Sara Loft går under utan

Sara Loft går under ytan!













-Kapten! Vi har något på sonar! Jag . . . Jag vet inte vad det är!

-Visa mig! sa kaptenen och lade båda händerna på den unga sonaroperatörens axlar och tittade på hans skärmar.

-Det är stort! Och rör sig fort! Det kan ju inte vara ett fartyg, det är alldeles för stort för det! Jag vet inte! Oljeborrplattformar kan ju knappt röra sig och inte i den hastigheten! Och signalen verkar nästan tyda på att det är något viskost, eller vad det heter?

-Motorljud? frågade kapten Jönsson och var lika oförstående som sin unga besättningsman, som var erkänt skicklig.

-Massor av ljud av strömmande vatten och något annat i bakgrunden, men inga motorljud som jag kan identifiera!

-Vi skulle behöva en aktiv sonar för att få bättre detaljer om storlek, hastighet och avstånd! Kör biologiskt! Femman!



Det var första gången sergeant Hult körde en biologisk sonar i skarpt läge och han darrade lite på handen när han knappade in kommandot. En kraftig sändare skickade genast ut en ljudpuls som var designad att låta som ett kraftigt valljud. Ljudet skulle bara spelas upp denna enda gång för att inte riskera att denna högst hemliga teknik skulle kunna avslöja dem.

I ljudbiblioteket fanns det ungefär etthundra olika ljud som kunde tänkas finnas i olika delar av havet och samtliga var av engångstypen. Så fort de var vid ytan skulle en signal skickas så att just femman skulle raderas från alla de övriga monterade systemen på systerubåtarna.



Valbrölet for fram genom vattnet och studsade mot det gigantiska skrovet och återvände till den alldeles tysta och stillaliggande svenska ubåten, där informationen fångades upp av känsliga mikrofoner runt skrovet och omvandlades i datorerna till en betydligt klarare bild av vad det var som färdades i vattnet.



-Herregud! sa sergeanten och stirrade misstroget på skärmen. Kaptenen som också var väl insatt i det tekniska trodde knappt sina ögon han heller.

-Ett föremål i undervattensläge! 600 meter långt och det färdas i nästan trettio knop! Vad i helvete är det för någonting?

-Kapten! Jag hör en elektrisk motor öppnas och . . . . . och . . . . . TORPED! TORPED! TORPED! skrek sergeanten och slog på knappen till ”Klart skepp”.



Ombord reagerade alla som de lärt sig och stängde de luckor som inte redan var stängda, begav sig till sina stridspositioner och armerade de torpeder som redan var laddade i de främre tuberna. I övrigt rörde sig inte HMS Skåne, då det skulle röja henne.



-Kapten! Ingen vanlig torped! Superkavitation! Rakt i vår bäring! Hastighet . . . . . hastighet . . . . FUCK!

De hann inte tänka eller säga så värst mycket mer, innan den supersnabba torpeden hade överbryggat det relativt korta avståndet och detonerade tio meter från den spionerande svenska ubåten som brast som ett ägg och gjorde lidandet kort med alla män och kvinnor ombord.



Martina låg på mage och styrde en liten robot som Yoda konstruerat. Den var stor som en skokartong och den var väldigt diskret av sig, där den tog sig fram på sex ben gjorda av titan med känselsensorer i de knoppliknande fötterna. Bilden på hennes monitor var klar och hon såg allt från robotens synvinkel. Hon var nästan framme nu!

På en hög av kuddar som Jagger hade stulit från olika ställen, låg den stora men fortfarande unga jaguaren och sov lugnt. Roboten var bara två meter ifrån nu och hon var nästan framme. En halv meter till, sen kunde hon sikta in sig! Roboten stannade och hon slog om en knapp och fick själva roboten att rikta in sig med millimeterprecision, samtidigt som bilden zoomade in Jaggers huvud.



Han sov lugnt med stängda ögon och verkade helt avslappnad. Martina siktade in sig på Jaggers öra och tryckte sedan spänt på en annan knapp. En stråle med iskallt vatten sköt ut och flög rakt in i Jaggers öra, vilket fick honom att ilsket ryta till och hoppa högt upp i luften av förvåning.

Martina skrattade högt på Yodas rum och såg roat på hur jaguaren hoppade och försökte få ut vattnet från örat med framtassen. Så stannade han upp och såg sig hotfullt om efter den som gjort detta mot honom, men såg ingen. Han fnös ilsket och gick därifrån medan han spanade.



-Det där var väl inte så snällt gjort! sa grevinnan Sara Loft, som hade smugit in i rummet utan att Martina märkt något.

-Shit! Det var ju han som började! sa Martina snabbt och hörde själv hur dumt det lät.

-Du kommer ju aldrig bli kompis med honom på det viset!

-Jag har ju försökt allt och jag har ju berättat vad han gör med mig! Tror du mig inte?

-Kom igen, Martina! Det är ju bara en jaguar, ingen personlig nemesis! Det är ju inte precis som Christine!

-Henne lyckades du i alla fall resonera med någon gång! För att inte tala om att knulla med!

-Det där var lågt, Martina! sa Sara och gick därifrån.

-Förl . . . . .

Men det var för sent. Martina förbannade sig och reste sig upp. Det var lika bra att ta det med en gång, så hon följde efter Sara i en lätt jogg.

-Förlåt, Sara! Jag menade inte att . . . . .

-Jag vill inte höra mer om Christine! Hon har gjort mig ledsen och besviken så många gånger!



Martina var tyst och tittade på sin långa och storbystade chef och kollega. Hon hade en snickaroverall på sig idag, vilket hon gärna hade när hon skapade. Idag hade hon drejat krukor, vilket var lite annorlunda. Annars var det ofta något mer maskulint som att jobba i trä eller sten. Overallen var säckig men spände om tuttarna som inte doldes av något annat än det slitna denimtyget.

-Var du kär i henne? frågade Martina för första gången. Sara stannade och tittade på sin ljust brunhyade vän. Martina hade ljusblå shorts och en alldeles för stor t-shirt på sig, vilket fick henne att se fruktansvärt söt ut, men det ville inte Sara visa just nu. Det här var för allvarligt.



-Åh, Martina! Jag vet inte! Jag tror inte det, men visst fanns det något speciellt med henne! Annars hade vi aldrig råkat på varandra så många gånger! Jag förstår faktiskt inte hur man kan tycka så mycket om någon och ändå avsky samma person något senare!

-Hon kan inte vara riktigt frisk, det förstår du va?

-Det kanske hon inte är, men det känns som om hon ändå vill ha min hjälp! Att jag ändå kan hjälpa henne, trots allt hon gjort mot mig!

-Och oss andra, då? sa Martina och syftade på allt Christine hade utsatt både henne och Yoda för.

-Jag vet! Jag vet! Däremot vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till henne om hon nu skulle komma tillbaka någon gång i framtiden! Kanske hon kommer att ha ändrats!

-Visst! . . . . . Visst! sa Martina tveksamt.



Sara vände sig om och gick därifrån, medan Martina antog att allt var bra och att hennes ursäkt var godtagen. Nåja, det skulle väl lösa sig!



Martina beslöt sig för att byta om och ta ett varv på den kombinerade terräng och skjutbanan, för att få något annat att tänka på. Sagt och gjort, så kämpade hon sedan i två timmar med att klättra, hoppa, krypa och smyga sig genom banan som Yoda och Sara hade konstruerat med alla möjliga hinder som kunde dyka upp lite varstans och måltavlor som dök upp på än mer oväntade ställen.

Hennes bägge SigSauer gick varma och hon lämnade ett spår av tomma magasin bakom sig, medan hon nöjt såg träffarna ta där hon ville. Hon började faktiskt närma sig Saras kompetens nu och det kändes helt otroligt!

När hon var klar dröp hon av svett och hon tittade ner på sin slitna och smutsiga kamouflagedräkt. Inne i omklädningsrummet, tog hon av sig dräkten och underkläderna. Kängorna sparkade hon undan och vapnen lade hon i ett skåp intill. Så tog hon bort gummibandet ur det krulliga håret och rufsade till det, innan hon gick in i det härligt varma vattnet som strålade över hennes vältränade och graciösa kropp.

Hon började med att tvätta håret och kunde tydligt känna det tjocka skummet rinna ner över axlarna och sedan ner över hennes bröst. Hon passade på att tvätta tuttarna med lätta rörelser och upplevde att de styva bröstvårtorna var extra känsliga idag.



Kroppen i övrigt var lite öm och blåslagen efter träningen, så hon tvålade in sig extra länge och lät det heta vattnet rinna över den sexiga kroppen, medan hon bara njöt. Men det var inte bara brösten som var extra känsliga. När fingrarna gled in mellan hennes ben, för att tvätta bort svett som samlats där, pirrade det i hennes mus.

Nåja, hon ville ju ändå ha något annat att tänka på, så hon kämpade inte emot, utan lät fingrarna glida längs den rakade springan flera gånger, medan hon höll sig i marmorkanten i duschen. Fittan svarade med en gång och hon blev darrig i knäna. Då satte hon sig på den lilla avsatsen som var inbyggd i väggen också den av marmor och särade brett på sina ben.



Martina Kretsch, som tidigare varit tysk polis och astronautaspirant, lät nu alla bekymmer fara och med duschmunstycket lät hon nu det varma vattnet stråla rakt på hennes klitta, medan hon lekte med fingertopparna precis i fittmynningen. Gud, så kåt hon var!

-Åhhhhh! Mmmmmmmm! Åhhh, jaaaaaaaaaa! stönade hon och tillät extasen och ilningarna sprida sig ut i varje liten kroppsdel. Men efter en stunds njutning, släppte hon duschmunstycket i golvet och började istället smeka sin hårda klitoris med fingrarna. Hon grimaserade och höll andan när den intensiva orgasmen kom och tog henne långt därifrån.

Benen sträcktes ut och fötterna skakade. Hon flåsade genom sammanbitna tänder och gnydde som en liten flicka när fittan brann och drog ihop sig, gång på gång på gång!



När det var över, satt hon en stund med benen isär och fittan blottad. Hon orkade inte röra sig!

Men hon skymtade något i dörröppningen till duscharna. Vad var det? Var det . . . . . . .en randig svans hon nyss sett?

Snabbt kom hon på fötter och sprang fram till dörröppningen. En snabb blick avslöjade vad som hänt. Hennes kläder var borta. Både de gamla och de nya. Satan! Jagger hade tagit dem! Jävla kattfan!



Samtidigt hörde så Martina ett tungt helikopterljud rakt ovanför och det var uppenbart att det var en stor helikopter som gick ner för landning! Helvete! Var det en överraskningsattack? Hon visste inte, men de hade råkat ut för tillräckligt mycket för att hon skulle kunna strunta i det. Hon sprang fram till skåpet och tog de båda pistolerna. De var redan laddade, men hon gjorde mantelrörelse och sprang sedan ut genom ytterdörren mot det höga ljudet.



Där ute yrde det gräs och grus från rotorbladen och Martina sprang fram till en låg mur, där hon kunde få en bra skottvinkel och ett hyfsat skydd. Nu gällde det att se om det var en attack eller något mer oskyldigt, men det verkade inte så!



