Sara Loft räddar en vän

Sara Loft räddar en vän







Sara var helt naken! Hon hade mediterat och ville nu avsluta sin mentala övning med en frigörande orgasm. I ett rum på den översta våningen hade hon och Mr. Clarke sett till att det inretts som om det kom direkt från ett japanskt palats, med pappersdörrar, mörklackerat trägolv och bambumattor. Hennes solbrända kropp gav ett friskt intryck, men hon hade fortfarande mycket kvar att bearbeta efter alla problem hon haft med Christine, som nu för tillfället var i säkert förvar och ute ur bilden, vad grevinnan Sara Loft gällde.



Den oerhört välbärgade och fysiskt perfekta grevinnan satt i spagat på bambumattan och kände varje ribba bambu i mattan mot sitt sköte.

Armarna hade hon framför sig med händerna också i mattan. De stora och välformade brösten klämdes vackert ihop mellan armarna, medan hon sakta rörde sitt underliv framåt och bakåt. De alldeles hårlösa och mjuka blygdläpparna drogs över den ribbade ytan och hon suckade djupt av stimulansen hon gav sig själv.



Eftersom hon inte behövde tänka på någon annan än sig själv, så kunde hon bara fortsätta så här så länge hon ville och inte bry sig om någon variation överhuvudtaget. Minuterna gick och hon jobbade sig sakta allt kåtare. Hon pressade sig allt hårdare mot golvet och ökade gradvis takten, tills hon stönade och flämtade när hon gnuggade fittan mot golvet.



Hon kunde känna varje fiber av kroppen, hur det ilade i fittan, hur bröstvårtorna drog ihop sig, hur tårna kröktes, hur läpparna kände torra av hennes snabba andhämtning och efter en god stund så började hon grimasera och släppte villigt efter, så att hon svagt gnyende fick sin orgasm, medan hon lutade sig ytterligare en aning framåt, så att klittan fick lite extra tryck på sig.

-Unnnhhhhhhhh! Unnnnnnnhhhhhhh! Aaaaaaahhhhhhhhh! stönade hon mjukt och med ett leende på de fylliga röda läpparna.



-Sara! Sara! skrek Yoda, efter att dörren plötsligt slagits upp. Sara gjorde bakåtkullerbytta och slog en volt i luften så att hon hamnade borta vid dörren och frös sedan i slaget som var på väg mot den bleka och darrande IT-gurun Yoda, vars ögon var som fastklistrade vid Saras underbara kropp, trots att han gjorde vad han kunde för att skydda ansiktet med armarna.



-Du har exakt två sekunder på dig att förklara! väste hon, ordentligt uppretad över avbrottet.

-J-j-jagger! Det är Jagger! Han mår inte bra! Han bara………..

-Var är han?

-I köket! Martina håll………..

Men Sara hade redan passerat honom och han knuffades omilt mot dörrkarmen när hennes vänstra bröst kolliderade mot hans klena konstitution. Han tittade efter den kurviga kroppen som sprang genom korridoren mot trapphuset, där hon hade låtit installera en stång som tillät henne att ta sig ner mycket snabbt.

Vilken brandman som helst hade varit avundsjuk. De hade också velat ha en sådan och dessutom bli omfamnad av en sådan skönhet. Den stången hade det bra!



När Sara kom in köket, såg hon hur Martina försökte hjälpa Jagger, som låg på sidan och sprang med benen, utan att komma någonstans alls.

-Jag hittade honom så här på golvet! sa Martina som hade tårar i ögonen och dessutom en röd fläck på sin vita t-shirt.

-Vi måste ta honom till en veterinär! sa Sara och tog upp den sprattlande jaguaren hon tagit med hem från Sydamerika, efter att ha varit tvungen att döda dess mamma. Hon hade inte vetat att honan hade ungar, men tagit med sig Jagger hem som om för att ta sitt ansvar. Han hade blivit som ett barn för henne och varken Yoda eller Martina hade sett henne så blödig som för den busiga, fläckiga lilla terroristen till kattdjur, som ställde till med allt möjligt i deras gemensamma hem.



Yoda hade hämtat fram den stora Land-Rovern och de hoppade snabbt in alla tre och satte en väldig fart mot djursjukhuset, med Martina vid ratten. Hon hade omilt knuffat bort Yoda, som fnyste irriterat. Femton minuter senare trängde sig Sara in i en operationssal, iförd endast ridstövlar och en oljerock som hon omtänksamt dragit igen blixtlåsen på så gott det gick. Hennes tuttar tog nämligen emot innanför den något för lilla rocken som tillhörde Martina.



Doktorn stirrade på den absurda synen av den långa amazonen med oljerocken och på det vilt springande kattdjuret i hennes famn. En mörkhyad kvinna med blodfläckad tröja och en smal man med stor näsa och ögon som snabbt sökte sig mot sjuksköterskan, stod tätt bakom kvinnan som krävde att han tog hand om hennes jaguar, var det det?



Han försökte protestera, men märkte snabbt att det nog inte skulle vara någon ide´.

Efter att ha lämnat över till sköterskan, försökte han ta hand om Jagger, men det var inte så lätt. Han förstod nu varför den vackra mulatten hade blod på sin tröja. Kissens klor var sylvassa! Men till slut, så drog han sin slutsats.



-Jag beklagar! Det här är helt och hållet över mitt förstånd! Vi har ju ingen som helst erfarenhet av jaguarer i Sverige och jag hittar inget alls att gå på. Jag kan inte se annat än att vi får se till att göra slutet så smärtfritt som möjligt för honom!

-I helvete, heller! Det finns ett sätt! Vi måste bara ta reda på vad! skrek Sara och överraskade sina vänner med att svära, något hon annars gärna inte gjorde. Yoda! Använd hans dator!

-Jag har redan kollat i våra system! Det är ingen ide´!

Men Yoda satt redan vid datorn och doktorn undrade hur det var möjligt att fingrar kunde röra sig så fort och dessutom med någon kontroll alls. Det smattrade och blev sedan tyst i en halv minut!



-Sara! Jag har ett fall här! Det är på portugisiska, men det översätts just nu! Såja! Jaguar som springer av ren reflex, slutar inte, inga mediciner verkar………hmmmm! Jo, här! En stam längs Yoccopaccofloden omnämns! Tydligen har de ett extrakt som kan hjälpa! Fan, att det är så långt bort! Jagger kommer ju att dö av utmattning långt innan dess! sa han uppgivet.

-Öhh, kanske jag kan hjälpa?



Sara vände sig mot honom!

-Hjälper du honom, så ska jag se till att det belönas!

-Ja, alltså! Jag skulle kunna försätta honom i en medicinsk koma! Det räcker inte att söva honom tyvärr. Men då måste han övervakas dygnet runt och det kommer att kosta en förmögenhet att ha sköterskor i tjänst på det viset!

-Gör det! Gör det nu! Du kommer att få vad du behöver, det lovar jag! Under tiden måste vi packa!

-Vaa? Jag vill inte tillbaka! sa Yoda.

-Nej! Du stannar här på sjukhuset och gör vad du kan, så sticker Martina och jag. Hoppas vi hinner, jag vet inte om jag orkar med att Jagger dör just nu!



