En kärleks historia – del 4

Jack



Jag stormade ut ur lägenheten och ner för trapphuset, satte mig i bilen och startade motorn. När jag var tillräckligt långt borta från allt så parkerade jag vid en å och satte mig på kanten. Jag var så arg. Inte på Sara. På mig själv. Och på Mamma. Jag kunde inte ens tänka klart. Ner jag suttit där och tänkt på hur himla mycket bättre allt skulle vara om jag bara hoppade ner i ån med en stor sten i famnen, så började jag tänka tillbaka från det som hade hänt.

Jag hade låtit mitt hat mot mig själv gått ut över Sara. Jag tog tag i mitt hår med båda händerna och stönade högt. Hatade hon mig nu? Jag menade inte att såra henne. Varför skrek jag på henne? Jag bad tyst för mig själv att hon inte skulle hata mig.

Jag reste mig upp och skyndade mot bilen. Jag måste be om ursäkt.

Men när jag reste mig upp så snubblade jag på en hal sten. Och föll i ån.

”Fan! Jag har inte tid med det här!”

Jag halade mig upp och gick mot bilen. Jag satte på högsta värmen i bilen.

Tillslut kom jag hem och skyndade upp för trapporna och öppnade dörren.

”Sara!”

Ingen svarade men mamma kom mot mig. Hon spärrade upp ögonen när hon såg mina blöta kläder.

”Har du försökt ta livet av dig? Är du helt dum i huv…”

”Jag har inte försökt ta livet av mig.”, försäkrade jag. ”Var är Sara?”

”Hon gick.”

”Gick vart?”

”Vet inte. Hon tog sina saker och gick.”

Jag la min hand mot min panna.

”Är hon arg?”, undrade jag.

”Hon är sårad.”

”Faan också!”

Jag vände mig om mot dörren igen.

”Jag förstår mig inte på dig.”, sa hon.

”Det var du som sa åt mig att gå!”

”Det ändrar ingenting nu.”

Jag suckade och gick därifrån. Jag skyndade mig ut i bilen, hämtade min mobil och slog Sara’s nummer.





Sara



Jag satt på mitt rum hemma hos mina föräldrar. Jag kunde inte vara kvar i lägenheten och vänta på att Jack skulle komma hem. En del inom mig – hur mycket jag än försökte att inte tänka tanken – skrek: jag trodde att han älskade mig. Jag visste att jag bara var fånig men jag kunde inte hjälpa det.

Ingen av mina föräldrar var hemma men jag tänkte inte stanna länge. Jag packade nya underkläder och ett par mjukisbyxor.

Jag var påväg ut genom dörren när telefonen ringde.

Jag tvekade ganska länge innan jag tog upp den och svarade.

”Sara!”

Mina ögon sved av tårar.

”Är du där?” Han lät panikslagen.

”Jag är här.”

”Ohh, herre gud! Snälla, snälla förlåt mig! Vart ä du? Jag kan hämta dig. Jag sitter i bilen nu.”

”Hemma.”

Jag kände mig tom inombords. Som om min någon slitit ut mig ur min kropp och lämnat kvar ett skal av den jag varit.

”Jag kommer.”

”Jag kan gå.”, viskade jag.

”jag är redan påväg. Stanna där du är.”, bad han.

”Jag ska ingenstans.”

Jag sprang ner för trappan och ut genom dörren. Jag väntade på trappan och såg bilarna som åkte förbi. Plötsligt så saknade jag honom väldigt, väldigt mycket.

Bilen körde upp på uppfarten och Jack hoppade ut och skyndade sig fram mot mig. Jag reste mig upp och landade i hans famn. Han höll om mig hårt som om han var rädd att förlora mig.

”Snälla, snälla, snälla, förlåt mig.”

”Be inte om ursäkt. Bli inte arg nu men…” Han såg på mig med ett höjt ögonbryn.

”Det var inte mitt fel?”, frågade han.

”Det är sant ju.”

Han drog med tummen under mitt öga precis som han gjort tidigare idag. ”Gråt inte. Det är inte så hemskt.”

Jag kände mig dum för att jag grät konstant. Det hade inte gått att sluta. Jag visste inte varför, men nu när jag såg Jack och att han log, äntligen, så hade alla minnen om tårar suddats ut.

”Det är inte så hemskt.”, upprepade han ”vi får hitta en lägenhet och göra det bästa av situationen.” Hans röst var mjuk och förstående.

”Mhhm…” Mumlade jag mot hans axel.





Jack



Jag höll om henne hårt men varsamt. Jag ville få henne att sluta gråta så jag försökte beretta att allt skulle bli bra. Jag försökte hela tiden skuta bort tanken på att hon bara var sexton. Sexton år.

Jag var arton och hade inte ens funderat på hur mitt liv skulle se ut om jag hade ett barn.

”Kan vi gå in? Bara en liten stund?”, undrade Sara.

Jag gjorde det mest romantiska som jag kom på just då: lyfte upp, kysste och bar in henne genom dörren. Hon log upp mot mig.

Jag ville inte fråga när hennes föräldrar kom hem för hon kändes så ömtålig just nu.

