. Hoppades jag…

Jag skippade idrotten efter lunchen, som jag alltid gjorde. Att vara med på den var som att frivilligt utsätta sig för offentlig förnedring. Jag var urdålig på idrott, för det första. Jag spelade fotboll som en tjej och duckade för alla bollar, jag var urdålig. Det hade jag fått höra sedan lekskolan, och jag visste att det var sant också. Så det var ingen idé.

Vår korridor var tom, alla var på idrott, och resten på andra lektioner. Jag var lättad över att äntligen få vara ensam, så jag satte mig på en bänk och fördrev tiden med min mp3.

Jag blundade, lyssnade på musiken och tänkte på Joakim. Han var så nära, men så långt borta. Bara tre korridorer bort, men ändå kunde jag inte gå dit för att träffa honom. Det funkade inte, helt enkelt. Hur gärna jag än ville.

Jag lyssnade på Kent, en av mina många favoritartister, och på sistone verkade det som om deras texter var som i princip skrivna för mig och bara mig.

”Ensamheten, ensamheten, hårt mot hårt mot ensamheten. Ensamheten, ensamheten. Hårt mot hårt mot ensamheten…” och det var inte bara det att just den där textraden stämde så perfekt in på min tillvaro just nu, det var också den härligt basgången som gjorde att jag hade haft den här låten på repeat hur länge som helst nu. ”Ett helt nytt ljus ger oss nytt hopp, men även skuggorna blir större nu, och inget är sig längre likt…”

Hade jag inte haft så hög volym på, så kanske, kanske hade jag hört de där stegen närma sig i korridoren. Men som det var nu, gjorde jag inte det, innan det var försent, och faran stod framför mig.

”Hörru…” sade någon och jag tittade skrämt upp, tog av lurarna från öronen och gjorde mig beredd på flykt och försvar.

Han som stod framför mig var en av de där nya killarna från den där kvällen och han var… ensam. Eller? Jag sneglade ned längt korridoren. Han var verkligen ensam… det var sällan de dök upp och var färre än två. Bådade det gott, eller illa?

Han var den där nya, Simon, tror jag han hette… Jag drog reflexmässigt fram axlarna i försvars position och sjönk ihop en aning, som ett djur, gjorde mig underlägsen, underkastade mig auktoriteten.

”Ja..?” Svarade jag med tyst röst. Han tittade åt båda sidorna längst korridoren, för att försäkra sig om att ingen var där. För att försäkra sig om att det inte fanns några vittnen? Var han hitskickad av Matte?

”Du.. Tom, var det va?”

”Tim…” mumlade jag tyst.

”Aa, just det… alltså…” han såg sig omkring igen. Verkade han… nervös? Nä. Eller..? ”alltså jag tänkte, är det sant? Det där. Du vet.” jag såg förvånat upp på honom. Vad…? ”Alltså, att du är bög, liksom?”

Jag bet mig i läppen. Herregud vad skulle jag svara på det..? Jag borde förneka, när jag hade chansen men ändå… ändå bekräftade jag det, genom att nicka tyst samtidigt som jag såg ned på mina skor.

”Ja… Det är sant…” Det var nu han skulle slå mig. Nu hade han en ursäkt för det. Det var nu det skulle hända… och jag kröp ihop, gjorde mig beredd.

Men inget hände..

”Asså… jag ska inte typ slå dig eller så…” sa han och lät nästan lite osäker. ”Det är liksom lugnt, typ eller.. Aa..” Jag tittade förvånat upp och han titta bort. ”Jag bara undra typ. Så.. det är sant asså?” jag nickade igen. ”Okey…” mumlade han och blev tyst en stund, och det verkade som om han sökte ord… ’

Jag var… förvirrad.. vad var det han ville? Jag fattade inte..

”Asså, de andra vet inte om att jag är här liksom, och..” han fäste plötsligt blicken på mig igen och fortsatte allvarligt men med en underton av nervositet ”Du säger inte det här till nån, fattar du det?” han spände blicken i mig och jag nickade lika nervöst som alltid. ”Fattar du? Säg att du fattar.”

”Jag.. fattar..” stammade jag.

”Okey, bra… föra annars så…. slår jag dig, okej?” jag nickade igen. Antog att det var det bästa. Fan.. vad höll han på med? Vad var det frågan om..?

”Du, alltså jag… du fattar väl att de andra kommer att typ döda dig nu? Alltså, du fattar väl att de kommer att slå som fan?” fortsatte han. Jag nickade igen, på automatik. ”Alltså, vad jag försöker säga är bara att jag varnar dig och, ja.. jag försökte liksom säga till dem att det räckte, men de är efter dig nu och. Ja..” jag rynkade förvirrat pannan. Försökte han varna mig? Men.. varför? ”Jag försökte få dem att sluta men du vet Matte… alltså.. jag tycker det är fel asså jag menar… förlåt. Okej?” jag nickade lite vaksamt. ”asså hela den här grejen har bara gått över styr helt enkelt.. och du fattar väl att när du sa sådär, var typ det värsta du kunde säga?”

”Jag vet…” mumlade jag.

”Asså jag bara… varför gjorde du det?”

”Jag.. jag vet liksom inte men.. det kändes bara… vad hade jag för val? Dessutom så… spelar det ingen större roll. Det var liksom rätt… antar jag…” jag tystnade och sneglade osäkert på honom.

”Du, säg inte det här till nån, absolut ingen men.. det var modigt.” han tittade på mig igen. ”Jävligt modigt. Du ska veta det. Men du har inte hört det från mig. Okej?”

”Okej…” mumlade jag halvt förvirrad. Vad menade han? Var han… allvarlig? Eller var det här ytterligare ett form av skämt?

”Jo.. Jag kan ju liksom inte göra nåt. Annat än att säga det här till dig men, se upp. Okej?” Jag nickade ytterligare en gång. Han flackade undan med blicken igen. ”Ja alltså. Det var bara det.” sa han, och skyndade sig sedan iväg med hastiga steg. Jag såg fundersamt efter honom.

Vad var allt det där om?

Vad fan.. vad fan hände…?

Hade han bett om förlåtelse? På riktigt? Vad menade han? Modig…? Jag kunde inte fatta…



”Tyck synd om mig, jag är ensammast i Sverige…” mumlades i mina hörlurar med en dov basgång i bakgrunden. Kent igen. Ensammast i Sverige. Fast… saken var den, att det var jag ju inte. Inte längre. Jag hade Joakim. Ja, både som någon att älska i det verkliga livet, plus i mp3n. Faktumet att Joakim var namne med min favoritsångare var kanske aningen komiskt och jag kunde inte låta bli att skratta lite för mig själv när jag kom att tänka på det.

Jag var inte ensam längre.

Jovisst, jag var fortfarande offer, utsatt och jag hade all rätt att tycka synd om mig själv, men jag var inte ensam. Och dessutom… något hade satts i rörelse. Jag vet inte vad, men någonting höll på att hända. Sedan Simon hade sökt upp mig och sagt de där sakerna kändes det som om något nytt hade satts igång. Jag vet inte vad. Men jag visste att det skulle orsaka mycket smärta, men… jag visste ändå på något märkligt sätt att kanske, kanske, väldigt kanske, så skulle det föra något gott med sig. Tror jag.

Men jag var rädd, och det gick inte att komma ifrån. Jag hade sagt någonting som jag nu i det kortsiktiga perspektivet skulle få ångra, men, innerst inne var jag aningen stolt, och faktiskt modig. Jag förstod det inte då, men jag skulle komma att förstå det senare, kanske långt senare.

Men, just nu, var jag bara rädd. Oensam, men ändå aningen rädd. Det fanns vissa saker jag inte kunde skydda mig mot, hur oensam eller oledsen jag än var. Jag var livrädd, men den här gången med stil.

Det var en lättnad att kunna ringa Joakim när jag behövde. Det värmde mig att bara höra hans röst. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, inget speciellt, men ändå gjorde de samtalen mig alltid lika lycklig och varm. Och vi kunde prata i flera timmar.

Jag tror… med risk för att ha väldigt fel, men, jag tror, att mitt liv kanske, kanske, höll på att ta en vändning. Kanske. Stort kanske.



Lättad insåg jag att jag överlevt dagen. Jag hade lyckats hålla mig undan väldigt bra, och jag hade varit på helspänn. I morgon var det tisdag, och jag skulle få se Joakim igen. Inte röra honom, och inte bete mig som om jag hade något förhållande med honom, men, jag skulle få se honom. Och kanske han för en sekund skulle låta våra blickar mötas, och han skulle le, och mitt hjärta skulle hoppa till av glädje. Ibland var det tillräckligt för att fylla mig till brädden med lycka. Jag var verkligen.. hopplöst kär.



Den där tisdagsmorgonen möttes jag av något mycket horribelt, men inte av den sorten jag hade förväntat mig. Jag möttes av.. min idrottslärare. Åh. Nej.

Idrottsläraren var en strikt medelålders man med kraftig italiensk brytning. Full av disciplin. Och nu var han ute efter mig. IG stämpeln blinkade röd i min panna.

”Timmie, jag letat dig.” Sa han. Gode gud kalla mig inte så för guds skull. Jag hatar det. Ok?

Jag suckade inombords och lät mig saktas in. Ja, han var ju egentligen en vänlig människa, men som sagt mycket noggrann och disciplinerad, och han kallade mig för det där namnet jag hatade.. Och han verkade se det som sin stora uppgift att leda mig till upplysningens väg inom idrotten.

”Den är längesen vi såg dig i idrotten?”

”Jo…” mumlade jag. Jag hade inte tid med det här… Och jag hade verkligen ingen ork just nu till att försvara mig.

”Jag tycker du borde komma dit oftare. Jag vill inte ge ett till betygsvarning! Den är så synd.”

”Nä…”

”Kom till gymnastiken i torsdag! Du vill ha betyg?. Jag vill inte se mer frånvaro från din sida. Alla kan! Idrott är bra för dig”

Jag nickade lite för att göra honom nöjd, vilket han blev, och gick.

Jag visste mycket väl om allt det där, jag hade hört det hundratals gånger. Och jag visste att jag skulle vara tvungen att gå på torsdagens idrottslektion. Jag har haft IG i drott genom hela min betygshistoria, och det var ju inte helt bra. Jag kanske i alla fall skulle försöka, jag var tvungen till det. Fast.. det kändes fruktansvärt motigt.

Hur som helst var det saker som var för tidiga för att oroa sig för. I nuet hade jag andra problem, som bestod av att försöka undvika varenda människa som såg hotfull ut. Speciellt Matte.



Jag kom försent till svenskan trotts att jag försökte skynda mig dit. Och vi hade oförberett prov.

Underbart. Det handlade om grammatik, olika tempusböjningar och deras namn, modala hjälpverb, satsdelar och så vidare. Repetition. Jag tror att jag klarade det rätt bra, trotts att jag nästan hela den första lektionen bara väntade på den sista. Joakim. Snart, snart…

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge…

Jag fick se honom tillslut. Fick beundra honom, följa hans vackra rörelser med blicken. Och han såg på mig också.

Då och då möttes våra iakttagande blickar, och jag försökte verkligen att inte rodna, men ändå kände jag kinderna hetta till. För att varige gång han såg på mig och log, så slog mitt hjärta hårdare än vanligt, och pulsen steg i höjden, och då kändes det som om hela klassrummet kunde höra det, som om alla visste precis vad som försiggick i min hjärna, som om de kunde läsa mina tankar och se precis vad jag kände för Joakim och allt jag ville göra med honom…

En sak som skavde lite just nu var det här med den där musikalen som skulle spelas upp nästa termin. Åh varför, varför? Det var så fruktansvärt onödigt kändes det som, men en tradition var en tradition. Tvåorna hade genom ’urminnes tider’, som man sade, gjort sina egna musikaler och spelat upp dem för skolan. Det var inget som gick att ändra över en dag.

