Hjälten – Del 1

Hjälten // Av Michelle Mimik



Del 1



Emanuel Blend var en nybliven hjälte, men han kände sig inte som någon hjälte.

Det fanns två anledningar till den saken. Dels hade han reagerat instinktivt och inte känt rädsla för en sekund, och i hans värld är hjältar personer som trotsar fruktan, inte personer som blint kör på. Dels hade han blivit skjuten fyra gånger med anledning av sitt hjältedåd, vilket kändes allt annat än heroiskt när man väl insåg vad det gjorde med kroppen.

Anledningen till att han nu låg på ett sjukhus med sladdar och rör inkopplade lite varstans, var den att han kommit i vägen för en man som bestämt sig för att döda sin före detta fru och deras gemensamma två barn.

Emanuel var den aktuella dagen på väg till sitt jobb på Heimer och Vingar advokatbyrå, där han sedan flera år är delägare, och av en ren slump korsades han väg med dramat.

Modern hade sedan länge insett att hennes före detta man menade allvar och att han var en fara för både henne och deras två små barn, men hon hade trott att det skyddade boendet skulle göra skillnad.

Först när hon såg honom där ute på gatan insåg hon att trygghet är något bräckligt, och för att finna den igen sprang hon i panik fram till första bästa person som befann sig i närheten, med barnen släppandes efter sig i vardera handen.

Ödet såg till att denna person var den försenade advokaten Emanuel Blend, som var i färd med att oroa sig över en vattenfläck på sin sidenslips och någonstans i bakhuvudet älta en klients miljardaffär.

Den före detta maken höjde insatserna när han drog fram en pistol och i full affekt sprang efter sina tilltänkta offer. Ögonen svarta och munnen inte mer än ett streck.

Det var hans bestämda uppfattning att kränkningen var för svår för att lösas annat än med döden. Honom skulle varken hans fru eller barn lämna. Var det så de ville ha det skulle han se till att familjen istället förenades i evigheten.

Emanuel lyckades aldrig riktigt greppa vad som höll på att ske, men han insåg genast att kvinnan och hennes barn behövde ta skydd bakom honom, samt att mannen som höll i pistolen utgjorde ett hot som behövde neutraliseras.

Tumult utbröt: Våldsamt och bara några sekunder långt. Exakt vad som skedde, exakt vem som gjorde vad, alla detaljer, det var något Emanuel kände att han aldrig skulle kunna redogöra för annat än i kombination med gissningar.

Allt gick helt enkelt för snabbt och kaotiskt till väga.

Situationen slutade i vart fall med att våldsmannen blev slagen medvetslös av en rak höger. Och först efter att han låg där avdäckad på marken, och först efter att Emanuel tänkt tanken att han kanske slagit för hårt, stack krutröken i näsan och avslöjade att skott hade avlossats.

Först någon sekund senare insåg Emanuel att han hade blivit träffad.

Först flera dagar senare, efter bland annat två dygn i en respirator, insåg Emanuel att han hade blivit skjuten fyra gånger och varit nära att dö mer än fyra gånger.

Och nu var han alltså en hjälte, där han låg i sin sjukhussäng mitt i natten, en sömnlös natt i mängden, med inte mycket annat ljus än det som en kass lampa gav ifrån sig ifrån ena hörnet. En lampa så svag att månskenet som letade sig in genom fönstret gjorde ett bättre jobb med att lysa upp det lilla rummet.

Han låg där och samlade krafter, samtidigt som alla apparater runtomkring honom pep irriterande och stanken av rengöringsmedel kittlade i näsborrarna.

Emanuel var fortfarande svag och hade inte riktigt hållit koll på allt som skett runtomkring honom. Han hade till exempel bara växlat några flyktiga ord med polisen, men han insåg så pass mycket att media höll på att måla upp honom som en hjälte utan motstycke.

Den 40-åriga advokaten. En man som beskrevs som en intelligent ensamvarg, bitvis hänsynslös och bitvis kusligt skicklig i sitt förvärv, en tvättäkta kapitalist med smått narcissitiska drag, som när det väl gällde hade slängt sig framför en mamma och hennes två små barn. En antihjälte som inte bara tagit fyra kulor för dem, utan även övermannat våldsmannen sina skador till trots, och sedan svävat mellan liv och död i flera dygn.

Bilden som målades upp var en som sjuksköterskorna anförtrodde honom. Trots att de alla tydligen hade uppmanats att låta det drev som höll på där ute, stanna just där ute. De struntade blankt i sina uppmaningar och gjorde sitt bästa för att Emanuel skulle få veta att han var en hjälte.

Men Emanuel kände sig ju inte som någon hjälte.

Det kändes istället typiskt för svensk media att måla upp scenariot som ett där den kalla och hjärtlösa advokaten helt plötsligt fick ett hjärta, och i samma veva var redo att sätta det hjärtat i farozonen för att följa detsamma.

Emanuel tyckte det var larvigt. Han försökte skita i drevet och allt vad det innebar. Och när allt kom omkring hade han inte ens kraft att ödsla på det hela om han så ville.

