Hon hette Tindra och var tjugo år gammal, men kände sig ofta äldre än så. Inte i kroppen – där fanns fortfarande rastlösheten, springet i benen, drömmarna om resor och sena nätter – utan i bröstet. Som om hjärtat redan hunnit bli trött.
Hon bodde i en liten etta med sneda väggar och ett fönster som vette mot innergården. Varje kväll satt hon i fönstersmygen med en kopp te och tittade på ljusen som tändes i huset mitt emot. Hon undrade vilka som bodde där. Om någon lagade middag åt någon annan. Om någon väntade på att en dörr skulle öppnas.
Tindra hade alltid varit den starka. Den som lyssnade. Den som stannade kvar när andra gick sönder. Hon bar vänners hemligheter som om de vore sina egna och sa att det inte gjorde något. Hon var bra på att ta hand om andra.
Men när hon låste sin egen dörr om kvällen och tystnaden lade sig som en filt över rummet, kände hon hur en annan längtan smög sig fram. En stilla, nästan skamsen önskan: att någon skulle ta hand om henne.
Inte för att hon inte klarade sig själv. Det gjorde hon. Hon betalade sina räkningar, pluggade, jobbade extra på café. Hon log mot kunderna och fick dricks för sin värme.
Men ibland ville hon luta pannan mot någons axel och slippa vara den starka. Ville att någon skulle säga:
“Jag ser att du är trött. Kom, jag håller om dig.”
Hon drömde inte om stora gester eller perfekta kärlekshistorier. Bara om en hand i hennes, stadig och varm. Någon som frågade hur hennes dag varit – och faktiskt väntade på svaret. Någon som märkte när hennes leende var lite för spänt.
En kväll, när regnet smattrade mot rutan, satte hon sig på golvet med ryggen mot sängen. Hon tänkte på hur konstigt det var att man kunde längta efter något så enkelt. Att få vara liten en stund. Att få bli buren, om så bara av någons ord.
Hon slöt ögonen och föreställde sig det: en famn som inte krävde att hon var duktig, rolig eller stark. Bara hon.
Och för första gången på länge lät hon sig själv erkänna det högt, viskande i den tomma lägenheten:
“Jag vill också bli omhändertagen.”
Orden kändes inte svaga. De kändes sanna.
Och någonstans, djupt inom henne, började en annan tanke ta form – kanske började allt med att hon själv vågade ta hand om den där mjuka, längtande delen av sitt hjärta. Kanske var det där styrkan egentligen fanns.
Slumpmässigt utvalda noveller från denna författare:
- None Found
- Alla sexnoveller från denna författare finns här: Anonym