Ja… jag behövde ju inte vara med. Jag skulle få G ändå, men det kändes aningen surt när jag visste att jag egentligen var kapabel till mer, eller i alla fall var det vad Joakim sa… han sa att jag förtjänade mycket mer än så, men skolledningen skulle go bananas om någon som inte ens varit med på tvåornas stora musikal skulle få mer än G, helt utan ’betygsgrundande underlag’ och därför helt utan anledning. Det skulle inte funka. Skolan var hårt etsad i sina gamla vanor.

Hursomhelst, klassen hade redan röstat om och bestämt att vi skulle göra musikalen Cats. Vad nu det var… handlade i alla fall om katter, så mycket förstod jag. Manuset skulle skrivas om och förkortas, roller skulle delas ut, rekvisita och kostymer skulle fixas. Vissa var verkligen helt inne i det här. Jag var bara rädd. Men jag förstod dem. Egentligen var det ju skitkul, om man inte hade en så inbiten scenskräck som mig. Det hade kanske kunnat vara riktigt roligt, om omständigheterna varit annorlunda…

Men tanken på att se klumpiga jag skutta omkring på en scen i kattdräkt var bara skrattretande, om inte till och med grotesk…

Jag hade nog hatat musiklektionerna just under den här perioden om det inte varit för just den sakens skull att Joakim fanns just där.



Mina resultat för att överleva var imponerande. Jag förvånades nästan i slutet av varige dag att jag faktiskt fortfarande levde. Jag hade trott att jag skulle bli nedslagen direkt när jag kom tillbaka till skolan. Fast, egentligen var det ju bara tur som hade gjort att jag inte blivit det ännu. Jag hade inte mött dem ännu, det var det. Bara tur. Mycket tur. Kanske jag skulle satsa på lotto den här veckan också?

Torsdagen närmade sig. Thursday, bloody Thursday… Jag ville verkligen skolka från skolidrotten, som jag alltid gjorde. Ett IG i idrott spelade väl inte så stor roll tyckte jag, det var inget viktigt ämne. Som typ engelska… men.. ändå, ett IG sved lite. På senaste tiden hade jag börjat tänka över mina betyg lite mer. Ett IG som slutbetyg var inte bra, jag var medveten om det.

Så, jag skulle i alla fall prova. Blev det för hemskt fick jag väl springa därifrån och låtsas som inget hänt.

Medans jag var på väg till gymnastiksalen stoppades jag plötsligt några äldre elever. Eller, två av dem gick natur i trean, men den andra gick nog tvåan, tror jag… kände inte till de här personerna så väl. Det var en liten gymnasieskola, men jag kände knappt någon. Kände igen deras ansikten, men inte namnen. De hade kunnat heta Knut, Stina och Åsa, så väl som Prins Charles, hertiginnan av Saba och Mary Poppins.

”Tja.” sa Mary Poppins och sneglade lite på sina vänner. Jag stannade upp, och hälsade osäkert tillbaka. Vad nu?

”Asså…” började Miss Poppins, sneglade på sina vänner igen och skrattade till. Hertiginnan av Saba himlade lite med ögonen och flinade.

”Asså är det sant att du är typ bög?” fyllde hon i. Jag ryckte till vid den plötsligt frågan. Ryktet hade spridit sig så fort alltså…

”Vi bara undra liksom.” sa Prins Charles. ”Är du det?”

De verkade inte hotfulla på något sätt. Mer som… nyfikna… varför det? Varför ville de veta om jag var bög? För att de skulle få ett klartecken till att slå ner mig eller inte? Jag tittade avvaktande på dem några sekunder, innan jag nickade. De sneglade som hastigast på varandra.

”Okej.” Sa Hertiginnan av Saba, och jag tror till och med att hon log ett hastigt leende, innan de alla tre vände på klacken och gick vidare.

Jag stod kvar.

Vad var det där? Jag var lika förvånad som när Simon gått fram till mig och för första gången behandlat mig som människa. Jag hade trott att jag skulle mötas med avsky, men hittills hade jag inte gjort det. Det förvånade mig, och jag förstod inte.



Jag var lite nervös måste jag medge. Det var hur längesen som helst som jag hade varit på idrotten. Jag fumlade med mina saker, och klantade till det som vanligt, tappade väskan och välte ut massa böcker över golvet. Så jävla klantig… jag kände mig utstirrad, samlade snabbt ihop sakerna som trillat ur väskan och låtsades som om ingenting hänt. Om jag redan började klanta mig hur skulle det då inte bli på lektionen..?

Jag klädde om för idrotten. Gömde mig lite i ett hörn av omklädningsrummet.

De andra tittade på mig. Jag visste att det inte var inbillning. En av killarna i omklädningsrummet tittade stint på mig, och det var inte med blida ögon..

Han lutade sig fram mot en av de andra killarna, och mumlade något jag inte hörde till honom. Den andra killes ansikte intog en hastig min utav förakt, innan han också stirrade lika stint som den förra. De gav varandra en hastig blick.

”Jag vill inte byta om i samma omklädningsrum som en jävla bög!” utbrast den ena och pekade på mig, innan de reste sig båda två och lämnade omklädningsrummet med bestämda steg.

De som var kvar i omklädningsrummet vände sina blickar mot mig.

”Varå, är du det eller?” frågade en av dem, höjde ena ögonbrynet och skrattade till. ”Är du en sån där bögfjolla?”

Jag grep tag i min gymnastikpåse och gick ut från omklädningsrummet med böjt huvud. Jag hade varit förberedd inför det här.

Jag hade nog sagt ja, om det inte vore för hotet från så många killar på en gång. Så modig, om jag nu kunde kallas modig alls, var jag inte. Bättre att undvika frågan.



Brännboll.

Utomhusgymnastik i iskyla. Det var blåsigt, rätt kallt, men vi skulle likförbannat spela brännboll.

”På rakt led!” gymnastikläraren blåste i sin visselpipa och alla ställde lydigt upp på en rak linje. Vi blev indelade efter nummer, ettor och tvåor. Jag blev tvåa, vilket som innebar att jag började i innerlaget.

De flesta i min klass var rätt bra på idrott, flera av dem i mitt lag slog bollen långt över planen.

Jag visste att jag inte kunde handskas med ett normalt brännbollsträ, slutade väl med att jag skulle slå mig själv i bakhuvudet, så jag valde ’kärringracket’.

Tre försök, det sista hade man tillåtelse att kasta bollen istället, men det ansågs mer eller mindre som en dödssynd.

Jag missade bollen på första försöket, träffade den nätt och jämt på andra. Bollen flög någon meter, och studsade sen på gruset. Men det var ett slag som räknades, bollen nådde över brännplattan.

”Men spring då för i helvete!” skrek någon, och jag sprang, nådde med stor triumf fram till konen sekunden innan jag skulle blivit bränd.

Nästa stod på tur, samma kille som en utav dem från omklädningsrummet som hade stirrat så på mig. Jag gjorde mig beredd på att springa när han slog. Han träffade bollen på första försöket, och sen var det dags att springa utav bara helvete.

Han hann snabbt ikapp mig, var precis bakom mig, och till min enorma förvåning, knuffade han till mig. Jag snubblade till och föll, och låg som paralyserad ett ögonblick inför chocken att någon från mitt eget lag hade sabbat för mig, innan jag reste mig upp och sprang igen. Den andra killen hade hunnit göra frivarv medans jag låg på marken.

”Bränd!” tjejen på brännplattan tog en skicklig enhandslyra, och så var det med det för mig. Tillbaka till förra konen.

Han hade sabbat för sitt eget lag. Bara för att få se mig bli förnedrad. För sitt eget lag! Var jag så hatad att det var värt det?

Jag hatade verkligen brännboll. Jag var usel på det. Som på alla andra sporter då… suck.

När vi spelade som utelag ställde jag mig alltid långt bak i kanterna, det var mindre risk att bollen skulle gå åt det hållet.

Idrottslektionen tog äntligen slut. Tillbaka till omklädningsrummet, duscha.

Jag tog alltid extremt lång tid på mig att byta om, så att jag skulle vara i princip ensam kvar i duschrummet.

Jag duschade snabbt.

Jag hade klarat den här lektionen ändå. Det hade varit hemskt och jag hade lidit, hade känt mig som en råtta bland katterna, som en alien och som en odugling, men jag hade klarat det. Frågan var bara om jag skulle göra det här igen, eller om jag skulle skita i det…

Antagligen, så skulle nog detta bli terminens första och sista idrottslektion, tyvärr. Så modig var jag.



Jag gick tillbaka till vår korridor, låste in min väska i skåpet. Halvtimmesrast och sedan Mattematik lektion. Algebra… jag suckade inombords.

Jag var rätt törstig efter den där idrottslektionen, behövde något att dricka, så jag gick till skoltoaletten för att ta en mugg vatten.

Mitt hjärta tog ett skutt av glädje när jag kom dit, och såg att Joakim var där.

”Hej” han sken upp i ett brett leende.

”Hej.” svarade jag och log tillbaka, så glad över att se honom. Vi bara såg på varandra en stund, log och delade allt i samma tanke.. Jag hade blivit förvånad över att träffa honom så plötsligt, just här. Och det var inga andra i rummet..

”Vi är ensamma…” konstaterade Joakim tillslut, och jag nickade. Ensamma, ingen som såg, ingen som visste… vi flyttade oss snabbt närmare varandra samtidigt, slöt avståndet mellan oss, jag slog armarna om Joakims hals, sträckte på mig för att komma närmare hans ansikte, samtidigt som han lutade sig ned mot mig, lade händerna om mina käkar, och våra läppar möttes i en hungrig kyss. Våra tungor smekte varandra, och min puls ökade av intensiteten i hans kyss.

Våra läppar särades tillslut, och våra blickar möttes. När som helst skulle det kunna komma in någon…

Joakim log plötsligt ett lekfullt leende.

”Kom!” sa han och drog mig med sig, in i ett av båsen. Han låste.

Vi lade armarna om varandra igen, kysstes igen. Joakim.. min Joakim…

”Jag har saknat dig…” andades han mot mitt öra.

”Jag med…” mumlade jag och tryckte ansiktet mot hans hals. Jag kunde inte låta bli att låta mina läppar smaka på hans hud. Han strök sin hand över mitt hår, lyfte upp min haka så våra ansikten hamnade i jämnhöjd, och vi kysstes. Igen. Och igen. Och igen.. Våra läppar och tungor strök över varandra, slingrade sig, brottades intensivt.

Vi tänkte inte, bara gjorde.

Jag stapplade bakåt några steg, och stötte emot båsets vägg. Det skallrade till svagt i de tunna väggarna.

Det här var inte bra… att hångla på skoltoaletten. Det var inte bra. Men det var underbart..

Vi båda visste att det inte var någon bra plats, vem som helst skulle kunna komma in närsomhelst, och det skulle inte vara svårt för dem att lista ut vad som pågick härinne.. Vi försökte hålla oss så tysta som möjligt, men fyra fötter som syntes under dörrens kant skulle vara extremt misstänksamt…

Men ändå, ingen av oss hade någon sinnesnärvaro till att sluta. Vi fortsatte. Det var hungrigt, och det var hett. Hans kyssar var underbara. Jag fylldes av behag. Hans kropp var tryckt mot min, som i sin tur var tryckt mot väggen. Jag hade knappt hunnit märka det, men mitt hjärta slog hårt, sådär hårt att det kändes som att alla kunde höra det.

Joakim smekte ned sina händer för min rygg och jag rös.

”Åh gud…” flämtade jag tyst, försökte verkligen hålla igen mina andetag. Joakims händer fortsatte att smeka ned för min rygg och min svank, ned för min rumpa, och ned innanför linningen till mina jeans. Han lade händerna om min stjärt, smekte min nakna hud.

