Noir Games

Detta är en SinCity/Delicatessen liknande värld därav namnet Noire, men ändå postapokalyptisk. Strålning från urgammalt postapokalyptiskt avfall, får nästan allting att se monochromt ut. Så det är en svartvit p-film med andra ord. 🙂





Noire Games



Det var vår, maj närmare bestämt men mörkret lågt som ett täcke av dysterhet över ett svart nedsläckt Tiram. Regnet smattrade mot de våtglänsande kullerstensgatorna nere i centrum när Gagnoklanens detektiv, Joshua Gagno uppenbarade sig som en skugga mot en sprucken tegelvägg. Under den vattendrypande Femora-hatten tändes ett rött ljus som skakades två gånger innan glöden av en cigg blev synlig i gränden.



På andra sidan gatan, stod Marianne. En ung kvinna på blott 19 Tiramvintrar och väntade frusen i sin kappa under ett slitet paraply. Hon hade information att sälja till Gagno´s. Men hon arbetade inte för dom. Marianne var bara en enkel fabriksarbetardotter vars familj levde på en av klanens gator och betalade skatt månatligen för deras beskydd. Hon tvekade en gång. Den svarta figuren som stod och rökte i gränden med sin långa trenchcoat svagt fladdrandes kring benen skrämde henne. Ända sedan barnsben hade hon skrämts av dem. Stadens gangsters som styrde arbetarkvarteren i den befästa Noirestaden Tiram. De styrde den fortifierade stadens kvarter precis som forna tiders aristokrater hade styrt sina förläningar med järnhand och med blodigt våld.



Men Marianne´s familj behövde resurserna, hennes lillasyster hade insjuknat och det fanns inte pengar till medecin. Hon tog mod till sig, andades in en gång kraftfullt för att fylla bröstet med självförtroende och gick över stengatan. Hennes snabba steg framkallade ett klickande ljud från klackarna på hennes skor.



”Mr Gagno.”…

Det var inte en fråga utan snarare ett konstaterande. Joshua nickade dystert och vände sig mot kvinnofiguren. Han såg en kurvig brud, iklädd pennkjol med slitz och halvlång kappa. Hon bar en hatt med en grön fjäder i och med lite svart flor skuggandes över ögonen. Regnet smattrade mot paraplyet hon höll i våta läderhandskar och den unga kvinnan tycktes med avsikt vilja dölja sitt ansikte i från ljuset som kastades från den avskärmade gatlyktan i närheten. Hon lyckades inte helt. Han kunde se ett attraktivt ansikte med rena symmetriska drag och stora grå skygga ögon.



”Ja, det är jag. Har ni brevet, Ms Marianne?”…Han behöll ciggen i mungipan och lutade sig framåt på ett sådant sätt att Marianne tvingades dela med sig av sitt paraply på ett fräckt påträngande vis. Hon kunde plötsligt känna en doft av whiskey, tobak och någon form av rakvatten eller dyrare herrparfym. Han logg vasst och hon rynkade lite menande på näsan åt den påtvingade intimiteten under paraplyet. Han hade inte kallat henne vid efternamn, men Joshua ville fortsätta ge sken av att han inte visste vad den unga damen hette ett tag till. Detta var för övrigt ”Marianne Elles” och inte ett namn som hade någon betydelse i staden Tiram, enligt Gagno´s.



”Ja, ja det har jag givetvis.”, Marianne plockade fram ett brunt kuvert med ett rött lacksigill på. Det bar loggan till Spammer´s and son´s och Joshua tog emot det flinandes fortfarande hukande under hennes paraply. Hon gjorde ett försök till att dra det tillbaka, med en besvärad blick. Men Gagnomannen bara följde efter med huvudet i rörelsen så att de nästan stod kind mot kind och tycktes helt ignorera hennes trumpna min.

”Jag måste läsa igenom det. Jag vill inte störa min Boss i onödan så ni får ha tålamod, Ms Marianne.”

”Ja, givetvis, jag antar det.”, hon sneglade bort med himlande ögon och vred huvudet åt sidan suckandes.



