Kibunas öde!

Kibunas öde!











Den väldige mannen kom gåendes längs den leriga gatan i den drabbade byn. De som överlevt stod längs sidorna och tittade osäkert på sin nya härskare, som såg ut att ha många människors liv på sitt samvete.

De kallade honom ”Buffeln från Grataar”! Det var både en referens till hans massiva kropp och hans sätt att föra sig. Vad han egentligen hette var det ingen som visste, inte heller vart han ursprungligen kom ifrån. Det enda som var av vikt var hans absoluta dominans över människor och den mark han erövrade.

Varje år samlade han mat, män och pengar för nästa års erövringar och han verkade ostoppbar, vilket nu den här byn fått erfara på det hårda sättet.



-Samla ihop alla unga män och kvinnor! Alla som sätter sig till motvärn dödas ögonblickligen! röt han till sina soldater, som redan börjat plundra husen. Allt de tog skulle redovisas för Buffeln, de visste allt för väl hur det gick för de som försökte smuggla undan så mycket som ett mynt och det var det sannerligen inte värt. Dessutom fick de alltid en del av rovet, samt en del andra förmåner.

Sagt och gjort! Alla män mellan ca tretton och fyrtio år samlades ihop i en ladugårdsbyggnad, där de fick utstå en hel del otrevligheter som en del av den process Buffeln hade kommit på för att skilja ut de som skulle bli bra soldater till honom.

De andra fick i bästa fall gå. Buffeln var grym, men han såg en ekonomisk vinning i att lämna folk vid liv, när det gick. Eftersom de då kunde skrapa ihop mer pengar till honom att röva. Men fanns det minsta anledning att ta någon av daga, så gjordes det med metoder som fick Buffelns rykte att sprida sig som en löpeld. Den här gången hade förvånansvärt få behövt möta det ödet. Ryktet gjorde sitt!



Alla unga kvinnor samlades i den före detta hövdingens hus. Hövdingen själv behövde det inte längre eftersom det nu skiljde ca tjugo meter mellan honom och hans huvud. Buffeln gjorde sig snabbt hemmastadd och började tillsammans med sina närmsta män gå igenom de värdeföremål som tricklade in. De som kom med extra stora värden, skulle så klart få en extra del av bytet.

När så bytet till slut var insamlat och de sorterat ut det Buffeln ville ha, lät han sina undersåtar dela på resten på det sätt som jobbat fram under flera år av härjningar och röveri.



Nu skulle det bli mat. Buffeln och hans män skulle äta gott av de höns, får och kor, byborna hade fött upp. Glädjen var stor och det enda som egentligen saknades enligt dem, var alkohol i större mängd än de hade. Men det var kanske lika bra det, så att de kunde vara någorlunda pigga i morgon.

När Buffeln ätit färdigt och rapat så att hans stora mage dallrade, ropade han att flickorna skulle tas in. Han låg på en divan, blank i ansiktet av fett och hans skägg var synnerligen smutsigt. Hans kläder var både dammiga och nedsmutsade. Dock hade han inget blod på sig eftersom han numera lämnade själva dödandet till de yngre männen, så att han kunde sköta resten.



Trettioen kvinnor föstes in i det stora rummet, klädda i smutsiga, trasiga kläder. Men ingen hade blivit skändad av de brutala männen, ty det hade lika stora konsekvenser som att stjäla från Buffeln. Han skulle alltid ha det bästa för sig själv innan mannarna fick det som var över.

Nu skulle en urvalsprocess börja och han lutade sig fram, rapade och drog ett kycklingben ur skägget.

-Fram med den första! skrek han och en av hans soldater drog fram en kvinna på ca tjugo år. Hon hade gråtit men var nu tyst och nollställd, beredd på det värsta.

-Ut med henne! skrek han och hon drogs ut ur rummet. Soldaten log och klämde kännande på hennes rumpa under tyget. Han ville ha henne för sig själv!

-Nästa!

Nu kom nästa soldat fram med en yngre kvinna, kanske sexton?

-Jepp! sa han bara och hon fördes bak i rummet. Sedan följde alla kvinnorna en efter en och ungefär hälften fick gå ut och hälften vara kvar. När det var avklarat började det om. Männen runt i salen tittade nyfiket på och var försiktiga med kommentarer.



Nu fördes en av de utvalda fram och soldaten lossade på knutarna vid hennes axlar så att plagget föll ner och blottade hennes byst. Buffeln tittade noga på brösten, sträckte sig fram och klämde prövande på dem.