En stark pirrning ilade till i mellangärdet och fortplantade sig till mitt kön. Det skulle verkligen inte vara bra om jag fick stånd här.. vilket som just höll på att ske…

Dörren där ute smällde till, någon var på väg in. Min och Joakims blick möttes som hastigast, återspeglade samma uttryck.

Vi drog oss hastigt ifrån varandra, och jag drog upp mina fötter på toalettstolen innan någon skulle hinna se våra fötter och få misstankar. Vi sneglade avvaktande på varandra med orolig blick. Vi försökte vara så tysta som möjligt, jag tror att Joakim höll andan.. han väntade spänt.

Mitt hjärta slog fortfarande hårt av upphetsningen.. jag hoppades det inte hördes alltför väl…

Någon spolade i en vattenkran där ute, någon annan gick in i båset bredvid.

”Asså fy fan för algebra. Fattar inte vad fan man ska ha det till.”

”Nä, helt jävla onödigt”

Jag identifierade rösterna som att de kom från några i min klass. Detta var inte bra…

”När börjar vi?”

”Om tio minuter typ.”

”Fan.. man kanske skulle skolka.” de skrattade. Toaletten spolades.

”Jaha, så ni ska skolka asså?” Sa en tredje röst, antagligen från den som nyss kommit ut från toan.

”Kanske, har väl viktigare saker för mig” de skrattade igen.

”Äh, kom igen nu. Är jag den enda här som faktiskt vill ha nåt annat arbete än gatumusikant när vi går ut?”

”Men då, var inte så jävla seriös jämt.”

”Äsch… nu sticker vi, lägg av med tjafset.”

De gick.

Jag och Joakim sneglade på varandra. Var vi ensamma igen?

Han andades ut och såg lättad ut.

”De har gått.” mumlade han. Jag slappnade av.

”Säkert?” frågade jag. Han nickade, log plötsligt.

”Jag gör gärna om det där” skrattade han. ”Fast kanske i mindre riskfylld miljö.” han kysste min panna. ”Vi borde nog gå.” sa han.

”Eh, jag väntar nog ett tag…” sa jag och rodnade lite. Jag hade fortfarande påbörjan till ett stånd innanför mina jeans. Jag behövde lugna ner mig en stund innan jag kunde gå någonstans. ”Men, eh, gå du i förväg…”

Han skrattade till.

”Jag förstår. Förlåt, jag kunde inte hejda mig” han drog på munnen och kysste min panna igen. Han riktade blicken nedåt, och jag blev illröd i ansiktet igen när jag förstod vad han tittade på.

”Eh.. ja… borde nog gå…” mumlade jag och flackade lite med blicken. Han skrattade till och drog på munnen.

”Jag vet… förlåt igen.” han smekte mjukt min kind ’älskling’ mimade han med ett ömt leende och kysste min panna. ”Ses” viskade han och dröjde kvar med blicken i mina ögon några sekunder innan han gick.

Jag satt kvar några minuter, försökte lugna ner mig, ta djupa andetag och tänka på allt annat än Joakim. Det var svårt. Någon säger ’tänk inte på en giraff’ och det är ju såklart ändå just vad man tänker på. Och jag saknade honom redan…

Jag blundade.

”Skärp dig nu…” mumlade jag åt mig själv. Nästa lektion skulle börja om bara några minuter.

Jag lyckades efter en stund att lugna ner mig själv, satt kvar tills ståndet lagt sig helt.

Jag gick iväg till mattematiklektionen, betedde mig så normalt, som om att inget av det där som nyss hänt hade hänt.

Men det var det enda jag tänkte på.



Allt verkade gå så bra, jag verkade få undvika att bli slagen. Kanske Matte och de andra inte alls planerade att slå mig?

Det var en banal tanke.

Den där onsdagen nästa vecka var ett bevis på det.



Jag försov mig den där onsdagsmorgonen. Kom extra försent till skolan. Korridorerna var i princip tomma, de flesta var på sina lektioner. Och jag var sen. Dödligt sen. Jag tog mig raskt till mitt skåp för att hämta böckerna, och det var då de kom.

Matte, Oskar och Jonathan. De närmade sig, och deras ansikten glödde av hat. Varför..? hann jag tänka sekunden innan en hand grep tag i min nacke och jag grimaserade av smärta. Mina tankar blev blanka, och försvarsinstinkten tog över.

”Timmie, vi har letat efter dig” Matte ställde sig framför mig i en översittarposition. Han log elakt. ”Vart har du varit, va?” Greppet om min nacke hårdnade. Det var Jonathan, bara han kunde orsaka så mycket smärta genom en så liten handling.

”Svara då?” väste han bakom mig ”Knullat med dina bögpolare kanske? Va? För du är väl bög, eller hur? Du sa det ju själv” Jag blundade hårt, trodde i ett fåfängt ögonblick att de skulle försvinna om jag bara blundade tillräckligt hårt. Det gjorde de inte. Istället chockades jag av ett hårt slag som fick böckerna att falla till golvet, medans jag själv jämrandes sjönk ihop med ryggen mot skåpet. Smärtan bedövade mig.

Någon skrattade till.

”Vilken jävla skit du är”

Matte lutade sig ned över mig och hans ansikte bar på alla yttryck som skulle fått vem som helst att rygga tillbaka.

”Simon tyckte att vi skulle lägga av men.. det skulle ju inte bli lika roligt då. Eller hur? Han är så blödig, den där. Duger inte till mycket.” han fick medhåll från de andra två. ”Och dessutom, så behöver såna som du lära sig.” han drog bak knytnäven för att slå, och skrattade till när jag ryggade undan då hans knytnäve stannade bare några centimeter från mitt ansikte. Jag var rädd… men… jag måste vara stark… försöka… både rädsla och hat ekade i mitt huvud. Jag ville slå tillbaka, men det fanns inte en chans att jag skulle kunna göra det.

”Alla kommer hata dig nu, fattar du det?” sa han och lutade sig över mig. Han gav mig en hotfull blick och hånlog. ”Alla.”

”Nej.”

Jag förstod knappt vad det var jag hade sagt innan det ordet lämnat mina läppar. Med en stadigare röst än någonsin. Jag förvånades själv över det, men nu fanns det ingen återvändo.

”Vad fan sa du?” han spände ögonen i mig.

”Nej.” upprepade jag med något darrig röst, men vågade, för första gången någonsin möta hans hatiska blick. Kanske ett lika starkt hat, om inte starkare, lyste tillbaka mot honom för han tycktes backa en ytterst liten centimeter. Eller så var det bara förvåning över att jag vågade tala. ”Inte alla.” fortsatte jag. Inte alla… inte Joakim. Och jag insåg i denna stund att det inte spelade så stor roll vad de andra tyckte för jag var.. älskad. Och kärlek är en enorm drivkraft.

”Vafan…” han verkade tappa fattningen några sekunder. Jag hade frångott manus igen. Han skulle tvingas improvisera. ”Du ska lära dig att knipa käft!” morrade han och drog upp mig på fötter, tryckte mig mot skåpet. Han slog mig, hårt, men hatet bränne mer än smärtan. ’Den enda som kommer vara hatad är du..’

Jag ville slå tillbaka, hade velat det så länge, hade drömt om det så länge, tänkt ut hundratals sätt att tortera honom och huggit av hans huvud hundratals gånger i tanken, så länge, så länge att hatet var som en kokande kittel som bara hälldes över mitt huvud. Jag kunde inte ta det längre. Jag visste inte vad som hade fört mig till den här gränsen, men jag var där nu. Den obekanta känslan av rent hat slog till. Jag skrämdes en aning av dess svärta och brinnande djup, skrämdes av att jag hade.. blivit hatet.

Under en sekund av ouppmärksamhet från Mattes sida så slet jag mig loss. De tycktes så förvånade att de drabbades utav ett ögonblicks förlamning, vilket som gav mig försprång. Jag var fri… och.. nu då? Skulle jag springa, eller skulle jag…

Pulsen rusade, vad höll jag på med..? Ändå.. ändå fortsatte jag…

Jag hade hittat mitt vapen, hade omedvetet sökt efter det. En stol. Det var fantastiskt vad man kunde göra med en stol. Adrenalinet susade i mina öron. Jag fattade knappt vad jag gjorde, insåg någonstans långt inne att det jag gjorde nu var ofantligt dumt, men ändå gjorde jag det för något inom mig hade tagit över.

Jag lyfte stolen från golvet, svingade den. De backade undan, och något i deras ansikte hade förändrats. Skräckblandad förvåning.

Gud vad höll jag på med… vad skulle jag egentligen göra? Vad höll jag på med…?

Hämnd. Det var svaret. Hämnd.

Jag koncentrerade allt hat jag samlat på mig och samlade det i ett enda slag, svingade stolen och ett av stolsbenen träffade Mattes huvud med ett otäckt ljud av metall mot kött. Han sjönk ihop, vrålade av smärta och tog sig för huvudet.

I samma stund som jag insåg vad jag hade gjort släppte jag stolen och den föll ned med en skräll på golvet.

Det blev så… tyst. Och jag var plötsligt så… lugn. Fast… rädd…

Jag svalde. Jag var mig själv igen..

Gode gud vad hade jag gjort…

Alla de där känslorna jag hade haft innan lämnade mig i samma sekund som stolen träffade honom och jag insåg plötsligt vad jag hade gjort. Kasnek jag borde känt triumf men… det var det sista jag kände, då jag såg blodet som rann från hans panna.

Och jag insåg plötsligt att jag inte ville döda honom längre. Nej nej nej… vad.. det här hände inte…

Jag drog in ett darrande andetag. Gode gud… ta mig härifrån… gode gud…

Vad hände..?

Vad. Hände?

Oskar och Jonathan såg från Matte till mig, från mig till Matte igen. De var chockade.

Så även jag.

Jag skakade oförstående på huvudet åt vad jag själv gjort. Hade jag verkligen gjort det..?



Det slutade med att jag hamnade i ett rum på expeditionen. Ett sånt där samtalsrum.

Jag hade suttit här otaliga gånger, men på grund av helt andra anledningar.

Jag hade redan fått en rejäl utskällning, och fler väntade.

Matte hade blivit körd till akuten. Och ironiskt nog satt jag här och oroade mig för honom.

Tänk om han dog? Då skulle jag bli en mördare…

Jävligt löjlig tanke. Men man tänker så märkligt när man sitter ensam i ett rum som är alldeles för likt ett förhörsrum, och väntar på den så kallade domen.

Jag hade slagit tillbaka…. Jag som aldrig någonsin hade slagit någon förut..

Nu när jag tänkte tillbaka på det fattade jag knappt hur det hade gått till. Jag kom knappt ihåg något ens, kom bara ihåg hur Matte sjunkit ihop på golvet och kom ihåg blodet. Inte mycket, men ändå blod.

Jag hade gjort det… jag hade slagit tillbaka. Det var en märklig känsla, som också skrämde mig lite

Det klickade plötsligt till från dörren och den öppnades.

Mitt hjärta tog ett automatiskt skutt när jag såg att det var Joakim.

Han log ett leende mot mig och stängde dörren bakom sig.

”Hej.” sa han och satte sig ned på en stol bredvid, lutade sig mot mig och gav mig en hastig kindpuss. ”Rektorn föreslog att jag skulle vara den som skulle skälla på dig, för jag har så god hand med dig” vi båda skrattade till. ”Har jag det?” frågade han skämtsamt.

”Rektorn skulle bara veta…” vi skrattade tillsammans igen, för att sedan bli allvarliga. Han strök mig över håret.

”Hur är det med dig?” frågade han.

”Med mig?” sa jag halvt förvånat.

”Ja, med dig.”

