Den ofrivilliga kuriren. Del 3.

Gillar du att läsa om kärlek och gulligull, ömhet och vänskaplig närhet, leva lyckliga i alla sina dar noveller? Då ska du sluta läsa denna novell nu.

Kan dock innehålla spår av kärlek, gulligull, ömhet och vänskaplig närhet, men den är helt befriad ifrån nötter.

Mvh Lorden.

Den ofrivilliga kuriren. Del 3.

”Du, stick in till tjejen och arrangera en snygg bild. Morsan ska fatta vad som händer om hon inte håller vad hon lovar,” sa en av männen i rummet och pekade på en av de yngre killarna.

Mannen med ärret följde den yngre killen med blicken när han gick in genom dörren som ledde in till tjejen, satte flaskan mot munnen, och tog en stor klunk av whiskyn.

”Är du säker på att den där ynglingen klarar det. Han verkar lite vek.” sa mannen med ärret och torkade sig om munnen.

”Vek var du med i början, och se på dig nu.” svarade den andra mannen honom.

Mannen med ärret stirrade på den stängda dörren, och tog en klunk till.

Angelicas hjärta började att slå hårt i hennes bröst när hon hörde hur dörren öppnades. Var det dags? Hade Mamma fixat det hon skulle göra? Skulle de släppa henne? Hon försökt sätta sig upp, men avbröts av killens röst. Samma röst som hade varit inne hos henne förut, rösten som tillhörde killen hon hade sugit av.

”Lugn. Jag ska bara ta ett kort till.” sa han och hon hörde hur han satte sig bredvid henne, och han fortsatte,

”Rulla runt på mage.”

Ett kort till. Det var inte dags. Mamma hade inte fixat vad hon skulle fixa. Angelica kände hur hoppet om frihet försvann, och försökte klumpigt att vända sig om.

”Jag ska hjälpa dig.” sa han, och Angelica kände hans ena hand på sin axel, och hans andra hand på sin höft. Strax därefter låg hon på mage med sina händer bundna bakom sin rygg.

”Vad tänker du göra?” frågade hon oroligt med en lätt känsla av panik i rösten när hon kände hans fingrar innanför linningen på de svarta tightsen.

”Ska bara ta ett kort, inget annat.” svarade han och började dra ned tightsen och hennes trosor över hennes ända.

Angelica knep ihop sina ben när hon kände tightsen glida över skinkorna och ned en bit på låren.

”Ligg stilla nu.” sa han, och hon hörde klickljudet ifrån hans kamera.

”Jaha, det vill du!” sa mannen skrattande åt kvinnan som satt i hans knä, och som precis hade viskat något i hans öra. Han lyfte upp henne och bar iväg med henne mot ett annat rum, och sa till mannen med ärret när han passerade honom,

”Håll ställningarna så länge.”

Mannen med ärret nickade, och sneglade bort mot dörren som ledde in till Angelica.

Han hade precis sänt iväg bilden till Angelicas mamma och skrivit,

– Imorgon, annars – under den, och skulle börja dra upp Angelicas trosor och tights igen när dörren plötsligt öppnades.

”Kila ut dit nu och ta en stor jävel.” sa mannen med ärret sluddrande där han stod i dörröppningen och höll sig i dörrkarmen med ena handen och med whiskyflaskan i den andra.

”Jag ska bar” började killen säga och drog upp Angelicas trosor en bit över hennes ända.

”Jag fixar det där, ut nu!” röt mannen med ärret. Killen nästan hoppade upp och var ute ur rummet snabbt som ögat. Dörren stängdes bakom honom med en smäll, och den unga killen tänkte tyst för sig själv,

– fan också. –

Angelica vågade knappt andas. Killen som hade blivit utkörd ifrån rummet var egentligen rätt snäll och omtänksam, men den här mannen lät inte snäll.

”Ojojoj vad ligger det här då?” hörde hon honom säga när han med en duns satte sig bredvid henne.