Martina och Yoda slogs av den ovanliga känsloyttringen från Sara och respekterade henne om möjligt ännu mer nu. De skulle hjälpa Jagger till döden och gjorde allt som stod i deras makt för att kunna komma i ordning så fort som möjligt. Sara bestämde att Yoda skulle stanna hemma, eftersom de skulle behöva köra på. Det fanns inte tid för analyser, utan Sara och Martina skulle verkligen behöva färdas snabbt och stötte de på problem så tänkte de slåss!



Sara började få obehagliga flashbacks när de satte sig på planet för att åka till Sydamerika. Förra gången var hon mer av en zombie, förstörd av Christine och med förlorad livsgnista. Det var säkert ödet som gjorde att hon nu gav sig av på samma resa för att rädda Jagger, vars mamma räddade Sara och dög på kuppen.

Det fanns mycket att tänka på och beakta. Martina lät henne vara och höll i stället kontakten med Yoda, vad gällde hans efterforskningar angående den mystiska stammen med deras medicinman. Hon kontaktade folk på plats för att de skulle kunna färdas upp för floden så fort som möjligt.



När de klev av planet, var Sara lika bestämd och professionell som Martina var van vid. Gud nåde den som kom i hennes väg nu!

Med en taxi åkte de snabbt iväg till den lilla byn, där det skulle finnas en båt väntandes på dem. Yoda och Martina hade inte sparat på pengarna när det gällde att få fram resurserna till Sara, som inte sade något nu, men som skulle tacka dem senare, det var de säkra på!



Själva båtfärden gick problemfritt och de två kvinnorna lämnades på en stenstrand med sin utrustning. Det var inte mycket de hade. De skulle ju färdas snabbt, så de hade en mindre ryggsäck var, lite kläder, en tunn presenning, vars en machete, sina pistoler, mat för några dagar och annat som de skulle behöva.



-Är du redo, Martina?

-Ja, Sara! Lita på mig!

-Det vet du att jag gör! Vi har varit med om mycket tillsammans, men det här är första gången det är riktigt personligt. Se till att jag inte låter det hindra mig. ok?

-Ja, Sara! Nu går vi och hittar Dr. Doolittle!

Sara skrattade och det var så skönt att höra, tyckte Martina.



Att Sara var hängiven var det ingen tvekan på, men Martina visste bättre än att försöka få Sara att lugna ner sig. Hon började prata och ställa frågor till Sara så att hon skulle tänka på något annat än sin nedsövda jaguarunge därhemma.

-Sara? Du…..du vet vilka växter man kan äta här, va? Vilka som kan användas medicinskt? flämtade Martina fram, när hon nu alldeles våt av svett, följde Sara längs djurstigar och genom täta buskage, som endast gick att ta sig genom med macheten.

-Visst! Jag har väl lärt mig en del, men ingen slår urinnevånarna som bor här. Ta den där lianen, till exempel.

Sara grep lianen och drog ner den en bit. ”Ka-ching” sa det och den kapades i ett rent snitt.

Hon tog den och höll den ovanför sitt smutsiga, vackra ansikte och öppnade munnen med de härliga läpparna. En tunn stril vatten rann ner på dem och in i hennes mun. Det som missade rann ner längs halsen och vätte ytterligare den turkosa tunna tröjan hon hade på sig, vilket gjorde att det tydligt gick att se Saras bröstvårtor därunder.

Martina nickade och högg en lian hon med. Hon drack ivrigt av vattnet som smakade rent och härligt.



-De här skotten går att äta. Mer c-vitamin än apelsin! sa Sara och drog av ett par ljusgröna skott från en smal planta med flikiga blad som växte intill ett större träd. Martina smakade hon med och fann smaken helt okej.

Sara gick långsammare och verkade tacksam för distraktionen. De hackade sig fram och hjälptes åt med navigationen, vilket var extremt svårt i djungeln, där man inte hade några föremål att orientera efter, utan i princip fick lita på kompassen.



-Här! sa Sara Här är ett fräckt litet bär! Rikt på vitaminer, men också ett afrodisiakum.

-Aha! Så det säger du? sa Martina och tog emot bäret. Sara fortsatte att gå och Martina ryckte på axlarna och slängde in det i munnen, tuggade och svalde.

-Beskt! Skulle inte sälja bra! sa hon spontant.

-Va? Åt du det? sa Sara förvånat med uppspärrade ögon.

-Ja? Vadå?

Det gick några sekunder, Sara tittade upp mot himlen, sin klocka och log sedan ansträngt.

-Vi slår läger här! Du samlar så mycket ved du kan, så bygger jag ett skydd! Vi har bråttom!

-Slå läger nu? Vi har ju flera timmar kvar!

-Som sagt! Vi har bråttom!



Martina fattade vinken, tog av sig ryggsäcken och började genast leta ved som inte var helt genomdränkt av väta. Hon fick ihop en hel del och tittade svettig på när Sara lade de sista handlaget vid deras tillfälliga läger.

Medan Sara gjorde upp eld, satte sig Martina ner och kände sig lite yr.

-Sara? Varför……….varför har vi bråttom?

-På grund av det! sa Sara och pekade mot Martinas bröstkorg. Martina tittade ner och chockades av att se sina egna båda händer som hade smugit innanför hennes tröja och nu smekte hennes bröst med en iver hon inte kände igen.

-Vaa? Vad? SARA?



-Det där bäret, brukar indianerna torka, finfördela och sedan tillsätta i en enorm gryta som räcker till en hel liten by. Du åt ett helt bär, Martina. Vi har en tuff natt framför oss!

-Men det kan inte vara så starkt! Jag har testat afrodisiaka förr och aldrig upplevt någon effekt!

-I hälsokostaffärer brukar det vara så. Det funkar inte och så känner du dig för dum för att klaga. Det här däremot, är riktiga grejer! Här, ta vaselinet!

-Vad ska jag med det? sa Martina och försökte verkligen att låta bli sina tuttar, men det gick inte.

-Det börjar med brösten, men det går liksom vidare! Du kommer snart att bli svår att få kontakt med, men oroa dig inte! Jag tar hand om dig!

-Mmmmmmmm! stönade Martina och föll bakåt med ett stort leende på läpparna, medan hon frenetiskt knäppte upp sitt bälte och drog ner sina byxor och trosor på en gång.



Sara suckade samtidigt som regnet kom. Elden och veden befann sig under presenningen och nu placerade Sara sin vän och kollega framför sig och såg hur Martinas händer gled över den chokladfärgade huden som nu var än mer blank av svett. Hon stönade och gnydde under tiden fingrarna lekte med tuttarna och gled ner mellan hennes ben och stimulerade henne.



Sara kunde inte göra mycket annat än att se till att Martina kom åt att smeka sig och inte rulla för nära elden eller ut i regnet. Tyska grimaserade vilt när fingrarna rörde sig så snabbt mot klittan så fingrarna blev alldeles suddiga, det plaskade tyst från den nu rinnande fittan och fittsafterna var nu insmorda runt hela fittan och venusberget.

Stönandena var nu höga och hon fick orgasm efter orgasm. Det var väl inte hela världen, men Sara tog då och då vaselin på fingrarna och smorde in Martinas släta och vackra fittläppar. Hon skulle bli sliten, men det gjorde kanske lite nytta?