”Det är väl… bra antar jag..” jag mötte hans blick och drog hastigt efter andan. Och jag släppte allt. ”Joakim vad hände?” flämtade jag. Han strök mig lugnt över håret igen.

”Du slog tillbaka Tim.” sa han och log lite. ”Och Tim, det gjorde du rätt i.”

Jag bet mig själv löst i läppen.

”Gjorde jag?” Han nickade.

”Ja, det gjorde du. Du var modig, Tim.” han lade sin arm om mina axlar, och jag kände mig trygg, lutade mitt huvud mot hans axel, blundade några sekunder. ”Men du..” fortsatte han, ”Det är nog bäst om du inte gör om det, men, jag kan inte klandra dig. Jag kan bara inte det.”

”Men det känns inte bra…” mumlade jag. ”Joakim, han blödde… jag har liksom så måna gånger drömt om det här och ännu värre saker, men ändå känns det inte bra.. varför?”

”För att du inte är som dem Tim. Du är något mycket bättre.”

Jag skrattade plötsligt till.

”Var det inte meningen att du skulle skälla på mig?” sa jag.

”Jo… det var väl det.” sa han med ett litet skratt. ”Jag kanske har lite för bra hand med dig.” han skrattade igen. ”Men jag kan inte säga något annat än att han förtjänade det. Eller kanske till och med behövde det. Sådana som han behöver något sådant för att kunna förstå.”

”Tror du det?” mumlade jag osäkert.

”Jag vet det.” svarade han och strök mig över håret. Vi var tysta en stund. Jag myste i hans närhet, tröstade av att han bara fanns där. Egentligen borde jag inte behövt tröst, men mitt samvete gnagde och jag behövde verkligen de där orden han sade.

Ändå skavde en liten oro i mig.

”Hur gick det med honom då?”

”Med Martin?”

”Ja.”

”Det såg värre ut än vad det var. Mycket blod men inget allvarligt.” jag suckade lättad. ”Bara lätt hjärnskakning och några få stygn.”

”Hjärnskakning?” jag lyfte hastigt huvudet från hans axel.

”Lätt.”

”Men ändå…”

”Du behöver inte oroa dig. Snart är han på fötter igen och slår ned folk” sa han på lite skämt. Och jag skrattade till, för att sedan bli allvarlig.

”Tror du han kommer att ge igen?” frågade jag.

”Jag vet inte..” svarade han. ”Jag hoppas inte det…” han kysste min panna. ”Du vet, jag är faktiskt rätt stolt.” han skrattade till. ”Det blev ju en bra utskällning, eller hur?”

Jag kunde inte låta bli att le.

”Väldigt bra” nickade jag och smålog.

”Nåväl, vi får väl låtsas som det i alla fall. Komma ihåg att se något bistra ut när vi lämnar rummet eller nånting.” han skrattade till.

”Ja, men du..”

”Ja?”

”Kan du inte kyssa mig först?”

Han drog på munnen.

”Så gärna…” viskade han och tryckte mjukt sina läppar mot mina i en öm kyss.

Våra läppar skiljdes åt, och vi såg tysta på varandra ett ögonblick innan vi intog våra officiella roller, och lämnade rummet.

Men jag hade fortfarande Joakims smak kvar på mina läppar.



Inte förens jag hade kommit hem igen hade chocken hunnit lägga sig. Jag hade verkligen gjort det… jag tillät mig själv att känna ett uns av triumf, bara pyttelite, men ändå.

Det var inte jag… Jag gjorde inte sånt, det var helt enkelt fel. Herregud jag var ju till och med rädd för blod. Jag hade blivit någon annan i den där stunden, ungefär som… det var kanske en dålig jämförelse, men som när jag var med Joakim, fast på ett helt, helt annat sätt. Den här versionen av mig själv skrämde mig istället.

Sådan var min personlighet.

Men jag hade fortfarande gjort det… Jag hade gjort något. Det kunde inte hjälpas att det.. kändes på något sätt rätt.

Jag visste att jag i princip hade min fulla rätt att slå tillbaka.. alla gånger de slagit mig… det var ingen som skulle tycka att det jag gjort var fel, inte på riktigt. Utom jag själv, för jag visste att detta inte skulle göra något bättre.

Men, innerst inne, någonstans, hade det känts skönt att äntligen, äntligen, få ge igen efter allt. Ändå. Bara lite.

Mammas reaktioner var ett kapitel försig…

Hon hade fått samtal hem från rektorn, som hade haft en lång utläggning om vad jag gjort, och så vidare…

Hon stod i telefon precis när jag kom hem.

”Jasså? Nu passar det sig alltså? När MIN son gör något, då passar det sig minsann. Men alla de gånger som HAN fått utstå något, vad har ni gjort då? Ingenting!” hon pratade med gäll röst, och vankade av och an i köket. ”Jamen LYSSNAR ni inte på vad jag säger? Min Tim har också fått åka till akuten flertalet gånger på grund av honom! Andra februari, 1999, vred de ett utan hans fingrar ur led, 24 mars, 2002, fick han sys, 13 maj, samma år, stygn igen, 31 januari, 2010… va? Ja vad sa ni?” hon slängde på luren med en skräll. ”Jävla idioter!” hon tog sig för pannan och suckade. ”Vilka jävla idioter…” mumlade hon, tittade plötsligt upp och såg mig stå i dörröppningen till köket.

”Å, du är hemma.” sa hon. ”Ja, det var rektorn som ringde… Jag förstår verkligen inte vad det är med dem. Har du fått mycket skäll? Du förtjänar det inte och…”

”Det är lugnt” avbröt jag. Jo, jag hade fått en och annan utskällning men… det var ingenting som jag räknade.



De nästkommande dagarna som jag gick till skolan så var inte Matte där, och Oskar och Jonathan syntes inte heller till.

Alla verkade stirra mer på mig än normalt. Om det var inbillning eller inte kunde jag inte avgöra, men jag gick nära väggarna, drog ihop mig, gjorde mig så liten som möjligt. Som vanligt. Det var så det fick bli.

Varför ska livet vara så jobbigt? Var en tanke som flög förbi inuti mitt huvud. Varför kunde det inte bara få vara helt bra, för en gång skull. Varför kunde jag inte vara normal? Varför kunde jag inte bara få rymma iväg med Joakim eller nåt, bara fly med honom, till en hemlig plats.

Det var onsdag igen. Precis en vecka sedan den där incidenten. Matte hade fortfarande inte kommit tillbaka. Hade jag skadat honom så illa? Eller undvek han bara att komma hit av någon anledning?

Fast, det var rätt skönt att han inte var här ändå. Jag kunde vara lite mindre vaksam, inte behöva se mig över axeln jämt. Men, det gjorde jag ju ändå, på automatik. Spela roll. Jag försökte att inte tänka så mycket.

Vi hade mattematik, och hade övergått från algebra till geometri, vilket som var precis lika roligt som algebra…

Jag satt bara och väntade på att äntligen få komma hem, och då skulle jag ringa till Joakim. Väntade och väntade, tills vi bara hade engelska lektionen kvar. Sista lektionen, äntligen. Sen när jag kom hem skulle jag kasta mig över telefonen och låsa in mig på mitt rum, prata med Joakim i timmar och bidra till telefonräkningens höjning.

Jag gick för att hämta böckerna som låg i mitt skåp, eller rättare sagt, som borde legat där. Hur det nu var, så var de inte där. Jag försökte tänka. Var kunde de då vara? Jag hade dem ju inte hemma.. Det var ingen brådska, jag hade gott om tid, men jag behövde verkligen hitta dem. En tanke slog mig; Jag hade kanske glömt dem i omklädningsrummet när jag hade tappat ut alla mina böcker? Kanske jag missat engelskaboken och den låg kvar? Eller blivit nedspolad i toaletten.. vem vet? När det stod mitt namn på böckerna kunde vad som helst hända med dem.

Hursomhelst, jag var tvungen att kolla efter i alla fall och hoppas att de låg där orörda.

Så här sent som vi gick på dagen på onsdagarna så var det inga klasser som hade skolidrott, vilket jag var tacksam över. Det innebar att omklädningsrummet var tomt.

Först och främst letade jag i lådan med kvarglömda saker. Kanske fanns det möjligtvis någon vänlig själ som hade lagt boken där. Sådan tur hade jag inte. Fanns möjligheten då att boken låg kvar där jag tappat den? Jag gick till omklädningsrummet och såg efter, tittade runt min plats. Kanske den åkt in under bänken? Det fanns inget där utom gammalt damm och några kvarglömda strumpor.

Jag såg mig omkring, kanske någon hade flyttat den? Eller så var den verkligen nedspolad…

Nej det var den inte. För där, där låg den. Allra högst upp på förvaringsskåpet.

Lycka till… hur skulle jag få ner den därifrån? Jag var alldeles för kort för att nå dit upp, men jag gjorde ändå ett fåfängt försök att ställa mig på tå för att nå upp. Boken låg ju precis över kanten, om jag stäckte på mig bara lite, lite mer…

Det gick inte. Jag nådde inte upp. Fanns det ingen stol eller något? Eller något som man kunde kliva på? Kanske man kunde hoppa från bänken, och om man tog sats, kanske komma så högt att man kunde flyga förbi skåpet och ta med sig boken i farten, typ som ur nån scen från mission impossible. Fast impossible var just vad det var. Det skulle bara sluta med att jag flög rätt in i väggen och fick en rejäl skallfraktur.

Nej, jag skulle inte kunna få ner den. Jag skulle vara tvungen att gå till engelskan utan mina böcker, och min engelsklärare skulle inte vara nådigt. Han var sträng, och att glömma sina böcker var det värsta man kunde göra näst efter att skolka eller skippa läxan.

Men jag hade inte mycket till val. Illa, illa…

På väg tillbaka till skolan mötte jag Joakim, livet har sina ljusglimtar ändå. Jag längtade så mycket efter att få ringa honom i kväll.

Han nickade som hälsningsgest och log mot mig. Jag hälsade tillbaka, ville egentligen krama honom men var så mycket väl medveten om att det inte kunde komma på fråga.

”Har du haft idrott nu?” frågade han, lite förvånad i och med att han visste att inga klasser hade idrott vid den här tiden i dag.

”Nej..” svarade jag. ”Jag glömde mina böcker där förra torsdagen. Hade tänkt hämta dem men får inte tag på dem. Sven kommer typ bli galen men…” jag ryckte lite uppgivet på axlarna. Joakim gav mig ett frågande leende. ”Alltså, de ligger på ett skåp. Jag når inte upp. Jag är liksom för kort…”

Han skrattade till.

”Jag förstår.” sa han med ett litet leende. ”Du, jag hjälper dig få ner dem.”

Vi gick tillbaka till gymnastikhallen och omklädningsrummet. Joakim behövde knappt sträcka på sig ens föra att få ned den där boken från skåpet.

”Tack” sa jag och tog emot boken.

”Var så lite” svarade han med ett leende, dröjde kvar med blicken i mina ögon några sekunder. Här fick vi göra så, för vi var ensamma. ”Tja.. bäst att du går tillbaka antar jag, om inte Sven ska sluta i ett vredesutbrott ändå efter allt.” jag skrattade till. Vi båda visste hur Sven var, han var en extremt noggrann lärare och jag kunde tänka mig att det var påfrestande att ha honom som arbetskamrat…

”Det är inte så brottom än..” svarade jag. ”Börjar inte förens tio över.”

Han log ett litet leende.

”Bra…Får jag bara hålla om dig någon minut så är jag lycklig och nöjd sen. För en stund.” han skrattade till och lade sina armar om min midja, såg på mitt ansikte och log ett leende som jag inte kunde låta bli att besvara.

”Jag tänkte ringa dig i kväll…” sa jag, ”När jag kommit hem…”

”Ser fram emot det.” svarade han och stal en snabb kyss från mina läppar. Han log nöjt och drog mig lite tätare intill sig.