Så fort helikoptern tagit mark, öppnades en dörr och tre svartklädda soldater hoppade ut med automatkarbiner. Martina tänkte inte be om legitimation, utan sköt snabbt två skott mot dem var. Samtliga män föll till marken, medan Martina naken sprang framåt och riktade pistolerna mot helikoptern.

Men då slets plötsligt hennes pistoler ur hennes händer och nu var hon plötsligt mycket medveten om att hon stod femton meter från en stor transporthelikopter utan annat än två hårda bröstvårtor och en liten tuss av svart fitthår på venusberget. de skjutna männen rörde på sig och hon insåg genast att hon träffat dem rakt i bröstkorgen, där de så klart hade skydd mot finkalibrig eld.



Det gick ju inte att höra något så länge helikoptern väsnades, men hon såg Sara, som vinkade åt henne med en av sina pistoler. Hon hade skickligt skjutit pistolerna ur Martinas händer! Martina förstod också genast att allt var som det skulle.

De tre soldaterna stirrade misstroget på Martina och hon skylde sig med en gång och lät sina trasiga pistoler ligga. Sedan sprang hon bort till Sara och ställde sig bakom henne.



Nu stannade rotorbladen och en kvinnlig officer dök upp, klädd i en strikt uniform och bärandes på en portfölj.



-Välkommen! Ber om ursäkt att min ivrige kollega här sköt lite grann på dina pojkar, men ni kunde väl sagt att ni skulle komma på fika! sa Sara lugnt som om inget hänt.

-Mrhmmm! morrade kvinnan, men fortsatte sedan. Jag har ett ärende av yttersta vikt som jag vill dryfta med er! sa hon bestämt, när hon hämtat sig.

-Vi går in! sa Sara och vände sig om. Martina följde med på trippande fötter och försökte inte blotta mer än hon redan gjort för de chockade soldaterna. Väl inne, sprang hon till sitt rum och tog snabbt på sig nya kläder, för att sedan bege sig ner igen.



De hade satt sig i Saras arbetsrum, där det stod et massivt skrivbord i ek, gjort av ett av Sveriges förnämsta örlogsskepp, Snorkigheten. Det såg lite märkligt ut med en hög officer som nästan satt i givakt på ena sidan och Sara som satt med fötterna på bordet och tuttarna nästan halvvägs ute från snickarbyxorna.

-Jag har fått besked om att ni brukar kunna hjälpa till vid speciella tillfällen!

-Kan väl hända! sa Sara och tittade på sina naglar, som hade fullt med lera under sig.

-Nåja! Då har jag . . . . . . .



Just då kom både Martina och en ännu taffligare klädd Yoda in i rummet.

-Vilka är ni?

-Kvinnan som själv tog ner dina pojkar innan jag stoppade henne, är Martina och den smala och uselt klädda mannen, är min IT-expert, Yoda! Båda kan höra allt du har att säga.

-Vadå uselt klädd? sa Yoda buttert och tittade ner på sina alldeles för stora bermudashorts och dödskalleprydda flip-flops. Den magra överkroppen var bar, men han höll en apparat i handen.

Officeren tittade skeptiskt på speciellt Yoda. Han svarade med att lyfta apparaten mot henne och trycka på en knapp, så att en röd lampa lyste blinkande i några sekunder.

-Vad är det där? frågade officeren snabbt.



-Tja! Du har ju inte presenterat dig, så jag bara scannade dig och fick fram att du heter Solveigh Ståhl och att du jobbar vid försvarsmakten i hemlig tjänst. Du är fyrtiotre år och har rätt fina tuttar för att vara tvåbarnsmamma! sa han flinande.

Kommendör Ståhl gapade och när Yoda visade henne displayen, så såg hon klart och tydligt hur hennes kropp var helt synlig utan kläder, även om avtrycken av resår och tuttarna låg hoppressade av bh´n.

-Måste ju bara kolla så du inte har några vapen på dig, eller hur?

-Hur? . . . .Hur? stammade den förvånade kvinnan.

-Åh, det är enkelt! En algoritm tillsammans med mikrovågor som reflekteras av hudens speciella sammansättning och sedan implementerar hudfärger som matchar prover som apparaten tar på olika ställen som är bara, till exempel dina händer och hals. Ansiktet bruka dvara olämpligt på grund av smink och . . . . . . .



-Det räcker där, Yoda! sa Sara och log mot kommendören.

-Radera det där! Det är en order!

Sara nickade och Yoda tryckte lite på manicken och lade den åt sidan.



Kvinnan fick hämta sig och tog djupa andetag.

-Nåväl! . . . . . Vi har en känslig situation rörande vårt ubåtsvapen! Vi saknar en av våra ubåtar sedan två veckor tillbaka!

-Tänk efter nu! Vart lade ni den sist? sa Yoda fundersamt. Officeren blev genast vit i ansiktet och Sara var nu tvungen att agera.

Yoda! Gå till ditt rum!



-Vad är det för jävla Villa Villekulla jag hamnat i? stönade Kommendör Ståhl och skakade på huvudet. Men sedan gick resten av samtalet bättre och Sara och Martina lyssnade på det som hänt och det åtgärder som vidtagits. Det fanns ett par teorier om vad som kunde hänt ubåten, men de flesta var väldigt osannolika.

Kommendören hade fått erkänna var ubåten hade opererat och det gjorde det inte lättare att det var på den ryska flottans hemmaplan. Troligen var ubåten förlorad och alla ombord borta, men de ville gärna undersöka alla alternativ om än bara för att få reda på varför ubåten försvunnit.



-Ja, du! Jag tror mig nästan ha tagit mig vatten över huvudet här! sa Sara och Martina fick hålla tillbaka ett skratt eftersom det rörde så fruktansvärda saker.

-Vill ni kolla på det?

-Ja! Men jag vet ärligt talat inte vad vi kan göra som ni inte redan gjort! erkände Sara och drog lite i axelbandet så att det ena bröstet hamnade lite mer på sin plats igen.



När kommendör Ståhl var färdig, gick hon tillbaka till helikoptern med sammanbiten min, medan de tre soldaterna stod och kollade varandras västar och häpnade över att Martina lyckats träffa dem alla tre så pass bra och dessutom så snabbt. Det slog till och med att hon hade varit spritt språngande naken!



Sara och Martina satt och pratade en stund, innan de begav sig upp till Yoda. Han hade kanske också ideér om hur man skulle kunna gå till väga. Sara öppnade Yodas dörr och möttes av ett ytterst naturtroget hologram av kommendör Ståhl som så att säga gjort lättnad i klädsel och just var i färd med att penetrera sin fitta med en grov batong. Yoda själv ryckte till och försökte dölja det faktum att han satt och runkade till det hela.

-Hallå! Lite privatliv, tack! skrek han. Martina titta bort från åsynen.

-Är det det här du använder mina pengar till? Du kunde för jösse namn ha gjort lite efterforskningar under tiden! sa Sara skarpt till honom.

-Vadå? Det var inte helt lätt att tota ihop det här? sa han till dörren som nu stängdes.

-Vad ska jag ta mig till med honom? suckade Sara och skakade uppgivet på huvudet.

-Du, Sara! Jag har ett klagomål på Jagger nu igen! sa Martina, som plötsligt kommit ihåg att katten tagit hennes kläder.

-Ni är tokiga allihop! sa Sara bara och gick därifrån.



Nästa ledtråd kom inom tolv timmar och handlade om att Ryssland också blivit av med en ubåt. Detta förnekades så klart av militären, men allt mer fakta dök upp och snart stod det klart att en atomubåt med 218 man saknades i det område, man misstänkte att den svenska ubåten också hade opererat i. Detta visste dock inte ryssarna något om, eftersom de då hade anklagat Sverige, eller åtminstone väst, för att ha kolliderat med deras fartyg.

Kursk var fortfarande en het potatis i ubåtsbranschen.



Att två ubåtar skulle saknas samtidigt i samma område, var väldigt osannolikt om de inte kolliderat med varandra, men rysk radiokommunikation gjorde gällande att den ryska ubåten fortfarande sände efter det att den svenska försvunnit, så det borde inte ha varit en kollision, bedömde man från svensk sida.

Nu började det bli storpolitik av det hela och inte bara en svensk tragedi. Hittills hade svenska eftersökningar skett i det tysta, men nu kunde de passa på att erbjuda sin hjälp att leta efter den ryska ubåten och samtidigt söka efter HMS Skåne. Ett fartyg låg redan redo i Norge, dit det hade skickats för den händelse att det skulle behövas.

Sara kontaktades av kommendör Ståhl och erbjöds plats ombord som tekniker. Sara krävde att hennes bägge medarbetare skulle följa med, men kommendören förklarade att det hade varit en ren tur att en tekniker blivit sjuk och hade måst ersättas.

Ryssarna hade stenkoll på besättningen och att lägga till ytterligare två vore att utmana ödet, speciellt eftersom de redan var misstänksamma över det svenska fartygets position så pass nära. Man ville ju inte att de skulle ana ugglor i mossen.



Att Yoda stannade hemma var inga större problem, han hade ju löst många problem på distans och här hade han ju tillgång till sina datorer och maskiner, men hon hade definitivt velat ha med Martina.

Martina själv var själv besviken och föreslog att hon minsann kunde se till att ytterligare någon besättningsman råkade illa ut, men det var väl ingen ide´ att konstra. Saras insats ombord skulle kanske ändå inte ge någonting överhuvudtaget.



Sara packade så lätt hon kunde och blev hämtad med en helikopter som tog henne till fartyget i Norge. Martina blev inte särskilt glad över att Sara dessutom bad henne ta hand om sin ögonsten, Jagger, men lovade att hon inte skulle stoppa råttgift i hans mat i alla fall! Yoda satte genast igång med att forska i vad som skulle kunna vara till nytta där uppe i det iskalla havet.

Ubåtsräddningsfartyget hade redan lagt ut och eftersom helikoptern var för stor för dess landningsplattform, så fick Sara vinschas ner till det krängande däcket. Själv hade hon lika gärna kunnat fira ner sig, men de hade regler, samt att ingen skulle ju känna till Saras egentliga uppdrag-alltså vinschades hon ner!



Hon togs emot av ett par unga starka män, som snabbt hjälpte henne och hennes bagage ner under däck, där de stuvade in det i en hytt, innan de presenterade sig ordentligt. Hon fick bo med den andra teknikern som dock inte var där just då och hon gjorde sig snabbt hemmastadd, innan kaptenen på fartyget kom ner och hälsade på henne.



-Så du är vår nya gäst? Jag säger inte tekniker, för det är du väl inte? sa han rutinerat.

-Helt rätt, kapten! Som du ändå misstänker så är jag här för att ta reda på vad som kan ha hänt med vår egen farkost! Ni får köra lite extra med er egen tekniker denna gången! Däremot hjälper jag gärna till med saker ombord om jag inte har annat för mig!

-Tack! Har ni ätit? Det serveras en underbart god köttgryta i matsalen!

Det hade inte Sara, så hon följde med kaptenen och intog en underbart god måltid. Tack och lov påverkade inte sjögången henne alls, vilket inte var fallet med alla ombord!