-Mmmmmmmmmm! Ooooooohhhhhhhhh! Jaaaaaa jaaaaaa! stönade hon medan de smäckra fingrarna pressades in mellan läpparna. Hon körde brutalt in fyra på en gång och så våt och upphetsade hon var, så gick det ganska bra och snart fingerknullade hon sig själv hårt och rullade rundor, stönande och tungt flämtande. Orgasm efter orgasm fortsatte att avlösa varandra. Den stackars tyskan slet verkligen med att tillfredsställa sig och Sara fick inte en sekund över åt sig själv.

Martina nöp sig nu hårt i klittan, samtidigt som fittan var så fylld som den kunde bli. Hon skrek rakt ut i djungeln och tuttarna darrade av hennes kropps ryckningar och skälvande.



Sara hade ju sett Martina naken förr och dessutom haft sex med henne, men blev själv inte upphetsad, utan var endast orolig, både för Martina, men även för Jagger, som nu förlorat en halv dag åt detta lilla misstag i djungeln.

Regnet tilltog och det började bli svårt att hålla koll på Martina samtidigt som hon höll elden vid liv. Elden var inte till för att de skulle kunna hålla värmen, det var redan väldigt varmt, utan för att hålla bort insekter och djur, samt för den rent mentala delen. Den som någon gång varit i en djungel, vet hur mörkt det bli och hur snabbt det går i närheten av ekvatorn.



Till slut lyftes Martinas krampande rumpa från marken en sista gång och Sara såg hur hennes muskler kämpade när det gick för henne, medan fingrarna rörde sig orytmiskt mot fittan. Hon föll sedan ner på marken och föll i en djup sömn, det var då alldeles mörkt.



När hon så vaknade upp, kände hon sig mer sliten och trött än vad hon någonsin varit med om. Hon konstaterade att Sara låg bredvid henne med bar överkropp, eftersom tröja tydligen hängde på tork uppe under presenningen. Det kändes som om hon hade en enorm träningsvärk i hela kroppen och när hon kände efter så kändes det av någon märklig anledning värst mellan benen. Det sved och värkte. Vad i hela friden var det som hade hänt?

Martina kunde för sitt liv inte komma ihåg vad som hänt efter att de börjat förbereda lägret. Nu när hon lagt märke till sitt tillstånd, gick hon igenom sin kropp för att se om det skulle kunna ge henne någon ledtråd. Sara hade lärt henne att ta det lugnt, analysera situationen och dra rätt slutsatser med en gång.

Men värken i höger arm och fingrar, kombinerat med den uppenbarligen ömma fittan, gjorde att hon fick för sig att hon onanerat i maratonklass, men det måste ju vara fel!



-God morgon, Sara! Ursäkta, men vad har hänt? sa hon när Sara till slut rörde på sig.

-God morgon, din vällusting! Hur känns det i fittan?

-Jo, tack! Den ömmar rejält! Vad fan har hänt?

-Nästa gång du tar något i munnen och sväljer, kommer du nog att tänka dig för! Du har onanerat konstant i nästan nio timmar, om du undrar. De där bären ska inte ätas på det viset du gjorde, utan späs ut, som jag sa till dig i går, men det kommer du väl inte ihåg?

-Jag minns inget av det, tyvärr! Förlåt, Sara! Förlåt att jag sinkat oss!

-Det är lugnt! Vi får köra på lite hårdare idag, bara! sa Sara och satte locket på den alldeles tomma vaselinburken, som hon sedan stoppade ner i ryggsäcken. Hon var hårt drillad att aldrig lämna spår efter sig.



Så fort de börjat gå, började Martina att stöna av obehag.

-Sara! Jag har ett jävla skav mellan benen!

-Här! Ta lite sololja på då och då! Vi har ju inte mer vaselin! Tänk dig då hur du hade haft det om jag inte smort in dig!

-Satt du uppe hela tiden och smorde in mitt kön med vaselin?

-Ja! Ett fruktansvärt jobb, men någon måste ju göra det! flinade Sara.

-Tack, Sara! sa Martina uppriktigt. Hon sprutade ut lite sololja i handen och förde ner den innanför byxorna och flämtade till när salvan kylde ner hennes svidande fittläppar. Aloe vera-innehållet hjälpte henne att bli av med det värsta obehaget.



De gick nästan oavbrutet hela dagen, med endast små pauser för att äta, drack gjorde de hela tiden för att inte bli uttorkade. Då de inte kunde bära med sig så mycket vatten, fyllde de sina flaskor vid varje tillfälle då de passerade en bäck eller så. Med en lite tablett fick de bort alla eventuella smittor och parasiter som vattnet kunde innehålla.

De tog då också tillfället att ta av sig alla sina kläder och om det var möjligt passade de på kyla sina svettiga, vackra kroppar och kontrollera varandra så att de inte hade blodiglar sittandes någonstans. Sara hade en mitt under skinkan, som Martina skrattandes tog bort.



När de sent omsider, slog läger för kvällen, gick Martina fortfarande bredbent, men klagade inte. De samlade ved och förberedde för mat, men just som Sara tog fram en påse med frystorkad mat och skulle hälla vatten i påsen, blev de båda överraskade av att det plötsligt stod åtta muskullösa män runt dem.

Indianer var normalt ganska små, men dessa män var resliga och såg väldigt starka ut. De sade ingenting och tittade bara lugnt på de båda kvinnorna, som upphörde att plocka med sina förberedelser. De tittade båda på männen som mer liknade män från Afrika, både vad gällde kroppens storlek och deras kukars.

De var extremt välutrustade och de hängde ner mellan benen på dem, med fantasifulla tatueringar som prydde de kraftiga lemmarna och sedan löpte upp för deras magar och bröstkorg. Alla var omskurna och helt fria från behåring, däremot hade de vassa pinnar genom öron och näsa, vilket inte var ovanligt i Sydamerikas djungler.



De hade blivit helt överrumplade, något som speciellt Sara inte var van vid. Att så pass många hade smugit sig bara några meter från dem var imponerande och de insåg att de inte skulle kunna göra motstånd eller fly.

De båda kvinnorna visste bättre än att visa panik, så de bara visade sina tomma händer och gick fram mot den man som stod närmst och som de helt korrekt antog var ledaren för gruppen. Han gjorde tecken med fingrarna och de andra rörde sig ljudlöst med en gång.

Två av dem band ihop Saras och Martinas händer med något som såg ut som ett grovt grässtrå, så det såg ut som om de gick hand i hand. Så fort de fick möjlighet drog de åt varsitt håll för att känna lite på det, men det kunde lika gärna varit gjort av något modernt, starkt material. Det gav absolut inte efter och dessutom skar kanterna in som knivar i deras hud. För tillfället gav de upp försöket.



De nakna männen tog allt de hade. Presenning, ryggsäckar, machetes, vapen och allt annat tog de med sig och det fanns sedan inte ett spår av att de varit där. De var förundrade över männens sätt att kommunicera, vilket helt och hållet bestod av teckenspråk, även när det inte verkade behövas.

Indianerna ledde dem på näst intill osynliga stigar ännu djupare in i den vilda djungeln. Ibland försvann ett par män, kanske för att spana eller kanske för att jaga, men de återkom varje gång. Sara och Martina såg absolut ingenting nu på grund av mörkret som sänkt sig, utan fick använda hörseln för att avgöra vad som hände runt dem.