-Nej! Ut! Kvinnan drogs ut med hoppande bröst och ett jubel utbröt utanför när ytterligare en kvinna kom till dem. Nästa kvinna åkte också ut, då Buffeln inte tyckte att hennes bröstvårtor var små nog. Sedan var kvinnorna bara sju. De stod barbröstade vid långväggen och tittade ner i golvet.

-Nu vill jag att de lägger sig på bordet här! sa han till soldaterna, som plockade undan på bordet innan de ledde fram kvinnorna och flickorna till bordet, där de tvingades lägga sig på rygg. Nu grät några av de yngre flickorna, medan de något äldre visste vad de skulle göra. De som inte självmant drog upp sin klädnad, fick hjälp av soldaterna.



Buffeln såg nöjt på när kvinna efter kvinna fick sitt underliv blottat och hur de särade på sina ben. Sen gick han fram och tillbaka längs bordet och studerade deras fittor med stor noggrannhet. En kvinna fick gå nästan direkt. Hennes underliv var alldeles för hårigt och läpparna alldeles för stora för den stora grisen till man. Ytterligare en fick gå eftersom han tyckte att hennes fitta inte såg frisk ut. Han förbjöd dessutom sina mannar att röra henne därnere eftersom han inte ville ha sjuka soldater.

Ytterligare två kvinnor fick gå för att han tyckte de var för gamla, trots att de inte var en dag över tjugotre. Männen utanför skulle dock inte klaga! Så var det bara tre stycken kvar och de låg alldeles stilla och tysta. Man kunde dock se deras ben darra och hur tårar rann från deras ögon.

Världen var verkligen inte rättvis!

-Här är mina vänner för i natt! Förbered dem och ta dem sedan till mitt sovrum! kommenderade Buffeln från Grataar och svepte det sista i ölsejdeln, innan han gick för att kissa ut genom ett fönster, vilket var en väldig otur för Slaggo från Alkudien, som låg ovanpå en ung kvinna från byn.

Han skrek och morrade, men lämnade inte sin plats på den varma kvinnan.



Trä äldre kvinnor tog hand om de tre utvalda flickorna från byn och stoppade dem genast i en stor balja med vatten och såpa. Kläderna slets av dem innan de gick i och de skulle få nya när de var rena och fina. Alla tre var svarthåriga som alla andra i den trakt de bodde och mellan deras ben hade de gles svart behåring, men den rakade snart de tre äldre kvinnorna bort till de tres skam.

När de var färdigtvättade fick de ställa sig upp medan kallt vatten hälldes över deras huvuden. De skrek gällt och försökte komma undan, men det var inte lätt. När de torkat sig, fick de vars en vit skir klänning, vars like de aldrig sett förut. Tyget var så tunt att det gick att se rakt igenom det, vilket fascinerade dem. Sen blev de kammade och fick håret uppsatt på ett sätt de heller aldrig upplevt.



Nu började de tre att känna sig lite bättre till mods och när de dessutom fick nygrillad kyckling, kände de att de plötsligt fått det väldigt mycket bättre än de haft det innan. De glömde nästan att de fått visa upp sig i sin nakenhet inför flera människor och att det nog var Buffelns sängplats de skulle till härnäst.

De kände varandra rätt väl, eftersom de var ungefär lika unga och kom från samma ställe, så varje chans de fick att prata med varandra tog de, men de fick akta sig, för de fick rapp över fingrarna så fort de gjorde något som de inte fick.

Så blev de hämtade. Flera soldater som nu var betydligt bättre klädda, eskorterade dem och såg till att de gick lugnt och fint bort till den döde hövdingens byggnad igen. De var rädda och gick med nedböjda huvuden, måna om att eventuella bybor kanske inte skulle känna igen dem!



Buffeln satt redan naken på en bädd och verkade faktiskt ha rengjort sig någorlunda. Något som var en klen tröst i denna stund. Flickorna knuffades in och stod nu med händerna knäppta framför skötet och med huvudena framåtböjda.

-Av med paltorna! kommenderade han och tre män gick snabbt fram och drog klänningarna från deras späda axlar så att de föll ner längs de yppiga kropparna. Flickorna försökte skyla sig, men gav snabbt upp.

-Du! sa han och pekade på Alania. Hon ryckte till. Han vinkade henne till sig och hon gick tveksamt fram mot honom. När hon var ända framme hos honom, sträckte han sig och tog hennes fasta, runda bröst i händerna. Han kände prövande på dem och drog i hennes bröstvårtor. Tårar rann över hennes kinder, men det bekom inte den burduse mannen det minsta. Det kanske snarare eggade honom.