Två händelselösa dagar senare kom de till målområdet och möttes genast upp av ryska fartyg som grundligt synade det svenska ubåtsräddningsfartyget och ständigt såg till att hålla sig inom synhåll. Allt verkade som det skulle och det var tydligt att ryssarna denna gången var mer öppna och tog emot hjälp, vilket de fått mycket kritik för när Kursk saknades.

De körde fram och tillbaka och släpade avancerade sonarer av olika typ bakom sig. De hade inte fått tillstånd att använda sig av de undervattensdrönare som de hade med sig dock. Det gav inget resultat av värde. Det enda de hittade var gamla vrak av fartyg som sänkts av tyska ubåtar under andra världskriget, när Amerika sände vapen och förnödenheter till Ryssland. Något de inte ville bli påminda om.



Den riktiga teknikern var en stor kille som hette Jörgen. Han var halt och var väldigt svår att lita på. Sara kunde direkt säga att han måste vara lite av en mytoman, men beslöt sig för att inte sätta honom på plats. Vad som däremot var värre, var att han när han lagt sig och trodde att Sara sov i sängen ovanför honom, började runka.

Sara hade ju tjänstgjort med soldater och vant sig vid att bo tätt inpå andra människor och hon var verkligen tålig, men att behöva ligga och lyssna till Jörgens flåsande och de våta ploppande ljudet av hans förhud som gled över ollonet och sedan hur han dämpat stönade när han sprutade i sin ena strumpa, gjorde henne smått irriterad.

Den fjärde natten tyckte hon att det räckte, så hon hoppade lätt ner på golvet, helt naken så när som på ett par stringtrosor. Jörgen ryckte till och försökte dra täcket över sin lilla stump till penis. Saras tuttar slutade gunga och hon tittade på honom.



-Hördu, Jörgen! Jag som tyckte lite synd om dig som får vara ute på havet så länge! Men om du tycker bättre om att göra det själv, så ok! Jag lägger mig och sover igen! Väck mig inte för då kommer du dyrt att ångra det! sa hon och klättrade upp i ovanslafen igen. Jörgen tittade på den underbara kroppen, brösten som sträcktes ut, de hårda bröstvårtorna, trosorna som mjuka kupade hennes fitta och de långa vältränade benen! Och så var hon borta ur synfältet och han var inte riktigt säker på om det varit en dröm eller ej, men han vågade inget annat än att dra upp täcket till hakan och göra allt han kunde för att få bort bilden från näthinnan som nu fick hans lilla kuk att plågsamt stå och kräva än mer uppmärksamhet. Han sov inte bra den natten, det gjorde däremot Sara!



Tidigt på morgonen den femte dagen, gick Sara ut på däck för att titta på det stålgråa havet med den bistra vinden blåsande i ansiktet. Allt såg ut som vanligt, fast ändå inte?

Några hundra meter bort såg hon massor av småfisk som hoppade vid ytan. Det var inte så vanligt på dessa breddgrader att fisk betedde sig på det viset. Hon gick direkt till bryggan i stället för till frukosten.

-Kapten! Vad har vi i vattnet på babord sida?

Han tittade förvånat på sina skärmar.

-Inget! Hurså?

-Det finns något under ytan, ca tre-fyra hundra meter ut! Går det inte att se med sonar?

-Tja, de vi använder nu går j u bara på djupet, men jag ska slå på an annan här som går ut i sidled som vi använder när det är is! sa han och aktiverade en annan panel och gjorde de nödvändiga inställningarna.

Han tittade på skärmen, med pannan i veck.

-Nej! Nej, inget speciellt!

-Men det är något märkligt?

-Nja! Jag får en viskositetsvarning! Den kan känna av vattnets viskositet, just för att kunna känna av så kallad sludge! Små ispartiklar som bildar en tjockare massa, tänk Slush-puppie, om du druckit en sådan som barn!

-Och det är inte sludge till havs idag?

-Nej! Det råder inte alls sådana förhållanden!



Sara tänkte efter. Något skrämde fiskarna, sonaren gav ett konstigt resultat, de hade blivit av med två ubåtar! Hon visste att det var något märkligt där ute!

-Kapten! Kan du kolla runt fartyget och se om det är likadant överallt eller om det bara är i en riktning! Och sedan hålla mig uppdaterad om det rör på sig!

-Sludgen?

-Det är ingen sludge, kapten! Det är svaret på de saknade ubåtarna! sa hon bergsäkert och rusade därifrån. Kaptenen tittade förvånat efter henne, men försökte i alla fall hålla koll på anomalin.

Sara rusade in i den lilla kabinen och fann sin rumskamrat med kuken i handen igen.

-Inte nu igen! När fan ska jag kunna runka i fred? skrek han, men Sara bara slet åt sig en stor svart bag hon stuvat undan i ett hörn och drog upp blixtlåset. Snabbt fick hon fram en grafitgrå dräkt och en hel del övrig utrustning. Hon drog snabbt av sig tröjan och undertröjan. Bh´n åkte av och sedan drog hon ner byxorna och tog av sig skor och strumpor.



Jörgen tvekade, men fortsatte sedan att smeka sig medan han tittade på den nästan helt nakna och storbystade gudinnan någon meter från honom. Sara hade inte tid att bry sig, utan började med en gång att dra på sig den trånga dräkten. De väldiga pattarna gungade och dallrade när hon kämpade med dräkten och snart var det endast de som ännu inte befann sig i dräkten.

Sara tryckte in dem i dräkten, men de verkade vilja bölja ut igen, men till slut drog hon upp magnetkedjan och fångade de ljuvliga behagen. Jörgen hade haft det väldigt trevligt och han kom med ett hest stönande. Sperman vällde ut ur ollonet och ner över hans grova fingrar.



Grevinnan Loft suckade och drog nu på sig den strömlinjeformade plastlådan med slangarna, som var ett slutet luftsystem som inte skulle lämna några luftbubblor när hon dök. Hon spände snabbt på sig en kniv vid benet och tog ett par fenförsedda stövelliknande tingestar och sprang sedan ifrån den äcklige mannen i hytten.



När hon kom upp på däck, blickade hon mot bryggan, där kaptenen pekade rakt mot babord och höll upp fyra fingrar. Fyrahundra meter ut alltså! Hon hade tidigare kollat in en vattenskoter som de brukade använda sig av vid småärenden och inspektioner. Den var elektrisk och skulle inte föra så mycket oväsen ifrån sig. Speciellt inte med sådan sjögång och ute på det öppna havet.

De brukade aldrig använda den i sådana här förhållanden, men Sara frigjorde de bägge säkringarna och såg hur den började hissas ner mot det kalla gråa havet. Hon gjorde en snabb honnör mot bryggan och hoppade därefter upp och grenslade den gula vattenskotern. Snabbt drog hon på sig stövlarna med fenorna och spände åt dem ordentligt så att inget vatten skulle komma in i dem.



Så fort hon låg i vattnet, kände hon direkt hur kylan började dra värme ur hennes kropp och hon visste att det var en fråga om minuter innan hon skulle vara för frusen för att röra sig. Men hon ville i alla fall ha en snabb blick på vad det var som gömde sig under vattnet, innan det försvann, så hon satte direkt fart och kryssade mellan vågorna i en lagom hastighet. Hon visste att det bara skulle bli ett snabbt dyk och sedan upp till ytan igen, där hon förhoppningsvis skulle bli räddad.

Det här var ju ingen överlevnadsdräkt hon hade, utan en avancerad dräkt, designad för något varmare temperaturer. När hon befann sig ca fyrahundra meter ut, drog hon ner masken och andades några gånger från sitt förråd, innan hon slängde sig ner i vattnet och försvann till kaptenens stora skräck.



Hon skrek i masken av chock över hur kallt det var, men bibehöll ändå lugnet och lät sig sakta sjunka ner i det mörka vattnet. Hon tryckutjämnade så gott det gick och stålsatte sig för att komma tillräckligt djupt för att kunna se något där nere. Hon var säker på att det fanns något, annars hade hon inte utsatt sig för denna stora risken.

Djupmätaren började blinka orange. Det var nu farligt att gå mycket djupare, men hon tog lugna och djupa andetag och kände hur vattnet tryckte på hennes trumhinnor och hur kylan arbetade sig allt längre in i hennes kropp. Hon kunde inte längre känna vare sig fingrar eller tår. Snart skulle hon behöva vända.



Men så såg hon något, eller? Hon kisade i det mörka dunklet. Nog var det något där? Något stort och mörkt? Kunde det vara botten? Nej, det skulle vara över åttahundra meter djupt här! Nu började Sara få en tillstymmelse till panik. Syret skulle nog räcka hela vägen upp om hon struntade i dekompressionen. Det fanns ju tryckkammare ombord på fartyget, men kylan var värre. Det gick inte längre att bilda ord, märkte hon när hon försökte säga något i masken.

Vad det var hon såg, kunde hon inte avgöra, men hon var helt säker på att det fanns något där som var det de letade efter, men hon måste vända nu. Men då kom något högt mot henne. Ett högre parti som reste sig från den mörka kroppen och hon fick plötsligt en ingivelse att försöka vidröra det. Det gick inte att se några kanter eller andra saker som kunde hjälpa henne att få en uppfattning om storlek annat än att vad det än var, så var det jävligt stort!



Hennes hand vidrörde snart något som hon bedömde var någon form av mjukt gummi trots den bristande känseln och nu blinkade det rött i masken. Ville hon återse Jagger, Martina och Yoda, var hon tvungen att vända om nu.

Fast det bar henne emot att vara så nära och ändå inte vet vad det var hon såg. Något som såg ut som en ledstång dök upp. Också klätt i något gummi. Sara grep tag i det och kände hur hon drogs med. Snabbt följde hon stången nedåt och fann en lite plattform och en svagt lysande blå cirkel.

Det snurrade i hennes huvud nu och hon visste att det var för sent. Hon hade låtit sin nyfikenhet döda henne. Hon tryckte likgiltigt på den blåa cirkeln med sin avdomnade näve och allt blev svart.



Kaptenen på det svenska ubåtsräddningsfartyget var nu övertygad om att något gått fel. Han meddelade de ryska fartygen om att han skulle stanna för att hämta upp en liten vattenfarkost som trillat i vattnet när dess förtöjningar brustit. Han fick fem minuter på sig, innan sökandet skulle fortsätta och han körde för fullt med samtliga sonarsystem, men såg ingenting av Sara. Det mystiska fenomenet Sara funnit, hade också avlägsnat sig och nu fanns det inget mer att göra.

Hon var borta och det var så klart hans ansvar som kapten att förklara varför!



Det första Sara upplevde var smärta! Nästan outhärdlig smärta, när kroppen återfick sin känsel. Det var som om hon brann inifrån. Det var ljust men hon kunde inte se ordentligt. Ögonen hade ännu inte heller återhämtat sig. Vad var det som hade hänt? Hon hade inte dött i alla fall, det kunde hon konstatera. Hon hörde röster som lät avlägsna och som om hon lyssnade genom ett långt rör, men när hon kunde urskilja rörelserna av två människor intill sig, förstod hon att även hörseln var påverkad. Förmodligen av trycket.



