Frustrationen

Hade den kommit krypande eller var den bara där plötsligt? Dess inneboende natur talade för det förra men det kändes som det senare. Frustrationen. Frustrationen! FRUSTR… Hon tar ett djupt andetag. En sån värdelös känsla, går inte att omvandla eller kanalisera till något konstruktivt överhuvudtaget. Ett nytt djupt andetag, dags för reflektion, analys, finna orsaken till frustrationen. R:en i ordet river genom hennes huvud. Bryt ner problemet, lös problemet. Några minuters tankeverksamhet men ingenting. Inte en idé, inte ens en värdelös tanke att förkasta, totalt tomt. Ett kort uppgivet leende när hon inser vad som sker, genom att så totalt gå bet föds något mer; vanmakt. Ett självförsörjande monster har skapats, frustration som göder frustration.



Träning, musik på tinnitusnivå, onani, skrika för full hals. Listan på eventuella symptomlindringar känns så otillräcklig. Det behövs något annat, något mer, något starkare. Plötsligt blir det klart för henne. Men varför? Och skulle hon kunna be om det? Hade visserligen skett otaliga gånger tidigare, men det hade sin grund i något annat – en lekfull vilja, inte det här. Nu finns ett behov, ett behov som saknar förklaring för henne men som känns så starkt och rätt. Rätt? Ja det känns rätt. En blick på klockan, drygt 50 minuter. Hon går till sovrummet och öppnar en byrålåda och plockar upp ett svart läderhalsband. En impuls att sätta på sig det, kanske det skulle minska hennes vanmakt? Men det är inte hennes uppgift, skulle vara ett svek som vore svårt att hantera. Lämnar sovrummet med halsbandet i handen och går till hallen. Försöker rätta till kläderna så de sitter bra, faller sedan ner på knä på lagom avstånd från ytterdörren. Kastar en sista blick på klockan, 45 minuter, innan hon placerar halsbandet i händerna och sträcker ut underarmarna. Nu kan hon bara vänta.



Han öppnar dörren och känner den sedvanliga kärleken, ömheten och glädjen när han får se henne sitta och vänta på honom men inser snart att idag är något annorlunda. Hon utstrålar något okänt och tonläget i rösten när när hon yttrar sitt sedvanliga ”Hej älskling!” är lite skört. Rynkan mellan hans ögonbryn visar sig och han blir konfunderad. Hänger av sig jackan och går henne till mötes, plockar upp halsbandet och sätter på det medan hon böjer sin nacke och håller undan sitt hår. Slår sig ner på huk framför henne och framför i sin tur sitt ”Hej älskling!” och kysser hennes panna. Tittar på henne och försöker värdera situationen men finner sig svarslös, tittar på henne med eftertanke, känner sig tacksam att han så många gånger tidigare betraktat henne med en liknande blick, annars hade han haft svårt att dölja sin villrådighet.



-Vad är det min vän?

-Frustration.

-Frustration?

-Ja.



Nog är något verkligen annorlunda när hon är så fåordig och han kan inte låta bli att le lite åt situationen.



-Vad beror denna frustration på?

-Jag vet inte…



Nu blir han uppriktigt förvånad, ”jag vet inte…”, det finns alltid en tanke om alltings beskaffenhet, ibland insiktsfull, ibland ologisk och full av brister men alltid en tanke och han uppskattar och värderar det högt. Tittar granskande på henne igen och nu ser han något, ett lätt skruvande, korta inandningar. Hon vill säga någonting, nej hon vill fråga någonting. Så svårt för att fråga eller be om saker om det finns en minsta uns av självutlämnande i det. En våg av värme och ömhet sveper över honom tillsammans med ett återvunnet självförtroende. Han är tillbaks i sitt element, han ser henne och han förstår henne. Avvaktar en liten stund för att se om det kommer självmant men han kan till slut inte motstå att hjälpa till.



-Vad vill du fråga?