I den mån han hade ork att bry sig om någonting, så var det jobbet som lockade, men i hans kollegors varma hälsningar fanns starka uppmaningar att låta jobbet ligga. Byrån gick inte under utan honom, var det underförstådda budskapet. Och när Emanuel ringde upp en nära kollega och vän, fick han en rejäl utskällning när han med svag stämma frågat hur det gick med företagsförvärvet.

Emanuel insåg att det inte fanns så mycket han kunde göra, annat än att ligga där i sitt rum, och låta den sargade kroppen återhämta sig. Exakt hur lång tid det skulle ta visste inte läkarna, men han fick räkna med veckor innan han var i skick att lämna sjukhuset, och ytterligare flera månader innan han var helt återställd.

Fyra kulor hade trasat sönder hans kropp: Den första gick in precis vid höger bröst, punkterade lungan och blev kvar där. Skott nummer två tog precis under hjärtat, skadade levern och missade ryggraden med någon millimeter innan kulan fastnade i muskulaturen. Tredje skottet satt långt ner till höger i magen, och kulan trasade sönder en bit av tarmen innan den träffade en bit av höftbenet, eller vad det nu var, och studsade ut genom kroppen i samma riktning som den kommit. Det fjärde och sista skottet hade varit direkt riktat mot Emanuel, närmare bestämt mot hans huvud, men i tumultet hade det inte gjort mer än att snett träffa tinningen: Tillräckligt för att de skulle behöva operera in titan där kulan skalat av skallbenet längs med sin färd, men inte tillräckligt för att ta Emanuels liv.

Skadorna hade gett upphov till stora blödningar, och det var blödningarna som hade fört Emanuel till dödens rand fler än en gång, men de var numera under kontroll.

Nu handlade det egentligen bara om att låta kroppen återhämta sig. Vilket den enligt läkarna gjorde över förväntan. Den högra lungans framsteg kunde likställs med stormsteg, enligt överläkaren, och levern skötte sig också riktigt bra. Även den skadade delen av tarmen blev bättre för varje dag som gick, men för att underlätta läkningen hade de opererat in en stomipåse som avledde allt tarminnehåll och gav den skadade tarmdelen lugn och ro.

Vad de än sa för uppmuntrande ord till Emanuel angående stomipåsen, så var det med modlöshet han konstaterade att han inte hade skitit normalt sedan skjutningen, och det var med ångest han undrade om de talade sanning när de sa att det bara var ett tillfälligt ingrepp.

Han hade inte heller pissat normalt sedan han gick hemifrån den där dagen: De hade genast satt kateter på honom, och den var alltjämt kvar, med förklaringen att han inte var i skick att gå på toa och inte riktigt i skick att använda sig av en urinflaska än.

Men snart, sa de uppmuntrande, så skulle han vara i skick att kunna gå på toa helt själv igen. Den saken lovade personer till höger och vänster.

Alla löften var likt de skänkte honom livet åter.

Deras löften uppmuntrade inte Emanuel. Hans liv var rubbat, och han var visserligen glad över att inte ligga i en kista, och ännu gladare över att kvinnan och hennes två små barn inte gjorde det heller, samt att gärningsmannen var gripen, men situationen var helt klart jobbig, obekväm och påträngande.

Och förbannat smärtsam.

Det fanns en morfinpump som Emanuel kunde använda godtyckligt, men han kände att smärtan inte lämnade honom helt såvida han inte drogade ner sig så mycket att han knappt var kvar i tid och rum längre. Och för en man som lade stor vikt vid att vara närvarande, så blev utgångspunkten den att istället acceptera smärtan framför det dimmiga morfintäcket.

Nej, han var inte uppmuntrad. Inte det minsta. Han var rentav arg och irriterad, och när dörren till rummet öppnades och en sjuksyster vandrade in som om hon ägde stället, blev inte situationen mycket bättre.

”Hur är det med vår hjälte i natt då?” Frågade hon käckt.

Emanuel dröjde med sitt svar: ”Jag är vid liv…”

Han såg på henne och konstaterade snabbt att det var första gången han såg på henne eftersom hon var ny. Åtminstone för honom.

Det var en ung tjej på kanske tjugofem, som gick fram och började kontrollera alla konstiga apparater som på sina olika sätt hjälpte Emanuel att bli bättre.

Hon var ganska söt faktiskt; en rödhårig tjej, med vitblek hy, och med mörkrött halvlångt hår som var uppsatt i en hästsvans som flög vilt vid minsta rörelse. Kroppen var lite petite, och när hon lutade sig över sängen för att kolla något på andra sidan, kom hennes medelstora och fasta bröst i huvudhöjd med Emanuel: Omöjliga att inte se på, där de lurade lömskt, dolda endast av det blåa tunna tyget.

Men som den gentleman han var så tvingande Emanuel bort sin blick.

”Ja du hjälten, allt ser bra ut det här!” Konstaterade sjuksköterskan och såg på honom.

Hennes ansikte var stilrent, linjerna markerade men mjuka på en och samma gång; näsan liten, läpparna blodröda, den bleka hyn ung och med knappt synbara fräknar.