Han tog tag om Alanias midja och vände henne om så att hon nu var vänd mot de andra två flickorna. Hon såg vädjande på dem, men de vågade fortfarande inte titta upp från det slitna plankgolvet. Buffeln greppade henne hårt nu och lyfte henne rakt upp i luften, samtidigt som han lutade sig bakåt. Hon var ingen utmaning för honom.

När han nu var på rygg, kunde man se den styva, grova kuken som dolt sig under magen, fast ingen av flickorna tittade dit just nu. Buffeln satte ner henne på sin kuk och hon skrek till när hon kände hans hårda lem mot sitt rakade sköte.



-Ta det nu lugnt! Jag har inte börjat än! sa han och skrattade, vilket följdes av ett skratt från de sju män som stod och bevittnade det hela. Alania försökte vrida sig bort från hans stake, men han var både starkare och mer erfaren än henne, så snart gav hon till ytterligare ett skri, när hans ollon hittade rätt och hon penetrerades de första centimetrarna av kuken.

Hon började nu kämpa på riktigt, men den enda effekten var att hon inte kunde hålla emot och hon gled allt längre ner på honom. Han skrattade så att magen studsade och de andra svinen till män låg nu nästan på golvet och skrattade.



Kibuna och Lehmi tittade nu storögt på Alanias kamp och de såg henne kämpa allt mindre och mindre. Till slut gav hon upp! Hans stora kuk var helt och hållet uppkörd i hennes vackra kropp och nu började han stöta sig uppåt i henne. Hon följde bara med, med slappa armar och bröst som gungade vid stötarna. Buffeln började grymta och försökte få henne att röra på sig.

-Rör på dig, din hynda! Rid mig tills du svimmar! stönade han fram. Kibuna och Lehmi tyckte så vansinnigt synd om Alania att de inte brydde sig om att samma öde väntade dem också. Chansen fanns ju ändå att buffeln inte skulle orka mer än en gång, fast å andra sidan så skulle de säkert hamna i klorna på de utsvultna männen, vilket nog var värre ändå.



Buffeln nästan lyfte upp Alania och drog sedan hårt ner henne på sin kuk, gång på gång. Hon hjälpte möjligen till en aning, men det syntes knappt. Snart var hon halvt medvetslös och föll baklänges och råkade slå sitt huvud mot Buffelns mun, vilket fick honom att svära och vråla.

Han slängde iväg den stackars Alania, som tack och lov landade relativt mjukt på en fäll intill. Han reste sig och såg ilsket på henne med sin kuk ståendes rakt upp så mycket hans mage tillät.

-Du kom hit! skrek han åt Lehmi, som bleknade och tog några steg mot honom. Han tog henne om axlarna och tryckte omilt ner henne på golvet för att sedan trycka sin kuk mot hennes mun. Lehmi knep ihop läpparna och blundade hårt, men då knep Buffeln henne i ena örsnibben och när hon reflexmässigt skrek till, körde han in sin kuk i hennes mun. Hon slogs av hur stor han var och hur det smakade av Alania på hans kuk. Nöjd, började han snabbt knulla hennes mun och hon höll händerna på hans knän så att hon kunde få en smula kontroll på hans stötar ner i hennes hals.

Hon var nära att kräkas flera gånger, men lyckades tack och lov förhindra det. Buffeln verkade gilla det här och nu stod männen och klappade takten till hans munknullande. Lehmi stönade knappt hörbart, men det rann och droppade sega salivsträngar från hennes mun och haka nu. Hon hade en vansinnig kramp i käkarna och paniken fanns där hela tiden, han förgrep sig på henne.



Åh, om ändå någon hade kunnat hjälpa dem!

Men ingen kom, förutom Buffeln som vrålade och stötte hårt några gånger så att hans kuk började darra och rycka. Hennes mun fylldes plötsligt av hans tjocka sperma och hon var tvungen att hosta för att inte bli kvävd. Sperman kom från både mun och näsborrar och han drog sig inte ur hennes mun, förrän han hade klämt ut varje droppe sperma i hennes mun.

När han så gjorde det, tittade han stolt på när hon lät hans stora laddning rinna ut ur munnen och ner på den smäckra kroppen. Hon böjde sig fram och hostade ut de sista dropparna av sperma ur sin hals, innan hon släpades bort till den avsvimmade Alania.



Kibuna visste inte vad hon skulle tro. Skulle hon slippa nu? Skulle hans män få henne? Hon tittade på hans kuk och såg att den fortfarande stod som ett tjockt spett av stål. Fanns det verkligen inget hon kunde göra?