Hon har kämpat men inte förmått sig och nu bryter han hennes bojor. Och han gör det med en fråga som inte ger någon chans till reträtt, tonen är mild men ändå bestämd. Han förväntar sig ett rakt ärligt svar och nu finns det bara en sak för henne att göra, be.



-Jag skulle vilja be om smisk med livremmen. Hårt smisk.

-Och detta ska hjälpa mot din frustration?

-Ja.

-Hur?



Hon vet att svaret hon ska ge kan synas otillfredställande men det är det enda hon har att erbjuda för tillfället och hon upplever det som det korrekta.



-Det skulle kännas rätt.



Han tar henne i sin famn och kramar om henne. Han behöver fundera och det underlättar att göra det utan att betrakta eller bli betraktad. Och kanske är det närhet hon söker? Han känner dock fort att så inte är fallet, han tycker sig känna frustrationen i hennes kropp när han omfamnar den. Han ser inga problem med handlingen hon frågar efter, den har de utfört många gånger tidigare, men förutsättningarna skapar ett litet tvivel i honom och han har lovat både sig själv och sin älskade att alltid agera inom de gränser hans förstånd och förmåga föreskriver. Han tänker tillbaks på det som utspelat sig från det han steg in genom dörren fram till nu. ”Det skulle kännas rätt” ett svar han normalt aldrig skulle acceptera och inte hon heller men ändå hade hon uttalat det med självklarhet och tydlighet. Han tvivlar inte på att hon vet vad hon vill och fanns det egentligen någon vars omdöme han värderade högre än hennes?



-Snälla.



Han släpper sitt grepp, rättar till hennes hår och betraktar henne. Han litar på henne.



-Sovrummet.



När hon hör ordet vet hon och reser sig upp på stela knän och går mot sovrummet med honom efter sig. Han sträcker sig efter kuddarna och lägger ut dem i en hög mitt i sängen. Hon tittar mot honom och han nickar bekräftande. Ord är inte längre nödvändiga. Han går till garderoben för att hämta ett bälte medan hon tar av sig byxor och trosor och lägger sig tillrätta med kuddarna under midjan. Ansiktet begravs i täcket och madrassen och hon känner att all den frustration som härjat och fördunklat är borta. Behovet av smisk är borta och en insikt slår henne. Kan frustrationen härstammat från oförmågan att be om saker? Ansiktet begravs djupare för hon känner sig så dum och samtidigt kan hon inte annat än le åt det hela, så trög hon är! Sekunden senare träffar bältet, leendet försvinner och svordomarna far genom huvudet i samklang med den svidande smärtan i hennes skinkor. Fyra slag till faller i snabb takt, endast tid för henne att bli stilla mellan slagen. Han lägger ifrån sig bältet och sätter sig på sängkanten.



-Tack.

-Kom här.



Han drar henne till sig, hon vilandes med huvudet i hans knä och hans trygga händer över hennes kropp. Den svidande värmen från rumpan sprider sig över resten av kroppen och det stora lugnet svepet över henne. De behöver inte säga någonting, de behöver ingenting utom stillheten i varandras sällskap, det nuet har att bjuda på är allt de önskar.



Men sakta börjar tankarna vakna till liv hos dem och de börjar stilla fundera över vad de delat, vad de upplevt, vilka känslor som varit i spel. De formulerar allt i ord för sig själva för de vet att det kommer en tid då de behöver säga det till varandra. Det är den villkorslösa öppenheten och ärligheten som möjliggör det de har, som gör att de kan utforska varandra på så många plan, utan den skulle de inte kunna bygga det förtroende och den tillit de känner till varandra. Hon vänder sitt ansikte upp mot honom, hennes signal att hon är redo. Han möter hennes blick och släpper den inte. Med rynkad panna frågar han:



-Sen när svarar du ”jag vet inte” på frågor?



De brister båda ut i varsitt stort leende.