Männen verkade röra sig hinderfritt och trots att de gick så nära var det svårt att höra dem.



Så stannade de och starka händer knuffade de båda kvinnorna framåt, deras huvuden trycktes ner och en läderklädd lucka med en ram av trä öppnades. De blundade snabbt och det sved i ögonen av det starka skenet från en liten eld som brann inne i en stor hydda, i vilken de nu fördes in. Båda två höll armarna för ansiktet, men tillät sig titta allt mer efterhand som deras ögon vande sig vid ljuset.



Inne i hyddan satt säkert tjugo män till, alla lika stora och starka. Under andra omständigheter hade både Sara och Martina kunnat njuta av att titta på deras vältränade kroppar och härligt stora kukar, men de såg inte så värst vänliga ut och vem visste vad som skulle ske! Sara kände att hon var rätt långt ifrån Jaggers räddning just nu.



En liten man, mycket mindre än de andra, steg så fram och alla slutade röra sig. Han pratade högt men gällt. Han såg mer ut som en vanlig indian, men verkade väldigt bestämd och allvarlig. Det här var nog hövdingen. Han såg ut att vara ungefär trettio år gammal, men det var svårt att säga. Hans ögon såg gamla ut.



-Rana masha rana! Kaolii ptenga mahalili obao! Kanjaa mutubao! utropade han och alla ställde sig så långt upp mot väggarna som de kunde. Sedan gick han fram mot de båda kvinnorna. Sara och Martina försökte febrilt att hitta något sätt att komma undan, men de skulle inte hinna långt!

Men nu såg de att bakom männen så fanns det en del kvinnor, som till skillnad från männen var fullt påklädda och betydligt mindre än dem. Uppenbarligen hade de en lägre status, vilket inte alltid var fallet med de här naturfolken. Vissa hade till och med matriarkat, där kvinnorna bestämde.



-Foram recebidos! sa den lille mannen och Martina ryckte till.

-Eu vos saudo! svarade hon med stark röst.

-Vad i hela…….? Kan du prata med honom?

-Ja! Han pratar portugisiska! Jag kan några ord! sa Martina som kände ett visst hopp, tack vare deras möjlighet att kommunicera.



De utbytte flera långa haranger och Sara väntade tålmodigt, eftersom hon litade till fullo på Martina. Alla tittade på de två omaka figurerna. Martina i sina djungelbyxor och svarta linne. Hövdingen med höftskynke och rader av djurtänder på snören över axlar och hals.

Till slut vände sig Martina mot Sara.



-Vi har hälsat och han har gjort klart för mig att han inte vill ha oss här, men att de är tvungna att hålla oss ett litet tag till, obestämt hur länge. Vi riskerar att dödas om de känner för det, men just nu så har vi avbrutit en tvekamp mellan två rivaliserande hannar, som han kallar dem.

De har inga stämband, så de stora kan inte tala. När de går genom manlighetsriterna är de själva tvungna att förstöra sina stämband, fast han sade inte hur. De talar endast med händerna och är betraktade som något av halvgudar. Hövdingen är också medicinman, så om vi får chansen så ska jag ta upp ditt lilla kissekattproblem, okej?

-Shit, vad bra! Vi håller oss lugna och avvaktar. Kanske vi kan hitta ett sätt att lösa det här i alla fall!



Då brast hövdingen ut i ett vrål och två bjässar steg fram mitt på golvet. De såg ivriga och adrenalinstinna ut. Den ena hade ett halvstånd och rörde på höfterna så att hans lem slog från höft till höft med dunsande ljud. Två kvinnor kom fram och gick till varsin hanne, för att sedan på olika sätt börja tillfredsställa männen.

Den ena, som såg lite för ung ut, tog ett grepp med båda händerna om den stora staken och slickade de hängande pungkulorna, den andre som såg att vara ett par år äldre och gapade över ollonet som knappt gick in i hennes mun. Hennes hanne var den som redan var halvstyv, så hon höll inte på så länge innan kuken stod som ett spett.



Kvinnan som verkade lite yngre var kanske oerfaren, för det tog henne en liten stund att få upp sin hannes kuk till samma praktfulla stånd. Så fort de var klara, försåg de sig med en salva eller pasta som såg ut ungefär som honung, men luktade sött, nästan som melon. De smorde nästan rituellt in de tatuerade kukarna och ådrorna glänste i det fladdrande ljuset från elden i hyddan.

Ytan på golvet var ca tolv kvadratmeter, resten var upptaget av de andra männen och kvinnorna. Att det skulle bli en kamp mellan de två männen var självklart och Sara och Martina koncentrerade sig för att se hur de slogs och om de skulle ha en chans mot en sådan man.



Männen sköt fram höfterna och visade stolt upp sina erektioner, medan hövdingen verkade prata om vad som skedde. De förstod ju inte alls språket, men det verkade vara en redogörelse för vad de slogs om.

När hövdingen slutade prata, flög de på varandra med blixtens hastighet. De tog grepp efter grepp och försökte hela tiden få övertaget. De spänstiga kropparna trycktes mot varandra och kukarna pockade mot den andres mage eller höfter, fortfarande hårda.



Normalt skulle detta vara en härlig show för damerna, men de insåg att det låg mer allvarliga saker bakom detta. Nu fick den ena mannen plötsligt ett grepp där den andre mannen hamnade med ryggen mot den förste. Sara tyckte det såg ut som om han försökte manövrera kuken mot den andres bak, men det var nog bara en tillfällighet trodde hon.

Ända tills den andre mannen fick ett annat grepp med handen under knäet på den förste och lyfte upp hans ben. Nu såg man tydligt hur den domineranade hannens kuk siktade på klyftan mellan skinkorna. Men han kom också ur greppet och det blev en väldig lång kamp med frustande och flämtanden från de svettiga männen.

Till slut föll den ena till marken i ett försök att få den andre på fall. Han hann aldrig upp, utan blev hårt fasthållen med en arm under armhålan och över nacken. Saliven flög ur hans mun och hade han kunnat skrika, skulle han gjort det. För så fort han var stilla, siktade den övre mannen in sig och hans insmorda kuk böjde sig och vickade innan han lyckades med att tränga sig in i den andre. Alla var knäpptysta och tittade bara på när den översta mannen demonstrerade sin överlägsenhet och knullade sig allt längre upp i den andres röv.



Varken Sara eller Martina hade sett något sådan här innan, men de blev tydligt påverkade. Martina kände en avsky för den ociviliserade handlingen, medan Saras bröstvårtor blev allt hårdare och hon kände de härliga ilningarna från fittan, när vätan började produceras.

Mannen i underläge hade nu gett upp och grävde ner ansiktet i jordgolvet, medan den andre, långsamt men kraftfullt lät hela sin längd glida in och ut i förloraren, vars kuk nu inte längre var hård, utan hängde ner och gungade i takt med den andres stötar i hans kropp. Det var alltså inte så värst roligt att förlora, slog de fast. Kampen verkade vara mer av en markering och inte alls en sexuell handling.

Förloraren fick helt enkelt ta straffet för att han inte vann envigen och vinnaren fick göra en markering som hette duga.



