Glöd – Del 1

VARNING: Novellen innehåller; förödmjukelse, psykologisk dominans, och mildare former av våld och tortyr. Om något av detta anses stötande, läs ej vidare.

———————————————————————–



När jag fick en inbjudan i brevlådan från Nadine att hälsa på henne ute på hennes familjs sommarställe blev jag först osäker. Jag anade vad hon och Erik hade i åtanke; jag var bara inte säker på om jag var redo för det.



Låt mig ta det hela från början. Mitt namn är Natalie, jag är tjugotre, och jobbar som receptionist på Västerås Fitness. Jag hatar vinter, hundar och sociala sammankomster. Hur är detta relevant? Jag kommer till det!



Nadine och jag har varit bästisar (det låter lite dumt att säga det nu när vi är vuxna) sedan mellanstadiet. Hon var den utåtgående och modiga, medan jag var den blyga tysta.



Hursomhelst, för två veckor sedan kom hon och hälsade på mig i min lilla lägenhet. Det var nyårsafton, och eftersom ingen av oss hade någon dejt eller planer för tolvslaget (det var det hon sagt i alla fall) så bestämde vi att träffas, beställa en pizza, och kolla på film. Vi kunde dessutom se raketerna från min bakgård – Nadine hade låtit så taggad – en tjejkväll!



Ni kan därför föreställa er rynkan i min panna när det ringde på och Nadine stod där i trapphuset med en kille. Han introducerade sig som Erik – psykologstudent. Jag gav Nadine en blick som sa ungefär ’vad i helvete håller du på med?!’, och fick en axelryckning till svar. Fylld av ilska snodde jag runt och råkade slå armbågen i någonting. Ett blött krasande följde en halv sekund senare när champagneflaskan som Erik hållit i splittrades mot hallgolvet.



”Shit sorry”, sa jag med en fåraktig min. ”Jag tar hand om det.”

Nadine såg road ut, och Erik menade att det var lugnt.



”Nadine berättade om din klumpighet”, lade han sedan till, vilket fick ilskan att tändas på nytt, även om det var uppenbart att han bara skojade.



Jag hörde hur de slog sig ner i vardagsrummet, medan jag försökte samla ihop spillrorna av champagneflaskan och min förlorade ära. Hallen skulle lukta i veckor. De småpratade och skrattade, men det var omöjligt att höra vad de sa över TV:n.



”Jag vet inte om jag kan” sa Nadine när jag klev in i vardagsrummet efter en kvarts städande.



”Prova bara så ska du se”, svarade Erik med ett leende.

Nadine vände sitt ansikte mot mig, ”Hämta vinet från köket, Natalie”, sa hon med en hårdare ton än vanligt.



Jag himlade med ögonen och gick ut i köket. Inte nog med att hon tagit med sig någon okänd kille, nu skulle hon börja bossa runt en också. Den här gången var jag försiktig med glasen och flaskan, en olycka räckte gott och väl.



På vägen tillbaka till vardagsrummet mötte jag Nadine. Hon gav mig ett snett leende när hon såg de tre vinglasen och flaskan jag bar på, och undrade var nyckeln till balkongdörren fanns.



”Har du börjat röka igen?” viskade jag storögt, och pekade på min jacka. ”Den sitter i nyckelknippan.”



Nadine skakade på huvudet och försvann ut i hallen. När jag ställde ner vinet på soffbordet kom jag på att jag glömt korkskruven i köket.

Jag suckade och sprang tillbaka för att hämta den. När jag för andra gången återvände till vardagsrummet var Nadine och Erik i full gång med att lyfta ut min fåtölj på balkongen.



”Eh, vad gör ni?” undrade jag förvånat.



”Lädret behövde vädras”, förklarade Nadine.



”Just nu?”



”Ja, annars glömmer du det bara.” Nadine log ett rovdjurslikt leende.



”Du får tacka Erik, det var hans idé.”



När de var klara stängde de återigen ute vinterkylan och slog sig ner i den tvåsitsiga soffan. I brist på andra möbler att sitta i slog jag mig ner bredvid Nadine, fast på det hårda trägolvet. Jag förstod att det var något lurt med hela vädringen och det (behöver läder verkligen vädras?), men jag bestämde mig för att spela med ändå.



Efter flera rundor vin och en fortsatt bossig attityd från Nadine började tolvslaget närma sig. Under kvällen kändes det som om Erik och Nadine hade gaddat ihop sig lite grann mot mig; de hade båda varit snabba att peka ut fel i sådant jag sagt, hela tiden hållit med varandra, och motsatt sig mig i alla konversationer. Varför kan jag inte säga, men det störde mig lite smått. Det kändes som om det var en lek där de tillsammans verkade testa mig och mina gränser, utan att direkt göra kvällen otrevlig. Erik var en skicklig debattör och med Nadines hjälp lurade han in mig i argument där mina svar fick mig att känna mig dum. Dessutom verkade jag vara mål för en massa sex-relaterade hypoteser som hela tiden eskalerade i bisarrhet. Till exempel kunde en fråga vara vilket jag skulle välja av att spendera en månad i kyskhetsbälte eller bli våldtagen av en hund. Och så fortsatte det ändå fram till att raketerna började smattra utanför. Vi bestämde oss för att kolla på fyrverkerierna från balkongen.



