Lördag morgon

Novell



Vi sätter oss ner på dubbelsängen och jag tittar lite förstulet i golvet.

– Är det okej om vi myser? frågar Patrik mig tillslut.

Frågan är oväntad för mig och innan jag hinner tänka utbrister jag:

– Absolut! Det tar dock en stund innan jag inser att det inte var en självklarhet, inte ens för mig. Men det är väl det som skall hända nu tänker jag och jämför med mina minnen av liknande situationer.

Han slår sina armar om mig, så hårt han håller tag om mig nu, så att det nästan känns för hårt men samtidigt inte alls. För det är ju det här jag vill! Att någon skall se mig och röra mig och inte någonsin vilja släppa taget, att någon skall komma så nära!

Hur gör man dethär nu igen? Spooning 101, file not found, går det genom min hjärna. Okej, jag ritar cirklar på hans arm, det är väl oskyldigt?

– Bra att det passar! Svarar han då. För jag tänkte bara… Du och Casper, ni hade någonting eller hur?

Jag är tyst, slutar rita cirklarna. Det blir en för lång tystnad. Sanningen som aldrig sägs ut högt men som ändå kommer fram. Jag tänker tillbaka till den sommarnatt då jag och Casper delade säng och de miner Patrik redan då kastade åt vårt håll. Kan jag ljuga? Efter en lång stund så svarar jag ändå lite blygt:

– Jag vet inte vad vi hade, men Casper är ju precis inte här för mig nu, eller någonsin. Försiktigt säkrar han sitt grepp om mig igen, jag smeker hans hand i tystnad en stund och vi tar inte upp det ämnet mer. Det ligger kvar och gnager i mitt bakhuvud, jag är kanske inte helt över det som hände tänker jag medan jag blundar och njuter av närheten till någon. Det var så längesedan sist. Minuterna passerar sakta, men ändå alldeles för fort! Jag vill aldrig härifrån!

– Somnade du? viskar han, och snabbt svarar jag.

– Nää, jag är pigg! Kaffe kan ha den effekten…

– Samma här! Jag hör att han ler. Skall vi tala om någonting istressantare?

Den följande timmen berättar jag historier om mig själv, vi gnäller tillsammans över hettan, vi byter positioner och rör vid varandra, bara som vänner får, ingenting mer. Det är som om vi inte vet vad som är okej mera. Finns det en gräns för dig? Det finns ingen för mig! Men hur visar jag det?

-Jag sa aldrig tack, mumlar jag så tyst att han inte hör mig.

– Vad sa du? Mumlar han i mitt öra. Jag lyfter på huvudet, öppnar ögonen, drar ett djupt andetag liksom för att samla rösten och för hitta de rätta orden och viskar högre:

– Då jag var ledsen.. Senast vi sågs, jag sa aldrig tack till dig för att du höll om mig den där natten då Casper var med Viola. Jag vet inte varför jag var så ledsen, vet inte ens om det var för att jag var ensam men du frågade aldrig utan bara höll mig tills jag somnade.

– Såklart jag gjorde! Du kunde inte sova, du var ledsen! Det fanns ingenting annat jag kunde göra för att hjälpa och förresten ville jag vara nära dig! Jag undrar om han läser in mera i mina ord, undrar om han förstår hur viktig Casper faktiskt var för mig en tid och hur sårad jag blev av att han ignorerat mig.

– Men tack Patrik! Jag behövde få det sagt!

Igen en lång skön tystnad, jag ritar mera mönster över hans rygg, hårbotten, armar ända tills jag fått nog.

– Är det okej om jag tar av mig min BH? Den glider ner helatiden. Jag säger det mer som ett konstaterande än en fråga, varför skulle det inte vara okej om jag vara låg i t-skjorta och shorts inatt?

– Visst! Säger du och släpper mig ut din starka omfamning. Kylan strömmar in, det är skönt men så ensamt och fort har jag den avdragen och ligger bredvid dig igen, är liksom rädd för att missa en sekund, vi tar ett nytt grepp, jag ligger med mitt ansikte på din axel, sedan följer åter en lång tystnad. Det är som om vi hoppas att den andra på något vis skall kunna finna några minuter ro.

Då jag tänker på Casper eller någonting som gör mig upphetsad mumlar jag ibland för mig själv. Jag kan inte stoppa mig, det kommer ut som ett stön eller en olycklig suck ibland. Det är som min kropps försök att glömma bort hur pinsamt det kan kännas att ha en galen sexualdrift som man ännu inte lärt känna eller förstå. Någonting som liknar mest ett gny undslipper mig nu.

– Är allt okej? Är du ledsen? Hans röst är precis vid mitt öra och har försöker se på mig i mörkret, genast är han orolig för mig igen. Förstår han inte att ledsen är den sista känslan jag har just nu?

– Såklart allt är okej, hur är det själv? Viskar jag tillbaka med världens groggigaste röst, sedan skrattar jag igen för min röst lät verkligen som en 80+ gammal gubbes.

– Vad tänker du på då? frågar han igen.

– Jag vet inte…

– Vad e nu de för svar?

-Haha! Nå… Det blir tystnad en stund och igen kämpar jag med orden. Tillslut får jag ur mig dem.

– Jag tror att… Okej, jag tänker på hur i helvete man kan bli så jävla lätt kåt o hu myki ja vill att du ska ta mig nu!… Om det inte var mörkt i rummet skulle han se hur mörkt jag rodnar nu. Hur pinsamt jag tycker att det är att behöva säga det.