Det var märkligt att sitta och bevittna något sådant här, när ingen sade någonting. Alla var helt tysta så när som på de flämtande andetagen från de båda männen i mitten. För att bekräfta Saras teori om att det här inte var en våldtäkt med sexuell mening, så drog vinnaren ut sin kuk utan att ha fått orgasm. Han bara stod och tittade ner på den slagne mannen som sakta började ta sig upp, med hängande huvud.



De gick på varsitt håll och försvann ut. Nu tecknades det friskt bland de stora männen och hövdingen talade lågmält till dem. Det behövdes ingen stark röst för att göra sig hörd här. När han var klar kom han bort till Sara och Martina.



Han pratade länge och väl med Martina. Sara kände bara igen ett par ord, men verkade ändå förstå att han inte var helt igenom fientligt inställd till dem. Däremot hade han vissa krav.

Martina hade låtit förstå att de behövde fråga honom om att bota ett djur och att det var därför de kommit. Det verkade slå god ton hos honom och han hade sagt att han eventuellt kunde hjälpa dem. Kanske i morgon.

-Han har som krav att vi bor i den vinnande hannens hydda i natt! Han såg för vist att ge den hannen den extra lilla gåvan. Vad ska vi göra, Sara?

Inget! Vi gör som han säger! Det är inte ofta jag anser att vi är chanslösa, men de har alla trumfkort. Möjligen att vi kommer på något när det är ljust, men nu får vi sova på saken! sa Sara och log betryggande mot Martina, som inte kände sig lika väl till mods. Vad skulle de mer råka ut för?



De leddes ut i mörkret och nu var de ännu mer blinda än vad de varit innan och fick helt förlita sig på känsel och hörsel, när de leddes till segrarens hydda. Väl inne kunde de se igen tack vare de tre eldarna som brann med svag låga. Det fanns ungefär tio elva personer därinne redan och tre av de stora krigarna som ledde dem gick dessutom in tillsammans med segraren, som ställde sig och demonstrerade sin makt och seger över sin motståndare. Alla tittade på honom och det var uppenbart att han var nöjd. Han tecknade något snabbt och förde bryskt fram de sammanbundna kvinnorna som bara lät dem beskåda de märkliga varelserna.



Något barn skrek och sprang iväg bakom sin mamma.

-Du eller jag som skrämde den lille? sa Sara skämtsamt, men fick ett hårt ryck i armen från den ena mannen. Han tyckte tydligen inte om att de pratade här inne. Segrarhannen förde bort dem till en centralt belägen vävd matta på golvet som tydligen var hans plats. De fick sätta sig ner och efter några tecken, kom två kvinnor snabbt pilande med ett par skålar med vatten.

Både Martina och Sara drack ur till sista droppen och struntade i om det var förgiftat. Ville de döda dem, skulle de redan vara döda nu. Nu gällde det att göra allt rätt, för att kunna få det de hade kommit hit för, om det nu kunde vara så att det fanns ett sätt att rädda Jagger.



Krigaren tecknade snabbt till alla runt om i den stora hyddan och visade med gester hur han besegrat sin motståndare och hur han sedan visat sin överlägsenhet genom att tränga in i honom. Kuken var återigen stenhård och han återupplevde allting.

Sara hade svårt att släppa hans kuk med ögonen. Den var verkligen rejäl och hon märkte hur hon svarade på åsynen igen. Så drog han upp Sara och Martina följde med med ett litet skrik av smärta i handleden när det skar in i huden. Han visade upp dem och såg nöjd ut.



Så tog han Saras hand och lade den på kuken. Hon blev lite ställd, men hämtade sig snabbt och började sakta att smeka honom.

-Sara? Vad gör du? Gör inte så!

-Jag är tvungen! Annars kommer han se till att det görs ändå! En man i maktposition är likadan, vilket kultur han än kommer ifrån! Jag kan inte se något bättre alternativ just nu! viskade Sara tillbaka. Han såg nöjd ut och satte sig snart ner på en vertikal stolpe som hörde till hyddans konstruktion. Sara fortsatte att smeka hans kuk och kände verkligen hur hård han var.



Nu tittade alla, vuxen som barn på hur Sara runkade honom. Alla utom Martina, som tittade bort, trots allt hon varit med om. Det här kändes bara lite väl privat. Efter en stund tog krigaren tag i Saras huvud och tryckte det mot kuken. Hon gjorde som han ville och öppnade munnen stort, så att hans ollon plus ett par centimeter av skaftet gled in i hennes mun.

-Mphhhh! stönade hon och kände nästan hur käken hoppade ur led. Mannen struntade i hennes eventuelle obehag och stötte sig uppåt när hon sög av honom. Med händerna smekte hon de stora testiklarna, vilket gjorde att Martinas hand också vidrörde honom då och då, till hennes avsky, som hon dolde dåligt. Det var tur att Sara ställde upp frivilligt, så att Martina slapp och det var väl ungefär så Sara hade tänkt. Hon till och med drog upp sin tröja så att de stora tuttarna poppade ut, men ingen verkade så värst imponerad.



Alla kvinnorna här var utan stora bröst och det fanns nog annat som fångade männens uppmärksamhet. Sara sög på med all sin erfarenhet och hennes saliv rann snart längs kuken och hon hoppades att han snart skulle fylla hennes mun med varm sperma, så de fick sova sedan.

Men han var inte färdig än!

Snabbt reste han sig och lyfte upp Martina. Kuken ploppade ut från Saras mun och slog till henne på kinden. Sedan slet han av Martina hennes byxor och tryckte ner henne på golvet med ansiktet i mattan och rumpan uppåt.

Den salivvåta kuken styrde han snabbt mot hennes bruna bulle med sin springa. Ollonet särade på blygdläpparna och Martina skrek nu, när han lade sin ansenliga kroppsvikt över henne och kuken endast hade ett ställe att ta vägen-in i henne! Sara försökte dra honom från henne och försökte förgäves att slicka och nafsa där hon kom åt, men hon blev knuffad åt sidan, precis bredvid hans hästkuk som sakta men säkert trycktes allt längre in i Saras medhjälpare.



-SARA!!!

-Jag försöker, men det går inte! Gör som han vill bara! Låt honom inte skada dig!

-Arrghhh! Inte så jävla lätt! Han spränger mig med sin jävla kuk! Han är för stor!

-Jag hade gärna bytt med dig, det vet du! sa Sara tröstande.

-Det hade varit bra! Oooofffff, ahhhhhh! stönade hon när han nu bottnade i hennes fitta, för att sedan stolt börja stöta sig in och ut i henne.

-Håll ut, bara! Du har varit med om värre!

-Vi ska ha ett samtal……..Ooohhhh! Ohh!…..om min lön! Ahhhhh! Jagger kommer bli skyldig mig en hel del! Aahhhhhhh!



Sara gav upp sina försök att locka bort honom. Han hade uppenbarligen bestämt sig för Martina och såg till att få ut sin lust till slut. Han var egoistisk och gjorde ingenting överhuvudtaget för Martinas skull, utan höll ner henne tills han kom. Hans stora kropp spändes som en pilbåge och alla muskler och senor stod ut när hans sista stötar i Martina fick henne att glida flera decimeter på mattan, men dova plågsamma stönanden från henne.

