Prillan hittar på dumheter!

Prillan hittar på dumheter!











-Hej farbror! sa hon glatt, den blonda lilla grannflickan och log snett mot mig.

-Vem kallar du farbror, va? Så gammal är jag inte! skrattade jag tillbaka och tyckte det var kul med en sådan pigg och framåt tjej i trappan, som lyfte medelåldern en hel del. Pernilla, eller Prillan, som hon kallades, bodde på tredje våningen med sin mamma Caroline.

-Hur gammal är du, då? sa hon fräckt.

-Femtio och ett halvt! svarade jag direkt tillbaka och undrade plötsligt var tiden tagit vägen. Jag kände mig då rakt inte som femtio. Vad hände egentligen? Man har gått och jobbat dag ut och dag in, utan att reflektera över det! Vad hände med alla mina drömmar om att ge sig ut i världen? Måla tavlor? Lära känna intressanta människor? Alla kvinnor som hade kunnat blivit en del av mitt liv?



Jag suckade och tittade på Prillan. Hoppas hon skulle kunna göra mer av sitt liv än jag gjort.

-Vet du hur gammal jag är, då? sa hon och följde mig upp för trapporna. Det ekade i trapphuset av våra steg och hennes ljusare röst. Men hur gammal var hon? Jag hade faktiskt inte en aning! Jag antar att vi män helt enkelt är sämre på sådant här!



Hade min fru, Henrietta, fortfarande bott hos mig, hade hon kunnat Prillans födelsedag till och med. Men hur gammal kunde hon vara? Skulle hon bli förolämpad om jag svarade fel?

-Öhh, sjutton? sa jag och tyckte nog att jag var lite i överkant ändå.

-Hah! Tack för den, du, farbror! Jag är faktiskt nitton! sa hon och jag tittade bakåt på henne. Hur fan kunde hon vara nitton? För mig var hon ju Prillan som suttit på gungorna och lekt. Busringt på alla dörrklockorna i trapphuset och stoppat små hjärtan i våra brevlådor på alla hjärtans dag!

Var hon vuxen nu?



-Nitton? sa jag uppriktigt förvånad.

-Vad trodde du? Att jag faktiskt var sjutton?

-Hrmmm! Jo, kanske det!



Det måste vara min skeva tidsuppfattning i kombination med att Prillan bara var knappt en och sextio lång och fortfarande hade samma frisyr som alltid. Axellångt tunt blont hår som fladdrade i vinden.

Jag skämdes plötsligt för att jag insåg att hon var vuxen. Nu skulle hon också behöva stå ut med allt jobbigt som kom med åldern. Barn är ju så skyddade, fast å andra sidan så måste man ju ut i verkligheten också. Håhåjaja!



-Du är i bra form för en gamling! sa hon sedan och jag skrattade till. Jag var nog i rätt bra form, jag gick mycket, sprang lite grann och hade ett fysiskt arbete som gjorde att jag sällan satt ner och blev förslappad som en del av de i samma ålder jag kände.

Men det var ju så klart ingen garanti, man kunde ju trilla av pinnen närsomhelst. Och det fick mig återigen att sakna lite av de saker jag kanske hade velat få gjort i mitt liv.

-Tack! Och du är en osnuten, oförskämd liten flicka som trakasserar oss äldre! skrattade jag tillbaka och passerade nu Prillans och hennes mammas lägenhet. Men Prillan fortsatte att gå uppåt i trappan. Hon var väl pratsjuk som vanligt. Caroline var ju inte världens bästa mamma, kunde jag tycka.

Det var sällan hon sade ett vänligt ord och for mest med skvaller, eller var ute efter det. Prillan var som en solstråle däremot och jag hoppades att det skulle förbli så.



-Ska du inte in?

-Nä! Snackar hellre lite skit med dig, gubbe! sa Prillan roat. Det var inte så sällan hon gjorde det, men idag kände jag att det var något annorlunda och jag blev på min vakt. Helst ville jag inte att hon skulle följa med mig, märkte jag.

-Ska du inte plugga eller nåt?

-Döhh! Det är lov, hallåå? sa hon och flinade sedan. Jag hade inget svar och hade heller ingen anledning att inte låta henne komma in.



Så fort vi var inne i min ungkarlslägenhet, med sportdelen liggandes utbredd på soffbordet och tomma glas lite varstans, satte sig Prillan i min favoritfåtölj och började direkt gulla med Jules Verne, min blåa undulat.

