Finns det någon form av kärlek/ömhet vid krigets terror?

Denna novell skiljer sig en hel del från mina tidigare noveller. Den utspelar sig under ett pågående krig. Att vara soldat och civilbefolkning under en konflikt är en sak men under denna yta av terror finns behov/ömhet som måste få utlopp på något sätt. Språket är grovt. Ett språk som används rätt ”friskt” ute på fältet bland manskapet.



Detta är mitt bidrag…





Finns det någon form av kärlek/ömhet vid krigets terror?



Jag har anmält mig som frivillig till detta krig (som många andra killar i min ålder med äventyrslystnad som mål). Ingick i ”främlingsbataljonen” med placering på ett pansarskyttekompani. Jag var kompaniets ”mamma” dvs. ansvarade för sjukvården inom kompaniet och allt med det som ingick under detta tunga ansvarspost. Fick smeknamnet pastorn av förklariga skäl.



Skrev kontrakt för ett år och har nu varit ”här” lite mer än sex månader gudslösa land. Hatar redan allt! Det var ett stort jävla misstag att komma hit. Sett så mycket mänskligt lidande och förstörelse, så att jag började tappa tron på mänskligheten samt åldras allt för snabbt. Varje dag känns som det vore ett år av ens liv. Ett rent helvete med andra ord.



Vårt kompani hade stannat till vid den här mindre staden som var mycket betydelsefull, rent strategiskt.

Vi har varit här ett flertal gånger tidigare och genom min befattning som kompanisjuksköterska hade jag kommit kontakt med dig om hjälp med påfyllnad av sjukvårdsmaterial.



Minns fortfarande vad du heter (Gisela) och ”detaljrikedomen” i dina vackra gnistrande ögon och ditt vackra leende … Du var min gudinna i detta ”kaos” av helvete.



– Jag älskar dig, sa jag till dig. Och samtidigt tänkte jag: Det här har jag sagt så många gånger. Undrar om jag menar det den här gången?



Du skrattade tyst. Skrattrynkorna vid ögonen tecknade sitt finaste mönster.



– Vi är säkert inte mera olyckliga för det, sa du, lade armarna om min hals och kysste mig mjukt och sensuellt.



Vi satte oss på soffan och såg ut genom fönstret, ut över sjön. Det seglade en båt där ute, en gammal båt med full av människor. Du lät ett fingerglida över min bräckta näsa.



– Gjorde det mycket ont när dem bräckte näsan på dig i X-stad?



– Ånej, men det blödde som en springbrunn.



– Gjorde det inte alls ont?



– Kanske lite. Jo, efteråt gjorde det inte så lite ont.



– Dina ögon är så kalla, Paul, till och med när du skrattar.



Dom är så hårda. Försök att göra dem goda som dem var första gången vi möttes med ditt vackra leende.



Jag ryckte på axlarna.

– Mina ögon är nu sådana en gång. Man kan väl inte göra om sina ögon. Dina är bruna och blida. Mina är grå och onda. Jag är ond därför att mitt arbete kräver det.



– Nej, Paul, inte ond. Du är inte ond människa.



– Jo, det är jag. Jag är chefens soldat och skall samt förväntas vara ond.



– Prat! Du är inte soldat och inte alls chefens. Du är en man som har intagit en ful uniform. Kriget är ont. Inte människorna. Kyss mig igen! Ta mig till dig. Närmare, närmare! Å just så. Nu har jag det så skönt. Det är så ljuvligt att känna sig trygg. Bara man alltid kunde vara det.



Jag biter dig lätt i örat istället för att svara på frågan och låter sedan mina läppar vandra neråt medan jag omväxlande biter/kysser dig på halsen/örsnibben. Jag lossar mitt grepp om din mun, för händerna till dina fylliga vackra bröst och kramar dem mjukt först för att sedan krama allt hårdare. Du sluter ögonen, ett lågt stön lämnar dina läppar. Sedan lade vi oss på soffan och tittade på rosetten i taket. Nere på gatan var det några som grälade. En spårvagn bromsade. Det skar i bromsarna.



– Hur ser du ut civil, Paul?



– Åt helvete. Mer än idiotisk, försäkrade jag.



– Du talar fult.



– Det vet jag, men det hör till mitt yrke här nere.



Du reste dig på armbågen och såg ner på mig som när man kikar ner i en brunn. Du såg länge på mig.



– Du är rädd för dig själv, sa du och tryckte dina läppar mot mina.