Ett tunt lager av snö täckte betongen på min lilla balkong. Det var redan folk ute på balkongerna i husen mittemot, och det var bara någon minut kvar till tolvslaget. Fontäner av färg exploderade över himlen, och när jag vände mig om för att hämta mina skor knuffade Nadine ut mig i snön. Jag hade bara på mig strumpbyxor på fötterna, och kylan fick mina knän att skaka. Jag kollade storögt på henne.



”Var inte en sån jävla pussy”, sa Nadine, och klev ut efter mig med ett glas i ena handen. ”Vi missar ju tolvslaget.”



Hon hade rätt, även om mina fötter redan kändes som isbitar. De stora raketerna var redan i luften. Vi skålade det nya året, kollade på eldshowen mot den mörka bakgrunden en bra stund innan Erik klev in i lägenheten igen, med Nadine hack i häl. Sedan drog hon igen dörren och låste den från insidan innan jag hunnit in.



”Jävligt kul”, sa jag och trampade på platsen mot den allt mer påträngande kylan. ”Är du fem år eller?”



Jag var inte alls klädd för minusgraderna i min festklänning, och mina fötter brände i kylan från snön.



Jag ryckte i handtaget. ”Öppna för fan!”



”Säg ’snälla rara’”, kom Nadines dämpade röst från insidan.



”Snälla rara öppna.” Desperationen började ta över, men jag lyckades ändå himla med ögonen på ett ganska övertygande sätt.



”Nej”, sa Nadine kort och drog ner persiennen på insidan.

Mitt bankade på fönstret dränktes i ljudet från raketerna. Jag förbannade Nadine, och faktumet att jag bodde på fjärde våningen. Sedan åkte persiennen upp och Erik visade sitt ansikte.



”Kan du öppna?” sa jag genom skallrande tänder.



”Hon tyckte inte du verkade seriös”, sa Erik ”Om du verkligen ville in så skulle du inte himla med ögonen så där. Det var det hon sa i alla fall.”



”Vad ska jag göra då?!” skrek jag. ”Jag fryser ju för fan fötterna av mig!”



”Om du visar att du menar allvar så släpper hon nog in dig”, sa Erik.



”Att be på sina bara knän är ju en gest som kan klassas som genuin.”



”Du är seriös?” spottade jag fram först; men när jag såg persiennen återigen börja åka nedåt ändrade jag mig snabbt. ”Okej, okej!”

Jag sjönk ner på knäna i den isande snön och kollade upp mot fönstret där nu Nadines ansikte syntes.



”Snälla rara.”



Jag kände hur kinderna hettade upp av förödmjukelsen, men dörren öppnades och jag lyckades på alla fyra krypa in i lägenheten. Mina ben kändes som istappar, och jag kollade huttrandes upp på Nadine och Erik som stod över mig med oroliga miner. De hjälpte mig upp i soffan, svepte in mig i en bunt filtar, och körde ner mina fötter i en hink varmvatten som stod redo på golvet. Jag kände värmen sprida sig genom kroppen och efter en stund slutade mina tänder låta som ett steppdansband.



”Är du okej?” frågade Nadine lite förläget.



Känslorna spelade pingpong mot min insida. Ilska, utmattning, skam, och förvåning tog första parkett, men det fanns även en del andra mörkare känslor lite längre bak i massan.



”Varför?” var det enda jag lyckades få fram.



”Är du arg?”



”Ni låste ute mig! I minus-tjugo-gradig vinter! Är jag arg?!” exploderade jag.



”Gå och ta en varmdusch du”, sa Erik med en lugnande hand på min axel.



”Så du inte blir förkyld, menar jag.”



Jag kände kinderna hetta till, och för ett ögonblick trodde jag att jag skulle knäa honom mellan benen. Vem trodde han att han var; att komma här till mitt hem och… och… Jag knöt nävarna och marscherade till badrummet, och smällde igen dörren efter mig. Jag började klä av mig, medan min puls lugnade ner sig. Sedan blev jag av någon anledning nyfiken, och öppnade tyst badrumsdörren lite på glänt och tjuvlyssnade på vad de sa där utanför.



”Hur gick det där egentligen?” Nadine lät nedstämd.



”Jag tyckte det gick ganska bra.”



”Seriöst? Såg du inte hur arg hon blev.”



”Jo men det är normalt”, sa Erik lugnt. ”Trodde du hon skulle göra det villigt så tidigt?”



Det blev tyst en stund, innan Erik fortsatte. ”Hur kändes det då, när hon gick ner på knä?”