-Hej din stackare! Har du saknat mig, va? Bara den där gamlingen som tittar på fotboll? Jaa, det är såååå tråkigt, vaaaa?

Jules Verne kvittrade alldeles för piggt tillbaka, det lät som om han höll med Prillan, som tittade på mig i ögonvrån med skadeglädje. Hon visste att jag brydde mig mer än jag visade.



-Chicken Nuggets! sa jag till Jules Verne och låtsades att han blev rädd för mitt dolda hot. Prillan låtsades trösta honom och så var det. Fan, nitton år! Det hade jag inte gissat!



-När ska du flytta hemifrån, då? sa jag utan att fundera på om det kunde uppfattas som en känslig fråga. Hon skulle aldrig flytta ändå!

-Om två veckor! sa hon allvarligt. Jag stannade upp och såg på henne. Hon tittade fortfarande på fågeln och ville nog inte möta min blick. Under de år hon och hennes mamma bott i trappan, hade Prillan och jag lärt känna varandra bra, trots att jag aldrig hade försökt. Det hade liksom bara blivit så!

-Om två veckor! Menar du allvar? Ska du flytta om två veckor? sa jag uppriktigt rörd.

Hon tittade på mig med blanka ögon och en röd näsa.

-Schupp! lät hon bekräftande.



-Men….Men det är ju underbart! sa jag och försökte låta peppande.

-Mmmmm! sa hon bara, men jag såg på henne att hon ändå var ledsen. Sådant här var jag verkligen inte bra på. Som alltid så förblev jag tyst när någon mådde dåligt och hoppades att det skulle lösa sig själv. Men hon satt mest och pillade med fingrarna mellan burens galler, så att fågeln smånafsade roat efter dem.

-Vad säger mamma då?

-Hon vill inte! Men jag måste! Annars kommer jag bli lika galen som hon och dessutom börjar jag plugga sen!



Jag hade ingen aning om vad hon skulle plugga, eller vad hon gjort innan! Det var kanske för att jag inte höll på att fråga om sådant, som hon gillade mitt sällskap? Jag lät henne berätta det hon ville själv. Ibland behöver man bara någon som lyssnar, så kommer liksom svaren av sig själv.

-Men det var en annan grej också! sa hon som i förbigående.

-M-hmm? sa jag och plockade undan lite, för att det skulle se lite mer städat ut.

-Det är något jag skulle vilja ha gjort!

-Okej? sa jag frågande och tog en ny tur med ett par tallrikar från bordet. Hon såg rakt på mig nu. Men jag bara plockade.



-Jag behöver ha din hjälp! sa hon så. Ögonen såg bedjande ut och jag stannade upp.

-Jaha? Vad behöver du? Pengar, eller kanske låna ett släp, eller vadå?

-Du måste bli min förste man!

-Din vadå? sa jag och tänkte att hon kanske skulle gifta sig eller nåt. Hade man inte en första man eller nåt då? Fast hette inte det best man?

-Jag vill att du blir min förste man! Den förste som……Alltså, jag måste ha dig!



Jag tittade kisande och oförstående på henne. Något var helt tokigt! Vad hade jag missat? Skojade hon med mig?

-Hur….Hur menar du nu? sa jag försiktigt och tänkte så det knakade.

-Jag kan inte gå in på alla detaljerna, men jag vill ha dig som min första man och du får bara inte säga nej!

-Menar du din första man som i ha sex med någon………med mig? sa jag chockat och kunde inte få in det.

-Ja! sa hon bara.



Med en gång tappade jag mitt goda humör och såg bara skräckscenarion framför mig. Den oskuldsfulla stämningen mellan oss var nu borta för evigt och jag var rädd på riktigt och ledsen!

-Prillan! Du måste gå och vi pratar aldrig mer om det här igen, någonsin! Adjö! sa jag sorgset.

-Men, nej! Du får inte! Lyssna på mig i alla fall! skrek hon.

-Nejnejnej! Det här är bara fel! Du får gå nu! Jag är ledsen, men det är det enda rätta!

-Men bara lyssna! Det är allt jag begär av dig! sa hon med tårarna rinnandes från ögonen.



Jag tystnade och hon tog det som ett tecken på att fortsätta.

-Jag känner dig bättre än någon man! Jag litar på dig mer än jag litar på min mamma! Du måste väl också lita på mig? nästan grät hon fram och såg vädjande på mig. Jag reagerade inte.