Hon kunde inte urskilja vad de sade dock, men var glad över att de verkade ta hand om henne. En lättnad infann sig och hon slappnade av. Åtminstone tills hon försökte lyfta på sin arm och märkte att det inte gick. Först trodde hon att det var på grund av hennes tillstånd, men det gick snart upp för henne att hon satt fast med armen.

Då försökte hon röra på de övriga lemmarna, men fann så klart att de heller inte gick att röra. Hon var fastgjord i bänken hon låg på och kunde inte komma loss. Om hon ändå bara kunde se någonting, eller höra vad de två suddiga figurerna pratade om!



Vad hon upplevt som tio minuter hade egentligen bara varat i två. Sara kunde nu känna sin analytiska förmåga återvända och synen började också återvända så sakteliga. Det var två män som pratade och stod lutade över henne. Så synd att hon inte kunde höra vad de sade. Hon förstod att allt inte stod rätt till. Varför var hon annars fastsurrad?



Nu kunde hon känna hur den ena mannen drog i hennes tighta dräkt och hon stålsatte sig för att kunna återfå sin fulla potential, men det gick långsamt. Bilden av mannen blev långsamt klarare och nu såg hon att det var en mörkhårig man med tjocka glasögon och otvättat hår som med hjälp av en lite för liten sax, hade börjat klippa i dräkten vid hennes hals.

Dräkten hade en högteknologisk magnetförslutning längs ena sidan som höll vatten ute, men det hade han inte förstått, utan klippte nu i dräkten för sjuttio tusen kronor. Hon försökte säga någonting men halsen var alldeles för torr. Säkert orsakat av kylan och den gasblandning hon inandats under vattnet.



Men mannan hejdade sig inte, utan fortsatte klippa, centimeter för centimeter, ner mot hennes tuttar. Den andre mannen var mer avvaktande, men tittade ändå nyfiket på. Han verkade yngre och hade axellångt hår och runda glasögon. Nu kunde Sara göra en bedömning av att de såg slaviska ut och eftersom hon befunnit sig i närheten av Ryssland, så var väl det ingen oväntad slutsats.

Fast vart befann hon sig?

Hon var förmodligen inte på land. Varför hade man då ännu inte fått av henne dräkten? Hon var definitivt inte på det svenska fartyget, kanske ett ryskt? Fast rummet verkade för stort för att befinna sig på ett ryskt örlogsfartyg, där alla rum alltid var minimalt tilltagna för att spara utrymme. Hon kunde faktiskt inte komma på något vettigt svar, utan ägnade sig nu i stället åt att försöka konstatera vad som fanns i rummet och vad hon kunde dra för slutsatser av männen som stod invid henne.



Nu hade saxen kommit en bit ner på hennes bröstkorg, men han stannade inte, utan fortsatte ner över hennes platta mage. Han verkade svära och nu hörde hon att det faktiskt var på ryska han svor, även om hon inte kände igen svordomen. Men hon trodde att det var en förbannelse över antingen den lilla saxen, eller hennes sega dräkt.

Hon försökte säga något igen, men var fortfarande stum. Smärtan i hennes händer och fötter var ännu plågsam dessutom. Nu hade mannen kommit ner till den nedre delen av magen och han lade nu ifrån sig saxen och började dra dräkten åt sidorna så att Saras vita bröst hoppade ut. Hennes små rosa bröstvårtor var hårda som sten av kyla och huden knottrade sig. Hon hörde att männen skrattade och uppenbarligen verkade imponerade av hennes fysik.



Den långa mannen som klippt upp dräkten började smeka hennes bröst. Det var förnedrande, men samtidigt gillade hennes frusna tuttar den värme hans händer överförde till dem. Hon beslöt sig för att inte hetsa upp sig, utan bara finna sig i det hela. Hon kunde ju ännu inte göra något åt saken ändå. Han övertalade den yngre mannen att också känna på henne och han sträckte sakta fram sina delikata händer och kände på de fasta, men iskalla pattarna. De log och lät sina händer klämma och undersöka hennes kvinnliga attribut med stor glädje och inlevelse.



När den långe mannen var färdig med tuttarna. överlät han dem till den andre mannen, medan han tog upp saxen igen och började klippa nedåt över Saras underliv och ner för det ena benet. Han lade två snitt åt vardera hållet vid hennes höfter och nu kunde han dra ner hennes dräkt så att Saras trosor kom i dagen.

Hon hade inga illusioner om att de skulle få vara hela så värst länge till och fick omedelbart rätt, när han klippte två gånger och de föll isär. Mannen tittade noga mellan hennes ben och började sedan tafatt att fingra på hennes mjuka yttre blygdläppar som var helt fria från hår. Han särade lätt på dem och fastbunden med särade ben som hon var, så fanns det inget hon kunde göra åt det.



Hans hand placerade mellan hennes ben och det var svårt att inte uppskatta värmen från den, även om hans långfinger började röra sig längs hennes springa och snart smeka hennes små inre läppar. Den yngre mannen hade nu släppte hennes tuttar och stod med gapande mun och såg på hur hon fick sin fitta smekt på bänken.

Han slutade snart att smeka henne och lutade sig istället fram och började snabbt slicka henne mellan benen. Den yngre av dem, började protestera och dra lite i den andre mannens krage, men han bara fräste till och fortsatte slicka hennes fitta.



Den lilla värme som hon nu fått av männen, blandades med den värme hon skapade själv av den irritation som hon fick allt svårare att hålla inne med och nu återvände sinnens med allt större kraft. Hon kunde snart höra klart och synen blev allt bättre. Smärtan i kroppen började avta och hon kunde tänka allt klarare. Dock blev hon en smula distraherad av mannens tunga som nu gled in mellan läpparna och gjorde det skönt för henne mot hennes vilja.



Så lyfte han på huvudet och sade åt sin kollega att det var hans tur nu. Han såg både frestad och skräckslagen ut, men behövde inte tänka så länge innan han böjde sig fram och sträckte ut sin tunga så att den också gled in i Saras springa. Den förste mannen drog nu snabbt ner sina byxor och tog av sig sin rock, men lät den urtvättade skjortan vara på. Sedan klättrade han upp på bänken och grenslade Saras mage, för att sedan lägga sin hårda, långa smala kuk mellan hennes bröst. Hon tittade ner mot den och såg hur han därefter tryckte ihop hennes tuttar och började knulla henne mellan pattarna med långa stötar.



Den långhårige mannen blev alltmer närgången och Sara kände nu hur han sakta lirkade in ett finger i hennes fitta, samtidigt som han slickade hennes klitta. Han började sedan fingerknulla henne och Sara kände ett visst missnöje med att bli utnyttjad på det här viset.

Fingret kom snart att ersättas av den yngre mannens kuk, som han snabbt slet ut ur sina byxor innan han tog plats mellan hennes ben och trängde sig in i henne. Mannen mellan tuttarna verkade dock inte bry sig om det, utan verkade högst nöjd med att få knulla hennes tuttar. Hon såg hur hans förvånansvärt lilla ollon pumpade fram mellan pattarna och hur nöjd han såg ut att vara.



Det var tur att ingen av dem kom på tanken på att knulla henne i munnen, för då hade de säkert bittert fått erfara Saras hämnd. Men mannen som knullade tuttarna fick nu nog i alla fall och han stönade högt så att Sara kunde se hans nikotinfärgade tänder, när han till slut kom och det sprutade ut fyra-fem tjocka strängar med sperma över hennes ansikte. Värmen från satsen gjorde klart att hennes ansikte också varit nedkylt. Det var nästan så att det gjorde ont i huden.

Hon lyckades hålla både mun och ögon stängda, men kunde heller inte öppna dem, då sperman täckte stora delar av hennes ansikte. Mannan mellan benen drog sig ur fittan och hon hörde bara hur han stönade nära inpå, innan ytterligare het sperma stänkte i hennes ansikte. Nu hade hon det i pannan, på kinder och haka. Hals, mun, näsa, ögon och till och med i håret hade hon den klistriga heta vätskan som de båda männen sprutat ur sig.



De andades häftigt och tillfredsställt och verkade inte göra sig någon brådska med att torka av henne heller. Däremot pratade de glatt med varandra och Sara kunde tillräckligt mycket ryska för att förstå att de tackade ödet för att denna underbara varelse kommit i deras våld.



Men så hördes en dörr gå upp och en stark kvinnoröst gav flera kommandon i en ytterst barsk ton. De båda männen hördes ge flera ursäkter, medan de tydlige tog på sig och skyndade ut från rummet.

Sara lyssnade intensivt, men kunde inte riktigt avgöra vad som hänt.

-Jag ber om ursäkt för mina medarbetare! Det är inte alltid så lätt att hitta kompetent personal! sa kvinnan på bruten med felfri engelska.

Det var skönt att det nu verkade ta en bättre vändning.

-Vad heter ni?



Sara gav upp och försökte svara. Resultatet blev att nu kall sperma rann in i hennes mun och hon råkade svälja en del. Inte så mycket, men det fick i alla fall hennes röst att återvända till viss del.

-Sara! ”host” Jag heter Sara! Hon spottade ut det hon inte svalt och det rann från mungipan och ner för hennes kind.

-Välkommen, Sara! Vi hade inte väntat oss besök, men nu får vi väl göra det bästa av situationen! Vi förväntar oss att du kommer att samarbeta med oss och tala om för oss vad du gör här och hur du hittade oss! Det kanske inte är vad du planerat, men jag är rädd att vi insisterar!

-Vilka ”hrmmmmh” är vi? svarade Sara och kände hur sperman stack och brände i halsen.

-Det tar vi sedan! Men låt mig först få torka av ditt ansikte! Du är helt täckt av säd.

Sara log åt det uppenbara och lät sig bli avtorkade med en grov handduk. När hon kunde öppna ögonen såg hon en kvinna i svart uniform. Hon var ungefär lika gammal som Sara och nästan lika lång. Hon hade kolsvart hår i en knut i nacken och var lika kurvig som Sara själv.

Det var en vacker kvinna således, men ingen man lekte med. Hon såg verkligen ut att vara ”all business”!



-Så! Kan vi vara duktiga och inte ställa till med trubbel nu?

-Om du släpper loss mig och låter mig bli lite anständig så ska jag lyssna på vad du har att säga och inte ställa till med något! sa Sara, men höll mentalt ett par fingra korsade. Hon skulle vara beredd på alla eventualiteter och inte hamna som pucktvåa, vad som än hände.

Kvinnan tryckte på en knapp på väggen och fyra byglar frigjordes och lät Saras armar och ben röra sig som de ville. Sara röde smärtsamt på sina lemmar och satte sig upp. Hon tittade ner på sin nästintill helt nakna kropp och sedan på kvinnan i uniform.



-Förlåt! Jag vet inte vad du heter, men jag skulle gärna vilja ha lite kläder om det går för sig?

-Självklart! sa kvinnan och vände sig mot ett skåp. Där tog hon fram ett grått bylte som hon gav till Sara. Grevinnan Loft reste sig och ställde sig prövande på golvet, innan hon tog av sig resterna av dräkten och de sönderklippta trosorna.

Helt naken höll hon upp plagget hon fått. Det var en sliten overall i grovt tyg, men den såg i alla fall ut att vara någorlunda varm.

