Tagen av polisen!

Tagen av polisen!









-Jääääävla snuuuut! Ditt jääääävlaaa sviiiin! Du är ju för faaaan helt jäääävla dum i huvet!!! skrek den lilla blonda flickan som poliskvinnan, Anna, med stor möda förde bort till radiobilen, för att sedan köra hem henne. Hon var ordentligt berusad och hon hade endast ett par korta jeansshorts och sin minimala bh på sig. Hon stretade emot med sina bara fötter och just som de kom till bilen, slet hon ner sin bh och drog med fingernaglarna över sitt ena lilla bröst, så att illröda strimmor genast dök upp intill den mycket söta, rosa bröstvårtan.

Anna tog snabbt tag i hennes armar och försökte hindra henne från att skada sig själv, medan tjejen skrek och svor.



Carl, hennes store kollega, lämnade snabbt de tre äldre pojkarna för att hjälpa till och då hoppade pojkarna snabbt upp på sina mopeder med kepsarna bakochfram och körde snabbt därifrån. Carl, kunde inte göra något åt det just nu, utan hjälpte Anna med den unga tjejen som nu grät och till slut fick ta plats i bilens baksäte, tillsammans med Anna.



Carl satte sig i bilen och efter någon minut fick de fram vad flickan hette och var hon bodde, fast inte utan fler svordomar. Carl sökte snabbt upp adressen och meddelade in via radio vad det var som hände.

-Vi har en underårig flicka här, som är kraftigt berusad. Hon var i sällskap med tre äldre killar med mopeder och de försökte ta sig lite friheter med henne. Vi omhändertar henne och kör hem henne. Hon har försökte att tillfoga sig själv skador och gör hon det en gång till så blir det sjukan istället! Killarna försvann på sina mopeder, men jag tror jag kan identifiera några av dem om jag får tillgång till skolans kataloger om det visar sig bli aktuellt!



Han pratade lite till, innan han startade Volvon och lugnt körde till flickans hemadress. Nu grät hon och Anna hjälpte henne på med bh´n igen och lade armarna om hennes axlar, medan hon försökte resonera med den förstörda flickan.

När de kom hem till henne, sprang hennes mamma ut och ryckte henne i armen så fort hon kom ut ur bilen. Flickans blonda hår hängde ner för ansiktet och hon gjorde inget för att skydda sig från sin mammas hårda grepp. Både Anna och Carl försökte få henne att ta det lugnt, men mamman var också berusad och var inte kapabel att inse att de bägge poliserna hade gjort dem en tjänst, utan började istället att skälla på de båda.



-Ni ska ge faan i min dotter! Jag ska minsann anmäla er! Lita på det! Ni ska inte tro att ni kan arrestera min dotter och göra vad ni vill! Kolla på henne! Hon är ju fan naken, nästan! Jag vill veta vad ni heter!

De försökte återigen förklara, men fick till slut nöja sig med att ge henne sina namn och hoppas på att hon skulle vara lite med kommunicerbar nästa gång de träffades. Suckande satte de sig i bilen och körde därifrån, till ljudet av mamman som skällde så det hördes över hela kvarteret.



-Fy fan, för att växa upp med sådana föräldrar! Klart att det inte kan annat än att gå åt skogen! sa Carl.

-Stackars flicka! Hoppas att hon kommer att hämta upp sig senare i livet, när hon kan bestämma själv. Det borde tamejfan vara licens på att skaffa barn. Hur många barn blir inte lidande på grund av att deras föräldrar utnyttjar rätten att skaffa dem, utan några som helst förbehåll?

-Ja! Och även om licenskrav inte går att fixa, så borde man jävlar i mig ha en obligatorisk utbildning på ett halvår och sedan hårda straff för de föräldrar som sedan inte gör vad de kan för att ta hand om sina barn! Att det ens ska behövas! Vad jag förstår, så är ju ett barn det absolut finaste man kan vara med om!

-Det tror jag säkert! Då hade man nog fått folk att tänka till lite innan de knullar fram en illbatting!

-Anna då! skrattade Carl generat, trots att han egentligen var van vid Annas vokabulär.

-Vadå? Får jag inte säga ”knulla”?

-Jag är nog bara lite gammeldags!

-Ja, du är allt en gammal gubbe, du, Carl! skrattade Anna åt sin kollega, som bara var tre år äldre än henne, men tjänstgjort längre än hon, då hon sökte till polis ganska sent.