Heta läppar, en spänd kropp som ett ögonblick tände något inom mig som kunde likna ömhet. En soldat i kring är inte van att bli älskad för sin skull, bara för sin kropp, sin uniform och brist på andra.



Prat tänkte jag och tittade åter likgiltigt upp i taket. Så låg vi åter på rygg båda två och lät blicken vila på rosetten däruppe utan att tänka värst mycket.



– Vad jag gärna ville få vara med om en jakttur, bröt jag stillheten. Andjakt, tillade jag strax efteråt. Änderna är goda, den här tiden. Dom kommer österifrån, stora och feta.



– Min man och jag var ofta ute på andjakt, sa du frånvarande. Så bet du dig i läppen för att du hade sagt något om din man.



– Var är din man nu? Frågade jag fast det gjorde mig detsamma var han var någonstans.



– I norra delen av vårt land vid sin division.



Vad fan angår det mig? Tänkte jag och lyddes ändå till din lindrande viskning.



– Min man är överste och han har fått en utmärkelse.



Jag log:

– Är din man en hjälte? Sa jag med ironiskt röstläge.



– Nu gör du narr, Paul. Nu är du ond.



– Nej, det gör jag inte. Är din man, översten, en hjälte?



– Nej, han är en reservofficer som du.



– Nej, jag är verkligen ingen reservofficer. Gud bevare mig väl!



Jag pressar fram orden som när man sväljer något äckligt.



– Jag menar att han är som du. En som tror på sin sak men han kan inte med kriget och Ledaren.



– Det är ofattbart hur få man träffar som kan med Ledaren. Hur satan har det egentligen gått till, att ni har honom?



– Har du aldrig kunnat med Ledaren? Frågade du och reste dig på armbågen. Du såg rannsakande på mig.



Jag vände på huvudet såg över sjön medan jag granskade mitt hjärtas krokvägar.



– Har du aldrig kunnat med ledaren? Upprepade du.



– Jo, Gisela, en gång för länge sedan tyckte jag om honom och trodde på honom. Jag skrattade skärande. Gud i himmelen, att man har trott på den där löjliga figuren!



– Sa du löjliga? Frågade du misstroget. Kan du verkligen se något löjligt i honom?



– Nej, när du säger det så är han något helt annat än löjligt, och nu tror jag inte längre på honom. Höll din man, översten, också på honom på sin tid?



– Ja, han trodde att han skulle rädda vårt land.



– Vad skulle han rädda landet ifrån? Frågade jag.



– Det vet jag inte men han skulle alltså rädda vårt land. Det sa alla. Trodde inte du också, att han skulle rädda vårt land? Eller kom du hit för pengarnas skull?



– Nej, det har jag då aldrig tänkt på. Jag trodde att han skulle ge folket mat och arbete.



– Men det har vi fått, Paul.



– Ja, men maten har blivit något ransonerad med tiden och arbetet till folket har blivit lite annorlunda än vad vi hade tänkt oss. Men håll käften nu, kärring, jag ids inte prata mer om det.



– Du är omöjlig, Paul. Du blir aldrig salongsfähig. Man säger aldrig kärring till den man älskar. Man säger huvudtaget aldrig kärring.



– Gör man inte? Alla kvinnor är kärringar, inget annat. De är också luder allesammans. Kom du inte till Vindstyrka 11 för att du ville probera att vara luder?



– Det är inte passande, Paul.



– Jo, det gjorde du visst. Du ville se luder. Du ville se kvinnogalna män. Du ville se sex, märka sex. Därför kom du till Vindstyrka 11 ihop med… vad heter hon igen… jo, Lisa. Lisa fick vad hon sökte. Du tappade modet som amatör du är.



– Du är vidrig.



– Kanske. Kan man vänta något annat?



Tror du dem lärde oss goda seder på kaserngården. Vi ”frivilliga” i Vindstyrka 11 är det mest nerskitna gäng landsknektar som någonsin har existerat på denna jord. Stackars samhälle som en gång skall ta upp oss igen!

Du slog armarna om min hals och kysste mig så hårt, att jag kände smaken av blod från dina läppar. Sedan föll du ihop igen.



– Vi får säker åska, så klibbigt det är i luften, sa du sömnigt.



Det var mycket kvavt. Du låg med i underkjolen. Lila med stora blommor. En luderunderkjol hade jag sagt. Av den dyra sorten. Nedifrån gatan kom stoj av många människor och skramlade spårvagnar. Särskilt linje 12 förde ett svårt liv. Linje 12 var på det hela en dum spårvagn.