-Vi ber om ursäkt för att det inte är det senaste modet, men vi har inte några affärer i vår direkta närhet! Förresten så är jag överste Kaninina!



-Tack i alla fall, överste! sa Sara, men noterade att det saknades gradbeteckningar på kvinnans uniform.

Overallen spände över hennes breda höfter och än värre blev det våningen högre upp. Saras tuttar vägrade få plats, då tyget inte var lika flexibelt som hennes dräkt hade varit. Hon kämpade en stund med att få in brösten, men fick till slut nöja sig med att få bröstvårtorna dolda, medan hennes behag nästan vällde ut, hoptryckta och levande.

-Nåja! Det får väl gå! Kanske vi hittar något mer passande senare! sa Sara.

-Vi ska nog hitta något så småningom! sa överste Kaninina och öppnade dörren åt Sara som gick ut i den bjärt grönt målade korridoren. Snart skulle hon säkert få reda på vart hon befann sig.

Hon och översten gick en bra bit, innan de kom till en bred dörr som var klädd i en plastfolie som skulle få den att se ut som om den var gjord av trä. Överste Kaninina öppnade och visade in Sara i ett sammanträdesrum med fejkade träpaneler och gamla tavlor hängandes längs väggarna.

Motiven på tavlorna var i de flesta fall välbekanta även för politiskt ointresserade personer. Brezjnev, Chrustjev, Stalin, Popov, Lenin och så vidare. Översten såg på Sara när hon tittade på tavlorna.



-Inte politiskt korrekt?

-Jag är bara förvånad över att finna dessa tavlorna uppe! Jag trodde att de försvann när Sovjetunionen försvann!

Översten log och gick sakta mot Sara, som kände sig ordentligt oklädd i jämförelse med den ryska kvinnan.

-Du ska snart få träffa min general. Han heter Lopez!

-General Lopez? En rysk general? sa Sara uppriktigt förvånat.

-Han får förklara själv! Var så god och sitt ner, Sara!

Vår tappra grevinna satte sig ner och kände hur tyget spände än mer om hennes kurviga kropp. Hon hade inte mer än satte sig ner, innan en annan dörr öppnades och en kort smal man kom in, klädd i en grön uniform med massor av medaljer och andra utsmycknader. Han såg ut som en av de där gamle männen som tjänstgjort i det fosterländska kriget och fått medaljer till tänderna. Sara blev också förvånad av hans tydligt sydländska utseende, trots hans namn.



-Välkommen till vår värld! sa han buttert till Sara på likaså bruten engelska, men mer med en spansk brytning än en rysk. Vi får inte många besökare, men vi vill gärna ta hand om de som kommer! Ni heter Sara, förstår jag! Men jag vill förstås gärna veta mer om er och hur ni kom hit!

-Tack, general, för att ni tog hand om mig! Jag antar att jag har er att tacka för mitt liv! sa Sara sanningsenligt. Generalen bara nickade och väntade på en fortsättning.

Sara vred sig i stolen för att finna en bekvämare position, men overallen måste nästan ha varit lika flexibel som tjärpapp. Hon behövde komma på vad hon skulle säga. Hon hade i all hast inte tänkt ut något falskt alibi.

-Tja, jag tjänstgjorde ombord på ett svenskt fartyg som var på rutinuppdrag i era farvatten. Jag skulle undersöka motorn på en liten vattenfarkost som vi provade ut och den gick tyvärr sönder en bra bit från mitt skepp. Jag hamnade i vattnet, men var tack och lov försedd med utrustning för att andas under vattnet. Jag drogs ner och det sista jag kommer ihåg var ett blått ljussken! Sen vaknade jag under era mannars omtänksamma om än närgångna undersökning av mig!

-Så ni begav er alltså ner i vattnet i jakt på oss?



Nu visste Sara att de befann sig på ett föremål under vattnet med all säkerhet. Men vad kunde det vara? Inte en ubåt i alla fall?

-Jag vet faktiskt inte vart jag befinner mig! Jag hade inte utrustning för att klara alltför lång tid i detta kalla vatten! Det kan kanske era mannar bekräfta?

-Ni hade även en kniv på er!

-General! Det har alla som jobbar in vattnet! Ett tunt rep kan vara ödesdigert och en kniv en billig livförsäkring!

-Så ni hamnade här av en slump?

-Ja, det vill jag påstå! I vilket fall som, så är jag tacksam att ni räddade mig! sa Sara och försökte med beröm och smicker att få generalen att inta en mer vänlig ställning till henne. Hon vred sig igen i stolen och kände hur hennes ena bröst var en aning på rymmen nu. Översten satt bakom och kunde inte se det. Hon vred sig en aning till och nu gled den ena bröstvårtan fram till hälften, vilket hon inte låtsades om. Generalen tittade hastigt ner på den rosa vårtgården, men sedan åter mot hennes vackra osminkade ansikte med de fylliga läpparna, de skarpa ögonen och det mörka håret som hon hade flätat i en lång fläta ner över ryggen.





-Ni förstår, ni har hamnat i en lite prekär situation, fröken Sara! Du ska nämligen inte veta om att vi existerar, så nu får du ett ganska dumt val att göra! Jag förutsätter att du inte har lust att åka ut under vattnet på sexhundra meters djup, utan tycker bättre om att andas! Da?

-Jo, ditt antagande är korrekt, general! Säg bara vad jag förväntas göra? sa Sara och försökte verka så lugn som möjligt. Hon fann det märkligt nog lustigt att se hur generalen hela tiden försökte slänga ett öga ner mot de sammanpressade tuttarna och den snart blottade bröstvårtan.

-Utmärkt! Då ska jag ta det hela, så får överste Kaninina ta över sedan och visa dig till din hytt. För ett antal år sedan upphörde Sovjetunionen att existera och vårt moderland har sedan dess brutit samman och är ständigt på gränsen till kaos och det är i sig själv ett stort problem med tanke på militärens makt, med kärnvapen och allt. Vi var några högt uppsatta militärer som inte tyckte om utvecklingen som skedde och det visade oss att vi hade rätt. Eller tycker ni att Ryssland har blivit ett bättre ställe att leva på, fröken Sara?



Nu började en del pusselbitar att falla på plats och Sara väntade spänt på fortsättningen.

-Ett av kalla krigets största hemliga projekt var den farkost vi nu befinner oss på. En väldig koloss som närmast kan liknas vid ett flygande tefat vad gäller formen. Vi kallar den ”Radina”, fosterlandet, alltså! Den enda del av Sovjetunionen som överlevt den omvälvning som vår värld utsatts för! Vi tror fortfarande på det som kommunismen står för och vi försöker leva som vi lär här på ”Radina”! Du kommer att få lära dig nya regler och anpassa dig till vårt sätt att leva. Först kan det vara annorlunda, men sedan kommer du förmodligen inse fördelarna och många jobbiga känslor som till exempel avundsjuka, försvinner nästan helt!

-Men vad är syftet med allt det här, då? Ni har ju hållit er dolda i snart trettio år!



Generalen lutade sig tillbaka och han lät nu blicken stanna allt längre vid Saras retfullt dolda bröstvårta. Han log och hon kunde se hur han trånade efter henne. Så länge, utan några andra kvinnor utom de som befann sig ombord!







-Tja, du kommer ändå få reda på det längre fram och du verkar vara en praktisk och anpassningsbar kvinna, inte sant?

-Absolut! sa Sara och hörde samtidigt en liten harkling från den tydligen förvånade översten bakom henne, men generalen gav henne bara en liten blinkning som fick henne att tystna.

-Farkosten vi befinner oss på är ca sexhundra meter i diameter och trettio meter hög. Vi har tre tusen besättningsmän och kvinnor ombord. Allt vi behöver finns här och resten får vi från havet. Allt från metaller, väte, mat och annat viktigt! Vi har dessutom en avancerad framdrivning och en kraftig bestyckning, som ingen ännu rår på! Vi har så klart varit tvungna att utveckla tekniken efter hand som, när vi märkt att vi blivit sårbara! Exempelvis så har vi ett avancerat system för att få denna massiva farkost att vara nästintill helt osynlig på passiv sonar! Vi försvarar vår hemlighet med livet!

-Även om det innebär att döda oskyldiga? frågade Sara neutralt.

-Även om det innebär att döda oskyldiga! bekräftade general Lopez kallt.



Det var nu alldeles tyst i rummet och det enda som hördes, var den ständiga ventilationen.

-Vi har även ett hundra interkontinentala robotar, laddade med vars fem atomstridsspetsar! Vi kommer att avlossa den första roboten inom kort och sedan se hur USA besvarar anfallet efter att fem större städer förintats! De kommer att spåra roboten till Rysslands farvatten och profilen stämmer överens med en rysk robot! De kan inget annat än dra slutsatsen att ryssarna börjat!

-Det kommer att bli ett blodbad! sa Sara hest och hade svårt att ta in det hela.

-Ja, tyvärr måste vissa offer göras i socialismens namn! sa generalen och sträckte på sig.



Sara vände sig mot överste Kaninina, som såg hårt på henne och verkade nöjd med scenariot. När Sara vände sig om, fick så tutten som den velat och följde minsta motståndets lag och gled ut, utan att Sara märkte eller brydde sig om det.

Generalen såg hungrigt på den rosa bröstvårtan.

-Jag vet att det är fruktansvärt, men när du anpassat dig, så kommer du att få en helt annan förståelse för varför det här är nödvändigt! Så! Nu drar jag mig tillbaka! Jag har mycket annat som skall göras idag, innan jag får min vila! Översten tar hand om dig, men vi kommer att träffas igen, Sara! Välkommen ombord!

-Tack! sa hon matt och reste på sig och vände sig mot översten. Översten såg nu Saras patte och pekade på den. Sara tittade ner och fumlade lite med att få in den bakom det grova tyget igen, medan hennes tankar rusade i hennes huvud. Det här hade ju varit värre än något hon kunnat föreställa sig! Så många döda! Hur i hela fridens namn skulle hon kunna hindra dem?



De kom till slut fram till något som liknade ett logement med sex våningssängar.

-Här bor vi! Du bor på mitt rum, med tio andra som borde komma nu när som helst. Vårat skift är klart och jag måste göra mig redo för Oleg! sa översten och gick bort till ett skåp.

-Detta är ditt skåp! Egentligen äger du nu ingenting, men en del saker kan vara bra att förvara på en plats. Det finns andra kläder till dig också! Så var så god och byt om! sa översten och gick bort till en annan säng och började själv klä av sig.

Sara tittade in i skåpet, som saknade dörr och såg en mörkgrå hög med vikta kläder ligga där. Hon tog ut dem och lade dem på sängen. En slags enkel uniform med endast två fickor placerade framme på jackan. Hon suckade och knäppte genast upp overallen och kände hur skönt det var när trycket släppte om brösten och höfterna. Helt naken tog hon sedan på sig uniformen och såg sedan hur översten var lika oblyg som henne och stod helt naken med en mörk triangel av hår mellan benen.