De småpratade lite under tiden de körde och stannade sedan till på en hamburgerkedjas drive-in och beställde lite mat. De åt i bilen och hade för första gången på länge, precis hunnit åta klart när de fick ett anrop.

Anna svarade eftersom Carl hade munnen full med pommes frites.

-Pågående väpnat bankrån på Netterbys gata. Kör dit och avvakta förstärkning! De slängde det som blivit över, på golvet och körde därifrån med en rivstart. Carl slog på sirener och blåljus, för att Svensson skulle flytta på sina bilar när han kom farandes, men som vanligt var det alltid något stolpskott som inte hade vett nog att flytta sig.

-FÖRHELVETE DIN SATANS SLEMFITTA! FÅ BORT DIN FÖRBANNADE TURKSLÄDE! skrek Anna i bilen, så att Carl tittade på henne igen under bråkdelen av en sekund och sedan skakade på huvudet när han trängde sig förbi Mercedesen med den smått chockade damen.

-Anna, för jösse namn! Du borde skolas om! Ditt språk är inte någe vidare politiskt korrekt om jag säger så!

-Kör på bara, farbror! sa hon och skrattade, trots de mentala förberedelserna för att kanske snart behöva konfrontera en eller flera beväpnade rånare. Hon säkerställde att vapnet var laddat och att hon hade de extra magasinen lätt tillgängliga, innan bilen stannade och de inväntade vidare order om förföljning, eller vad det nu skulle bli.

I Sverige fick man minsann inte agera på egen hand och söka upp rånare för att nedgöra dem.

Det skulle så klart väcka pressens högst ytliga intresse av att sälja lösnummer och polisen skulle alltid framställas som den felande parten, eftersom ingen först försökt sitta ner med de missförstådda skurkarna och sjunga ”Kumbaya, my lord”!



Anna rapporterade att de var framme, medan Carl kontrollerade sitt vapen för säkerhets skull. De fick order om att avvakta, vilket gjorde dem en smula frustrerade. Någonstans fanns det kanske en banktjänsteman eller kvinna med ett vapen riktat mot sig!

De hade dörrarna öppna för att snabbt kunna springa ut, men satt kvar i bilen med motorn i gång, för att kunna köra efter en eventuell flyktbil. Båda två hade sina vapen framme, men riktade ner i marken.



-Kom igen då, era kuksugande, jävla, rövknullande banditer! Kom bara!

Carl suckade djupt och spanade framåt utan att säga ett ord. Kanske Anna behövde urladdningen med okvädesord för att må bra? Han visste inte, men brydde sig inte mer om detta just nu.



Så plötsligt kom två unga män springande runt hörnet på hyreshuset i korsningen och en av dem hade ett vapenliknande föremål i handen.

-VAPEN! skrek båda två samtidigt och tog eldställning bakom sina bildörrar med sina tjänstevapen riktade mot de båda unga männen.

-POLIS! STANNA! STANNA! skrek Carl myndigt och högt.

De stannade förvånat och tittade mot polisbilen med stora ögon.

-VÄND ER OM! VÄND ER OM! LIGG NER! LIGG NER! skrek Anna och så fort de chockat började lyda, så förflyttade sig Carl framåt, medan Anna täckte honom, helt enligt de oräkneliga övningar de genomgått under åren vid polisen. Den ena killen lade sig ner utan att vända sig om först, men huvudsaken var ju att få ner dem. Anna och Carl höll sina vapen riktade mot deras bröstkorgar, eftersom det var det största målet och det fanns minst ett vapen med i hotbilden. Skulle det bli en skottlossning, gick det fan inte att skjuta någon i benet, vad än små ovetande professorer hade för teorier i kvällspressen för pengars och publicitets skull.



Så fort de båda killarna låg ner, sprang Anna fram med vapnet framför sig och de siktade nu båda två rakt in i kroppen på sina måltavlor.

-LÄGG VAPNET! skrek Carl åt killen med pistolen. Han lydde genast och flyttade sedan bort sin hand från vapnet. Carl föste undan det med foten och han hörde hur plastigt det lät, men var fortfarande helt inne i adrenalinruset och den minsta oförsiktiga rörelse från någon av dem hade fått ödesdigra konsekvenser.