Det var fortfarande tio minuter kvar tills lektionen skulle börja. Jag hade önskat att det fanns mer tid men… Jag lutade ned mitt huvud mot Joakims axel och suckade svagt.

”Vad är det, Tim?” frågade han ömt och strök mig över håret.

”Saknar dig bara så mycket hela tiden..” mumlade jag mot hans axel och drog in hans doft. Han drog handen genom mitt hår.

”Jag också” viskade han, lyfte upp min haka, lade sina händer om mina käkar och såg in i mina ögon. ”Jämt.”

Han lutade sin panna mot min och blundade. Jag struntade i min bok, släppte ned den på golvet med en duns för att kunna lägga mina armar om Joakims hals och komma närmare honom.

”Ibland så drömmer jag bara om att få rymma iväg med dig, typ till nån hemlig plats eller nåt, stanna där för alltid.” mumlade jag. Han log mjukt.

”Den platsen finns inuti våra hjärtan Tim, den kommer alltid finnas där. Och vi kan fly dit precis när vi vill, bara du och jag.” han kysste min panna. ”Fast, jag vet att det inte är samma sak.” han strök sin kind mot min och lät sina läppar smeka min hud, lät dem vandra över min kind och mot mina läppar.

Som jag längtat efter hans läppar igen. Jag längtade efter dem varje gång direkt efter att de skiljts åt. Jag ville ha dem hos mig hela tiden, ville ha honom där jag var. Ingen skulle behöva hålla sånt avstånd till den man älskade. Det var tortyr…

Jag särade villigt mina läppar och tog emot hans tunga, njöt av hur han mjukt, mjukt lät den smeka över min, dansa med min i en våt, fuktig och skön dans.

Vi var ensamma. Ingen skulle komma hit, inte mer i dag. Och vi hade all tid i världen. Om det inte vore för den där engelska lektionen. Jag ville inte tänka på den, det fanns fortfarande lite tid kvar.

Vi stod där, jag och Joakim, mitt i omklädningsrummet, och det enda som fanns i hela världen var bara vi, våra fuktiga läppar och längtande kroppar. Ja, min kropp längtade så mycket efter honom, så ofattbart mycket och jag ville inte släppa taget om honom nu. Ville aldrig någonsin släppa taget.

Hans djupa kyssar fick mitt hjärta att slå fortare, passionen i dem var glödhet, längtande, ivrig…

Förnuftet sade stopp, men mitt hjärta och min kropp bad bara om mer. Mer, mer… Han smekte ned sina varma händer för mitt bröst. Jag rös. Var han på samma tankar som jag?

Hans läppar sökte sig från mina läppar ned längst min hals, sög mjukt, lät tungan vandra över min hud. Mina ögon slöts i njutning, jag älskade när han gjorde just sådär. Slickade sin tunga längst min hals, andades varma andetag som fick mig att rysa mot min hud… fjäderlätt smeka min nacke och leka med mitt hår…

Jag böjde bak min nacke och andades flämtande. Så lent, så skönt… Han visste att det där gjorde mig upphetsad, fruktansvärt upphetsad… så varm… Åhh… jag kunde inte längre hålla tillbaka mina andetag och låtsas som om vad han gjorde inte påverkade mig.

Hans fingrar hade börjat smyga sig upp innanför min tröja, de lena händerna smekte över min mage.

”Joakim..” flämtade jag ”du har väl inga fler lektioner i dag, eller hur?” han flyttade sitt ansikte till jämnhöjd med mitt.

”Nej..” svarade han. Jag såg att den där glöden hade tänts i hans ögon och det ilade till lite i mig. ”Jag slutade nyss.”

”Bra..” viskade jag, blundade och lutade ned mitt huvud mot hans axel, kunde inte låta bli att stryka mina fingrar längst hans fina och välmarkerade nyckelben, följa dess linje och smeka vidare min hand innanför halsringningen på hans tröja, drog ned den en bit för axeln, lät läpparna snudda vid hans hud. Älskade Joakim.. min Joakim..

”Du menar att du…” mumlade han och lät fingertopparna leka över min nacke, lika mjukt som sammet mot min hud.

”Stannar här hos dig.” avbröt jag.

”…Bra.” viskade han och jag kunde höra leendet i hans röst.

Jag hade aldrig skolkat från en ”riktig” lektion förut. Idrott och Naturvetenskap räknades inte som ”riktiga”, i och med att de enligt mig var helt onödiga ämnen. Engelska däremot… Sven skulle flippa ur när jag, mönstereleven, skulle skolka. Men det här var långt mycket viktigare än något annat i världen. Jag hade nått den där gränsen då jag inte kunde skilja mig från Joakim, det var försent att kämpa emot det svarta hål av lust jag höll på att sjunka ned i.

Jag var här, jag var nu. Och inget annat betydde något för någon av oss.

Joakims händer vandrade över min kropp på ett sätt som gjorde att jag fylldes utav en obeskrivligt stark känsla av behag. Han smekte ned för min rygg, upp över mitt bröst, ned längst mitt lår. Hans händer hade lika gärna kunnat vara magiska, för det som de gjorde med min kropp kändes övernaturligt underbart. Jag var mycket väl medveten om vad som höll på att hända nedanför min midja, och jag lät det hända.

Hans händer letade sig in under min tröja och smekte upp för min svank, upp för mina skuldror. Hans långa och vackra fingrar dansade lika mjukt och graciöst över min hud som över ett piano, och de toner som hans fingrar skapade inom mig bildade en vackrare melodi än vad som någonsin kunnat frambringas för hörande öron. Det var som om varige cell i min kropp sjöng med i melodin… som om jag vibrerade… åh..

Han smekte precis över linningen till mina jeans och det var så eggande, just därför att hans fingrar var så nära just den plats som längtade allra mest efter att få känna hans beröring.

Smaken från hans läppar var som en mjuk förnimmelse av värme, doften av sommar, blå himmel, kärlek, lycka, längtan… Alla dessa intryck på något märkligt sätt samlade i en smak, den smak som var just Joakims smak. En smak av sötma…

Han kysste mig långsamt, smekte sina lätt särade läppar över mina och mötte min tunga. Hans andetag flämtades mjukt mot mina.

Jag såg på Joakim genom halvslutna ögon. Han blundade och hans ansikte var lika vackert som en ängels. En skyddsängel… hos honom var jag trygg. Alltid.

Jag slöt ögonen igen. Njöt av hans kyss, lät honom vara den som förde dansen mellan våra tungor, följde med, bara flämtade och njöt.

Joakim drog av mig tröjan, lät den falla till golvet bredvid boken. Han gav mig några lätta kyssar som kittlade min hud till att rysa, lät tungan slicka min redan svettfuktiga hud. ”Åhh…” andades jag och blundade.

”Är det värt att skolka för?” frågade Joakim med ett litet skratt som kittlades mot huden, lutade sin varma kind mot min bröstkorg och smekte fingertopparna över min pirrande hud. Jag kunde inte låta bli att le lite.

”Ja” andades jag lade min hand över Joakims. Mina händer såg så tunna och skira ut i jämförelse med hans… Hans hand hade stannat precis vid mitt hjärta. Kände han dess snabba slag..? Kände han hur de ökade och ökade mer och mer i styrka för varige minut som gick..?

Han lyfte huvudet från mitt bröst och höjde sig till jämnnivå med mitt ansikte, kysste mig. Slöt sina läppar om mina, strök tungan längst min överläpp.

Kände han nu hur mitt hjärta fladdrade till i mitt bröst, slog ett extra hårt slag..? När våra läppar skiljdes åt och våra blickar möttes igen var hans läppar klätt i ett litet outgrundligt leende. Kanske han hade känt det..?

Han lutade sig fram och kysste mig ännu en gång, nafsade löst i min läpp.

Han flätade ihop sina fingrar med mina, slöt min hand i hans och lyfte den mot sina läppar, kysste vart och ett utav mina fingrar, strök kinden mot min handrygg.

”Tycker så otroligt mycket om dig, Tim…” mumlade han tyst och kramade min hand. Hade han fortfarande hållit kvar sin hand vid mitt hjärta så skulle han ha känt hur det rusade nu…

Utan att veta varför eller på vems initiativ började jag backa bakåt, och Joakim följde efter, höll fortfarande min hand. Våra knäppta händer var lyfta mellan våra ansikten, och jag vet inte om det var jag som drog med mig honom bakåt, eller om det var han som tryckte på, eller både och, innan min rygg stötte emot en vägg. Joakim tryckte min höjda hand mot väggen, flyttade sig närmare mig, log ett litet lekfullt leende. Hans ögon glänste av begär… Han strök ett finger längst min underläpp och lät den andra handens fingrar sakta stryka mot min handflata, ned över min handled och vidare en bit ned för min underarm.

Hans ansikte närmade sig min handled för att kyssa den, men stannade någon millimeter innan. Han andades varm luft mot min tunna hud.

Jag vände mitt ansikte åt sidan mot honom och sneglade upp på hans ansikte. Han mötte min blick ur ögonvrån och log ett litet leende innan hans läppar särades och han sträckte ut sin tunga och svepte med den över min handled

Sedan slöt jag mina ögon. Njöt. Jag förstod inte själv hur jag kunde vara så känslig för beröring på ett sådant ställe som handleden… men det var just vad jag verkligen var. Hans läppar och tunga skickade strömmar av behag genom min kropp, och han visste precis hur han påverkade mig. ”Mmh…” mumlade jag med läpparna särade, kände hur hans fuktiga tunga och mjuka läppar fortsatte att stimulera mina darrande nerver, fick dem att reagera och skicka små elektriska signaler vidare genom min kropp. Skicka saker som påverkade mig fysiskt på flera sätt… hormonerna flödade genom mitt blod.

Hans andra arm vilade om min midja, och min egen arm om hans rygg med handen tryckt mot hans skuldror.

Hans tunga vandrade upp för min handled, svepte vidare upp över min handflata… det kröp av behag där han rörde mig. Vibrerade… Jag knöt min hand i tyget på hans t-shirt, kände hur han fortsatte, fortsatte… upp för ett av mina fingrar. Hans tungspets rörde fjäderlätt mot min fingertopp. På min ökande andning måste han ha märkt hur jag gillade det…

Hans läppar slöts om mitt finger, sög mjukt. Jag blundade hårt. Min fantasi svepte iväg med mig om att han skulle göra precis samma sak fast med en helt annan del av min kropp…

Och den tanken fick just den delen att börja pulsera av värme.

Han drog sig undan igen.

”Sluta inte…” mumlade jag. Han skrattade dovt, smekte ned handen för mitt bröst.

”Lugn… snart…” viskade han i mitt öra med en lockande röst som fick mig att rysa.

Men jag kunde inte vara lugn. Om inte ’snart’ kom väldigt snart så skulle jag krackelera…

Jag lade båda armarna om hans rygg, knöt båda händerna i hans t-shirt och trevade med att få den av honom. Jag tog tag i kanten på tröjan och drog av den.

Jag slöt armarna om hans rygg igen, och han lade sina armar runt min midja. Vår nakna hud ströks mot varandra.

Vi kysstes, hett. Lät våra tungor leka.

Hans händer smekte ned för min svank, ned innanför linningen till mina byxor…

Vi var nu vid samma punkt där vi varit då vi tvingats sluta den där förra gången i båset på skoltoaletten. Men, den här gången skulle vi inte sluta. Inget kunde hindra oss.