Sara hade just fått på sig uniformen när de andra tio kom in och nyfiket tittade på Sara. Ingen tittade på överstens nakna, kurviga kropp. De hälsade artigt på henne och Sara försökte lägga deras namn på minnet. Dock lade hon speciellt märke till att en ung man hette Oleg. Han kunde inte vara arton än, konstaterade hon.

När alla hälsat, gick de till sina sängar och började också ta av sig sina kläder, trots att det var blandat med både kvinnor och män, unga och gamla. Några barn eller riktigt gamla fanns det dock inte där.



-Det var bättre, va? sa översten och hon hade nu fått på sig ett halvt genomskinligt nattlinne som såg ut att ha designats på femtiotalet. De markanta bröstvårtorna pressades mot tyget och den mörka busken anades tydligt.

-Är det där nattlinnet?

-Haha! Nej, det är så att jag är på listan idag och Oleg med! Det är ju en av fördelarna med vårt sätt att leva! Man får nämligen älska med alla! Hippiesarna hade älskat ”Radina”! skrattade hon och gick sedan bort till Oleg, som stod och torkade sin nakna kropp med en fuktig handduk.



Sara tittade förvånat efter henne. Skulle de verkligen? Här inför alla? Med ljuset tänt?

Och mycket riktigt! Överste Kaninina böjde sig en aning ner och kysste Oleg på munnen och han släppte handduken och höll om hennes axlar, medan han besvarade kyssen. Han måste väga tio-femton kilo mindre än henne, tänkte Sara och satte sig ner och tittade mot dem.

Eftersom han redan var naken, såg Sara hur hans unga kuk sakta reste sig och blev styv och beredd. De började flämta mot varandras munnar och överstens hand gled ner och kände provande på hans lem. Hon fnissade lite när hon kände dess hårdhet.

Här var det hon som bestämde och det visade hon. Hon puttade honom bakåt så att han lade sig på sängen, innan hon satte sig över hans ansikte så att det försvann under nattlinnet. Höfterna började röra på sig och hans händer grep om hennes lår och höfter när han uppenbarligen började slicka hennes fitta där inunder.



När Sara tittade på de andra, så var det bara några som tittade nyfiket på det som utspelade sig, medan andra tvättade sig, eller vek sina kläder. Stönandena blev så småningom högre och högre. Snart blev det uppenbart att översten var på väg att komma, för hon böjde sig bakåt och greppade om sina stora bröst med båda händerna, medan hon blundade hårt och slutligen skrek hest av njutning.

Hon kastade sig sedan framåt och flyttade sig snabbt ner mot hans kuk med underlivet. Innan hon lät sig penetreras, drog hon av sig nattlinnet och nu kunde alla i rummet, se hur hon stod på knä med det ena benet medan hon hade foten i den tunna madrassen på det andra. Handen grep om Olegs kraftiga kuk och hon satte hans ollon mot det speciella stället i hennes buske och lät sig blundande sjunka ner och låta Oleg fylla hennes våta, heta inre.

-Åhhhhhhhhh! stönade han och smekte hennes vita lår. Hon började rotera rytmiskt med höfterna och satte sedan igång med att rida honom så att alla såg hur hans stake blev alldeles våt och hal av hennes fittsafter. Hon lutade sig framåt så att tuttarna snuddade vid hans smala bröstkorg och Sara såg hur han kämpade med att stöta sig upp i den vackra överstens kropp. Slutligen blev det för mycket för honom och de fick båda nöja sig med vars en orgasm.

Den unga mannens kropp skälvde och han nästan snyftade när han sprutade hennes fitta full med varm härlig sperma, som sedan rann ur henne och ner i hans eget tunna könshår. Slutligen färdiga, klev översten av Oleg på ostadiga ben och med fitthåret alldeles kladdigt av säd. Att några hade suttit och givit dem fräcka kommentarer under tiden, verkade inte bekomma dem det minsta!



-Åhh, det var skönt! Precis vad man behöver efter ett långt pass! Nu kommer jag sova gott!

-Trevligt att höra! Ska alla vara med på det här?

-Du har en vecka på dig att acklimatisera dig och sedan skall det passas in med din menstruation! Du ska få se en läkare i morgon, så kommer du också att få ditt schema som baseras på en del olika saker. Du gillar väl att kopulera?

-Ja, jo! Det är bara liksom . . . . . lite svårt att vänja sig vid! sa Sara och undrade varför detta kändes nästan lika svårt som den katastrof som väntade hela världen?



Det gick några dagar och Sara kände hur frustrationen växte och undrade samtidigt hur det gick för de där hemma. Hon stålsatte sig och motiverade sig med att världen stod på spel när som helst. Om general Lopez fick sin vilja fram, så skulle stora delar av världen läggas i ruiner och den gamla sovjetkommunismen skulle försöka samla ihop spillrorna och sedan kanske till och med ta makten över jordklotet!

Det var verkligen värt alla uppoffringar från hennes sida om hon bara hade en liten chans att lyckas med att avvärja deras snedvridna planer!



Läkaren hörde av sig och översten följde med till undersökningsrummet. Kanske hon ännu inte litade på Sara, eller var hon faktiskt på väg att gilla henne? Hur som helst så bad den äldre mannen henne att klä av sig, vilket hon gjorde utan en min av missnöje. Sedan fick han henne att sätta sig upp i stolen, samtidigt som han ställde en hel del frågor till henne och snabbt antecknade hennes svar på ett papper fastsatt på en skiva.

Motvilligt lät Sara honom lägga upp hennes ben i byglarna. Överste Kaninina tittade på henne och det hade nog känts bättre om hon inte gjort det. Därmed inte sagt att hon ville vara ensam med den skäggiga läkaren. Han verkade däremot inte ett dugg intresserad av Sara, annat som patient. Han särade på hennes blygdläppar, förde in ett finger som kände runt och tog ett par prover med tops från hennes slida. Allt mycket oromantiskt och professionellt.



När han var klar, ställde han sig upp och tog av sig sina gummihandskar.

-Herr Doktor! Din närvaro är behövd i del ”C”! sa översten.

Doktorn lydde genast efter att snabb ha meddelat att han inte hittade några problem med deras nya besättningsmedlem. Hennes skolning kunde fortsätta. Sara såg hans rock fladdra när han lämnade rummet.

-Nej! Sitt kvar! sa översten när Sara började försöka ta sig ur den avancerade stolen. Hon hjälpte Sara upp med det högra benet igen och satte sig på doktorns pall.

-Vad . . . . .? försökte Sara.

-Jag har levt hela mitt liv på ”Radina”! Jag har uppfostrats i kommunismens namn och jag har tagit mig högre än någon kunnat gissa! Min makt över andra människor är både respektingivande, men också lockande, Sara! Jag kan få det mesta, men inte allt! Vissa saker är inte tillåtna, men ändå . . . . ! hon tystnade.



Sara tittade ner över sitt rakade venusberg och såg hur den svarthåriga översten kämpade med känslorna.

-Kan jag hjälpa dig? frågade Sara undrande.

-Hur är det ute i världen? Jag slits itu av känslor och jag måste få veta! Är det normalt att känna för andra kvinnor trots att det är moraliskt förkastligt och onormalt?

-Kära du! Det är fullt normalt och på de flesta ställen helt accepterat! Det är inte normalt att behöva stå tillbaka med sina känslor, om du frågar mig!

-Så . . . . .Så du har kanske också känt . . . . . . . . .?

-Jag gillar både och! sa Sara och kunde inte låta bli att känna sig än mer exponerad än vad hon redan var.

Översten torkade några tårar från sina ögon och efter att ha tittat Sara i ögonen lät hon dem sjunka. Först till Saras tuttar och sedan ner mellan de särade benen och den aptitliga springan mellan dem.



Med ett flämtande stön slängde hon sig fram och kysste Saras fitta, ivrigare och hungrigare än en trettonårig pojke. Hon grät av lycka samtidigt som hon stönade och sökte sig in med sin tunga i Saras varma inre. Sara blev förvånad, men satt kvar och lät överste Kaninina kyssa och slicka henne! Hon om någon verkade behöva det och det skadade inte att skaffa sig ett överläge inför den svåra uppgiften som låg framför henne.

Sara stönade snart med, även om hon överdrev en del. Översten visst i alla fall vart hon skulle slicka Sara, även om hon gjorde det ovant och fumligt. Men samtidigt var det upphetsande för Sara i och med att hon visste att det här var den första gången för den vackra kvinnan mellan hennes ben.



När Saras fitta var dyblöt, förde översten in två fingrar i den savande fittan och började fingerknulla henne samtidigt som hon fladdrade med tungan över klittan. Sara lät sig följa med och rös snart till av en orgasm som fick henne att få en liten fontänorgasm. Översten skrattade till när en het stråle fittsaft träffade henne i munnen och på hakan.

Hon drog sig skrattandes tillbaka och tog genast av sig sin uniform, tills hon var helt naken så när som på sina strumpor. Sara såg på henne när hon lade sina små händer mot de stora brösten och tryckte dem mot kroppen. Hon nöp sig i bröstvårtorna och klämde ihop benen som om hon vore kissnödig, fast det nog var så att hon var vansinnigt kåt!



Nu tog Sara ner sina ben och ställde sig sedan på golvet och omfamnade överste Kaninina, som givetvis ivrigt besvarade kramen så att tuttarna pressades mot varandra och de kysstes. Kanininas kyssar var först trevande heta, men hon släppte strax alla hämningar och lät Sara lägga henne ner på en brits som stod bredvid undersökningsstolen där Sara suttit.

Fast besluten att fullfölja det hela, log Sara lugnande mot den andra kvinnan och började sedan smeka de alldeles vita brösten och dess hårda bröstvårtor så att översten flämtade högt. När Sara hade smekt hennes behag en stund och sugit hårt på de nu ännu hårdare knopparna, tog hon tag under överstens knäveck med händerna och tryckte upp hennes ben mot axlarna.



Hennes svarta fitthår låg redan vått och stripigt klistrade mot de yttre blygdläpparna, men Sara fick ändå föra en del hårstrån åt sidorna så att den savande fittan låg bar inför henne. Det var länge sedan Sara såg en så pass våt fitta som den här. Det rann redan fittsaft från hennes hål och det var alldeles blött runt det söta rövhålet och de mjuka skinkorna.

Ryskan darrade nu av längtan och Sara tänkte inte låta henne plågas längre, utan särade vant på fittläpparna och började sedan med långa tag slicka henne. Överste Kaninina skrek genast ut sin första orgasm och slog benen hårt om Saras överkropp, men Sara lyfte upp dem igen och fortsatte att smeka de rosa blygdläpparna och den styva klittan med stor vana och erfarenhet.

Efter fyra intensiva och efterlängtade orgasmer, slappnade översten till slut av i hela kroppen och blev nästintill medvetslös. Saras tunga började nästan krampa av allt slickande och hon hade överstens härliga smak i hela munnen.



Nu hade Sara för en gångs skull möjlighet att göra något av situationen om hon ville, men var det så smart? Mycket kunde hänga på att bara hålla ut och avvakta ett bättre tillfälle. Ännu hade hon inte en aning om var robotarna fanns eller hur de avfyrades. Generalen var nog den hon måste stoppa! Översten skulle nog gå att resonera med om inte annat så genom utpressning.