-Faan, mannen! Vad gör du? Varför ni siktar på oss? Vi bara leker! sade han som hade släppt pistolen.

-LIGG NER OCH RÖR ER FÖR HELVETE INTE UR FLÄCKEN; HÖR NI DET? skrek Anna.

-Shit, bruden! Jag ligger ju stilla för fan! Ta bort puffrorna!

Carl tittade på Anna och nickade åt vapnet. Hon släppte handgreppet med ena handen och böjde sig sedan ner och tog upp det. Hon såg allvarligt på Carl och stoppade sedan ner sin SigSauer i hölstret och plockade ur magasinet, för att sedan göra en mantelrörelse. Det var en soft-airgun och hon kände ilskan forsa fram inom henne.

Hennes manlige kollega såg vad som stod på och han lyfte pipan snabbt och tog bort sitt krampande finger från avtryckaren, men kallsvetten plötsligt rinnande över hela huvudet och ryggen.

Han bet ihop och vände sig om, men Anna gick fram och satte sig ner på ett knä och tog tag i den unge killens krage och såg vansinnigt förbannad ut.



-DITT SATANS CP-PUCKO! FATTAR DU INTE HUR NÄRA DET VAR ATT JAG SKICKADE EN KULA I DIG? DU VAR JÄVLAR I DET INTE LÅNGT FRÅN DÖDEN, DITT HELVETES DUMMA GETARSLE! FAAAAN! skrek hon och släppte greppet om den chockade och tysta mannen.



De båda poliserna gick tre-fyra meter bort från de båda killarna på marken och flämtade vilt. De sade ingenting till varandra, eftersom de visste exakt vad den andre tänkte. Det här hade verkligen varit nära ögat! När de hämtat sig tillräckligt gick Carl och meddelade vad som hänt, medan Anna bad de båda nötterna att resa sig upp, för att ta de uppgifter hon ansåg sig behöva och hennes ton var av sådan art att de båda unga herrarna svarade exakt och utan strul från deras sida.



Två bilar kom nästan samtidigt och de tyckte att det var skönt att kunna släppa ärendet till sitt befäl som anlände. De gav sin version av vad som hade hänt och de fick beröm för sitt agerande, det betydde mycket att de inte råkat skjuta i det här läget, då det så klart skulle blåsas upp i pressen.

Så fort de var klara fick de order om att åka tillbaka till stationen och avvakta mer ingående genomgångar och rapporter. Styrketräna lite och ta en lång dusch, föreslog kommissarie Bengtsson vänligt och klappade dem båda på ryggen.



Carl och Anna körde tillbaka, lugnt och utan mycket att säga. Tänk att de varit så nära att skjuta två ”obeväpnade” tonåringar!



-Tack, Carl! Tack för att du fanns där! Det gjorde mig trygg! sa Anna känslosamt.

-Ha! Du svor inte! skojade han tillbaka och försökte lätta upp situationen.

-Fitta! sa hon snabbt och log för sig själv.



De fick en del klappar och beröm av de kollegor som var på stationen och det värmde oerhört. Det var så skönt att veta att man gjort rätt och att det uppskattades. Att vara polis var många gånger extremt otacksamt och det skulle verkligen bli skönt att få ut lite aggression i gymmet, tyckte de båda två. De gick direkt till omklädningsrummen.

Så klart var det ett för damer och ett för herrar och de skiljdes åt för att byta om. När Anna var klar och gick in i gymmet, klädd i svarta tights och en turkosfärgad t-shirt ovanpå sportbh´n, blev hon förvånad av att Carl ännu inte var där. Det var ju normalt hon som tog tid på sig.

Hon väntade ett par minuter innan hon knackade på dörren till omklädningsrummet, men hon fick inget svar, så hon gick in.



-Carl?

Inget svar.

-Carl? Är du okej? frågade hon och gick ännu längre in. Carl satt på bänken, stor och muskullös. Hans rygg skakade och huvudet var nerböjt mellan knäna och hans händer täckte ansiktet. Han hade bara sina kalsonger på sig, men det var inget som Anna lade märke till.

Hon sprang omedelbart bort till Carl och slog armarna om honom. Han hade en stressreaktion och behövde henne verkligen nu.