Detektiven tog under tiden fram en stilett för att snitta upp kuveret, vilket gjorde situationen än olustigare för Marianne. Gagno ryckte fram brevet och kontrollerade signaturen innan han började läsa. Ibland tittade han upp snett leende och nickade kortvarigt och smått sarkastiskt mot den unga kvinnan som stod helt nära honom. Glöden från cigaretten i mungipan fick det att se ut som om det orakade ansiktet lystes upp ibland och fick då de isblå ögonen att glittra både av intelligens och förslagenhet. Joshua ryckte till med axlarna en gång medan han läste för att skaka av vattendroppar från trenchcoaten vars rygg nu inte var skyddad från regnet.



”Ni, sade aldrig vad ni arbetade som hos Spammer´s and Son´s?”…Detektiven vände på brevsidan och pillade det sedan utan brådska tillbaka i sitt kuvert.

”Jag stod på golvet i många år, de tillverkar ammunition som Ni vet, Mr Gagno. Men sedan tre månader tillbaka var jag sekreterare på kontoret och träffade Mr Spammer senior varje dag.”

”Ja, ni stal det här brevet från hans portfölj när ni fick sparken. Får jag fråga om anledningen till att ni fick gå, Ms Marianne?

Hon slog ner blicken och de långa målade ögonfransarna fladdrade av förlägenhet.

”Han lade an på mig.” Detektiven log brett och valde att fimpa sin cigg i tegelväggen bredvid.

”Nå, hur blir det. Jag vill ha betalt i vigselringar?”, Marianne sträckte fram flatsidan av handen fodrande och såg intensivt på honom.

”Det är bara ett problem med det här. Brevet avslöjar att ammunitionen som fabriken tillverkar för luftvärnets räkning smugglas vidare genom tunnelsystemet med Ss&Ss vetskap.

”Ja, det är olagligt och lådorna går säkerligen till klanverksamhet trots att ammunitionen är öronmärkt för stadens försvar.”, sade Marianne snabbt.

”Ja, klanverksamhet. Bruden…”

Ett sting av fruktan fick Marianne att svaja till och hon såg fortfarande rakt på Gagnomannens ansikte.

”Du kunde inte veta det. Men vi är bara fem klaner i Tiram, varför kontrollerade du inte vilken av dessa som avsågs innan du sålde information om Mr Spammer?

”D..det gjorde jag. Spittata står det?”…hon stammade lite.

Joshua skakade på huvudet.

”Nej, bruden. Spittata har sålt lådorna begagnat från hamnkvarteren. De namn…som står här. Är samtliga Gagno-hejdukar och en och annan tunnelpajas som smugglar åt oss.”

”Men, det står inte Gagno nånstans?”…hon fick tårar i ögonen.

”Nej, men alla som arbetar för Gagno´s bär inte vårt efternamn det fattar du väl. Du kunde ha kollat detta nogrannare. Dumma brud!”…



Detektiven var irriterad. Han gillade inte att behöva döda kvinnor. Särskilt inte attraktiva unga blondiner med rejäla bröst. Stiletten blixtrade fram och Marianne såg ansiktet förändras som om det blev till sten och is. Blicken utstrålade död. Hon stirrade på det glänsande knivbladet mellan dom under paraplyet.

”Jag fattar att du gjorde ett misstag. Men bossen kommer aldrig att köpa det. Lessen bruden, du vet för mycket…”



***

Marianne, pressade sig snabbt mot honom och sög in Joshuas tunga i sin mun. Armarna slingrade sig över de regnvåta breda axlarna och handskarna gled över den bastanta nacken för att lugga tag i hans mörka tjocka hår. Hon slängde sin ena fot kring hans vad och trots att han var mer än ett huvud längre kunde hon trycka in kyssen underifrån och slickade tungan ivrigt tillbaka in i Gagnomannens whiskey och tobaksmakande mun.



Han rynkade pannan och tryckte ifrån sig den unga kvinnan men bara delvis så att han kunde stirra ner i hennes blå tårfuktade ögon. De stod så i någon sekund under gatlyktan med paraplyet lite svajandes, eftersom det enda som höll detta kvar på plats var kraften i den hårda omfamningen.