Nu började översten röra på sig och när hon insåg att hon låg naken på britsen fick hon fart.

-Fort! Ta på dig! Ingen få se oss så här!

Sara klädde också på sig och de var just klara när doktorn kom in igen.

-Nej, de visste inget om min efterfrågade närvaro! Måste ha blivit något fel någonstans!

-Det måste det! Jag skall genast undersöka saken! sa överste Kaninina myndigt och gick ut från hans lilla rum med Sara efter sig.

-Överste! När kan vi träffas igen? viskade Sara, vilket fick den något kortare kvinnan att stanna upp.

-Det . . . . Det är för farligt!

-Säkerligen måste det finnas någonstans ombord, där vi kan få vara i fred en stund? sa Sara och antog att de mest hemliga områdena också skulle vara de minst besökta.

Överste Kaninina tittade på henne med kåthet i blicken och verkade fundera på saken, innan hon raskt gick vidare utan att svara på Saras fråga.



Dagen efter fick Sara reda på sitt schema vad gällde vem hon skulle knulla med. Hon blev verkligen inte överraskad när hon läste listan på män, datum och plats för akten. Det var ju verkligen avtändande det här, även om det var rättvist i deras ögon.

I morgon skulle hon infinna sig hos general Lopez och hon visste att det inte var en slump. Han hade tittat hungrigt på hennes byst och hade makten att styra saker som han ville. Säkert ville han vara den förste ombord som fick knulla med Sara. Bara där hade Sara en eventuell öppning till att få översten att göra som hon ville!



Vad gällde Saras tjänst ombord, så gick hon på inskolningsklasser, där hon blev lärd hur det perfekta kommunistiska samhället skulle te sig och vad alla var tvungna att göra för att nå dithän. Det nämndes inget om kärnvapen som skulle lägga världen i brand, dock. Hon såg till att ta emot informationen även om den gjorde henne ursinnig av ilska och hon bara längtade efter att få sätta hela ”Radina” i sank om hon så själv skulle stryka med.

Få skulle sakna henne, men hon skulle veta att hon dött på det meste hedervärda sätt som fanns.



Dagen därpå var det så dags för besöket hos generalen. Sara kunde inte komma på något skäl att slippa undan, men tänkte i stället på de chanser hon nu hade att komma på en lösning på problemet. I värsta fall fick hon likvidera generalen, även om hon skulle åka dit för det. Men hon visste ju inte hur många andra som var med på det hela! Fanns det andra som skulle trycka på knappen? Skulle överste Kaninina?

-Kom in! hördes generalens röst genom den tunna dörren. Sara öppnade och gick in. Han satt i en morgonrock med ett glas vin i handen.

-Vill ni ha?

-Är det tillåtet? frågade hon. Hon hade fått lära sig att all alkohol var förbjuden ombord. Detta som följd av att så mycket förstördes på grund av ett överdrivet alkoholintag. En plågsam läxa de lärt sig.

-För oss är det det! Kom och sätt dig hos mig, min sköna! sa han och klappade på den lediga platsen bredvid sig i soffan. Så vitt Sara visste var generalen den ende med ett eget utrymme ombord, något som inte stämde med den övriga personalpolitiken ombord, men det hade så klart sina anledningar och fördelar!



-Varför är en spanjor general i Sovjetunionen? sa Sara och satte sig ner bredvid generalen som stelnade till. Han hade verkligen inte väntat sig en sådan fråga och normalt skulle den ha fått allvarliga konsekvenser, men han förstod att hon frågade. Sovjetunionen hade alltid haft svårt att lite på utlänningar, till och med de som jobbade frivilligt åt dem. De hade ju för jösse namn avrättat flera tusentals officerare bara för att de kände sig osäkra på deras lojalitet.

-Jag tror på saken! Men det var inte lätt kan du tro, att bli accepterad. Jag fick kämpa som ett djur för att nå en officersgrad i den Sovjetiska flottan, trots att jag gjort allt för mitt nya hemland. Till slut kunde jag inte komma längre, trots mina extraordinära insatser. Men så blev jag erbjuden en hemlig tjänst! De sade aldrig var det var, eller vad det skulle leda till, men villig som jag var att bevisa min trohet, accepterade jag. Tre sådana här farkoster höll på att byggas för att säkra vår överlevnad när USA och NATO låg i ruiner, men endast en blev färdig nog att kunna färdigställas efter kollapsen! De andra sprängdes i småbitar för att inte lämna några ledtrådar. Men då var jag till havs! Ung och mycket arg!



Sara rös längs ryggen när hon hörde hans berättelse och hon förstod att detta var en man som hade så mycket att bevisa att han inte skulle låta ändra på sig så lätt.

-Men nog om mig! Nu vill jag veta mer om dig! Men utan att du behöver tala, om jag säger så! sa han och skrattade. Han öppnade sin morgonrock och Sara tittade på hans magra och smidiga kropp. Hans kuk var inte särskilt stor, men det verkade den ta igen i ivrighet. Den stod rakt upp och verkade inte kunna bli hårdare än den var nu.

-Du kunde haft större otur, eller hur? frågade han och smekte sig sedan sakta. Sara kände avsmak men log ändå mot honom.

-Nu vill jag att du börjar med att ta min stolta lem i din vackra mun! Du ska sedan suga av mig med mjuka och långsamma rörelser och inte sluta förrän jag skjuter min salut! Varsågod och börja!



Sara brann inombords av vrede och såg framför sig hur hon pulvriserade hans näsa med en spark och hur hon snabbt vred om hans huvud tills ryggraden small till, men efter många års erfarenhet och träning i allsköns tekniker vad gällde självkontroll, så log hon stilla och tog av sig på överkroppen så att hennes vackra bröst blottades. Kanske han skulle komma fortare då!

Sedan lutade hon sig ner mot generalens underliv och gapade om hans darrande kuk.

-Åhhhhhhhh! Vid Stalin! stönade han och lutade sig bakåt medan Sara gjorde så gott hon kunde med att suga av honom på det sätt han önskat. Han smakade inte så värst illa, men bara tanken på att mannen hon hade i munnen var beredd att offra så många människors liv för sin egen övertygelses skull, gjorde henne ändå illamående. Hans stake var mycket riktigt stenhård och den böjde sig inte det minsta när hon tog den långt in i munnen. Han stönade och började småjucka upp i hennes huvud nu, så hon slöt sin hand om hans pung och lekte med fingrarna. Han stönade ännu högre och var nog rätt glad att han inte kunde se in i Saras tankar, där hon bet rakt genom hans kuk och krossade hans testiklar med sin starka hand, för att sedan slita dem av honom.



Istället log general Lopez brett när han lät sig själv komma i långa härliga spasmer och nu fyllde Saras mun med sin varma sats. Hon fortsatte som han bett om och spillde inte en droppe.

-Åhh, det var perfekt! Kom nu hit och kyss mig! Försiktigt så att du inte sväljer, bara! sa han som om hon annars gärna hade gjort det. Sara fann detta rent vämjeligt, trots att hon varit med om liknande många gånger förr. Det passade bara liksom inte in att göra det med en general och massmördare.

Hon mötte hans hungriga mun och de började genast att kyssas. Sperman rann lätt ur hennes mun och in i hans. De kladdade och mycket av den tjocka säden rann ut mellan deras läppar och ner över generalens bröstkorg.

-Mmmmm! stönade han och stack in sin fladdrande tunga i Saras mun. Ivrigt smakande på sin egen sperma.



När Sara reste på sig, slickade han sig om munnen och Sara såg att han blivit än kåtare. Kunde hon möjligen knäcka hans nacke och få det att se ut som en olyckshändelse? Hon antog att det kanske fanns en kamera någonstans och försökte ta hänsyn till det. Hon skulle med största säkerhet kunna avliva honom, utan att det såg ut som ett mord, men problemet var bara att Sara inte utförde kallt beräknade mord.

Inte ens om det betydde liv eller död för flera miljoner människor?



Hon bet sig hårt i läppen och stålsatte sig inför att fortsätta att tillfredsställa den korta mannen.

-Ta av dig resten av kläderna och ställ dig sedan på alla fyra framför mig!

Sara drog ner byxorna och trosorna, medan han stod och runkade till åsynen av hennes vältränade och kurviga kropp. Hon släppte kläderna på golvet och gick sedan sakta ner på knä och lutade sig därefter framåt och satte händerna i golvet. Hon svankade lite med ryggen och tryckte ut baken en aning.

-Vilken gudinna du är! Jag ska personligen se till att du hamnar bland de kvinnor som ska avla fram vår nya generation. Du kommer att få barn med flera perfekta män med den kommunistiska tron som ledstjärna! sa han och ställde sig själv på knä bakom grevinnan Loft. Han smekte de runda skinkorna med händerna, men det dröjde så klart inte länge förrän hans fingrar började glida längs hennes nakna fitta.



-Inget hår! Så lent och vackert! Är det så kvinnorna har det nu för tiden? sa han utan att vänta på ett svar, för nu satte han ollonet mot henne och tryckte sig hårt framåt. Sara var ju inte alls upphetsad och hans kuk hade torkat medan han hade pratat, så det gick trögt först. Men snart hade han kommit in en bra bit och började nu knulla henne medan hans kloliknande fingrar grävdes in i Saras höfter.



Hon försökte hitta något erotiskt att fokusera på och fick till slut fittan att börja rinna till, så att det blev en smula skönare för henne. Generalen stötte sig hetsigt och snabbt i henne och snart ställde han sig upp och knullade henne med krökta ben.

-Annghhh! Annnghhh! Anngghh! stönade han när kuken försvann i den läckra fittan, men så gled han plötsligt ur det hala hålet och när han vräkte sig framåt igen, träffade han fel och körde i stället in kuken i det oförberedda bakhålet.



-AAAAAAHHHHHHHH! skrek Sara av obehag och lät sig falla framåt, men generalen gick inte att stoppa. Han följde med och pumpade sin styva kuk hårt i Saras ömmande lilla hål. Det var som en jävla hackspett satt och pickade henne i röven! Hon vred sig, men det hetsade bara upp honom ännu mer. Fördelen var att han nu inte kunde hålla emot längre, utan stönade flämtande rakt ut när hans sats plötsligt pumpades in i Saras rumpa.

Hon bet ihop och kände hur den varma satsen kom in i hennes innersta i omgångar. När han var klar juckade han ett par gånger extra för säkerhets skull, innan han drog ut kuken ur det trånga hålet och lade sig på rygg bredvid henne.

-Åhhh, vad skönt att få knulla någon annan för en gångs skull! sa han och försökte hämta andan.



Sara låg bara och förbannade den lille generalen och hans lilla kuk! Hon skulle få sin hämnd!



Tillbaka från sin lilla träff med generalen, möttes hon av en avundsjuk blick från överste Kaninina.

-Var han bra?

-Han siktar dåligt! sa Sara och skrattade. Det tog udden av avundsjukan och hon föll in i skrattet. De utbytte lite pinsamma historier och snart var allt som vanligt. Men Sara fick snart skärpa sig, för hon anade att generalen gjorde sig redo snart för sin plan och då skulle hon få ångra sig resten av sitt liv om hon inte åtminstone försökte hindra honom.