Han lirkade händerna djupare ned innanför mina jeans, smekte min nakna hud. Han kupade sina händer om mina skinkor och drog mig närmare, närmare…

En het värme sköljde över min kropp, stålade igenom mig, igenom mitt växande kön. Ahh… gud… han tryckte sin underkropp mot min, gned sig mjukt mot mitt lår… ahh… jag blundade.. kände hans hårda stånd.. Ah.. Mina läppar kunde inte forma de ord jag ville säga… Åh Joakim snälla… älska med mig… kom in i mig.. snälla… mitt hjärta slog så snabbt, rusade. Jag ville.. åh kom in i mig innan jag brister…

Hans kysste min hals, gled hungrigt med läpparna längst min käke och lät tungan stimulera min hud. Han knäppte smidigt upp knappen på mina jeans, drog ned gylfen och smekte ned sina fingrar. Jag drog hastigt efter andan och blundade. Hans läppar så heta och fuktiga mot min hals… hans fingrar så lena och sköna mot mitt stånd… Jag njöt.. njöt, njöt, njöt… njöt av hur hans hand följde mitt köns form, av hur hans fingrar vidrörde mina mest intima platser…

Han drog sig plötsligt undan och mötte mig med något helt nytt i blicken.

”Vad.. är det..?” frågade jag osäkert men med fortfarande flämtande andetag.

”Jag tyckte jag hörde nåt…” sa han med dämpad röst och ögonbrynen lite rynkade. Han lade ett finger över mina läppar. ”Lyssna… hör du?” Jag stannade upp, höll andan.

Jag lyssnade. Och hörde. Fotsteg i korridoren utanför omklädningsrummet… och gnisslet från en… städvagn?

Min och Joakims blickar möttes och vi utbrast samtidigt:

”Städaren..!”

Helvete vad skulle vi göra…? Det fanns inga flyktvägar… Kom han på oss såhär så.. jag ville inte ens tänka på det.

Jag hade inte haft det i åtanke alls, jag hade bara trott att vi skulle ha omklädningsrummet för oss själva resten av både dagen och natten, hade trott att vi hade hur mycket tid som helst. Jag hade inte alls tänkt på städaren. Hur hade jag kunnat vara så dum?

Joakim tog plötsligt tag i min arm och drog med mig genom rummet.

”Här!” väste han i mitt öra och jag såg vart han var på väg. Förvaringsskåpet! Kanske vi kunde gömma oss där, det var vår sista chans.

Vi stuvade in oss själva i det trånga utrymmet tillsammans med bandyklubbor, hockeyhjälmar och hopprep. Vi hann stänga dörren från insidan precis när vi hörde handtaget tryckas ned och städaren kom in i rummet.

Det var trångt i det lilla förvaringsskåpet, och jag skulle väl vara glad att jag inte hade underlag för klaustrofobi.

En liten strimma av ljus släpptes in genom ett smalt ventilationshål, och skänkte åtminstone så pass mycket ljus att jag kunde se Joakims ansikte genom dunklet. Han vände sitt ansikte mot mig och våra näsor stötte av misstag ihop med varandra. Jag var på vippen att glömma av mig och fnittra till, men inte mer än ett litet pipljud han släppas mellan mina läppar innan Joakim lade handen för min mun. Jag sneglade lite på honom och såg genom dunklet att han log roat.

”Sch…” viskade han tyst nära mitt öra. ”Han må vara lomhörd, men han är inte döv..”

Jag hörde städarens fotsteg utanför, hörde gnisslet av städvagnen när han drog in den i rummet.

Shit det här var inte bra… insåg jag nu. Han fick inte komma på oss. Då var det kört. Game over, milt uttryckt. Enda valet vi skulle ha då var typ att döda honom eller något, och den tanken var ju inte så lockande…

Jag försökte hålla mig så tyst som möjligt, trotts mina fortfarande flämtande andetag. Upphetsningen rusade fortfarande i min kropp och jag hade svårt att kontrollera mig. Jag var som i en slags upphetsningsdimma… och sättet vi var tvungna att sitta på gjorde inte saken mycket bättre…

Hyllorna i skåpets övre del satt så pass lågt placerade att det inte gick att stå upp, vi satt tätt hoptryckta på golvet, som sardiner, tryckta mot varandra. Och jag kan inte säga annat än att det gödde på upphetsningen väldigt mycket… Jag satt mellan Joakims ben, med min kropp tryckt mot hans. Jag kände hans stånd trycka mot baksidan av mitt lår, kände nästan hans puls… det ilade till i mig, och Joakims snabba andetag mot min nacke gjorde inte heller saken bättre. Gode gud… jag ville ha honom och min kropp vrålade efter hans beröring. Det var olidligt, jag hade svårt att dämpa min hetsiga andning men vi var tvungna att vara tysta.

Jag kände mig väldigt nervig, bakom själva upphetsningen. Tänk om…

Han fick helt enkelt inte upptäcka oss. Men samtidigt som nervös, kändes det hela faktiskt aningen… spännande. Hur galet det än må låta. Väldigt förbjudet… och på något ännu mäkligare sätt var det ytterligare en sak som gödde på min upphetsning…

Åh kunde inte städaren gå snart..?

Jag kom plötsligt på att både min bok och våra kläder låg kvar på golvet.. hur skulle det..?

”Jävla ungar…” muttrade städaren utanför, och jag tyckte att jag hörde ljudet av tyg eller något, förmodligen våra kläder… ”Kan aldrig plocka upp efter sig. Bara skräpar ned å skräpar ned .” Antagligen pratade han om våra kläder… de skulle förmodligen kunna återfinnas i borglömt lådan senare…

”Och böcker kastar de omkring sig. Tänker inte alls på skolans ekonomi och resurser” han smackade missnöjt. ”ja,ja,ja…” suckade han, och i samma ögonblick hörde jag en duns ovanpå skåpet och både jag och Joakim lyfte vad som hade kunnat vara en halvmeter, om inte de där hyllorna varit i vägen, innan vi båda insåg att det antagligen var min bok, som städaren lagt upp på skåpet igen. Det var alltså han som var boven…? Jag som trott något helt annat…

Men åh kunde han inte gå snart… jag höll på att gå sönder av längtan. Jag kände hur Joakim flyttade sig lite, och hans kön gneds samtidigt lite mot mig, och ståndet tryckte nu mot min stjärt. Jag fick bita mig hårt i läppen för att inte stöna högt. Det var olidligt… jag kunde inte kontrollera mig, jag var tvungen.. jag gned mig lite mot honom, sköt tillbaka mina höfter så att hans erektion pressades ännu hårdare mot min stjärt, gned mig hårdare, blundade. Mmmh…

Joakim bet mig i örsnibben, flämtade.

”Ah… sluta jag klarar det inte…” kved han mellan hårt sammanpressade käkar. I samma stund slog jag upp mina ögon och insåg själv vad jag höll på med. ’Vad gör jag egentligen…?’ frågade jag mig själv. Städaren var ju fortfarande kvar därute…

”Förlåt…” viskade jag med min tystaste röst mot hans öra. ”Jag kan bara inte hålla tillbaka längre… klarar inte mer…”

Han log svagt.

”Tror du jag gör det?” andades han mot mitt öra och strök handen över min kind.

Egentligen, kan jag säga nu, så var vi aldrig tillräckligt försiktiga den där gången. Vi hade verkligen tur att städaren var väldigt lomhörd.

Saken var bara den att ingen av oss kunde kontrollera oss själva, just då var det omöjligt att tänka klart och förnuftigt…

Vad höll egentligen städaren på med där ute? Det kändes som om han varit där i en evighet nu, fastän det kanske egentligen bara rörde sig om någon minut innan vi hörde det svaga gnisslet av städvagnen igen, och hur dörren stängdes.

Fotstegen och gnisslet blev allt avlägsnare.

Vi var ensamma igen. Äntligen…

Vi gav varandra en hastig blick. Joakim drog lite på munnen.

”Det var nära…” mumlade han. Jag nickade lite. Vi såg på varandra och våra ögon sade samma sak.

Vi öppnade skåpsdörren, tummade ut på golvet tillsammans med några hockeyklubbor och en basketboll. Vi tog ingen notis om dem, utan fortsatte precis där vi slutat.

Vi låg nu på golvet, Joakim var över mig, satt grensle över mina höfter. Äntligen ensamma igen…

Han lutade sig ned över mig, gav mig en lång, hungrig kyss.

Kakelgolvet var kallt och hårt mot min hud.

Egentligen tog vi en alldeles för stor risk att göra det vi gjorde nu just här. Hade vi inte varit lika ivriga som vi var just nu, så hade vi antagligen inte tagit samma risk igen. Det hade varit nära att någon kommit på oss men… nu hade ju ingen det. Och det var inte troligt att någon mer skulle komma hit efter att städaren varit här. Städaren var alltid den som lämnade alla rum sist för dagen. Så det fanns inga hinder som tvingade oss att inte fortsätta. Jag klarade inte av att sluta, klarade inte av att Joakims händer lämnade mig för en ynka minut. Jag klarade det inte. Jag var fylld av lust, och inget kunde driva bort känslan som vibrerade under min hud och fick mina händer att darra.

Joakim drog sin hand genom mitt hår, betraktade mitt ansikte några sekunder med ett glödande uttryck i ögonen. Han var så vacker… och.. bara min. Han var verkligen det, på riktigt. Hur overkligt det än kändes. För det kändes fortfarande som en dröm, som om jag flydde min verklighet, flydde ifrån allt hat och all skam, all förnedring. Men det kunde inte vara en dröm. Då skulle inte hans heta händer känts så verkliga och sköna mot min hud som de gjorde. Och enbart min egen fantasi kunde inte hitta på saker som dessa. Min fantasi skulle aldrig kunnat drömma ihop allt det vi hade gjort, för vi hade gjort saker, och jag hade njutit, på sätt som jag inte ens visste var möjliga.

Joakim drog plötsligt lite på munnen.

”Vad tänker du på, Tim?” frågade han och strök fjäderlätt med fingertopparna över min kind.

”Vet inte…” mumlade jag och lät min hand styras av en impuls att lägga min hand över Joakims. Jag tryckte mjukt kinden mot hans hand och blundade, suckade av behag. ”På många saker… ibland, jag vet inte men… ibland känns det som om jag drömt ihop allting, för att…” jag slog upp ögonen och såg på honom igen, fortsatte i en liten viskning ”För att du gör mig så lycklig… att det känns overkligt”

Han log mjukt.

”Jag kan lova dig att allt det här är verkligt” viskade han och kysste min kind. ”Allt.” han smekte tummen längst min underläpp.

”Lova…” viskade jag.

”Jag lovar”

”Men ibland känns det bara som om jag hittat på allt, som om jag försökte fly från det verkliga för att slippa tänka på allt det där andra. Ibland känns det som om jag närsomhelst kommer att vakna upp och…” jag tystnade och slog undan blicken, log lite snett ”Det låter inte speciellt vettigt antar jag men…”

Han skrattade till och såg ömt på mig.

”Jo, jag förstår..” viskade han och drog undan luggen som fallit ned i min panna. ”Ibland känner jag också så, men, tänk om det är det här som är verkligheten, och det andra drömmen?” han drog lite på munnen. ”Kärleken är det verkligaste som finns. Den finns överallt, Tim… här..” viskade han och lade min hand över hans hjärta. Jag kände det snabba och intensiva dunkandet mot min hand, som om det bara varit hans hud som skiljde det från handen. ”…Och här..” fortsatte han i en dov viskning med läpparna mot mitt öra, lade sin egen hand över mitt eget hjärta. ”Kan någonting i hela världen vara verkligare än det?” Mitt hjärta började slå hårdare. Det var så rätt. Allt var så rätt.

Jag blundade igen och slog armarna om hans rygg, borrade mitt ansikte mot hans hals, andades hans doft och viskade tyst hans namn. Jag kände hur han rös.

Han satte sig upp, gränsle med ett ben om vardera sida av mina höfter. När han ändrade läge kände jag hans stånd trycka mot mitt igen och jag flämtade till. Upphetsningen slog till som en våg över mig igen, svepte bort mig, bortom allt förnuft.