-Jag vill ha det här gjort och jag vill att det ska vara du! Vi är inte släkt och jag vet att det är stor skillnad i ålder, men det gör ju också så att vi inte kommer för nära varandra! Fattar du? Du är ju singel och vi sårar ingen! Jag får det här gjort och jag skulle inbilla mig att du kanske till och med skulle gilla det? När hade du en kvinna senast?



-Det har du inte med att göra, Prillan! röt jag.

-Förlåt! sa hon genast och jag lugnade mig en aning.

-Inser du inte själv hur jävla dumt det här är? Jag är ju trettio år äldre än dig! Även om det rent tekniskt skulle vara lagligt så är det här ju den mest korkade ide´ jag någonsin hört! Det kan inte ske!



Prillan tittade på mig. Hon skulle inte ge sig, det såg jag.

-Gå ner till din mamma! Allt kommer säkert lösa sig, men det här är fel sätt! Du kommer hitta någon bra man, eller kille, ja, du förstår! sa jag osäkert och pekade med hela armen mot dörren, för att visa henne att hon borde gå nu.

Prillan reste sig svagt och gick ut i hallen.

-Tvinga mig inte att gå! bad hon mig.

-Jag måste! Du kommer tacka mig i framtiden! sa jag, alltmer säker på att jag gjorde rätt. Hon tog ett par steg mot dörren och öppnade den.

-Tänk om jag skulle skrika så att alla hör mig! sa hon svagt. Det gav mig kalla kårar.

-Det…..Det skulle du aldrig göra! frågade jag osäkert, chockad av tanken. Prillan som var så snäll.



Hon stod tyst en stund och tittade ner.

-Nej! Det skulle jag aldrig göra! Men att jag ens kom att tänka på det, visar kanske hur mycket jag vill det här! Att jag vill det mer än något annat! Du får inte tvinga mig att gå! grät hon nu tyst. Jag drog igen dörren för att inte Asta i lägenheten mitt emot skulle höra eller se något dumt.

Prillan grep krampaktigt tag om mig och kramade mig hårt. Hennes tårar blötte ner min tröja och jag kunde inte annat än att hålla om hennes skakande kropp. Hur fan skulle jag klara mig ur det här? Hon fick väl hämta sig innan hon gick ner till sin mamma!



-Såå! Allt blir bra, ska du se! Hämta dig lite nu, så ska jag ta lite vatten till dig! sa jag och ledde henne till fåtöljen igen. Hon satte sig ner med ansiktet i händerna. Jag tog ett glas och fyllde det med vatten till henne och så fick hon det. Prillan drack det och var alldeles röd i ansiktet av gråt. Så kunde hon ju inte gå ner till sin mamma. Fan också!



-Känns det bättre nu? frågade jag och intalade mig själv att hon nu kommit på andra tankar och glömt det hela.

-Jag tänker inte ge mig! sa hon tyst och såg så bräcklig ut.

-Kära, söta, rara lilla Prillan! Du måste tänka på vad det är du säger! sa jag vädjande.

Men Prillan bara reste sig och så drog hon upp tröjan över huvudet och kastade den på golvet. Det tunna blonda håret blev rufsigare och jag tittade bort för att slippa se hennes bh.

-Ta på dig igen! beordrade jag, men nu fick jag bh´n kastad på mig. Jag stålsatte mig för att inte titta på henne.

-Prillan!

-Det är Pernilla nu! Inte Prillan! Du känner inte Pernilla! sa hon och jag tittade förvånat på henne. Hon stod där med naken överkropp och när jag såg henne, så var det som om hon förvandlats på någon sekund. Vart tog flickan vägen och vart kom kvinnan från?

Hon tog upp sin tröja och lade den omsorgsfullt över Jules Vernes bur, vilket fick mig att ytterligare tappa min handlingsförmåga. Hennes bröst var inte en skolflickas! De var en kvinnas bröst, med hårda bröstvårtor och helt underbara former. Jag kunde knappt andas!



-Nej! sa jag bara.

-Jo! Titta på mig! Erkänn att du vill ha mig!

-Nej! sa jag igen. Säker på att det var sant. Hon gick då fram till mig och satte sin hand rakt över mitt skrev. Först nu insåg jag att jag var alldeles hård. Jag flämtade till och tog ett steg bakåt, bort från henne.

-Vi måste!