Medvetet började Sara väva in fantastiska historier om hur det var i resten av världen och överste Kaninina verkade lyssna, men gav inga tecken på att ångra sig och själv komma på att hindra general Lopez plan på ett nytt återuppståndet Sovjetunionen.



Det visade sig att det inte dröjde mer än tre timmar innan sirener började bröla och generalens röst hördes över hela det gigantiska undervattensvapnet.

”-Det här är general Lopez som tilltalar er! Snart ska en ny era påbörjas och ni kommer att vara stommen i den nya början! Sovjetunionen skall återuppstå och vi ska tillsammans se till att det görs ordentligt! Ni har alla kämpat heroiskt och tålmodigt under många år, men det är nu ni ska få er sanna belöning! Om ett litet tag kommer tio robotar att skjutas mot olika mål i Amerikas förenta stater, medan vi avvaktar och ser till att de på land gör vårt jobb åt oss! Jag säger inte att det kommer bli lätt, men det kommer att bli värt det för mänsklighetens och kommunismens gagn! Nu behöver jag allas yttersta och jag förväntar mig heller inget mindre! Jag är djupt stolt över er alla!”



Sara tittade i chock på översten som nu var blek.

-Överste! Säg vart han finns någonstans! Var finns kontrollrummet? Hjälp mig stoppa det här! Miljontals människor kommer dö!

-Va? Är du inte trogen vår sak ännu? sa översten och tog ett steg tillbaka från Sara.

-Vi kan få det bra! Vi kan älska på vita sandstränder i solnedgången! Äta gott och bara njuta! Vi behöver inte den här farkosten! Livet är så mycket bättre än så! Hjälp mig stoppa honom! Han är galen!

-Jag . . . . Jag kan inte! Jag måste . . . .

-Nej! Du kan vara med mig! Du glömmer väl inte hur vi älskade med varandra?



Översten tittade runt på de andra i rummet. De såg undrande på översten, som ju skulle föregå med gott exempel. Att ägna sig åt homosexualitet var inte att föregå med gott exempel!

-Nej! Du stannar där du är! Jag ska tillkalla vakter! Försöker hon smita, måste ni stoppa henne! beordrade hon de andra, som fortfarande inte riktigt förstod. Så gick överste Kaninina bort mot närmsta kommunikationsstation, medan de andra besättningsmedlemmarna ställde sig runt Sara.



Nu var hon i alla fall tvungen att agera! Sara tog ett steg fram, men slog rakt ut åt sidan så att näsan knäcktes på en stor man. De andra drog sig tillbaka, men Sara slog på loppet av några sekunder ner fem personer till, innan hon sprang efter översten. Överste Kaninina såg Sara och började springa, men Sara var snabbare och fick snart fatt i det svarta håret och slet till.

Hon skrek högt av smärta och föll omkull. Sara böjde sig ner över henne.

-Säg var jag kan stoppa den här galenskapen!

-Nej! skrek överste Kaninina och kände bara ett ögonblicks smärta när Sara slog henne medvetslös.



Men vad skulle hon nu ta sig till? Den korta vistelsen hade ännu inte gett henne någon möjlighet att utforska farkosten, men hon sprang i alla fall in mot mitten av farkosten. Korridorernas utformning gjorde det i alla fall tydligt åt vilket håll det var!

De få som försökte hindra henne när hon dundrade fram genom de smala korridorerna, fick sig en smäll de sent skulle glömma! Snart kom hon närmre sitt mål och möttes av stängda vattentäta dörrar. De var inte låsta, men det tog tid att öppna dem. Hon jobbade sig allt svettigare och paniken inom henne steg allteftersom sirenerna fortsatte att klaga.



Än så länge hade hon inte fått någon indikation på att robotarna hade avfyrats, men de hade de kanske redan? Nu blev dörrarna allt tjockare och varningsplaketter fanns lite varstans. Symbolen för radioaktivitet var omisstagbar, dessutom. Till slut, efter att ha slitit med låsmekanismen på en tung dörr, mötte hon en gammal man i skägg, som såg förvånat på den genomsvettiga kvinnan, med blusen halvöppen.

-Vart är robotarna! Säg vart dom är, annars ska jag slita tasken av dig genom halsen! sa hon så hotfullt att mannen inte såg ut att tveka på hennes ord.

-Ditåt! I . . I utkanten! Robotarna avfyras ut åt sidorna från kanterna, precis som torpederna! stammade han och pekade på det håll Sara kommit ifrån. Sara insåg sitt ödesdigra misstag och blev sedan svag i benen, då hon både hörde och kände ljudet av robotarna som lämnade sina tuber och gav sig i väg på sin spektakulära resa mot domedagen!



Men hon tänkte inte ge upp! Så länge hon kunde andas och röra på sig skulle hon kämpa sig till generalen, om så bara för att strypa honom så att han aldrig skulle kunna få tillfälle att uppleva sin sjuka dröm!

Stapplande satte hon fart igen, men nu slog hon inte tillbaka när någon försökte hindra henne, men hon var stark och kämpade sig förbi dem ändå. Händer slet i hennes kläder och blusen var snart historia och bh´n likaså. Halvnaken och med rivmärken på de hoppande tuttarna, sprang hon vidare. Hon hade verkligen ingen aning om vart hon skulle, men hon fick inte ge upp nu!

Tre män fällde henne och hon trycktes ner mot golvet. Händer rörde henne överallt och gled innanför hennes trosor, fingrar sökte sig in i hennes fitta medan hon kämpade och kröp framåt. En brandsläckare bredvid henne. Hon tog den, tryckte in handtaget och sköt ett vitt pulver på sina angripare, vilket fick dem att tillfälligt släppa den trötta och slitna Sara.



Hon snubblade upp på fötter igen. Brösten hängde och dallrade, vita av pulver. Men hon kom framåt i alla fall! Snart hade hon fått upp hastigheten och hon märkte hur tårarna rann för kinderna, när hennes ork började sina! Hon måste klara det! Hon måste!

Sara kom fram till ett par dörrar och ryckte i handtagen. De var låsta och hon ryckte igen. Nu gick hon bara på ren vilja och hon skrek rakt ut av vrede. Till hennes stora förvåning öppnades dörren och general Lopez stod där med en pistol i handen.



-Välkommen! Jag hörde att du ville se världens undergång! Varsågod och ta första parkett! sa generalen och skrattade. Sara kände sig pinsam, halvnaken som hon var och höll om sin byst, trots att generalen sett den innan. Hon önskade så att hon kunde anfalla honom, men hon föll istället ner på knä och fick krypa in i rummet, där flera skärmar visade banor på en världskarta. Missilerna var fortfarande på den första fjärdedelen av sin resa. Hur skulle hon kunna hindra dem?

-Snälla! Snälla! Stoppa dem!

-Hahaha! Det tänker jag sannerligen inte göra! Kolla istället hur det snart kommer att dyka upp nya banor från USA och från deras ubåtar, riktade mot vårt gamla hemland Ryssland. Galningen som styr där nu kommer inte ha en chans! Haha!

-Du kommer att få ditt straff, general! För alla de som redan dött! Vår ubåt ni sänkte! Ryssarnas ubåt! Alla de som kommer att dö inom några timmar! Ni kommer att brinna i helvetet!

Men ser du, det är det fina med att vara kommunist! Det finns inget helvete som väntar oss! sa generalen hånfullt.



Än så länge syntes inga spår av de missiler som skulle skjutas iväg som svar, men Sara visste att det bara var fråga om minuter nu, innan hon såg allt börja ta sitt slut. Hur det skulle gå för henne, brydde hon sig inte det minsta om, men de oskyldiga, de som ännu inte visste att de var döda!

-Såå! Nu borde det snart hända saker! Och vi som är trygga här i djupet och bara kan titta på! viskade han nu hänfört med ögonen klistrade på skärmen.



Men så fladdrade skärmarna till. Generalen kisade och såg spänt på hur skärmarna flimrade till och när en digitaliserad dödskalle dök upp, trodde ingen av dem sina ögon. Allra minst Sara som kände igen symbolen.

-Vad är det här! röt generalen. Få bort det där och ta tillbaka kartan!

Män längre bak i rummet kämpade frenetiskt med att försöka återställa det hela. Sara halvlåg på golvet och höll sig uppe med armarna. Brösten hängde sammanpressade mellan hennes armar, medan hon försökte förstå hur just den symbolen kunde ha dykt upp här.



Plötsligt small det till vid dörrarna och ett grått rökmoln svepte in i rummet. Sara ryckte till och hamnade på rygg, medan en kvinnofigur rusade in i rummet och halvvägs inne hoppade hon till och grenslade generalens överkropp och vräkte honom till golvet. När röken lade sig, såg Sara att kvinnan hade både avväpnat generalen, men även slagit honom medvetslös med tre snabba knytnävsslag. Kunde det vara överste Kaninina som ångrat sig? Nej! Håret var alldeles fel, kroppen slankare och Sara såg hur våtdräkten hon bar var söndersliten och inte dolde vare sig brösten eller kvinnans fitta längre.

Trots dammet på kroppen såg Sara att huden var omisstagbart brun till färgen.



-Sara! skrek hon sedan och rusade bort till den nu nästan avsvimmade Sara. Sara! Det är jag, Martina!

Sara log svagt, men innan hon svimmade fick hon bara ur sig två ord.

-För sent!



När hon vaknade till hade det kanske gått fem minuter, hon visste inte. Martina satt med Yoda vid en konsol, där han jobbade med ett tangentbord. I ena handen hade hon sin ena SigSauer, som hon höll koll på de andra med. Sara hävde sig upp, fortfarande halvnaken, men Martina var ju nästan helnaken.

-Martina! Yoda! Kan ni stoppa dem? fick hon svagt ur sig.

-Han tror det! Vi har bara sekunder på oss! Vänta! sa Martina utan att vände sig om mot Sara. Sara föll bakåt igen och tittade upp i det slitna innertaket och kände hur hon kunde släppa greppet och lämna allt till sina kollegor. de kunde göra allt lika bra som hon just nu, bedömde hon.



-JAAAAAAAAAAAAAA! skrek Yoda och hoppade rakt upp. Han kramade om Martina och hoppade sedan runt igen.

-Sara! Sara! Vi gjorde det! Yoda fick dem att självdetonera! Vi är dessutom på väg mot ytan där våra vänner väntar på oss! Vi har gjort det! skrek Martina och hoppade i takt med Yoda. Sara såg att hon hade en liten rännil med blod från huvudet och kände att något hade hänt. Det här skulle bli deras största stund och saker och ting skulle bli annorlunda hädanefter. Sara såg på Martina som en stolt mor. Även Yoda kände hon stolthet över, även om den var lite svårare att frammana!!



En sak var klar! Martina hade en hel del att förklara om hur de hade kunnat hitta och ta sig ombord på ”Radina”. Hon var uppenbarligen nu i Saras nivå och det skulle bli med en ännu större respekt, de nu skulle jobba vidare. Men nu fick allt efterspel vänta, för Sara och de andra skulle låta sig njuta av segern, men en sak undrade Sara också över.

Vad tänkte generalen när han fick se TV-piraternas logga på skärmen?