Jag hade kastat min grönspräckliga vapenrock på golvet Där låg den och såg övergiven ut på den röda mattan.



Långt borta började en siren tjuta. Den steg till ett infernaliskt vrål. Vi kikade ut genom fönstret. Kvinnan i den lila underkjolen och soldaten med den bräckta näsan.



– Flyglarm, sa du och kikade upp mot den molnfria himmelen, som färgades röd av solnedgången.



– Åt helvete med flyglarmet! Kom hit och låt oss använda tiden till det bästa vi kan använda den till!



– Du är förskräcklig, Paul!



Jag drog ner dig på soffan och tvang dig på rygg. Medan döden sänkte sig över gatorna därnere möttes två kroppar och vi glömde allt annat. Två misslyckade hopplösa människor som inte visste vad de annars skulle göra. Din underkjol gick sönder. Det ökade vildheten hos oss båda. Du skrek . Vi glömde allt. Högt över oss drog de stora bombmaskinerna sina strimmor.

En våg av lust går genom min kropp när jag såg på dig. Försiktig biter jag dig i nacken, låter mina läppar smaka på din hals, biter dig lätt i örsnibben låter min tunga leka med den. Jag känner hur du spänner dig. Min hand glider in under trosorna och jag känner att din grotta börjar blir fuktig. Jag smeker dig längs insidan av dina lår och kysser din mage och till sist bägge bröstvårtorna. Din andning blir tyngre och jag gnider mig mot din sköte, smeker sedan din grotta som blir allt fuktigare. Det börjar sava riktigt ordentligt nu.



Jag tar tag i dig och vi kysser varandra intensivt. Min hand håller allt hårdare i din grotta och du förstår att jag vill du suger min manlighet. Jag håller ditt huvud medans din tunga leker retfullt på mitt ollon, utforskar skåran på det, du suger mjukt på det. Jag njuter och stönar lite först för att sedan stegra allt högre, Du kan inte bärga dig längre utan ta min kuk i din mun och suger lustfyllt. Ta in så mycket som går, smeker min pung och runkar mig samtidigt. Du är våt och dina blygläppar är svullna. Du vill både suga och knulla mig samtidigt. Du kysser insidan av mina lår, smeker min rumpa och vänder dig sedan om.



Du ställer dig på alla fyra och jag drar försiktig dina trosor åt sidan, blottar din fitta. Jag kysser dina höfter, smeker din rygg och gnider min hårda lem mot din bak. Min kuk retas med din fitta och du ber mig att stötta in den. Långt in vill du känna mig, höra min tunga andning, mitt stönande. Jag ger dig allt du ber om men idag vill jag tänja gränserna. Mjuk men bestämt börjar min kuk leka mot din anus. Du blir rädd men jag lugnar dig, säger att det är ok. Jag får dig att slappna av. Åter kommer jag in i din våta grotta, får lusten att återvända och du putar med din bak. Du vill tänja gränsen med mig, känner en lustfylld rädsla när jag börjar trycka min hårda lem mot din anus. Du slutar tänka tar bara emot och känner hur jag tränger in i dig. En lustfylld smärta strömmar genom ditt underliv och du blir yr av känslor och tankar som far genom huvudet. Du stönar, njuter av den trånga värmen kring min kuk. Kraftfull tränger jag in i dig tills jag med ett rop för utlösning inne i dig. Du lägger dig på rygg och jag kysser dig. Du tar min hand och lägger den på ditt sköte, du vill att jag smeker dig till en orgasm. Jag låter två fingrar glida in i din fitta, letar mig fram till g-punkten och smeker den. Du ålar dig fylld av upphetsning mot min kropp njuter av min beröring och låter en orgasm skölja över dig.



– Du är ett luder. Ett av de dyra, viskade jag i ditt öra.



Du skrattade:

– Tycker du?



– Och jag älskar dig! Jag stannar hos dig. Fan må ta allt annat.



– Och alla dem andra?



– Alla dem andra, ja. Du –



Det föll bomber men långt bort. Du suckade och klämde dig intill mig. Jag märkte hur den slanka kvinnokroppen spändes mot min. Den var glatt och smidig och doftade friskt. Inte den sura smutsiga soldatlukten. Denna egendomliga dammiga lukt som sätter sig fast i alla oss soldater.



Med en lång kyss tar vi farväl av denna stund av lycka, ser varandra djupt i ögonen och återgår till ”normala” livet.