-Neeej! försökte jag, men hon gick mot mig och omfamnade mig hårt, hårt! Jag kom inte loss och snart stod vi i vardagsrummet. Där släppte hon mig och jag backade genast bort från henne och såg på henne för att se hur hon verkade. Var hon kanske sjuk, eller skulle jag behöva ringa hennes mamma? Men inte ville jag väl att någon skulle hitta oss så här?



-Prillan! Snälla!

-Pernilla!

-Vad du vill, men snälla ta på dig igen och försök förstå att det här är galet! vädjade jag långsamt till henne, men hon tittade bara ner på sina bröst istället.

-Gillar du mig inte?

-Joo, det är ju det jag gör! Jag vill ju inte göra det här mot dig! Det är inte rätt, fattar du inte det?

-Men om jag säger att det är det rätta för mig, då? Att det är det jag vill och att jag kommer se tillbaka på det här med stolthet och glädje?

-Men det kommer du inte! Du kommer bara skämmas över att du gav dig till en gammal gubbe, som inte kunde låta bli att göra något perverst och äckligt med en så pass ung flicka! Jag skulle aldrig utnyttja dig eller någon annan på det här sättet!

-Varför har du stånd, då?

-Det är inte så enkelt! Naturen har väl sina saker för sig, men du kan väl hålla med om att man måste lägga band på sig som en civiliserad varelse! Man kan inte bara ge sig hän åt allt man vill!

-Så du erkänner att du vill ha mig?

-Nej! NEJ! sa jag nästan ursinnig av panik.



Prillan tittade på mig och verkade inse att hon inte kom någonstans. Då knäppte hon upp gylfen i byxorna och sparkade av sig de bägge röda skorna.

-Nejnejnej! sa jag direkt, men hon drog ner byxorna och så fort de var nere, drog hon ner sina tunna, vita trosor och klev ur dem. Jag tittade på nytt bort från henne och svor högt.

-För helvete, Prillan! Sluta nu! Det här är varken roligt eller smart! Det är farligt! Du vet inte vilka problem du kan utlösa!

-Nej! Säg mig! Vad kan jag orsaka för problem? sa hon trotsigt. Jag slängde ett snabbt öga mot henne och han bara se hennes nakna kropp i en sekund, men det var tillräckligt för att jag skulle se att hon hade en tunn, mjuk triangel med hår mellan benen. Kuken blev inte mindre hård nu!



-Öhh, jag kan få fängelse och hamna i tidningen och din mamma kan anmäla mig och, ja, en jävla massa till!

-Nej! Inget kan hända dig, eftersom jag vill det här! Inte ens min mamma kan anmäla det! Jag är vuxen och får göra vad jag vill och nu vill jag ha dig! Skvaller är väl det enda som hade kunnat förekomma, men det är ju bara om det kommer ut och jag kan ju lova att jag har alla skäl för att låta bli att berätta!

-Men om du ångrar dig?



Hon böjde sig ner och tog sin mobiltelefon och jag fick nästan panik. Skulle hon ringa någon nu? Men hon började istället knappa på den och efter en minut plingade det till min egen telefon som låg på en bänk intill köket. Med blicken bortvänd från den unga nakna kvinnan, gick jag dit och tog min telefon. Prillan hade skickat ett SMS, där hon snabbt och felstavat hade skrivit att hon ville ha mig och att inget kunde få henne att ångra sig!



-Det här betyder ingenting! sa jag.

-Kanske inte det, men om det skulle bli något jidder av det, så har du i alla fall det som talar till din fördel! Vill du ha en nakenbild också?

-Nej, för helvete! Sluta nu! sa jag och tittade på henne. Hon såg hur jag fastnade med blicken på hennes kropp och tryckte ut brösten mot mig.

-En gång och sen låter jag dig vara!

-Nej! Jag vill ha tillbaka den unga, goa och oskuldsfulla flickan jag kände!

-Hur du än gör, kan hon inte komma tillbaka, men du kan hjälpa henne med hennes kanske sista önskemål!



Nu gick jag bort och satte mig i soffan och visste inte vad jag skulle ta mig till! Hur skulle jag lösa det här?

-Vill du vara så snäll och ta på dig och gå hem! försökte jag igen, men hon bara skakade på huvudet och gick bort till mig.