Hon kände direkt hans sträva hand på sina skinkor och doften av sprit fyllde hennes näsborrar när han lutade sig fram mot hennes öra och sluddrade,

”En sådan läcker rumpa har väl redan fått ta emot mycket va?” Hans fingrar slöt sig om kanten på trosorna, och drog ned dem över hennes rumpa med ett kraftigt ryck.

”Snälla, låt mig vara. Mamma kommer att fixa det.” snyftade Angelica och pressade ihop sina ben så hårt hon kunde, och spände ihop sina skinkor.

Mannen med ärret skrattade och tog en klunk ur flaskan, och sa sedan.

”Det gör hon säkert. Vill du ha?” Han förde flaskan mot hennes mun, och Angelica vred bort sitt huvud när hon kände whisky doften.

”Va, storbjuden. Nä, ta en klunk nu. En stor en, så du blir lite het.” sluddrade han och sträckte sig över henne och förde flaskan mot hennes mun. Angelica vred bort huvudet ifrån flaskan igen.

”Jävla bitch!” sa han och tog en stor klunk själv.

”Jaja, är det så du vill ha det så får du det väl någon annanstans då.” sluddrade han och greppad Angelicas ena lår och försökte dra isär hennes ben. Hon höll emot allt vad hon kunde.

Han släppte hennes lår och lutade sig över henne igen och viskade i hennes öra,

”Nu är det så här bruden förstår du, att jag är en hyvens kille, och jag är inte,” han avbröt sitt prat med en rap, och sedan en hickning, och fortsatte,

”snål som andra kisar. Utan jag bjuder på vad jag har, och nu bjuder jag på whisky. Så öppna nu så ska du få en slurk.” Han tog tag i hennes lår igen och försökte sära på hennes ben, men Angelica höll emot allt vad hon kunde.

”Nej, snälla, låt mig vara. Snälla.” snyftade hon och försökte åla sig bort ifrån honom.

”Det var väl själva fa.” sa han ilsket och satte flaskhalsen mellan hennes spända skinkor.

”Sära på benen eller få den i arslet.” nästan frästa han och tryckte in flaskan mellan Angelicas skinkor.

”Nej, nej, sluta! Snälla sluta, jag vill inte!” Hon kände hur flaskan trycktes mot hennes anal och hur whiskyn rann ut och ned mellan hennes ben. Precis när hon var säker på att han skulle lyckas att pressa in flaskan i henne, hördes en barsk röst,

”Ut härifrån!”

Mannen med ärret stelnade till, reste sig och försvann fort. Flaskan låg kvar mellan hennes ben, men någon tog bort den och hon hörde dörren stängas med en smäll. Kvar låg hon ensam och med byxorna nerdragna, och stank whisky.

”Mamma, skynda dig.” viskade hon snyftande.

Helen körde in på parkeringen och såg att tulltjänstemannen redan var där. Hon parkerade, och gick snabbt bort mot hans bil och satte sig.

”Hej. Så, vad är det vi ska fixa först, innan vi hämtar min dotter?” frågade hon otåligt.

Hon ville få ett snabbt slut på detta, och få hem Angelica så fort som möjligt, innan något värre hände med henne. Bilden av hennes vita nakna rumpa hade nästan hållit henne vaken halva natten, och hon var orolig vad de skulle hitta på om det drog ut på tiden innan hon kom tillbaka med knarket.

”Du får se.” sa tulltjänstemannen och körde snabbt iväg.

Ingen av dem sa något på resan, inte fören tulltjänstemannen körde upp vid sitt hus och stängde av motorn,

”Kom,” sa han och steg ur bilen och gick mot garaget. Helen följde efter och undrade vad de skulle göra här innan de hämtade Angelica.

Tulltjänstemannen gick in genom dörren och Helen följde efter, och hon fick se hur den stora hunden satt och blev klappad, av den andra stora tulltjänstemannen som hade varit med när hon blev ertappad med knark i väskan.

”Tjena.” sa han, och hunden stirrade på henne.