Men så insåg hon vad hon skulle göra! Hon log mot Buffeln och satte sin handflata till munnen. Han såg nyfiket på henne när hon spottade ut all saliv hon hade i handen och därefter satte handen mellan benen och smorde in sin fitta med saliven. Sen gick hon självmant fram och ställde sig framför honom.



Han log, men fick genast en snabb örfil av henne. Förvånat spärrade han upp ögonen och männen därinne drog sig bakåt, för nu skulle de få se Buffeln bokstavligen slita henne i stycken, men hon var snabb och satte upp sitt högra ben mot hans höft. Han tog tag i det och hon tryckte då sitt underliv mot honom och med den ena handen styrde hon in hans kuk mot sin fitta.

Hon var inte erfaren, men hade åtminstone redan förlorat oskulden, så när han med ett vrål trängde in i hennes kropp, var det inte så fruktansvärt som det skulle kunnat vara, speciellt utan någon form av glid, som stackars Alania.



Kibuna stötte sig mot Buffeln och återigen var han förvånad, men han lyfte snabbt upp hennes andra ben också och höll henne lyft med kuken långt uppe i hennes kropp. Han började gå omkring och Kibuna red honom och slog sina händer bakom hans feta nacke. Då tryckte han upp henne mot en vägg och knullade henne som aldrig förr. Vad var detta för kvinna? Han gillade henne verkligen och han hade inga som helst problem med att åter jobba fram en orgasm. Männen i rummet tittade förundrat på och Lehmi höll om Alania och såg än mer förundrad ut över den förvandling, den väna och rara Kibuna råkat ut för.



Hon gnydde och flämtade medan det svarta håret for omkring och låg vått mot hennes svettiga hud. Buffeln stönade högt han med och ville inte bli överglänst av en ung jänta från en lantby i ingenstans. Men han kunde till slut inte hålla sig längre och tryckte ner Kibuna på ett bord och med hela sin vikt, körde han upp sin kuk i Kibuna och sprutade all sin resterande sperma långt upp i hennes fitta med ett vrål som fick folk en bra bit ifrån att rycka till.

Kibuna kände hur hans vikt och muskler jobbade och hon hoppades att han snart var klar. Vilt flämtande lät han henne ligga på bordet, medan han själv drog ut sin kuk ur hennes ömmande hål. Sperma rann ner mellan skinkorna och ner på bordet, men ingen brydde sig, utan väntade bara på Buffelns nästa handling.



-Den här kvinnan är min! Hon ska bli min fru och ingen man får någonsin röra henne! sa han stolt och Kibuna kände att hon gjort rätt. Hon kunde lika gärna fått sig själv dödad av Buffeln, men nu hade hon någorlunda säkrat sin plats.

Den natten sov de tillsammans efter att han tömt sig i henne ytterligare två gånger. De var nu båda helt slut och sov långt fram på morgonen. Buffeln såg för en gångs skull riktigt nöjd ut och det var verkligen inte ofta han gjorde det. Hans män gladde sig och byborna likaså, för de drabbades inte lika hårt av deras drabbning som de hört andra byar göra.



Kibuna såg till att inte släppa på sitt självförtroende, men insåg att hon aldrig skulle kunna vara en del av den by där hon växt upp igen. Inte för att han verkade ha någon avsikt att lämna henne kvar där, han skulle med all säkerhet ta henne med sig och förlusta sig med henne tills någon annan kvinna fångade hans gunst.

Redan nu fanns det två kvinnor som varit hans i flera år och de såg verkligen allt annat än lyckliga ut och Kibuna ville inte hamna där själv. Men hon kunde inte rymma nu, då skulle hans vrede drabba byborna och det ville hon inte ha på sitt samvete även om de skulle avsky henne för det hon nu gjorde med Buffeln, hur mycket det än gagnade dem själva. Hon beslöt sig för att vänta.



När Buffeln än kände för det, kunde han trycka ner henne på golvet, lyfta på sin klädsel och låta Kibuna suga av honom inför andra män och kvinnor. Han lät alltid sin sperma spruta in i hennes varma mun och hon försökte alltid svälja ner allt med ett leende, även om hon helst hade velat kräkas av vämjelse. Hans arme´ drog vidare och hon såg sitt hem försvinna för alltid. Hon grät när han inte såg det, men visade inget annat än ohejdbar kåthet för honom.