-Såja! Såja, Carl! Det är bra nu! Vi är okej! Jag är här, Carl! sa hon och kände hur tårarna började bränna i hennes egna ögon. Det var svårt att se Carl på det här viset. Han som var så lugn och sinnesbilden av en lugn och professionell polis. Han var hennes förebild!



Carls gråtande tog fart och det släppte när han kände Annas närhet. Hennes omfamning var så skön och han kände sig så trygg hos henne, så att han inte skämdes över sin stressreaktion. Anna var riktigt orolig för sin kollega och kände att hon också hade nära till gråten. Egentligen borde hon kanske tillkalla hjälp, men hon visste att Carl inte skulle vilja bli sedd så här, så hon bara höll om honom.



Det tog ett par minuter innan han slutade att gråta och då började Anna att tala lugnande till honom och säga till honom att de hade gjort rätt, att det varit nära, men att ingen hade kommit till skada. Hon visste att det hade varit nära att de hade skjutit idag och det oroade också henne, men Carl var kanske den som skulle ha gjort det, med tanke på hans längre erfarenhet.



När han lugnat sig och nickade åt hennes ord, ville hon titta på honom och släppte då sin omfamning. Han tittade på henne med röda ögon och hon klappade honom tröstande på låret.

-Det är lugnt, Carl! Det är lugnt! Allt gick bra! Såja, jag är här! sa hon tröstande och försökte bedöma hans sinnestillstånd. Hon tyckte inte att det var omanligt att gråta och i det här fallet var hon glad att han hade så pass mycket empati och känslor. Carl var en bra polis, som inte gärna ville ha en annan människas liv på sitt samvete, särskilt inte ungdomar som inte förstod bättre.



När hon klappade honom tröstande, stötte hon plötsligt mot något hårt och de blev nog båda lika förvånade och de tittade ner. Anna hade råkat komma åt hans kuk som nu stod rakt upp under hans kalsonger. Gapande tittade han på Anna och verkade försöka hitta på en förklaring han inte hade, men han förblev stum. Anna visste inte riktigt vad hon skulle tro. Var det här också en chockreaktion, var han kåt på henne, eller var det något annat? Hård som sten verkade han vara i alla fall.



-Satans, helvetes jävlar! fick hon bara ur sig och hon såg med en gång att Carl skämdes och försökte dra sig undan.

-Nej, Carl! Det gör ingenting! Jag blev bara överraskad! Förlåt!

Han tittade på henne och försökte fortfarande säga något, men inget fann vägen till hans mun. Han sänkte huvudet och väntade sig att Anna skulle resa sig och gå därifrån. Att hon skulle lämna honom här i hans högst förvirrade tillstånd och sedan skulle detta för alltid vara ett tillfälle då deras vänskap sakta skulle rinna bort, på grund av hans reaktion.

Men så blev det inte! Carl kände plötsligt hur Annas hand sökte sig mot hans stånd och hur hon med fast grepp slöt handen om skaftet och sakta började smeka honom utanpå kalsongerna.



Hans huvud lyftes snabbt och han tittade utforskande och förvånat på Anna, som bara log ett varmt leende. Hon var fast besluten att ta hand om honom, men inte kunde han låta henne göra det här? Han gjorde ett försök att ta bort hennes hand, men hon slog lätt undan hans hand och bara nickade, för att tala om för honom att allt var som det skulle. Efter någon minut hade han accepterat det som hände och när Anna plötsligt knäppte upp de två knapparna på hans boxershorts, så att kuken plötsligt kom ut i det fria, flämtade han till och såg hur Anna beundrade hans styva lem.



Hon hade faktiskt aldrig sett en omskuren penis förr och hon tyckte rent instinktivt om det. Ingen krånglig förhud, bara ett blankt ollon där det började sippra ut lite försats från hålet. Det verkade dessutom vara mycket mer hygieniskt så här!

Anna visste vad hon skulle göra, utan att behöva tänka. Att Carl var i behov av hjälp var självklart och hon förstod att hon var tvungen att göra detta, inte för att hon inte skulle gilla det, hon hade bara aldrig tänkt på Carl på det här viset förr. Men det gick ju inte att bortse från att han var en man och beviset höll hon nu i sin hand.



Carl gav upp kampen mot sin moral och lät Anna göra det hon gjorde. Han välkomnade avbrottet på sina tankar om vad som kunde ha hänt. Han lutade sig tillbaka mot den breda plankan på bänken som utgjorde en sorts ryggstöd och koncentrerade sig på känslan av Annas hand.