”Jag vet att jag måste dö. Men ge mig en kvarts nåd… Ta min oskuld, så jag vet hur det kan kännas, innan jag…”, Marianne avbröt sin mening känslosamt och smekte hans orakade kinder med de våta läderhandskarna. Han höll kvar henne hårt med stiletten vilandes mot hennes högra axel. Hans mordiska blick fanns inte kvar, hon hade distraherat honom. Dödsauran som utstrålade från hans mörka väsen hade bytts i förvirring. Marianne kände förändringen och började överösa hans ansikte med lätta kyssar. Dessa övergick till sugande nafsande kyssar mot hans ena öra och hals.

”Bara en kvart…en kvarts liv. Jag gör allt du vill. Du kan skära mig efteråt. Jag vill bara bli en kvinna innan jag dör.”…hennes ord bevekade honom och Gagno besvarade till slut kyssarna. Omfamningen förblev hård men lättade så småningom.



Tänkte hon bluffa honom? Hon såg ärlig ut, uppriktig. Men spelade hon på hans fåfänga för att få en chans att sno stiletten från hans grepp, sparka honom i skrevet och sen springa hem till sitt föräldrahem. Nej, tänkte han. Hon måste veta att hon är dödens. Hemligheten hon bar på var för farlig, hon måste dö och om hon gjorde något mot honom här i gränden, så skulle hon bara skjuta upp det oundvikliga i några flämtande dagar till. Jagad av hela Gagnoklanen, tortyren efter det infångandet skulle bli smärtsam. Joshua, nickade i kyssen och kom fram till att hon menade allvar. Han skulle banne mig ta den lilla slampan här och nu, rakt i gränden och i regnet. Det mörka ansiktet log åt hennes flämtande när han började rycka upp kappan hon bar. Paraplyet landade med en duns på gatan och rullade en gång. En av dess ekrar bröts när det slutade rulla. Gagnomannen fällde ihopa sin stillett och återbördade den till innerfickan av sin rock så att han fick händerna fria.



Under kappan hade hon en vit blus. Joshua slet upp den så att knapparna flög åt sidorna och studsade mot kullerstenarna omkring dom. Hennes bröst var stora, runda och regnet fick dom genast att glänsa våta i gatlyktans sken. Han böjde sig för att kyssa dom samtidigt som han kupade dom med händerna. Han kände resningen i sina byxor spänna ut mot tyget och såg upp mot det upphetsade kvinnoansiktet. Hon såg på honom passionerat och bet sin underläpp i ett kvävt stön när han bytade för att kyssa och suga över det andra vackra bröstet. Han lät tungan glida cirkulerande över vårtgårdarna som redan styvnat av kvällskylan.



Han sjönk ner mer, nästan så att han satt på huk och började dra i hennes lilla skärp. Händerna gled in under kjolen och smekte hennes lår, han drog upp den ända till höften. Hon bar enklare strumpor som räckte till halva låren, hennes inkomst räckte nog inte till nylonstrumpor av finare kvalitet, men Gagno störde sig inte på det. Han ryckte ner hennes trosor och pressade sedan ansiktet mot Mariannes sköte. Han tyckte att hon kunde få uppleva den orala njutningen eftersom detta var hennes första och sista gång. Gagno sneglade upp på henne igen medan han lät sin tunga glida slickande över hennes känsligaste delar med vana sensuella rörelser. Han log lite elakt åt hennes ansiktstuttryck som förlorade sig i het passion och upphetsning. Att han skulle bli den första att knulla henne, och sedan döda henne. Vilken ironi…



Marianne var tvungen att stödja sig mot väggen med ena handen och började flämta, först dämpat med ena handen för munnen, sedan mer okontrollerat flåsande med slutna ögon. Hon var redo. Gagno ställde sig upp och krokade det ena av hennes knäveck i armen. Hon lyftes upp av den häftiga rörelsen och såg ner på honom med ryggen tryckt hårt mot den kala väggen. Hatten hade fallit av och låg och samlade vatten en liten bit bort i den mörka gränden och hennes blonda hårlockar hade börjat klistra sig vått över hennes ansikte. Hon slog av Joshuas egen hatt med handen och flinade brett innan hon kysste honom hetsigt ,obrydd av både regnet och den nattsvala luften.



Marianne hörde det klirrande lätet av hans händer som öppnade den egna livremmen och byxorna under henne med snabba handrörelser. Sedan kände hon hur han trängde sig in och knep ihopa ögonen. Hon kastade en gång med huvudet stönandes så att det till hälften genomvåta håret slängdes i luften. Joshua visste att han var stor. Det var det dom gillade, tänkte han och började knulla henne hårt stående mot väggen. Marianne saxade låren kraftfullt kring hans ryggslut och såg ner på honom intensivt nästan argt medan hon stönade sig närmare och närmare extasen.