Ett litet leende skymtade över hans läppar när han såg min reaktion. Han lutade sig framåt, strök händerna och sitt ansikte mot mitt bröst. Jag blundade och lät behaget stråla genom min kropp när hans fingertoppar trevade över mitt bröst, sökte upp och hittade alla de punkter där jag var som känsligast för beröring. Hans händer smekte lugnt, men hans lugna smekningar skapade kaos i min kropp som ökade mer och mer undertiden som hans händer rörde sig nedåt över min mage, ner till mina redan uppknäppta jeans. Han kysste precis ovanför linningen och jag skälvde till, släppte fram en liten flämtning av behag. En stark pirrning ilade till i mitt kön… Åh.. Joakim sluta inte… inte den här gången…

Men han drog sig tillbaka, den här gången också, retades med mig.

”Joakim, jag klarar inte av att vänta längre…” flämtade jag. Det var som att min kropp skulle gå i bitar om den inte fick vad den ville snart…

”I så fall…” viskade han med förförisk röst mot mitt öra, ”Ser jag ingen anledning att längre vänta.” han mötte min blick och uttrycket i hans svarta ögon fick det att gå ytterligare en ilning genom min kropp.

Han reste sig upp från golvet, stäckte mig sig hand och hjälpte mig upp. När vi stod upp igen lade han sina armar om min kropp, drog sig nära sitt bröst och gav mig en het, intensiv, kyss. Hans tunga slickade ivrigt över mina läppar, fuktade dem innan han lirkade tungan mellan läpparna och särade dem, lät våra tungor mötas. Hans kyssar… jag älskade dem. Älskade hur hans läppar smekte över mina, hur hans tunga rörde sig…

Jag strök mina händer över hans varma, trygga bröst, kände hans muskler under mina händer. Joakims egna händer var på väg dit just där jag ville känna dem. Han drog ned jeansen över mina höfter, lät dem falla. Han smekte ned sin hand över min mage, och stannade inte den här gången utan lät sin hand fortsätta, lät den smeka mitt kön. Jag stönade dovt av behag, blundade, kände hans hand leta sig innanför mina kalsonger, kände honom röra vid mig, kände hur han smekte. Hans varma hand mot mitt kön…

Det kändes som om att någon hade tänt en eld inuti mig, som om jag började brinna på insidan. Och det var Joakim som hade startat den branden, enbart hans händer och mjuka läppar fick mig att känna allt det här jag kände… Jag blev varm… och världen omkring oss blev suddig och det var som om golvet rörde på sig…

Jag tog några stapplande steg bakåt mot väggen bakom oss, lutade mig lite mot den för att ha något stabilt när det kändes som om resten av världen gungade och som om mina ben höll på att vika sig.

Joakim smekte sina fingertoppar mot min nacke, fick mig att rysa av behag. Hans ögon hade den där blicken… precis den där blicken som satte mig helt ur spel, gjorde att jag tappade alla ord. Precis den där blicken… djup, djup längtan, åtrå… lust.

Jag sträckte min hand mot hans ansikte och rörde vid hans kind. Hans hud var varm. Len. Åh vad jag ville kyssa honom… Jag lade mina händer om hans käkar, drog hans ansikte mot mig och ställde mig lite på tå för att nå upp till hans läppar. Min tunga trevade längst hans överläpp, tog del av hans smak. Han särade läpparna, träckte ut sin tunga och lät våra tungspetsar snudda vid varandra, strök sin tunga över min som för att berätta att han ville ha mer. Mycket mer.

Han tryckte läpparna mot mina, flämtade mjukt mot min mun, varma andetag som blandades med mina.

Våra händer smekte över varandras kroppar och jag tänkte inte på något annat än hur mycket jag längtade efter honom, hur mycket jag redan njöt, och hur mycket mer jag skulle komma att njuta. Mitt kön började bulta intensivt av längtan just av den tanken. Tanken på Joakims eget kön, tanken på att älska med honom… mh.. att bara tankar kunde göra allt det här med mina känslor och min kropp som de gjorde..

Utan att tänka knäppte jag upp knappen på Joakims jeans, drog ned gylfen. Jag kände bulan mot mina fingrar. Prövande förde jag ned mina fingrar innanför jeansen och kalsongerna, vår hud rörde vid varandra, mina fingertoppar mot hans kön.. pirrande fingrar…

Han strök sin hand längt min käke, drog mitt ansikte ännu närmare sitt och kysste mig flämtandes undertiden som jag vågade mina fingrar längre ned. Han var varm, hård. Stenhård…

Min hand utforskade honom vidare, rörde vid honom, kände hans former. Driven av längtan och en slags nyfikenhet fortsatte jag, slöt min hand runt hans stånd, kände blodet pulsera genom det. Ett mjukt stön lämnade hans kyssande läppar.

Samtidigt kände jag hur Joakims händer sökte sig till mitt eget kön. Hand drog ned mina kalsonger, blottade min fulla nakenhet.

Jag kunde inte hindra att jag rodnade och slog bort blicken när jag kände hans ögon svepa över min kropp, kände hur han såg på mig. Jag kunde fortfarande inte hindra det. Att stå där med min upphetsning så tydligt synlig över hela min kropp och inte minst mitt stånd var något jag fortfarande inte vant mig vid. Kanske just för att jag själv såg alla dessa fel Joakim inte såg…

Han såg min förlägenhet, och han sade alltid sådana ord som fick den känslan att nästan helt rinna av mig.

”Tim, förstå hur vacker du är..” viskade han nära mitt ansikte och log mjukt. ”Det finns ingen skam i det vi gör, allt det här.. du, och din kropp, ger mig och får mig att känna så mycket mer än vad du kan föreställa dig. Ingenting i hela världen kan ändra det” Han såg in i mina ögon med en intensiv blick och lade ett finger över mina läppar, log. ”Jag älskar dig. Inga fler ord än så behöver sägas just nu.” Hans ögon glittrade till, stunden innan han slöt dem, drog sig så nära mig att jag kunde känna hans hjärtas slag, känna hans andetag, och kysste mig.

Det behövdes inga fler ord. Allt annat sades genom våra handlingar, sades utav våra händer, mina trevandes, hans säkra och målmedvetna.

Jag lät mig själv falla ned i upphetsningen en gång för alla. Den var oåterkallelig, och eskalerade bara ju längre vi gick med varandra. Jag var fast. Fullständigt fast i beroendet utav vår gemensamma drog. Fast.

Jag drog av honom hans jeans. Min längtan efter att få känna hans hud mot min var nu så stark att jag inte längre tänkte, bara handlade. Jag inträdde i min roll som den nya Tim, eller.. kanske det var just det här som var mitt sanna jag..?

Mina händer glödde. Det pirrade i dem när jag rörde vid honom, darrade när vi tillsammans avlägsnade det sista som skiljde våra längtande kroppar åt.

Våra kläder låg utspridda i högar över golvet. Och vi var nakna, brinnande, laddade med elektricitet, som skapade gnistor mellan våra kroppar så fort våran hud rörde vid varann.

Han tryckte sig nära mig, tryckte sina höfter och sitt kön mot mig, och jag tryckte min egen kropp tillbaka mot hans. Jag rörde lite på mina höfter, kände mitt bultande, darrande kön smekas mot hans, gnidas mot hans kropp. Jag stönade av njutningen som strömmade genom mig, från mitt kön, ut i resten av min kropp, som pilar av behag.

”Mmmh” stönade jag mot hans hals.

Hans ena hand strök ned för min rygg, min svank, rumpa och ned över baksidan av mitt lår. Jag kände elektriciteten mellan vår hud, mellan hans hand och mitt lår. Han drog upp mitt ben, lade det om sin höft för att föra våra kroppar närmare. Jag lindade mitt ben om hans kropp, tryckte det mot honom och drog honom om möjligt ännu närmare mig.

För att kunna sätta ord på hur det kändes inuti mig, så skulle jag kunna sägas att det kändes som om jag svävade.. eller som om min själ var utanför kroppen, som om den flög.. som en känsla av overklighet. Mitt inre var som en stor, svart ändlös rymd, med tusentals brinnande stjärnor. Det var verkligen en drog… var det så här det kändes att vara hög..? Eller var jag hög? Hög på kärlek och njutning? I vilket fall som helst, så kunde jag inte tänka mig att det någonsin skulle kunna finnas några bättre droger än det här.

”Tim..” flämtade han mot mina läppar, ”Låter du mig komma in i dig?” frågade han. Jag nickade, hade sagt att det inte fanns någonting annat just nu som jag hellre ville, om jag hade kunnat formulera några ord med mina flämtande och stönande läppar.

Stjärnorna i min inre rymd började brinna starkare, tindrade av förväntningen. Och mitt kön.. all upphetsning och iver verkade samla sig just där… Jag skulle inte kunnat vänta en sekund till.

Jag vände mig om med min rygg mot honom, lutade mig mot väggen, andades djupa andetag och koncentrerade mig på att vara så avslappnad som möjligt inför ögonblicket då vi skulle förenas och bli ett…

”Tim, älskling… äntligen…” viskade han med sin mörka röst nära mitt öra och kysste min nacke. ”Jag har längtat varige dag, velat ha dig hos mig. Velat hålla om dig… Du kan inte förstå hur jag längtat Tim..” viskade han. Jo, jag förstod precis. Visste exakt hur det kändes att sakna något så mycket att det kändes som om att man skulle dö.

Äntligen. Äntligen var jag här. Som jag väntat, som jag längtat, ända sedan den där sista natten i Göteborg. Och nu till slut stod vi båda här. Lika upphetsade, lika fyllda utav begär, lika pulserande av lust, lika längtande och hårda stånd..

Han smekte fjäderlätt ett finger längst min ryggrad och fick mig att rysa. Han lade sin arm om min midja.

Han flyttade närmare, hans hårda erektion tryckte mot min stjärt och jag kände honom långsamt, långsamt tränga sig in i mig.

Jag gnydde svagt, kände hur han trängde sin kuk längre in i mig, jag uppgick i känslan, mina flämtningar övergick till dova stön.

Jag böjde mitt huvud bakåt, stönade. ”Aaah…” Det var bara skönt, så underbart skönt… det fanns ingen smärta där, inte ens stunden då han trängt sig in, inte en sekund av ont. Det var bara skönt.

Han var helt inne i mig, hans puls bultade i mig, samma rytm som hans hjärtslag mot min rygg, samma rytm som mitt eget hjärtas slag..

Han började röra sina höfter försiktigt, han tryckte sina läppar mot min hals och släppte fram ett dämpat stön. Jag andades med särade läppar, lutade min panna mot väggen och blundade. Joakims fuktiga tunga slickade längst min hals, hans andetag kittlade mot mim hud. Takten i hans rörelser ökade, hans stötar in i mig blev allt mer intensiva. Hans heta händer smekte över mitt bröst, min njutning växte sig större. Han tryckte sina fingrar mot min ena bröstvårta och jag stönade av behaget hans beröring skickade genom min kropp. Mitt inre darrade.

Han slöt sina armar tätt om min kropp höll mig mot sitt varma bröst, lät tungan leka längst min käke. Han flämtade hårt nära mitt öra, ett ljud som var ett utav de vackraste på jorden, ett ljud som gjorde min upphetsning ännu starkare.

Jag föll. Föll ned i njutningens och lustens svarta djup, föll ned i en oåterkallelig känsla som inte gick att beskriva med ord.

Joakims händer smekte över min kropp, smekte över min rygg, smekte längt mina sidor, mitt bröst, smekte upp för min nacke, längst min käke där hans hand stannade. Han vände mitt ansikte bak mot sig, gav mina läppar en lång, het kyss.

Åååh hans rörelser.. hans sätt att tränga sig in i mig, dra sig ur och intensivt glida in i mig igen… Hans djupa rörelser.. Mh… han rörde sina höfter fortare.