”Ja du, det pirrar fortfarande.” Nadine lät upphetsad nu. ”Tror du jag kommer kunna ge henne en smäll på kinden redan ikväll?”



”Vi får se när hon kommer ut, men det tror jag nog.”



Jag kände mig plötsligt yr, och stängde försiktigt dörren. Jag sjönk ihop mot väggen. Vad var det som kommit över Nadine? Och vad var det för jävla grejer de planerade? En smäll på kinden? Jag kunde knappt tro mina öron. Det som skrämde mig mest var dock Nadines genuina upphetsning över det hela. Jag hade inte sett den glöden i henne sedan mellanstadiet när vi lekte hästar. Eller ”häst” var det väl kanske egentligen eftersom det alltid var jag som fick hopprepet runt midjan och Nadine som höll i tyglarna.



Jag tog ett djupt andetag, klädde av mig resten, och klev in i duschen. Det varma vattnet värmde mig genomgående och jag lät det flöda länge. När jag väl klev ur kände jag mig som en ny människa. Det var dags att skicka hem Nadine och Erik, det var inte mer än rätt som de betett sig under kvällen. Jag drog på mig klänningen igen men lät de våta strumpbyxorna ligga kvar på badrumsgolvet.



I vardagsrummet satt Nadine. Fåtöljen som skulle vädras hade kommit in igen, och det luktande varm choklad i hela rummet.



”Erik har gått”, sa Nadine med en liten röst. ”Jag gjorde varm choklad åt dig.”



Jag satte mig i soffan väl utanför en armlängds avstånd, och smuttade på den rykande drycken. Jag som bäst och tänkte på hur jag skulle skicka hem Nadine på ett passande sätt när jag märkte att två ensliga tårar rullande ner för sidorna av hennes ansikte. Jag var fortfarande arg på henne så jag låtsades att jag inte såg det.



”Natalie?” Hon såg grå ut, och glöden jag sett tidigare var som bortblåst. ”Kan du förlåta mig? Jag har varit en idiot. Jag tappade kontrollen. Det var inte meningen att göra dig arg; jag vet inte vad jag tänkte; klart du skulle bli arg; jag vet inte vad jag tänkte…”



Hon bröt ut i snyftningar. Jag fann mig i konflikt med mig själv. Ena sidan av mig ville bara kasta ut henne i kylan, medan den andra ville trösta henne. Till slut vann det goda inom mig och jag drog över henne till soffan och kramade henne. Vi var ju trots allt bästa vänner; och alla gör ju misstag. Den gamla Nadine verkade ha återvänt helt, och hon grät mot min axel som så många gånger förut.



Av någon anledning kände jag mig ändå lite skyldig, även om det var hennes eget fel att vi hamnat i den här situationen. Jag var glad att kvällen var över, och att den slutat på ett bra sätt. Det var skönt att Erik gått, oroligheten jag upplevt började övergå till ett djupare lugn. Spänningen började även tunnas ut – även om jag inte kunnat erkänna det för mig själv tidigare så hade det hela varit ganska spännande. Nadines glöd och upphetsning var något jag saknat; hon hade blivit en mer sansad person efter tonårens slut. Jag respekterade henne mer nu när hon vuxit upp, men hon var som en långsamt vissnande blomma.



Så här i efterhand kan jag med säkerhet säga att detta var ögonblicket som ändrade allt. När jag försiktigt släppte henne, drog upp hennes haka med handen, och mötte hennes tårdränkta blick. Jag förde undan mitt fortfarande blöta hår från sidan av mitt ansikte. Nadine kollade förvånat på mig när jag tog hennes hand och placerade den mot min kind. En lång stund satt vi bara där, våra ögon låsta i samförstånd. Sedan blinkade Nadine och gav med ett leende, glöden hade återvänt.

Sedan lämnade hennes hand min kind för en sekund, och jag slöt ögonen.



Det klatschande ljudet av Nadines handflata mot min kind ekade genom vardagsrummet när det första slaget landade. Det brände som nålar, och jag var förvånad över att hon vågat slå mig så hårt. Detta var ganska sjukt, var allt jag hann tänka innan hennes hand kolliderade med mitt ansikte för andra gången. Det var något som väckts inom mig; vad kan jag fortfarande inte säga, men när det tredje slaget träffade min kind rös jag genom hela kroppen. Hade kontakten fört över lite av Nadines glöd till mig? Det var svårt att säga men när hon föste undan håret från andra sidan av mitt ansikte, gjorde jag inget motstånd trots att jag visste vad som väntade.



Mina kinder brände när hon var klar och när våra blickar möttes igen var det jag som hade tårar i ögonen. Hon kramade och höll mig genom mina snyftningar, så som jag hållit henne, för vad som nu kändes som en evighet sedan. Det kändes konstigt och nytt, men jag kände mig trygg i hennes armar.