Hon kom med ett spasmiskt ryck och skälvande i kroppen och föll efteråt bakåt med huvudet mot teglet skönt avslappnat när hon väl ridit ut den intensiva orgasmen. Gagno hade hört en av hennes skor falla i marken bakom honom men undrade om detta verkligen var en oskuld han knullade. Det spelade liten roll, då han var nära själv och kunde inte hålla tillbaka nu.



Han begravde ansiktet mellan hennes dallrande stora bröst än en gång och stötte hårt upp i henne, och naglade det lilla stycket mot väggen som det heter. Joshua började tycka att hennes gapande stön påminde mer om en gatslinkas nu, än hos en oskuldsfull arbetar tös, men detta brydde han sig föga om. Jousha bar upp Marianne under låren och hade fingrarna utspridda över hennes bara skinkor. De sista arga knullande stötarna framkallade ett litet gutturalt läte och i hennes tycke en ganska underlig för att inte säga komisk grimas i det annars mörka ansiktet. Joshua stannade upp med pannan vilande mot hennes nyckelben och med hävande axlar efter att ha kommit inne i henne. Marianne kände hans andedräkt flåsa mot sin nacke medan han gradvis slappnade av och hon smekte hans våta nackhår lugnande sakta med handen.



***

Ljudet av en flaska som krossades mot kullerstenarna fick honom att snurra runt överraskat och nästan tappa kvinnan från armarna. Hon vinglade ur hans grepp och kastade skygga blixtsnabba blickar åt alla håll samtidigt som hon rättade till sina kläder i samma rörelse. Mariannes kropp lystes upp av ett varmt rött sken innan hon svepte kappan nästan piskande tillbaka om sig och stängde den. Plötsliga höga eldflammor steg upp fräsande och Joshua skylde ögonen instinktivt medan han backade snabbt bakåt. Ännu en molotovcocktail, sedan en till…Joshua retirerade ytterligare några steg ifrån ljudet av tungt glas som spräcktes mot sten och den stickande doften av kemisk vätska men dessutom från filtar, tidningsbuntar och fotogenindränkt tyg som kastades in i gränden från dunklet. Han kunde bara skymta en kastande hand, klädd i röda handskar. En liten mur av brinnande eld bildades med rökutveckling som fick honom att fortsätta backa undan.



En plötslig rädsla kom över Joshua som skyddade ansiktet med hela underarmen. Han frågade sig själv, skulle elden rasa upp så snabbt i regnet? Det var inte naturligt. Flammorna speglade sig i grändens små vattenpölar och reflekterade sig nästan som smält guld i filmen av väta som glänste på kullerstenarna och lyste tillfälligt upp hela den mörka gatan. Men ett pysande väsande läte från branden uppstod nu trots allt och det tycktes som om naturlagarna åter tog ut sin rätt och att vattnet snart skulle vinna över elden.



Bakom röken såg han nu en siluett av bisarr form. En stor clownnäsa, skuggan av yvigt rött krulligt hår och en bastant kulmage, jättestora skor. Tunnelpajasen anföll inte Marianne. Nej, han tog henne istället under armen beskyddande och Joshua kunde bara maktlös se på medan hans offer och medhjälparen flydde från platsen. Marianne vände huvudet en gång medan hon sprang bortåt över nästa gata. Tiramnatten var tom. Staden var nersläckt på grund av flyglarm. Men deras ögon möttes ändå genom röken över de döende flammorna och det kändes som en evighet att blicka in i dom.





***

Joshua väntade bittert tills han inte längre kunde höra det snabbt klickande lätet av hennes skor försvinna vidare bortåt in i mörkret. Sedan vände han med en axelryckning ryggen mot eldmuren eller de glödande tygstyckena som fräste desperat i regnet innan den slutligen dog bort. Han promenerade istället hemåt i en omväg. Gagnodetektiven höll fortfarande hennes tappade hatt i hårt knuten i näven och sprack upp i ett mörkt leende.



”Cinder-Elles, fan…”