-Kom igen! Lev livet! Ta för dig! Jag vill ju det? Du har ju inte gjort något fel! Du har ju alltid varit min vän och hjälpt mig! Utan dig hade jag aldrig blivit så stark som jag är, utan låtit min mamma dra ner mig i sina depressioner! Snälla? Älska med mig!



Egentligen hade jag ingen beslutsångest alls, för jag var helt säker på att det här inte fick ske, men min långa paus, då tankarna for genom huvudet, måste hon tolkat som om jag ändå funderade på det.

-Jag ser att du ändå vill! Din kropp avslöjar dig! Du vet att jag litar på dig!

-Varför? Varför är du tvungen till det här?

-Jag har ingen annan jag litar på lika mycket som dig och jag bryr mig inte om åldern! Vi är båda vuxna, men jag kan inte tvinga dig och det vill jag heller inte, men jag kan ju be dig! Kan du bara lägga ditt samvete bakom dig, så kommer det bli så jävla bra!



Men hur skulle jag kunna lägga samvetet bakom mig? Hur skulle jag kunna göra det hon bad mig om? Det gick emot allt jag lärt mig och jag kan svära på att jag aldrig hade sett Prillan som en sexuell varelse! Det var till och med svårt nu, trots att hon var helt naken inför mig. Jag reste mg och ställde mig vid fåtöljen och tänkte.

Hon gick fram till mig och kramade mig lätt, innan hon lät sin högerhand söka upp bulan i mina byxor. Jag förbannade mitt stånd och mina drifter som nu sakta och obett började göra sig hörda. Vad skulle jag kunna säga till henne som fick henne att sluta? Hade jag inte sagt allt redan?



-Det blir bra! Jag lovar! sa hon tyst och smekte mig utanpå byxorna. Mina knän vek sig och jag nästan föll baklänges ner i fåtöljen. Prillan fortsatte smeka mig och jag blundade hårt igen, men hon bara fortsatte och hade snart även öppnat upp mina byxor.

-Nejnej! sa jag när hon började röra vid mina kalsonger för att få fram min lem. Men hon gav sig inte, utan fann gylfen i mina boxerkalsonger och nästan slet ut mitt stånd. Hon klämde undersökande på kuken och stirrade hänfört på den.



-Jag kan inte vänta! sa hon och började sakta runka mig. Beslutsångesten slet mig i tusen bitar. Min kuk ville detta så gärna, men all logik i världen ville bara kasta ut henne innan katastrofen var ett fullbordat faktum!

Jag vill smaka på dig! sa hon och väntade inte på ett svar, utan böjde sig fram och började sakta slicka min stake från roten och upp till ollonet som fortfarande var dolt av förhuden. Hon drog rent instinktivt ner den och gapade om ollonet……..och så böjde hon sig framåt och ollonet försvann in i hennes lilla varma mun.



-Åhhhh, guuuuuud! stönade jag i panik. Hon gjorde det verkligen! Hon sög sakta och orutinerat av mig, men skönt var det, det gick ju inte att förneka! Mina andetag kom stötvis och jag höll mig så stilla som jag kunde medan hon sög min kuk. Prillan! Min lilla Prilla! Den blonda lilla flickan i trapphuset, som nu så onödigt blivit vuxen utan att jag märkt det.

Hennes läppar sträcktes runt kuken och det blonda håret hängde nu ner och kittlade min mage varje gång hon tog mig så långt in i munnen hon mäktade med. Uppgiven och kåt, försökte jag nu bara slappna av och låta det hela ske. Jag behövde ju ändå inte vara den aktiva av oss.



Så lyfte hon leende på huvudet och såg tacksamt på mig.

-Hur känner du dig?

-Rent åt helvete! sa jag, men jag kunde se att hon inte trodde på det till fullo. Hon reste sig upp och lade sig på rygg i soffan nu. Hon lät benen säras och lade det ena på soffans ryggstöd och det andra ut på soffbordet så att jag nu kunde se hennes rosa läppar ligga tätt hopslingrade mitt i den tunna busken med hår.



-Kom och kyss mig! Gör mig redo! viskade hon upphetsat. Hela hennes kropp talade tydligt om att hon ville detta. Jag reste mig otympligt och gick bort till henne. Jag tittade ner på den unga kvinnans skälvande kropp och satte mig ner på knä på golvet. Nu såg jag desto tydligare hur våt hon var och hur hennes kön på alla sätt ville att jag skulle penetrera det.

Jag svalde och lutade mig fram mot henne och hann bara kyssa hennes fitta, innan jag ryckte till och torkade mig om munnen.