”Hej.” svarade Helen osäkert och såg mot den mindre tulltjänstemannen. Han gav henne bara en snabb blick innan han gick fram till draperiet som hängde tvärs över rummet, och drog det snabbt åt sidan. Helens ögon blev stora, och stirrade på sakerna som hängde på väggarna bakom draperiet. Många av sakerna hade hon ingen aning om vad det var, men vissa saker kände hon igen, eller kunde ana vad det var för något. Dildosar, piskor, klämmor och rep i olika former hängde på väggarna. På bordet längst in i rummet bakom draperiet såg hon en påse med vitt pulver ligga. Hennes blick svepte över väggarna igen, och fastnade på en gigantisk löskuk med ett ollon stort som en knytnäve, och en rysning for genom hennes kropp.

”Jag är inte helt färdig än, eller hur?” frågade hon med låg ton, och anade redan svaret.

”Nej, inte helt färdig än.” svarade den mindre av tulltjänstemännen och sa sedan,

”Det är den påsen kvar.” sa han och nickade mot bordet.

Helen slöt sina ögon och drog ett djupt andetag.

”Ta av dig. Dags att göra dig förtjänt av skiten i påsen där.” sa den stora tulltjänstemannen och nickade mot påsen på bordet, och fortsatte att klappa hunden.

Med mycket långsamma och tveksamma rörelser började Helen ta av sig sina kläder, plagg för plagg. När hon släppte sin bh på golvet visslade den stora tulltjänstemannen till lite tyst, och hon hade aldrig känt sig så uttittad som hon kände sig just nu.

Med bara trosor kvar så visste hon, kände i hela sin kropp hur de båda männen stirrade på henne, såg varje del av hennes kropp, förutom den del som trosorna skymde.

– För din skulle Angelica. – tänkte hon, och drog ned trosan över låren och sedan vidare ned mot fötterna, och stod helt naken framför de båda tulltjänstemännen.

Den stora tulltjänstemannen reste sig ifrån stolen och gick fram till henne.

”Hörde att du varit duktig, kunden sa att han var väldigt nöjd med varan.” sa han och tog tag i hennes hand och förde henne in i rummet som fanns bakom draperiet.

Helen spjärnade först emot, kroppen ville inte, hjärnan ville inte, hon ville inte, men följde sedan honom, med blicken fladdrande på sakerna på väggarna.

”Om du är lika duktig idag så har du snart din dotter hos dig igen.” sa han och släppte hennes hand, och slängde ett rep över den synliga takbjälken över deras huvuden.

”Händerna.” Det fanns inget i hans röst som fick henne att känna någon som helst möjlighet att protestera eller försöka prata sig ur det hela, utan hon sträckte långsamt fram sina händer och tänkte med glansiga ögon,

– För dig Angelica. –

Repet slogs runt hennes handleder och den stora tulltjänstemannen drog i repet så hennes armar höjdes över huvudet och sträcktes upp mot taket.

Med en lätt smekning drog han sin hand över hennes ena bröst och log.

Helen kände hur rysningen spred sig utifrån bröstet och hur de små håren på armarna reste sig.

Hennes blick föll på den lilla påsen på bordet framför,

– Sista. Jag fixar detta! – tänkte hon, och såg hur den stora tulltjänstemannen böjde sig ned och slog ett rep runt hennes vrister.

”Så, säkrad och redo.” sa han och reste sig, och klatschade retfullt till henne på den ena skinkan med sin hand.

Ett klickljud fick Helen att vrida på huvudet, och hon såg hur den lilla tulltjänstemannen stod med en kamera och tog kort på henne.

Hon försökte instinktivt dölja sig för honom genom att vrida sig, men han bara följde efter och kameran smattrade oavbrutet.

Den stora tulltjänstemannen kom tyst upp bakom henne, lade sina händer på hennes mage och lutade sig fram över hennes axel.

Helen ryckte till när hon såg den svarta masken som täckte hans ansikte och ryckte till igen när hans händer sökte sig upp mot och över hennes bröst, kramade och smekte, samtidigt som han viskade,

”Var duktig nu, och le mot kameran.”