När han sprutat henne full med sperma drog han sig ur henne och Sara såg hur hennes fitta stod öppen några sekunder innan läpparna sakta slöt sig och då också pressade ut ett par stora portioner med hans säd. Hon lade sig ner på mattan och Sara slog genast armarna om henne.



-Tack, Martina! Jag vet att detta är mer än jag kan begära, men jag lovar att försöka göra något för dig. Om Jagger klarar sig, så har jag dig att tacka för stor del av det. Sov nu och vila dig! Vi har kanske en jobbig dag i morgon!

Martina snyftade ett tack och verkade sedan faktiskt somna. Krigaren sov redan och Marina fittsafter torkade snabbt in i huden på hans belåtna lem. Sara somnade efter en stund och kände sig innan dess, faktiskt konstigt nog lite besviken på att han valt henne. Hon var dessutom otillfredsställd, men fick av naturliga skäl låta den saken bero.

De vaknade av ljudet från tjattrande apor och fåglar som satt i gång att sjunga. Hyddan var fylld av rök, nu när kvinnorna hade satt i gång att tillreda deras variant av frukost. Martina såg blek ut, men Sara bedömde att hon nog skulle vara ok. Bara de fick lite mat i sig, de hade inte ätit på rätt många timmar nu.

Krigarens kvinnor kom med både vatten och en skål med någon form av mosade växtdelar, som smakade ganska illa. Men de åt det utan att blinka. De hade sett till att få på sig sina kläder igen, även om Martinas byxor var trasiga och inte gick att knäppa. Hon ville gärna behålla dem på nu och höll ett fast grepp i dem med sin lediga hand.

När de ätit färdigt satt de bara och väntade. du kunde byta ett och annat ord, men ville inte gärna störa de andra som jobbade, ammade eller lekte. Nu gällde det att hålla sig så liten som möjligt, tills de fick träffa hövdingen igen och börja försöka lösa sin ursprungliga uppgift.



Någon gång på förmiddagen fick de så träffa hövdingen som satt på en sliten stock i byns utkant. Byborna hade lindat alla buskarna och träden runt platsen med färgade snören, men det var oklart vad de hade för betydelse. Kanske platsen var helig på ett eller annat sätt.

Martina började prata med hövdingen efter att han bett dem sätta sig ner.

-Var hälsad, hövding!

-Solen vandrar samma väg idag! svarade han kryptiskt, men Martina lade inte för mycket vikt vid det.

-Store hövding! Tack för att ni tagit hand om oss och för att vi har fått äta och sova!

Martina och Sara hade kommit överrens om vad som skulle och inte skulle sägas. Att Martina fick bli ofrivillig trofe´ åt den segrande mannen, var de båda överrens om att inte nämna.



-Damakka var nöjd! Han sov gott! sa hövdingen som tydligen inte var lika petig med valet av samtalsämne. De svarade inte, utan nickade bara, som om för att tacka.

-Hövding! Vi undrar om ni kunde berätta för oss i din stora visdom, vad som behövs för att bota en jaguar som drabbats av en svår sjukdom? sa Martina på sin knaggliga portugisiska och beskrev det som hänt med Saras jaguar, Jagger. Hövdingen såg inte intresserad ut, utan tittade bara ut i djungeln, medan hon pratade.



När hon var klar, väntade hon på svar. Sara såg undrande på dem båda två, men de sade inget mer, utan väntade på hövdingen. Det dröjde säkert fem minuter innan han svarade.

-Springande sjukan! Den är tillbaka! Det var dåliga nyheter!

-Springande sjukan?

-Den som drabbas springer till döden! Det ryktas om ett botemedel, men jag har aldrig sett det verka!

-Snälla, berätta!

-I de gamla dagarna var denna sjukdom inte ovanlig och många djur dog. Människor drabbades inte, men väl alla djur, både vilda och tama, vilket ledde till att många dog i alla fall! Jag var bara en gammal man när jag såg sjukdomen för första och enda gången.

-När du var en gammal man? Ett barn, menar du?



Han tittade på henne som om han var djupt försjunken i drömmar.

-När jag var en gammal man! Jag föddes gammal och bli bara yngre och yngre. En vacker dag har jag samlat all kunskap från nästan hundra år i en kropp som tillhör ett spädbarn! Jag fruktar den dagen och hoppas att de tysta kommer att döda mig!

Martina såg mycket förvånad ut, men försökte att inte låta detta komma i vägen för hennes ursprungliga syfte.

-Botemedlet! Var kan vi finna det? Finns det här?

-Det finns överallt! Jag kan gå hundra meter och ha en handfull! Men sjukdomen är inte här än!

-Men vi behöver det! Jag ber er! vädjade Martina i sina slitna och smutsiga kläder.

-Vad gör det för skada om jag berättar? Ni kommer ändå inte härifrån!



Martina kände hur paniken slöt sig om henne, men tog sig samman.

-Botemedlet?

Hövdingen som nu såg ut att röra sig som en gammal man, trots hans uppenbara ålder, gick sakta ut i djungeln och de båda kvinnorna följde efter honom. Sara visste att de inte var ensamma, utan att det fanns krigare i närheten.

Martina berättade snabbt om det hägrande botemedlet och om det illavarslande om att de inte skulle komma därifrån.

-Vi tar en sak i taget! sa Sara. Botemedlet först!

Hövdingen stannade vid en buske och tog tag i en gren.

-Akta dig för de bären, de………..sa Martina och tystnade sedan.



Bären! De bär hon ätit av? De som gjorde henne dyngkåt och slog ut henne i flera timmar? kunde de vara svaret?

Sara såg på henne.

-De är i alla fall kraftfulla! sa hon leende.

Hövdingen släppte grenen och tittade på dem.

-Det räcker med ett bär! Rosta det, krossa det och andas in det! Sedan börjar livet om i kroppen. Det är så det berättas! Nu vet ni!



Sara tog en näve med bär och Martina likaså. De var små, blå och alldeles blanka. De var dessutom hårdare än vanliga bär, så de stoppade dem i fickorna. Hövdingen verkade inte bry sig.

-Nu går vi tillbaka! sa han och vände sig om för att gå. Men de båda kvinnorna ville annorlunda!



De tog varsin sten som de plockat på sig innan och slängde dem åt olika håll, så långt de kunde. sedan sprang de åt olika håll, men inte dit stenarna hamnat. Det var en enkel fint! de krigare som befunnit sig i närheten vände sig automatiskt efter ljudet av stenarna som slagit genom bladverket och såg inte att kvinnorna sprang i väg åt olika håll.

När de insåg sitt misstag, sprang de in mot mitten och såg att deras hövding var oskadd. Den helige mannen såg nästan road ut. Ingen hade lurat de tysta innan och speciellt inte med ett så enkelt trick. Sara och Martina sprang ut i djungeln och efter uppskattningsvis tre minuter ändrade de kurs så att de teoretiskt låg parallellt med varandra.

Så sprang de i ca tio minuter och lade sig sedan gradvis allt närmre den tänkta linjen de följde. Så småningom skulle de mötas, eller åtminstone korsa varandras vägar.



Sara hoppades bara att Martina var skicklig nog att se var hon sprungit när hon själv sprang. Det löste sig av sig själv och Sara hörde hur Martina rörde sig så snabbt hon kunde. De var väldigt nöjda med att se varandra, men de visste samtidigt att de var illa ute.