-Vad är det? sa hon oroat.

-Förlåt! Jag kan inte! Det är så svårt! stönade jag fram.

Prillan lade sin hand mellan benen och började istället smeka sig. Jag såg på nära håll nu hur hennes läppar gled mjukt under hennes fingertoppar och hur hon ofta smekte sin klitta särskilt mycket. Hennes stönanden blev allt högre och det var uppenbart att hon hade det skönt på riktigt!

Ett par fingrar gled in mellan läpparna och så sjönk ett av dem in i hennes slida. Jag höll andan, när jag såg hur det jobbade inuti hennes hål. Min kuk var så hård att det gjorde ont nu!



-Kom in i mig nu! Du kommer inte ångra dig! stönade hon och jag lutade mig fram över henne och höll om min kuk för att kunna styra den mot hennes våta hål, men jag kunde inte. Jag satte mig ner i soffan och pustade hårt.

Men Prillan var inte den som gav sig, utan hon for upp, tryckte mig bakåt och grenslade mig och styrde snabbt in kuken på rätt ställe. Plötsligt kände jag hennes kroppsvikt mot kuken och hur den böjde sig en aning och sedan plötsligt försvann upp i Prillans kropp.



-AAAAHHHHHHHH! skrek hon gällt till och stannade sedan upp och hämtade andan. Jag såg chockat på henne, men kände samtidigt hur min kuk spändes och ryckte i det trånga hålet. Prillan började snart röra på sig och gled sakta uppåt och sedan nedåt igen. Gång på gång, tills hela kuken var våt och hon kunde glida nästan bekymmersfritt på den.

Hennes mun var öppen och hon flämtade hela tiden upphetsat, medan jag mest flåsade och såg på hennes späda kropp som var så skön. Det tog väl ett par minuter innan hon började rida mig på allvar och det var det skönaste jag någonsin varit med om, möjligen med undantag för den gång då jag själv mist min oskuld till en kvinna.



Hennes ritt ökande i hastighet och hon roterade med underlivet runt min kuk och verkade inte kunna få nog! Jag började motvilligt möta upp hennes rörelser och snart var vi igång och när hon slutligen välte över på rygg, så var jag över henne och stötte mig hårt upp i Prillans mus, så att de unga brösten studsade vilt på hennes bröstkorg.

Logik och sunt förnuft var låååångt borta och jag bara knullade! Nu var jag en urmänniska som tillfredsställde sina av naturen påtvingade behov. Kuken slog upp i fittan och hennes kropp var lösningen på alla mina problem just nu! Hon var allt jag behövde!



Våra stön och flämtningar och ljudet av våt fitta, ekade i rummet och jag höll kanske ut i fem minuter, eller trettio, jag har ingen aning, innan jag kom! Jag drog precis ut kuken och lät all min sperma forsa ur den rakt över hennes mage. Prillan började smeka sin fitta med hela handen och tryckte även ner vit seg sperma med handen och gnuggade hårt in den i det alldeles våta könshåret. Jag runkade snabbt och hon smekte samtidigt sig så att hon också kom!

Vi var båda alldeles betagna och kunde inte ens prata när vi var färdiga. Jag släppte min kuk och Prillan lade sig bredbent och så låg vi med armar och ben på alla håll en bra stund, innan Prillan hämtade sig.



-Kom inte och säg att det inte var bra!

-Ååååhhh! suckade jag bara.

-Tack så hemskt mycket! Jag tackar dig av hela mitt hjärta och du får aldrig ångra det här, för du har gjort mig till världens lyckligaste idag! Nu kan inget stå i min väg! sa hon rörd till tårar och jag försökte verkligen finna ett sätt att själv uppskatta det här! Inte bara rent sexuellt, utan också som ett band mellan oss! Hon hade på något sätt blivit kvinna nu på mer än ett sätt och jag var tvungen att låta det ske!



Att ingen i hela världen skulle kunna förstå oss, visste vi och vi talade heller aldrig om det här för någon, men hon hade haft rätt! Det hade blivit bra och inte ens när hon några år senare hade hittat en man och nu var gravid, kunde jag inte känna något annat än glädje för hennes och deras skull.

Jag vet att jag gjorde vad jag kunde för att göra det rätta, men med facit i hand så är jag inte säker på hur jag skulle gjort om jag ställts inför samma val igen. Vi hade kanske båda rätt, men hon vann!