”Ah.. Joakim..” kved jag och svalde, blundade hårt när jag kände en pil av njutning plötsligt skjutas genom min kropp. ”Aaaah…” gnydde jag och spände mina käkar.

Åh gud min kropp höll på att brista. Min kropp var fylld av så många känslor som bara ville ut, var fylld av så mycket njutning… så mycket kärlek… de måste få komma ut, jag skulle spricka sönder annars.

Mina stön blev högre och högre, innehöll allt jag kände. Jag släppte ut mina känslor, släppte den fria, släppte kontrollen. Helt.

”Ååh, ÅÅH.. Ah-Mmmh, MH..!” jag skrek ut allt som rymdes inom mig, skrek ut det i mina stön. Jag njöt, njöt så starkt, stönade för varige ny stöt in i mig.

Joakims egna stön blandades med mina, de ekade mot kakelväggarna, fyllde rummet. Det var bara vi, bara vi två som spelade någon roll.

Jag visste inte vart jag skulle göra av mina händer, de darrade… jag knöt dem, jag tryckte dem mot väggen, pressade mina handflator mot dess kalla soliditet. Väggen var det enda som kändes stabilt, allt annat svävade i en slags tyngdlöshet av njutning. Joakims intensiva rörelser skickade vågor av underbart behag genom mig.

Jag drog ned mina hårt pressade händer mot väggen, kände hur varenda muskel i min kropp spändes. Jag blundade hårt, särade mina läppar och släppte ut ett kvidande stön.

Jag märkte på Joakim att också han njöt lika starkt som mig. Hans händer darrade… de brukade inte darra på det sättet, men nu gjorde de det.. Han smekte sina fingrar längst min käke, strök dem över mina särade läppar.

Jag rörde mina höfter tillbaka mot honom, följde hans rörelser, följde med i takten.

Så skönt inuti mig… så.. varmt.. hett… jag svettades.

Joakim smekte sina händer neråt för mitt bröst, smekte dem mot mitt pulserande kön. Hans händer kändes underbara mot min kuk, underbart hur han slöt sin hand om den, underbart hur hans hand rörde sig i samma takt som hans höfter, underbart…

Min njutning började bli överväldigande, jag visste inte vart jag skulle göra av allt, visste inte vart jag skulle ta vägen, jag skulle snart inte kunna hålla tillbaka längre. Snart… jag var så nära… det rusade i min kropp. Åh den där känslan… ”Aah…” jag höll på att nå den totala höjdpunkten av njutningen, kände hur det blev skönare och skönare i mitt kön, kände värmen… jag var så nära orgasmen…

”Åh, J-joak..im… AAHh.. jag.. kommer…” kved jag, kände mina muskler spännas.. kände det… jag kom, jag nådde mitt klimax. ”AAHh, ÅÅååh-mh.. ååh..” min röst darrade.. den där svarta rymden exploderade, allt blev vitt, strålar av njutning som fyllde hela min kropp. Det kändes som om väggen jag stod lutad mot skulle ge vika. Mitt inre drogs ihop i kramp. Jag kastade bak mitt huvud, stönade. Åh gode gud min kropp… åh..

Samtidigt kände jag hur Joakims rörelser och andetag ändrades. Han flämtade hetsigt..

”Jag är också där Tim…” stönade han med läpparna tryckta mot min hals. ”Mmh…” han tryckte sig hårt in i mig och jag stönade högt av hur det förstärkte njutningen i min orgasm.

Vi båda släppte lös all vår lust, lät den explodera tillsammans, lät den fylla våra kroppar och sinnen helt.

Jag började slappna av igen, kände alla muskler slappna av och ett rus av lycka spred sig i min utmattade kropp. Jag andades ut i ett darrande andetag. Joakim strök ned sin hand för min rygg, suckade mjukt.

”Min Tim…” mumlade han och lutade sitt huvud mot min axel. Jag vände mig om mot honom, lät honom omfamna mig och hålla mig mot sitt bröst. Jag blundade. Pirret fanns fortfarande kvar i min kropp… Det hade känts underbart. Alle de känslorna som hade samlats i mig under de senaste veckorna hade äntligen blivit frisläppta. All kärlek, all saknad…

Vi stod länge med armarna om varandra, och han viskade små vackra ord i mitt öra som fyllde mitt hjärta av fullständig glädje.

Med honom var jag lycklig.

Med honom var jag hel.

Jag var hans.

Bara hans.



Senare klädde vi på oss igen, och mycket riktigt, de kläder som blivit bortstädade återfann vi i borttappat lådan.

Vi städade upp efter oss, avlägsnade alla spår som skulle kunna avslöja att vi varit där, ställde noggrant tillbaka bandyklubborna och de andra sakerna som trillat ut ur förvaringsskåpet. Det såg nästan bättre nu efteråt än vad det gjort innan, faktiskt…

Jag tog med mig min bok. Jag fick förbereda en väldigt bra ursäkt till att jag inte gått på engelskalektionen sen… trotts att jag visste att inga ursäkter godtogs under några omständigheter men, det hade varit värt det. Mer än värt det.

Det var dags att gå. Dags att skiljas åt igen… vi lovade varandra att ringa så fort vi kom hem igen. Vi skulle förmodligen prata i flera timmar, långt in på natten. Han kändes närmare då. Jag hade hans röst hos mig.

Vi lämnade omklädningsrummet, gick ut i korridoren mot utgången. Vad mörkt det hade blivit ute, hann jag tänka innan jag tryckte ned dörrhandtaget, och fann att dörren var låst.

Vi utbytte en hastig blick. Låst…

Hur hade det hunnit bli så sent? Vad var egentligen klockan..? Jag tog upp min mobil. Åtta! Hur hade tiden hunnit gå så fort? Och samtidigt som jag såg det, såg jag att jag hade minst tio missade samtal.. från mamma, såklart.

”Vad gör vi nu..?” frågade jag.

”Jag vet inte… det går inte att öppna från insidan?”

”Nej…” jag skakade på huvudet. Vi var inlåsta. ”Men,” började jag och såg mig omkring med en desperat blick ”Har du ingen huvudnyckel eller så?”

”Nej…” svarade han och drog handen över ansiktet. ”Den är kvar på kontoret…” vi såg på varandra igen med uppgivna blickar.

”Vi kommer alltså inte ut… ” konstaterad jag kraftlöst. ”Vad gör vi nu?” frågade jag igen. Han skakade på huvudet. Verkade tänka. Jag hoppades att han skulle komma på någon fantastisk plan som kunde ta oss ut..

Vad skulle vi göra?? Jag tänkte febrilt. Hur i helvete kunde det här hända..? Det här var inte bra…

Joakim skrattade plötsligt till och jag tittade förvånat upp på honom.

”Jag antar,” började han ”Att vi får sova över här.” han drog på munnen. Jag tittade storögt på honom.

”Men det kan vi väl inte…? Kan vi det?” jag blinkade till, lite konfundersam över tanken på att sova över i gymnastikhallen.

”Verkar inte som om vi har något val.” sa han med en liten axelryckning och skrattade till igen. ”Det är inte så farligt ändå. Faktiskt rätt komiskt egentligen” Jag blinkade till igen.

”Komiskt…?”

Han drog på munnen.

”Lite i alla fall?” sa han med ett skratt. Jag log snett, men skrattade faktiskt till när jag insåg det.

”Lite faktiskt…”



Och i och med att vi varken hade något annat val eller några andra idéer blev det så.

Men först var jag tvungen att ringa hem och berätta att jag faktiskt levde.

Hon svarade nästan direkt.

”Tim? Är det du?”

”Jaa..” bekräftade jag.

”Vart är du?” frågade hon. Hon lät inte lika orolig eller upprörd som jag hade trott.

”Med.. Joakim.” svarade jag.

”Ja, jag antog att det var så.” sa hon lugnt, men fortsatte sedan mer förebrående ”Men jag blev jätte orolig, förstår du inte det? Jag trodde att något hemskt hade hänt först. Gud vet vad men, du förstår väl att du måste ringa mig när du inte kommer hem? Du förstår väl att jag blir orolig?”

”Jaa..” svarade jag igen. ”Jag förstår. Förlåt jag… glömde ringa.”

”Jaha… ja,ja. Men ring i fortsättningen. Lova det. Hur kommer du hem nu då?”

”Jag hade tänkt att… jag sover över här. Hos Joakim alltså… Eh..ja.” svarade jag och hon tystnade några sekunder.

”Okej.. men, du kommer hem i morgon, väl?”

”Jodå..” lovade jag, innan vi sade hejdå och lade på.

”Inget trubbel den här gången hoppas jag?” frågade Joakim och drog på munnen. Jag skakade på huvudet och log.



Vi drog fram en tjockmatta i idrottssalen. Den skulle få tjäna som madrass under natten, och vi hade hittat en filt att ha som täckte. Det var faktisk rätt mysigt. Att ligga där i den nedsläckta idrottssalen på en stor tjockmatta under en varm filt och med Joakim intill mig. Och det var lite kul också.

Vi hade ställt ett mobilalarm så att vi skulle vakna i tid i morgon innan skolan började och idrottssalen skulle fyllas av elever. Då skulle det inte vara fullt lika komiskt längre…

Alla huvuddörrar på skolan hade ett slags automatiskt huvudlås som låste 7 på kvällen och öppnade 7 på morgonen, men de flesta klasserna började inte förens 9, tidigast 8, så vi hade gott om tid att lämna idrottshallen innan varken elever eller lärare kom hit.

Vi lade oss på madrassen och kröp ned under filten.

”Bekvämare än en vattensäng.” sa Joakim med ett litet skratt och jag fnittrade till. Bekvämt var det väl kanske inte, men fortfarande mysigt.

Jag lutade mitt huvud mot hans arm och han strök mig över håret. Jag blundade.

”Vi gör väl inte om det här?” frågade jag och skrattade till. ”Sover över i idrottssalen alltså?”

Han drog på munnen.

”Inte om du inte absolut vill.”

”Nja…” Vi skrattade.

Vi pratade länge den natten. Pratade om allt. Jag älskade att vara med honom, bara vara i hans närhet, lyssna på hans röst.

Jag började bli trött, och jag tror att jag somnade till några sekunder.

”Tim, sover du?”

”Mm…” mumlade jag. Han skrattade.

”Okej.” skrattade han. ”God natt älskling” han log och kysste min panna. Jag slog upp mina stängda ögon och såg upp på hans ansikte.

”God natt, Joakim.” Jag log sömnigt och sträckte mig upp mot hans ansikte för att snudda mina läppar vid hans.

Jag lade ner mitt huvud på hans arm igen, kurade ihop mig i hans trygga famn. Han lutade ned sitt ansikte i mitt hår.

”Jag älskar dig…” mumlade jag mot hans bröst. Hans ögon glittrade till.

”Jag med.”

Och efter de orden somnade jag.



Joakim var min drog. Hans kärlek var det enda jag behövde för att känna mig lycklig.

Ja, jag var vansinnigt och löjligt kär, men, det finns ingen drog som kärlek.













Så nu har jag äntligen fått klart den här novellen xD

Jag vet att det kanske tog ett tag, men hur som helst, bättre sent än aldrig antar jag^^

Hoppas ni gillade den här delen också =)

Tänkte också berätta att jag planerar att skriva nästa del från Joakims perspektiv (Som ’jag’ form alltså xD) om inga har några enorma invändningar emot det. I så fall, skrik! ;]

Och sist men inte minst måste jag tacka för de mail jag fått också; Tack^^

Tänkte ta en liten, liten paus nu och vila upp mig lite, men jag svär dyrt och heligt att jag kommer att fortsätta! Och en fortsättning kommer att komma om inte allt för lång tid =)

Ses snart