Helen stirrade bara på de mörka ögonen bakom masken, men såg sedan mot kameran, och tvingade fram ett stelt leende, och kände hur fingrarna runt bröstvårtorna slöt sig och gned dem mellan sig.

Mannen framför henne tog ned kameran och lät den hänga i sin rem över axeln, och lyfte upp videokameran som hängde över den andra axeln och riktade den mot henne.

En liten röd lampa tändes bredvid linsen, som rörde sig, fokuserade, och zoomade in henne. Naken, oskyddad och sårbar, känslorna sköljde över henne när mannen i masken släppte hennes bröst och gick bort mot den ena väggen, och tog ned en smal käpp ifrån dess plats och kom fram till henne, och hon såg hur han förde den mot hennes bröst, och när den ströks mot bröstet sneglade Helen mot påsen på bordet, och bet ihop tänderna.

Hon såg hur käppen lämnade bröstet, lyftes upp, och hölls helt stilla i luften.

Först så stirrade hon på den, fixerade den med blicken, väntade på att se den röra sig, och försökte föreställa sig hur det skulle kännas när den träffade. Till slut kunde hon inte se på den längre, utan knep ihop sina ögon, och hörde hur käppen for genom luften.

Träffen fick henne att öppna sina ögon, för att sedan när den svidande känslan kom åter sluta dem, och gny till, fullt medveten om att detta bara hade börjat.

Nästa träff dröjde, tillräckligt länge för att hon undrande skulle hinna öppna sina ögon, och då se käppen röra sig snabbt ned mot bröstet. Helen knep ihop sina ögon igen, och nu dröjde inte slagen längre, utan träffade i jämn takt hennes bara bröst.

Efter varje träff flämtade hon först till, för att sedan sammanbitet gny när svedan kom, snabbar och snabbare för varje gång, och den höll sig kvar längre och längre.

Till slut hann den inte försvinna innan nästa träff kom, och när mannen i masken siktade in sig på undersidan av brösten så kunde Helen inte låta bli att släppa ifrån sig ett tyst skrik.

När käppen, förmodligen medvetet träffade den ena av bröstvårtorna, och sedan snabbt träffade igen på samma ställe, spärrade hon upp sina ögon, och skriket var inte lika tyst längre, och Helen försökte vrida sig bort ifrån käppen och hon såg hur linsen i videokameran zoomade in henne.

Brösten brände, sved och ömmade när slagen ifrån käppen slutligen slutade. Oroligt blickade hon ned, och såg tydliga ilsket röda ränder på sina bröst. En snabb blick på påsen på bordet fick henne att dra ett djupt andetag och känna lite av sin styrka komma tillbaka.

– Jag fixar detta. – tänkte hon, men undvek att se in i kameran som fokuserar på hennes rödflammiga bröst.

Men när tulltjänstemannen med masken strök med käppen över hennes skinkor och viskade,

”Le mot kameran nu.” så tvingade hon sig att se rakt in i kameran, och stelt le, med glansiga ögon samtidigt som hon kände hur käppen retfullt fördes fram och tillbaka över skinkorna.

– Måste fixa, måste bita ihop. – tänkte hon och log stelt mot linsen.

Käppen träffade över båda skinkorna samtidigt.

Det kändes inte alls lika mycket som hon hade trott, och förhoppningen att lyckats stå ut växte i henne.

De följande träffarna kom i jämn ström. Mannen med kameran gick runt henne och filmade ifrån alla vinklar medan käppen oavbrutet landade på hennes bakdel.

Det började kännas nu, svedan höll sig kvar, och Helen såg med sammanbiten min mot påsen på bordet.

– Jag ska fixa det.- tänkte hon och blinkade trotsigt bort tårarna ifrån ögonen, men hade utan att tänka på det, börjat snyfta till varje gång käppen träffade.

Det kändes som om tiden stod still. Allt fanns här och nu, och inget annat exciterade än käppen som med ven genom luften och som gång på gång landade med en klatsch, och som fick skinkorna att bränna.