Efter tre veckor av förnedring, kände hon att det räckte. Efter att ha fått honom att ligga med henne flera gånger och fått honom att fylla både hennes mun och fitta med sperma, lät hon honom somna djupt, men inte utan att ha lämnat en liten avskedsgåva i form av en stark sen lina knuten som en liten snara runt hans håriga pung. Han märkte ingenting och det syntes inget heller tack vare hans mage som hängde över hans kuk i den position han nu somnat.

Den andra änden på tråden fäste hon i sängramen som var gjord av massiv ek och inte skulle låta sig rubbas så lätt. Sen log hon åt sin egen dödsdom och tog på sig varmare kläder. Med stor försiktighet smög hon sig bort mot hästfållorna. Där hade hon ett sto som hon förberett med sadel och en rejäl packning med mat och annat hon skulle behöva för att överleva, åtminstone tills de hittade henne.



Det dröjde åtta timmar innan någon insåg att hon var borta och då väckte de Buffeln och fruktade för hans vrede över att hans nya kvinna hade rymt under natten.

-VAAAAAAAAAAAD? Vad är det ni säger? Hur kan en enkel bondflicka smyga förbi alla mina mannar och fly? Här ska det rulla huvuden! lovade Buffeln från Grataar, ursinnig av vrede och rusade mot dörren. Hans mannar hoppades att han skulle välja någon annan än dem och ville verkligen inte att något annat skulle gå fel denna dag.



Men det var ju just det det gjorde. När Buffeln hade störtat fram tre meter och just skulle rycka åt sig sitt svärd med all sin vikt i färd framåt, sträcktes linan plötsligt. Han vägde ungefär etthundrafemtio kilo och hade fått upp en bra fart. Tråden av senor var också mycket stark och den snörptes åt och skar genom den mjuka huden och det dröjde flera långa sekunder innan varje man, kvinna och barn hörde det omänskliga vrålet från den snöpta Buffeln.



Kibuna kände lättnad trots vetskapen om det hot som nu hängde över henne. Det var värt det! Hennes liv var ändå slut och hon skulle se till att inte låta sig tas levande. Buffeln hade våldtagit sin sista kvinna!

Hon gjorde läger bakom ett lågt berg, där ingen såg ut att röra sig. Hon såg inga spår av andra människor, så hon beslöt sig för att stanna här så länge det gick. Klimatet var acceptabelt och hon hade en sjö intill där hon kunde fånga fisk och hämta vatten. Kanske det aldrig skulle finna henne? Hon visste inte, men efter några veckors vistelse där, började hon inse att något kanske var galet med henne.

Hon blev sjuk och kräktes utan synbar anledning, hon blev trött och fick svårare och gå. Hon blödde heller inte som vanligt och det var med stort svårmod hon tvingade sig själv att acceptera att Buffeln inte skulle lämna henne så lätt. Hon hade burit honom med sig hela tiden och det var nu allt hon kunde tänka på.



Efter att ha försökte rådfråga sina gudar som verkade ha lämnat henne, beslöt hon sig för att antingen döda sig själv eller barnet. Han fick inte överleva genom henne, det visste hon!

Men veckorna och månaderna gick. Hon blev allt större och fick allt svårare att röra sig, men hon gjorde upp ett förråd av torkad fisk, bär och annat som kunde hålla sig under de sista veckorna av hennes graviditet, vilken gick som planerat till hennes stora sorg. Hon hade gärna sett att barnet dog av sig själv. Som det nu var skulle hon få ombesörja den saken med egna händer.

Dagen kom då hon fick värkar och vattnet gick. Hon låg i sin hydda och födde fram sitt barn, med återhållna skrin. Hon ville inte visa smärta inför Buffelns avkomma. Men så när det nyfödda barnet kom in den nya världen och låg helt försvarslöst i hennes famn, brast det för Kibuna.

Hon hade fött ett flickebarn och det fanns ingenting som hon kände hörde till Buffeln. Det här var bara hennes och hennes sorg och mordlystnad förbyttes i ett med en oändlig kärlek och ömsinthet.



Nu grät hon floder och skrattade samtidigt. Det fanns ingenting utanför hyddan längre, utan bara flickan och hon. Alla bekymmer försvann och hon kunde sitta i timmar och bara titta på den lilla nya människan när hon sov och ammade från hennes nu större och mjölkfyllda bröst.

Nu blev livet med ens värt att leva och hon svor på att göra allt hon kunde för att förbereda sin dotter på det liv hon fötts till, kosta vad det kosta ville! Flickan skulle heta Diita efter sin mormor och den grymmaste av gudar, fruktad men rättvis!

En glöd av livslust och glädje gjorde att Kibuna nu såg till att lilla Diita fick den näring och kärlek hon behövde för sitt kommande liv!