När de sedan sprang, ryckte Sara åt sig ett stort blad från en växt och i farten rev hon bladet i smala flikar i fibrernas växtriktning, för att sedan vide dem och fläta ihop flikarna tills en lång fläta hade bildats. Hon hade så klart kunnat göra ett bättre jobb om hon suttit stilla, men det fick duga.

I farten hängde hon upp flätan på en gren just ovanför deras spår, där den tydligt skulle synas.

Martina såg i ögonvrån vad Sara gjorde men, frågade inte. Dels litade hon på Sara och dessutom så kunde hon knappt få luft på grund av ansträngningen.



Bakom dem kom de tysta snabbt löpande som om de befunnit sig på en gummiklädd löpbana. Avståndet minskade snabbt och de var självsäkra på att de snart skulle få kontakt med de båda rymlingarna. Men så möttes de av flätan.

De fyra männen stannade chockat upp. Vad betydde detta? Var det en varning? Var det någon annan stam? De satte sig ner på knä och diskuterade med handtecken. Ingen hade samma teori och mysteriet blev allt större. De drog alla möjliga slutsatser och någon vågade inte fortsätta, ty det var en varning de var tvungna att ta på allvar. Vem skulle fly och sedan fläta en fläta och hänga upp den?

Något sådant var alldeles nytt för dem. Det måste finnas en mening eller fara de inter såg!



De minuterna var allt som behövdes. Räddningen kom i form av den stora floden. Problemet var bara att den låg trettio meter nedanför dem! de visste att de skulle behöva hoppa, men de bedömde att djupet inte skulle vara tillräckligt för att överleva, men de kunde inte klättra ner eftersom det var för brant.

Det fanns visserligen lianer, men de löpte på ett sådan sätt att de inte skulle kunna klättra ner för dem. Martina kom på lösningen.



-Vi behöver inte klättra! Vi tar lianerna. Slår av änden här med en sten och svingar oss sedan ner till floden, då vi får en annan nedslagsvinkel…….

-Och klara då av att landa i vattnet utan att vi krossas mot bottnen! fortsatte Sara. Bra tänkt, Martina!



De valde snabbt ut vars en lian och hjälpte varandra att slå av den på lagom ställe. Hade inte Sara tagit chansen att få krigarna att stanna upp och fundera, så hade aldrig hunnit! Men just som de stod på kanten så kom de tysta krigarna ut från skogen.

-Martina! Tack för att du hjälpt mig!

Martina bara log och visste varför Sara sade som hon sa och att hon inte behövde svara, Sara visste! Skulle någon av dem dö nu, så skulle de fortsätta på bästa sätt. De slängde sig ut och kände hur deras kroppar blev viktlösa någon sekund innan lianen ryckte till och de svingades i en båge, ner mot den alldeles för hårda vattenytan.

De släppte taget nästan samtidigt och Sara flög ungefär tio meter längre än Martina innan de båda hårt slog i ytan och vattnet sprutade i kaskader från deras nu snurrande kroppar. De försökte kura ihop sig till bollar, men g-krafterna var allt för stora, så det var ingen graciös landning precis.



Martina kom först upp till ytan och lände med en gång att hennes arm var ur led. Hon grimaserade av smärta, men tittade ändå efter Sara som inte syntes till. När hon inte såg henne, började hon koncentrera sig på sig själv i stället. Hon kunde ändå inte göra något annat. En gren med en del löv kom drivandes i vattnet och Martina tog sig snabbt till den och sökte skydd inunder.

De tysta krigarna stod och tittade ner, men kunde inte se någonting. En av dem gestikulerade till en annan att han skulle hoppa, men han vägrade, rädd för den höga höjden. Två snabba tecken fick honom att ändra sig och han hoppade.



Krigaren slog ner i vattnet och så fort bubblorna lagt sig, såg de hur dy färgade vattnet brunt och hur mannens livlösa kropp snabbt fördes bort med strömmen. De gav upp hoppet om att följa efter, utan fick helt enkelt ta sig runt den långa vägen, då de inte förstod vad det var Sara och Martina hade gjort.



Sara hade hela tiden legat bakom en stor kantig sten, där hon kunnat se allt som hände. På grund av läget och vinkeln kunde hon inte lämna sitt gömställe så länge krigarna stod där uppe. Hon såg hur mannen hade hoppat ner och hört det skarpa plasket när han träffat vattnet.

Så fort de andra hade gett sig av, simmade Sara snabbt ut i floden och satte fart för att hitta Martina, som hon såg hade drivit bort. Det var inte första gången hon hade tagit sin tillflykt till floder, insåg hon bittert. Nu gällde det att sno sig, för hon insåg att krigarna inte skulle ge sig i första taget.



Martina hade nästan flutit i två kilometer när hon kände en arm på hennes axel och hon ryckte till, delvis av förvåning, men även av smärta.

-SARA! Åh, vad jag är glad att se dig!

-Detsamma! Om det inte vore ör dig, så hade det kanske varit kört! Hur är det med dig?

-Armen ur led, annars bra! sa hon och blev förvånad när Sara tryckte ner hennes huvud under vattnet, sedan kände hon hur Sara tog tag i hennes handled, satte foten i hennes armhåla och drog till hårt och obarmhärtigt. Martina skrek under vattnet, men hämtade sig snabbt och kom upp till ytan med en fungerande arm.



-Förlåt, men jag tyckte det var lika bra att ha det överstökat! sa Sara och kysste Martina på kinden.

-Tack! Vem behöver fiender, när man har vänner som du? sa Martina med låtsad sårad min. Därefter simmade de in till strandkanten som vette från den sida som krigarna befann sig på.

De stannade upp och vilade i tio minuter och pratade under tiden. De beslöt att försöka röra sig så snabbt som möjligt, eftersom de inte skulle ha så värst stor chans mot krigarna med de vapen de skulle kunna åstadkomma utan verktyg.

Saras tröja var uppsliten i ryggen så att den nu inte gjorde mycket mer än hängde ner som en blöt haklapp över hennes tuttar, så hon drog av sig den och band den i stället runt huvudet, för att slippa svetten i ögonen. Martina tittade inte två gånger, eftersom Sara alltid råkade få ut pattarna på ett eller annat sätt och dessutom använde sig flitigt av dem vid olika tillfällen.



De sprang genom djungeln, flämtande och fick både rivsår och blåmärken. Utan att de visste det, närmade sig jägarna allt mer, men de anade ju det. De få gånger de fann någon växt som gick att inmundiga, gjorde de det och struntade i att dölja spåren. Hor noggranna de än var, så skulle de inte kunna lura sina förföljare.

I tre timmar sprang de och började nu känna av riktig hunger och utmattning, när de hörde det välbekanta ljudet av rinnande vatten. Det var ännu en flod!

Vad skulle de göra nu? Så pass trötta som de var, så beslöt de sig för att flyta med vattnet nedströms, trots riskerna. Men då skulle de i alla fall kunna komma en bra bit utan att behöva ta ut sig. Under färden hade de båda två kontrollerat att de hade sina bär kvar. De verkade våta, men annars okej.