Jag ställde ner henne i köket. Hon drog mig med upp på övervåningen och in i rummet bredvid hennes. Ett mörkbrunt och vinrött rum som luktade rent. Hennes föräldrars rum. En stor dubbelsäng stod mitt i rummet med ett överdrag täckt av broderade rosor. Allt såg ut som på låssas. Eller ett hotellrum. Jag förstod inte hur någon orkade bädda den sängen varje morgon. Det fick mig faktist att undra om dom på riktigt sov i sängen eller om dom sov på en madrass under den.

”Visst är det fin.”, sa Sara.

”Det är väldigt…” Jag försökte hitta det rätta ordet ”mycket.”

Hon skrattade ”det har du rätt i.”

Hon såg väldigt utmattad ut. Kanske för att hon hade gråtit eller så höll hon på att bli sjuk på riktigt.

”Mina föräldrar kommer inte hem för om minst en timme.”, sa hon och drog bort överkastet.

Jag försökte stoppa henne men hon hoppade upp i sängen och la sig ner på ena sidan och blundade. Det såg först ut som om hon sov men sedan lyfte hon handen och klappade på platsen bredvid henne.

”Jag tror inte att det är en sådan bra idé.”, sa jag.

”Kom igen.” Hon såg vädjande på mig.

Jag grimaserade lite men satte mig i sängen bredvid henne. Det kändes fel.

Sara flyttade sig närmare mig och satte sig i mitt knä. Jag böjde mig ner och gav henne en kyss. Vi fortsatte att kyssa varandra länge. Jag smekte henne i ansiktet och över ryggen. Hon fick det att pirra i hela kroppen trots att detta var något vi gjort tusen gånger förut.

Hon tog av sig sin egen tröja och började dra upp min. Jag hjälpte henne med BH:n och byxorna. Tillslut hade jag fått av mig allting och Sara låg där bara i trosor.

Jag lade märke till att hennes kropp inte förändrats. Men jag visste häller inte alls mycket som graviditet förutom det vi läst om i skolan.

Graviditet.

Det var som att vakna ur en luddig dröm.

”Sara. Du är gravid.”

”Och?”

”Tänk om det händer något eller typ är farligt? Jag vet inte.”

”Sluta.”, sa hon ”det går bra. Jag vet det.”

Jag frågade inte hur hon visste jag bara reste på mig tills jag satt upp igen.

Sara stönade irriterat.

”Förlåt.”, sa jag.

”Det är okej.”

Hon lutade sitt huvud mot min axel och jag lade mina armar runt henne. Hon drog med sina fingertoppar över min mage och det pirrade till i hela kroppen igen.

Hon reste sig och gick ut ur rummet. Jag tog på mig kläderna igen och följde efter. Hon satt vid datorn i köket och tittade upp på mig när jag kom.

”Det står att man kan ligga när man är gravid.”, sa hon utmanande.

”Och då vill du ligga med mig i dina föräldrars sovrum?”

”Det verkade kul bara.” Hon var blek och såg tröttare ut än någonsin.

”Vet du vad som verkligen skulle vara kul? Att åk jorden runt. Eller i alla fall dom mest spännande platser.”, sa hon ”Men det är nog svårt om man har en bebis.”

”Vi kan göra det.”. Sa jag.

Hon reste sig upp och gick fram till mig. ”Jag är rädd. Jag vill inte ha barn. Jag vet inte om jag vill det ens när jag är vuxen. Och du kommer tycka att jag är dum nu, men jag vill inte dela dig med någon annan.”

Jag log. Jag visste inte häller om jag såg mig som pappa-typen. Men jag såg att hon var rädd på riktigt.

”Jag går och klär på mig.”, suckade hon.

Jag gick fram till datorn och såg sökordet som stod i rutan på Google. Abort.

Jag skyndade mig efter och tog tag i henne, kysste henne och sedan frågade tyst: ”vill du fortfarande?”

”Ja.”

”Jag kommer vara din, och bara din, för evigt.”

Hon log och kysste mig tillbaka.

Inne i rummet så dröjde det inte alls länge innan alla kläder låg i en hög på golvet. Jag smekte henne i nacken och förde in mitt kön i hennes. Hon kysste mig hela tiden och drog med sin hand över min rygg.

Hon kom och tog ett fast grepp om mitt hår. Jag kom och sprutade ner hela hennes föräldrars säng.

Fan också, tänkte jag men ville inte säga det högt dena gång.

Istället så slutade det med att hon låg i mina armar och med våra ben sammanflätade. Hon suckade lyckligt. Hon blundade och efter en stund hörde jag lätta snarkningar från henne.

Jag såg på klockan på nattduksbordet.

”Fan.”, sa jag tyst.

Jag lirkade mig ur hennes grepp om mig och tog på mig mina kläder. Efter ett misslyckat försök att väcka henne försiktigt så gick jag fram till garderoben som stod intill väggen. Jag hittade en stor urtvättad tröja, som såg ut att vara hennes pappas gamla, och drog den över hennes huvud. Otroligt nog vaknade hon inte. Jag ville inte ta på henne sina vanliga kläder för dom var för tighta för att inte väcka henne.

På något sätt så gillade jag att bära ut henne till bilen och ’rädda’ henne från ’faran’. Jag kände mig speciell och det var kul ända tills jag såg hennes pappas bil backa upp på uppfarten när vi precis kommit därifrån. Jag blev skiträdd. Jag körde så fort jag kunde i typ hundra meter innan jag saktade farten och tänkte på hur dom skulle hitta det förut så perfekta sovrummet.