BARBAFARSAN 4

KAPITEL 4: RENAD EJ RANNSAKAD



Lägenheten var minsann mer utbränd än sin ägarinna. Det luktade pyton och röken gav låg sikt i alla väderstreck.

Barbafarsan studerade häpet förödelsen. Han sade: -”Av leken blommade allvaret, fy tusan.”

Insjösjukan: -”Snacka om att strö vete för vinden.”

Vilma Bajsson: -”Allena Gud i himmelriket, vad har ni gjort!?”

Barbafarsan: -”Ingen panik, det finns säkert en godtagbar bortförklaring.”



Det ända värdefulla som räddats ur lågorna var ett fotografi av Vilma Bajssons barnbarn.

Detta tänkte Panta behålla själv av praktiska skäl. ”Runkvänliga fotoobjekt” som han kallade dem.



Vilma Bajsson upplevde tydligt ett acklimatiserings problem i sitt glödgande hem.

Hon spred en livlig stämning i trapphuset, där hon skrek och talade till högre makter.

Grabbarna fick snart sin dom förkunnad, de blev förvisade till SKAMVRÅN!



Barbafarsan tog sitt straff som en man, han slog ihop klackarna och gjorde honör.

Vilma Bajsson tog honom vant i öronsnibben och ledde honom barskt mot cykelrummet.

Dassjäsarn såg hur ont det gjorde och ville blåsa, men det fick han då rakt inte.

Barbafarsan lyckades ge Vilma Bajsson en Judaskyss som plåster på såren.

Hon blev ännu argare och vrålade: -”Gud dömer ej, därför behöver han inte förlåta.”



Grabbarna vågade inte annat än att följa sin kvästa fadersgestalt.

Ner mot dom dunkla källar utrymmena där sorgekvädet härskade på heltid.

Medvetna om att ha svikit sitt fosterlands förtroende sjöng de lågmäldt nationalhymnen.

Snart stod de alla tätt tryckta mot rummets väggar, skuggorna spelade på sin obegripliga matematik.

Spindelväv och flagnande tegelfärg fanns blott att ty sig till här, de bävade i sitt allra innersta.



Plastpolymsonen: -”Ingen lekstuga direkt hörrni.”

Vilma Bajsson: -”Rör inte en fena innan ni har blivit snälla, bråkarn ni så tar jag fram mina broderier.”

Barbafarsan: -”Om detta krävs för att betyga min aktning så säger jag dig; Varsågod.”

Vilma Bajsson: -”Tig!”

Bak&frambyxan: -”Man måste vara dygdig oavsett världens lön.”

Vilma Bajsson: -”Omdöme lärs ut med hårdhandskarna, böj er framåt!”



De gjorde vad stunden krävde, men att Panta bara hade mage att låta lemmen stå i byxan.

Vilma Bajsson smiskade alla närvarande på ett sofistikerat men ändå hårdhänt sätt.

Processen att bli snäll var stick i stäv med bråkstakarnas motto.

De ville hellre ta för sig av livets smaskens!

Tesen om visad hänsyn föll dem helt enkelt inte i smaken.

(Men visst faan blev de mer och mer spaka i takt med att skinkerna rödnade.)



Grabbarna tog tiden i akt och insåg att deras expertis kunde behöva komplementeras.

Problemen av idag tycktes overkligt stora och kanske rent av IT-baserade?

Myspysen hade långtråkigt i lägenheten och ömsade skinn för att få lite variation i sin ensamhet.



…….



Klatch! Klatch! Så ekade dom agade rumporna, när denna svidande ynnest fällde sin lott.



Barbafarsan: -”Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta det här.” Han tog ett djupt andetag innan han fortsatte.

”Jag lider av Martin Timells syndrom.”

Det blev knäpptyst, så när som de sprakande taklamporna och Vilmas handflata tillät.

Jaget: – ”Schizofreni alltså, det förklarar varför min sovalkov är ombyggd till ett runkbås.”

Barbafarsan: -”Det är en duktighet med eget medvetande, kan inte värja mig mot den.”

Panta: -”Varför sa du nada, vi hade inte darrat på manschetterna ju?”

Barbafarsan: -”Var rara mot mitt knåpande, jag ska hålla mig till lego härdanefter.”



En timme senare försattes pojkspolingarna på fri fot, tur det för den foton hade somnat.



Vilma Bajsson skulle flytta hem till en barndomskamrat medans lägenheten renoverades från scratch.

Barbafarsan tog på sig uppgiften att tvätta hennes fula klädombyte innan hon reste.

-”En lagom liten uppgift för en man av min kaliber.” Skrockade han glatt.



Väl nere i tvättstugan rullade de igång sin 78:a varvare. Det blev vals för hela slanten, fast ändå helt gratis.

Tvättmaskinen var trasig så de slängde in plaggen i torktummlaren på momangen.



Barbafarsan fattade tag i en klädgalge och bjöd upp till dans.

-”Får jag lov min sköna?” Sade han med vett och etikett.

Sedan bar det av åt vinklar och vrår, med skånkerna i böljande svep.

3/4-takt vallade Barbafarsan över golvet, stundtals övergick festligheten i mazurka.

1-2-3, 1-2-3.

Med en fjäderlätt fattning fördes galgen medsols under kavaljerens blottade underarm.

Barbafarsan blev vildare åtefter sångerna flöt, han slängde in en handklapp på takt 3.

Paret snurrade runt på gränsen till åksjuka.

Galgen var följsam och aerodynamisk till tusen, vansinnet eskalerade proportionsenligt.

Nu var goda råd dyra!



Dassjäsarn hade precis tömt torktummlaren när något hemskt gräsligt inträffade.

Barbafarsan kräktes rakt upp och ner i Vilma Bajssons tvättkorg!

Det stod som en kvast ur matsrupen, och lät: -”Uuuueeeeeaaahh-hhh-aahh!”

Den lamm vita pensionärs koftan överst blev gul/grön och lukta saltsyra.



Jaget: -”Arma människa att hitta på uppsåt!”

Dassjäsarn: -”Surt sa räven om gallan. Hoppas fibrerna står pall.”

Plastpolymsonen: -”Vilma är ju ganska van vid dina kroppsvätskor nuförtiden, ingen idée att hänga läpp över detta.”

Barbafarsan: -”Ja, det sägs ju att variation förgyller tillvaron.”

Jaget: – ”Väl bruten vånda grabbar, sisten till lägenheten är omhändertagen av socialen!”