Hon runkade honom en smula ovant, men det vägdes mer än väl upp av hans stigande upphetsning, nu när hjärnan började förstå vad kuken redan fattat! Han kvinnliga kollega satte sig nu ner på huk framför honom för att få en bättre ställning, medan Carl kom allt längre och längre bort från sin traumatiska upplevelse. Men vad kunde detta leda till?

Han blev plötsligt rädd och försökte inse att det här kunde leda till en lång rad problem för dem båda.



-Anna! Du får inte! Du behöver inte……….

-Tyst, för helvete! Jag vet vad jag gör, din dumme fan! Sitt bara och låt mig göra arbetet! sa hon på hennes karaktäristiska, burdusa sätt och skrattade sedan åt honom.

Carl tog inte illa upp och gjorde inte heller fler försök att hindra henne, utan tittade med glädje ner och såg den något yngre kvinnan gapa och ta honom i munnen. Känslan fick honom nästan att svimma!



Det var inte ofta Anna gav en man oralsex, det var inte hennes grej, men nu var det en självklarhet, något hon mer än gärna gjorde! Hon gjorde det med njutning och tog in varje sinnesintryck av hur det svullna ollonet gled in mellan hennes läppar och sedan nästan fyllde hennes mun. Hur det smakade och hur hon sög in kuken så långt hon kunde och hur hon gapade för att inte hennes tänder skulle göra ont.

Varför Carl var annorlunda visste hon inte, men att det inte bara var det faktum att han var omskuren, tvivlade hon inte på. Hon hade kanske längtat efter det här utan att erkänna det för sig själv? Hursomhelst så sög hon Carls kuk, som om hon aldrig gjort annat och Carl häpnade över hennes glupskhet, men älskade varje sekund av den!



Hon sög honom i flera långa minuter och deras stönanden och hennes smaskande hördes tydligt i det kaklade omklädningsrummet. De hade inte en tanke på att någon kunde komma, utan gav sig hän åt varandra utan hämningar.



När Anna var redo, ställde hon sig upp och drog snabbt ner sina svarta tights, efter att ha sparkat av sina skor. Hon tog trosorna samtidigt och Carl fick nu en känsla av att det här inte var på riktigt. Han måste ha svimmat av och drömde nu. Det kunde inte vara Annas halvnakna kropp han hade framför sig nu. Det kunde inte vara hon som rätade på sig och ställde sig bredbent över hans ben!

Men när hon satte sig ner och han såg sin kuk pekandes rakt mot den lätt ludna triangel mellan hennes ben och sedan hur hennes kropp mötte hans, blev han överväldigad av det hela och insåg att det faktiskt var Anna som nu siktade in sig mot honom och inom loppet av två sekunder fick hans kuk rakt mot hennes villiga fitta. Han såg hur hon log mot honom, medan hon skruvade och vickade på höfterna, så att kuken så lätt och snabbt som möjligt skulle kunna glida upp i hennes mus.



Anna hade blivit våt på rekordtid, vilket underlättade för henne. Inom fem sekunder hade hon låtit sig spetsas på Carls ivriga stake. Han stönade till när han kände hur Annas bäckenben pressades mot honom och hur hennes inre varmt omslöt hans kuk. Hon hade inte kunnat undgå att han inte bara var muskullös, utan också välutrustad mellan benen, något som hon nu njöt av när hon började att röra sig.



Att Carl nu verkade ha hämtat sig gladde henne, så hon släppte sin oro över honom nu och började istället att knulla honom och samtidigt få lite nyttig träning för låren. Carl spände sin överkropp och såg ut att bli pånyttfödd. Snart var han så pass med att han tog tag i Annas t-shirt och drog den över huvudet på henne, för att sedan dra ner sportbh´n så att hennes normalt stora bröst hoppade över kanten och lät Carl se dem.

Han dök fram med huvudet och försökte suga in hennes mörka bröstvårtor i munnen, men det var inte helt lätt när hon guppade upp och ner på honom i snabb takt. Hon stönade nu högt och såg fram mot att få komma, men innan hon hann det, reste sig plötsligt Carl upp med brinnande ögon.