När de flutit ett bra tag igen, så såg de sin räddning! En båt låg i vattnet, bunden vid en gren. Ombord såg de tre män och de såg ut att vara civiliserade. Snabbt såg de till att driva mot båten och så fort de kommit nära nog, tog de tag i ett rep och drog sig runt båten mot aktern. Sara kättrade upp först och de tre männen tittade storögt på den vackra amazon med bar överkropp som klättrade upp på däck.



Vaa? Vem är du! sade en av männen på engelska. Men Sara svarade inte, utan hjälpte istället den utmattade Martina upp ur vattnet. Hon var visserligen inte naken, men närapå. Nu var de ännu mer förstummade och frågade ännu en gång.

-Vi har inte tid! Vi måste åka! sa Sara.

-Det går inte för sig! sa den äldsta mannen, som inte lyckades höja blicken till hennes ögon.

-Ni förstår inte! Vi åker nu och det är inte mer med det!

-Men vi har en dykare i vattnet och dessutom åker vi inte bara för att ni säger det!

-Tro mig! Ni vill nog åka! Har dykaren en säkerhetslina?

-I det här strömmande vattnet? Själklart!

-Då så! sa Sara och gick bestämt fram mot båtens förarplats och startade den stora motorn. Vad tar ni er till? Gå där ifrån!



Men Sara startade och började köra, medan Martina snabbt löste upp knopen till repet som båten var bunden med. Dykaren hade förvånat hade hört motorn starta och sedan känt hur han plötsligt drogs med i repet. Vad fan håller de på med däruppe? Hade de glömt att han var här nere? Han hade inte heller sett de båda kvinnorna i vattnet innan, eftersom han jobbade på andra sidan ca tjugo meter bort.

När Sara kommit några hundra meter, stannade hon båten och med en myndig ton, händerna i sidorna och brösten pekandes rakt mot männen, gav hon sina order.



-Dra upp den stackaren ur floden, sedan kör vi igen! Ni kan klaga bäst ni vill, men ni hade varit tacksamma om ni vetat vad som kunde ha skett om ni var kvar där.

-Men vi filmade…………

-Jättebra! Men fortsätt med det en annan dag, raring! sa Sara och vände sig sedan mot ratten igen, medan Martina hjälpte den ilskna dykaren upp. Han var förståeligt nog inte glad, men kom av sig när han såg den tilltufsade mulatten Martina och den fortfarande barbröstade kvinnan som stod och styrde båten med den mörka hårpiskan hängandes ner över ryggen.

-Hej! Jag heter Martina! Förlåt att vi tränger oss på, men vi är i akut behöv av hjälp, förstår ni!

-I helvete ni ska komma och förstöra min forskning! skrek mannen och tog tag i Martinas axel för att bege sig mot styrpulpeten.



Martina reagerade direkt och tog ett snabbt grepp om mannen som nu hade fått av sig tuber och simfötter. Han trevade efter ett handtag, men fick bara tag i Martinas redan trasiga blus och när han snurrade runt i luften hördes det bara ett blött ritschljud och en duns när hennes blus åkte av och han slog i golvet.

-Jaha! Det var väl bara det som fattades! suckade Martina och log ironiskt medan hon tittade ner på sina bröst. Hon gick bort till två av männen.

-Vad? frågade de.

-Ta av era skjortor!

De svor men lydde. Martina tog på sig den ena skjortan och gav den andra till Sara, som tackade och drog den på sig. Resten av färden gick förhållandevis bra, även om det dröjde ända inpå natten innan de kom till något som liknade en by och de åter släppte i väg de buttra engelsmännen, men uppmaningen att inte bege sig dit igen, då det fanns lite otrevliga figurer som smög i buskarna.



Martina och Sara fick använda sig av alla möjliga trick för att på ett dygn ta sig till närmsta by med en liten flygplats. Sara var mycket skicklig i konsten att övertala och snart befann de sig i ett flygplan, på väg till en större flygplats. Sara och Martina spelade då nygifta och fick den generade personalen där att förse dem med kläder, då allt deras bagage blivit stulet och de blivit rånade på allt de hade.

För att fullända charaden, kysste Sara Martina på munnen med mycket tunga. Martina svarade och de såg i ögonvrån hur den mestadels religiösa personalen tittade bort från dem, med rodnande kinder.

De lyckade till och med få komma med ett flygplan till Holland, där Sara lyckades få kontakt med Svenska ambassaden, som genast kunde hjälpa till med att förse dem med tillfälliga respass, så att de kunde komma hem.



De sov mycket under flygningarna och det behövdes sannerligen, efterson strapatserna tagit hårt på dem, men Sara vilade inte mer än att hon nu höll kontakt med Yoda och fick reda på att Jagger fortfarande var nedsövd, men att hans värden stadigt blev sämre.

Hon talade om för honom vad som behövdes göras och de blev hämtade på flygplatsen i Sverige och begav sig raka vägen till djursjukhuset, där Jagger befann sig.

Läkaren tittade misstänksamt på Sara, då hon förklarade vad som behövde göras, men han skakade på huvudet som om hon vore galen och de rostade två bär, för att sedan krossa dem till ett fint pulver. Pulvret lät de sedan Jagger andas in via respiratorn, men ingenting hände! Sara kände hur paniken vill få henne att skrika, men behärskade sig och lade sig ner bredvid Jagger och klappade honom, tills hon själv somnade.



Martina satte sig i väntrummet, medan Yoda började forska lite i vad som kunde finnas i bären. Personalen var trötta på alla tokigheter runt den galna grevinnan och lät henne hållas. Jaguaren skulle säkert snart dö och då kunde de väl få vara lite i fred.

Men Sara vaknade av att hon blev slickad av en sträv tunga på kinden, vilket fick henne att skrika högt av glädje, så att det hördes ut till väntrummet, där Martina vaknade och rusade in till Sara och Jagger, som nu var vid medvetande. Martina skrek också av glädje och kramade dem båda!



-Ursäkta, men vill ni vara vänliga att vara lite tysta? Min lilla Pufsi-Tufsi får ont i öronen av ert oväsen! sa en fet, ful dam som höll en liten låtsashund mellan sina feta fingrar.

-Åh, förlåt! sa Martina.

-Hmphh! Vad är det där för kreatur, förresten? Den hade passat bra som foder till min nya hatt! Sån där päls är visst svår att få tag på nuförtiden!



Både Sara och Martina tittade ogillande på den feta damen med guldringar på nästan varje finger.

-Så! Nu ska jag bara säga hejdå, till min lilla Plufsi-Tufsi, sen ska jag köra iväg till rådhuset! Jag sitter med i stadsfullmäktige, så ni vet! sa damen utan anledning.



-Oj! Då behöver ni säkert en smula c-vitamin! sa Martina och tog fram sin hand. Det är ett krävande jobb ni har!

Tanten tittade tveksamt på Martina, men tittade sedan på bären.

-Blåbär, eller hur?

-C-vitamin! svarade Martina.

-Jag gillar blåbär! sa damen och tog tre stycken och stoppade dem i munnen och tuggade.

-Tvi!!! Vad är det för bär? De smakar ju vedervärdigt! spottade hon fram och lämnade dem sedan.



-Martina! I morgon när vi läst morgontidningen om den stora skandalen i rådhuset, ska du få en rejäl bonus! Det lovar jag!