– Men det är helt naturligt svarar han helt lugnt och håller om mig ännu hårdare. Den här omfamningen känns annorlunda, som om han äntligen har i sett vem han har bredvid sig. Jag nämner inte hur obekvämt det faktiskt blir efter en stund när han klämmer min kropp mot hans, mina bröst tar stryk men det är problem för en annan dag, jag bara vänder och vrider på mig tills jag hittar sömn i några minuter och sedan vaknar upp, förvirrad och lycklig igen.

Lycklig, eller är jag det? Såklart!

– vaknade du? Frågar han

– Mm… Jag böjer lite på mig, känner musklerna sträckas ut och gäspar. Jag har världens värsta andedräkt! Hur är det för dig, har du det okej? frågar jag plötsligt orolig.

– Det är inte alls en dålig lördag morgon! Svarar han, igen kan jag nästan höra hur han ler sitt största leende. Är det morgon? Redan? Jag trodde att jag bara sovit i någon minut! Men Det är sant, det är verkligen inte en dålig lördag morgon. Jag ligger i Patriks famn, jag är varm i hela kroppen för en gångs skull, blodet har på något vis lyckat cirkulera fram till mina tår och fingrar, jag som alltid lider av kalla händer och fötter, eller så har jag bara stulit hans värme, vi är ensamma, vad som helst kan hända och jag litar på honom! Ännu ett gnyende slipper ur mig. Varför kan jag inte hålla det inne!

– Vad är det nu? undrar han igen. Ååh varför måste han fråga så mycket? Jag vet inte ens det själv, och jag orkar verkligen inte fundera på svaret.

– Äsch bara trött, svarar jag, skattar till. Det låter faktiskt olyckligt. Det leder till att min kropp rör på sig och jag behöver ta ett nytt grepp. Jag har glidit isär från honom under natten, eller släppte han mig då jag vaknade? Jag minns inte. Jag placerar ett ben under hans och ett över och kryper sedan så nära inpå. Mina läppar rör vid ditt bröst, hur hamnade jag här? Okej fokusera! Jag kan ju inte andas här! Het fuktig luft som får mig att kämpa för varje andetag. Jag söker desperat efter en ny position och kommer upp med mitt ansikte precis under ditt, nu är mina läppar precis under din haka. Jag andas in din luft genom näsan och skrattar tyst igen, bristen på syre har gjort mig andfådd.

– Oj kom igen! Säg nu redan vad det är! Du har absolut ingenting att vara blyg för! Han låter som om han retas med mig!

– Men det har jag ju visst! Har du inte märkt vem jag är? Jag känner inte ens den här delen av mig själv, jag… jag är inte sånhär! Jag vet ingenting, kan ingenting! Jag hör att jag låter smått desperat och försöker snabbt täcka över det misstaget.

– Är det okej om jag tar av mig skjortan? Det är varmt och jag vill! Fan, fan fan fan fan fan! Detdär lät ännu värre! Jag hör hans skratt nu.

– Vännen, tydligen är du det! Men kom ihåg! Du behöver verkligen inte vara osäker över någonting! Du viskar igen tyst i mitt öra.

-Hur känns det? Att bara släppa fritt ibland? precis som om han redan vet svaret. Såklart han vet.

– Som en jävligt bra lördag morgon! svarar jag och plötsligt är dina läppar där. Försiktigt som om du ännu inte är säker på att jag verkligen skulle gå med på det! Förstår du inte att jag varit här så länge redan! Men oh gud jag har världens hemskaste andedräkt! Jag bryter kontakten och min t-skjorta åker över mitt huvud, jag lägger mig ner igen men med ryggen mot dig, det här är fortfarande nytt. Sedan som om jag just kommit på mig själv svänger jag mig om och i det svaga ljuset från lampan i korridoren ser jag att du nu ser mig. Väntan, jag hinner nästan ångra mig och bli rädd men du lägger en arm om mig, inte över mina bröst som Casper hade gjort, utan om mig. För mig är skillnaden så enorm och så överväldigande att jag hinner tänka: Duger jag inte? Är jag inte tillräckligt attraktiv? Du drar mig nära, dina läppar återigen vid mitt öra och viskar:

– Hur kan du ha såna perfekta bröst? Lättnad! En komplimang räcker för att mitt självförtroende skall skjuta upp i höjden. Nu vågar jag.

Jag försöker att inte se din hals som är några centimeter från min mun, jag andas så tungt nu måste kontrollera mig! Han vill ha mig, jag vill ha honom! Har inte jag också rätt till att vara självisk för en gångs skull? Vad har vi att skämmas för? Det finns ingenting som borde kunna stoppa oss. Du hittar mina läppar igen som jag försökt dölja, andedräkten är faktiskt den värsta jag upplevt på länge men det stoppar dig inte. Det känns som om du är överallt, vi är nästan som en nu. För första gången rör din hand vid mitt bröst, jag nästan kommer bara då, eller kom jag? Det händer så ofta åt mig så kan inte vara helt säker, så fungerar mig kropp! Du klämmer till, det är också nytt, så gjorde inte Casper alls, jag älskar nytt inser jag euforiskt. Till sist är din hand där, mitt lår, vid randen till mina tighta korta shorts och sedan är du borta igen. Jag tittar runt mig, förvirrad och ser honom titta mig djupt in i ögonen.

-Är du verkligen säker? Frågar han.

Länge tittar jag bara på honom sedan säger jag bestämt:

– Ja!