Anna skrek till av överraskning och skrattade sedan, när han lyfte henne, fortfarande begravd till botten i hennes fitta. Nu hade hon hela kroppsvikten på kuken och längre in hade hon aldrig haft en man, det var nästan så att det gjorde ont, nästan!

Carl tog fyra steg fram och tryckte Anna mot en tegelvägg som kändes skrovlig mot hennes rygg och började sedan kraftfullt att pumpa sin kuk upp i Annas plaskvåta fitta. De stönade båda två högt av ansträngningen, men njutningen gjorde det värt det. Han körde på som en tryckluftsborr och Anna fick sin orgasm hängandes mellan väggen och Carl. Hennes ben viftade verkningslöst i luften och hon genomfors av de skönaste rysningar tack vare Carls hårda stötar upp i hennes inre.



-Åhhh, åhhhh, åhhhhhhhhhh! Ja, för helvetes jävla fittslickarbögehelvetsröv! Åhhh, jaaaaa! stönade hon fram mellan tänderna och knep ihop med ögonen så det blixtrade.

Carl kände hur hela hon spändes och så fort hon slappnat av i kroppen, backade han bak och satte ner henne på golvet. Kuken åkte ur hennes fitta och hon vacklade till av utmattning och orgasmens efterverkningar. Han höll henne om midjan bakifrån och tryckte henne mot ett handfat som hon fick lägga händerna på. Sedan förde hans fötter hennes fötter åt sidorna, så att han nu hade hennes underbara bak framför sig.



Han log och med ena handen styrde han in sin kuk i hennes hål. Så fort den var på väg in, släppte han kuken och tog nu tag i hennes höfter och började ånyo att stöta sig in i sin kollega.

Anna flämtade tungt, men tryckte sig bakåt mot Carl i den takt han fann bäst. Det lät återigen högt av deras stönanden och det klatschande ljudet av hans höfter mot Annas lår och skinkor. Hade en kollega kommit in där och då, hade de förmodligen inte märkt någonting alls!

Carl beundrade synen av sin breda kuk som friktionsfritt gled fram och tillbaka i den härligt varma fittan och han tillät sig själv att sätta sin tumme mot Annas anus och kände utforskande på hur det trånga hålet stod emot hans smekningar. Hon stönade och slängde med huvudet nu, vilket fick honom att öka takten och just som han kom, lät han sin tumme glida in någon centimeter i det andra hålet.



Han stönade med en djupt brölande ton, när det gick för honom inne i Anna. Hon gnydde till av den dubbla stimulansen och hängde med huvudet ner mot golvet. Han slog sin in i henne fitta varje gång det kom en spasm och de kunde båda tydligt känna hur sperman fyllde fittan i omgång efter omgång!

Till slut spände han sig en sista gång, så att hon nästan åkte upp över handfatet, innan han släppte efter och lät henne bli befriad från den grova kuken i sitt inre. Anna flämtade andfått och satte sig bredbent ner på en bänk. Carl såg hur has sperma trängde fram mellan hennes rodnande blygdläppar, men hon brydde sig inte. Hon bara blundade och försökte hämta andan.



Han stod upp och sträckte på sig som om han nyss vaknat. Han kom på sig själv med att känna sig som en helt annan person. Det var som om allt de gått igenom idag, var som bortblåst rent emotionellt i alla fall. Han var nu bara förbannad på de dumma ungdomarna.



-Hur mår du, Carl?

-Anna! Jag mår som en prins! Jag vet inte när jag mådde bättre, faktiskt! Tack! Och förlåt för mitt beteende, jag ska inte upprepa det!

-Är du helt jävla dum i huvvet, ditt satans miffo? Du ska satan i mig knulla mig, så jag knappt kan gå! Och det ska nog inte mycket till, efter det här! fnissade hon glatt.

-Va? Är du säker? Gör det inget?

-Nej, din dummer! Kom hit din drul! sa hon och de möttes i en varm och kärleksfull omfamning, innan de klädde på sig efter en välbehövlig dusch. Sedan var det dags för nya förhör av vad som hade hänt idag. Chefen var på plats och han såg glad ut.



-Anna! Carl! Vad ni ser pigga ut efter dagens händelser? Jag antar att det gjorde nytta att få släppa ut lite ånga, eller hur?

-Ja, för så ini helvetes jävlar, vad det gjorde nytta! sa Carl och Anna höll nästan på att kissa på sig av skratt, på grund av Carls högst oväntade svar.