En förbannad kärlek: Del 1

Det var för uppenbart för att gå miste om. Det var som han misstänkte. Det var honom de tittade på. Tittade på honom med glimrande och intresserade ögon. Bitandes i deras läppar. Lekandes med deras hår. Han suckade djupt då han vände sig om. Höjde musiken som dundrade i hans lurar och tittade upp på sommar himmelen. Hans bruna hår dansade tillsammans med träden, till vindens sång. Han låg där på filten under trädet som om resten av världen inte fanns. Hans två systrar var vid lekparken intill och lekte. Han själv var 19 år, 180 lång och 70 kilo. Han var inte vältränad, men han såg bra ut. Han passade på att tända en cigg. Han kunde fortfarande känna blickarna, från drömmande tjejer runtomkring i parken. Det hade börjat när han fyllde 15. Plötsligt hade tjejer blivit intresserade av honom. Det kom som en blixt från ingenstans. Han förstod aldrig var det var. Han var inte vältränad, kunde inte sjunga för fem öre och han kunde inte spela gitarr. Inget av det där tjejer vill ha idag. Ha misstänkte att det var för pengarna då hans familj hade det väldigt bra. Men tjejerna bad aldrig om saker. Bara honom. ”Du behöver inte älska mig, så länge jag är din flickvän, duger det” sa de. I början tackade han självklart ja. Han var ung och kåt. Men efter ett helt år, av sex och ”kärlek” hade han tröttnat. Så nu har han vart singel i tre år. Men tjejerna slutade inte försöka. Det var som en förbannelse. Att alla ville ha honom, men ingen kunde älska honom. Han släkte ciggen. Tog av sig hörlurarna och såg sig omkring. Han såg sina systrar en bit bort. De hade träffat grannbarnen och börjat leka med dem. Han log för sig själv. Han hade bott i Arvika hela sitt liv och hade inge planer att flyta därifrån. Det är en vacker stad utan tvekan. Han och hans systrar hade ätit glass, köpt böcker från bokhandeln och badad. De skulle avsluta dagen med att springa av sig i parken. Hans systrar var tvillingar och de var fem år. De var lika energiska som han själv var i den åldern. Han packade ihop grejerna och började gå emot barnen som lekte. Grannbarnens föräldrar var där.

– Hejsan Emanuel! Vi undrade just vart du var. Sa modern glatt.

– Tja. Någon måste ju hålla koll på grejerna som NI skulle ha med er. Sade Emanuel och gav sina systrar en skämtande blick.

– Vi tänkte att de kunde sova över hos oss? Nu när lovet har börjat och allt. Sa Rune glatt.

– Självklart. Svarade Emanuel.

– Jag säger det till mor och far när jag kommer hem.

Barnen hejade av glädje och spräng mot Rune och Monas bil. Emanuel och föräldrarna småpratade lite innan de for hem. Emanuel tog ett djupt andetag och började att vandra hemåt. Med musiken i öronen och tankarna i arbete, såg han inte vart han gick. Tills Emanuel vaknade till av en duns. På marken låg alla grejer och en tjej. Runt hans egna ålder skulle han nog ha gissat.

– Jävlar! Förlåt. Sade han och hjälpte henne upp.

– Haha, ingen fara. Jag såg mig inte för. sade hon och log.

Tiden stannade. Emanuel mötte hennes blick. Han kände något nytt. Något annorlunda.

– Men jag måste skynda är jag rädd! Vi ses. Sade hon och gick vidare. Han stod kvar där. Länge. Tiden försvann. Hon hade inte brytt sig. Inte ens det minsta hade hans ”förbannelse” påverkat henne. Han stod där, säkert i en timme. Med musik i hörlurarna. Han plockade upp grejerna och gick vidare. Fundera djupare än någon annan gång. Tills han stannade upp och tittade på sommar kvällens himmel.

– Är jag… Kär?