Helen hade börjat att svettas, och andades med snabba andetag. Ljudet av käppen var allt hon hörde, hur den for genom luften, hur den träffade, och hur den tystnade, för att sedan återigen fara genom luften.

Svetten började att rinna om henne, käppen ljud flöt ihop, och hon började få svårt att hålla isär när den for genom luften och när den träffade. Det sved, brände och pulserade, men träffarna kändes nu som om de träffade någon annans bakdel. Helen började hänga tyngre och tyngre i repet och trots att hjärtat dunkade hårt i bröstet, så blev hennes andning bara djupare och tyngre.

Plötsligt slutade käppens ljud.

Det tog ett tag innan Helen märkte det, men när mannen med masken drog i repet som höll armarna över hennes huvud, och fick hennes fötter att lämna golvet vaknade hon till en aning.

Dimmigt såg hon hur han hängde upp käppen på sin plats igen, och tog ned en bit av något som såg ut som en kabel.

”Snart klart.” sa han när han kom fram till henne, och strök henne över kinden.

Hon hängde tungt i repet. Om hon sträckte ner sin fot så kunde hon nästan känna golvet med sina tår, men bara nästan. Armarna värkte och repet skar in i handlederna där över hennes huvud. Påsen låg på bordet framför henne, den lilla påsen med det vita innehållet var den sista, sen skulle allt vara över. Elkabelns ljud när den for igenom luften fick henne att spänna alla muskler i kroppen, och med fasa visste hon vad som strax skulle ske. Den brännande, svidande och intensiva smärtan som elkabeln orsakade när den träffade hennes ena skinka fick henne att skrika rakt ut i ett omänskligt vrål. Hon såg på den lilla påsen genom sina tårfyllda ögon och tänkte tyst för sig själv, – förlåt mig Angelica, jag tror inte jag klarar mer -.

Sedan träffade kabeln igen, och Helen spände sin svettiga kropp.

Kabelns ljud var inte som käppens när den for genom luften. Men ljudet av när den for genom luften och när den träffade flöt ihop på precis samma sätt som käppens hade gjort.

Det kändes som om hon svävade, gungade fram och tillbaka när träffarna landade på skinkorna, och värken i armar och axlar var nu bara som något dovt dunkande som bara fanns där i periferin.

På något konstigt sätt var det skönt. Skönt att bara flyta bort, skönt att känna det dova dunkandet i armarna, och den avlägsna brännande svedan i skinkorna kändes nästan som en befrielse ifrån något hon inte visste vad.

När mannen med masken ställde sig framför henne och lyfte upp hennes haka och sa mjukt,

”Du var duktig.” så log Helen ett trött leende och slöt sina ögon, och tänkte,

– Jag fixade det.-

Senare på dagen stod Helen bredvid tulltjänstemannens bil på ett övergivet industriområde och såg hur en bil kom körande och stannade en lite bit bort.

Bildörren öppnades, och mannen med ärret kom gående mot henne.

Helen darrade, både av rädsla och av ilska. Hon gav tulltjänstemannen som satt kvar i sin bil en snabb blick, och såg hur han nickade, och gick sedan för att möta mannen med ärret.

”Har du det?” frågade han torrt när de möttes.

Helen tog fram knarket och visade honom utan att säga något, men gav det inte till honom.

Han log, och vinkade mot bilen, och bakdörren öppnades och Angelica steg ur och började springa mot dem.

När Angelica kom fram och slängde sig om halsen på Helen så räckte hon över knarket till mannen, och tog med sig Angelica till tulltjänstemannens bil.

Ett par veckor senare, när tulltjänstemannens slutat sitt pass på flygplatsen och kom fram till sin bil på parkeringen, satt det ett kuvert under den ena vindrutetorkaren.

Han satte sig i bilen och öppnade kuvertet, och log när han läste det korta brevet ifrån Helen, och sade tyst för sig själv,

”Visst kan du få komma på besök fler gånger”.

Av Lorden, någonstans i Sverige den 18 Juli 2014