Ögonen som såg ner på honom var stora och tindrade i en smaragdgrön färg.

Hon var, när Emanuel tänkte på det, faktiskt en kombination mellan att vara vacker och söt.

Men hon var förbannat jobbig!

Emanuel ville ligga ifred och sura över att inget uppmuntrade honom, och så vandrar hon in utan att knacka, och börjar kalla honom för hjälte samtidigt som hon mekaniskt gör sitt jobb utan att ens presentera sig?

Det var direkt oförskämt.

”Och du är?” Frågade han trotsigt och försökte se sur ut, vilket genast sände iväg en ilning av smärta ifrån skottskadan vid tinningen, en ilning som for ner i ansiktet där den manifesterade sig i ett plågat grin.

”Ojoj!” Utbrast hon, med en röst som skvallrade mer om skadeglädje än sympati. ”Somliga straffar gud på direkten ser jag…”

”Förlåt?” Utbrast Emanuel irriterat, innan han återigen fick ont i ansiktet av den överflödiga mimiken. ”Aj, fan…” Fick han sedan fram mellan sammanbitna läppar samtidigt som han försökte att inte röra ansiktet.

”Du vet att det finns nerver och muskelfästen där va? Det har väl läkaren sagt? Så det är förståeligt om det gör ont vid minspel. Speciellt upprörda sådana…”

”Jo, jag har förstått det tack. Den hårda vägen…”

”Och du vet att du har en morfinpump bredvid dig?”

”Ja.”

”Och du vet att du kan trycka på den så kommer smärtan lindras?”

”Ja, jag har förstått det också. Tack…”

”Och du spelar martyr för att…?”

Emanuel såg upp på henne: Han var på väg att säga något, men vek istället undan med blicken. Det var som om all kamplust på en millisekund försvann ur honom, och för ett ögonblick kände han att den där morfinpumpen kanske var rätt väg att gå.

Den unga sjuksköterskan var också på väg att säga något, men även hon vek undan med blicken, och efter att ha trampat på stället i någon sekund, så tvingade hon fram ett leende och tog ett steg framåt samtidigt som hon sa: ”Du, det jag sa var kanske inte rätt sagt i sammanhanget, med tanke på vad du är här för…” Hon sträckte fram handen. ”Jag heter Mimmi.”

Emanuel fattade den med sin egen svaga högerhand.

”Hej Mimmi.”

”Hej.”

”Jag heter Emanuel Blend.”

”Jag vet.”

”Jag vet att du vet.”

De släppte varandras händer och Mimmi övergick till att börja kontrollera droppen som satt i Emanuels båda underarmar.

”Jag har inte sett dig förr.” Påpekade han neutralt och artigt. ”Är du ny?”

”Nej, men jag brukar jobba natt.”

”Nattskift?”

”Exakt.”

”Här?”

”Ja.”

”På den här avdelningen?”

”Ja?” Hon såg på honom och höjde på ögonbrynen. ”På den här avdelningen. Korrekt. Det har jag gjort länge vid det här laget.”

”Konstigt att jag inte har sett dig.”

”Men jag har sett dig. En hel del.”

”Jaha, just det ja…” Emanuel trodde sig nu ha listat ut hur det låg till: ”Det är väl ganska logiskt antar jag. Att du sett mig när jag sovit menar jag, för jag har ju sovit en jävla massa. Inte minst under nätterna… I varje full i början. Numera tycker jag mig ligga sömnlös ofta.”

”Jag såg dig framför allt när du låg nedsövd i två dygn.” Påpekade hon likt det var världens vanligaste sak. ”Jag såg om dig ganska mycket då faktiskt.” Fortsatte hon samtidigt som hon pillade med något vid EKG-maskinen. ”Väldigt mycket.”

”Jaha ja…” Emanuel visste inte riktigt vad han skulle säga. ”Tack, antar jag.” Fick han ur sig.

”Det är mitt jobb.” Svarade hon utan att se på honom.

”Likväl.”

”Så lite så.”

Konversationen dog ut.

Sjuksköterskan, eller Mimmi som hon ju hette, var snabb och effektiv i sitt arbete, och även om Emanuel inte hade en aning om vad det var hon gjorde, så verkade det i vart fall som att hon hade stenkoll på den saken, samtidigt som allt verkade vara till hennes belåtenhet.

”Värdena är bra…” Mumlande hon tyst för sig själv.

”Bra bra… Allt är jättebra… Bara bra!” Emanuel tog en konstpaus och avslutade med övertydlig ironi: ”Jättebra!”

Hon höjde på ögonbrynet likt han var ett litet barn som försökt göra henne irriterad, men misslyckats, och väntade ut honom med ena handen vilandes på höften på ett överspelat sätt.

”Okej, sorry…” Klämde Emanuel fram.

Han var egentligen inte arg på henne, och med handen på hjärtat var han inte riktigt arg på någon, inte ens på den man som skjutit honom, men smärtan och olägligheten med det hela kunde göra vem som helst otrevlig.

”Det är okej. Det är faktiskt förståeligt.” Sa Mimmi med en röst som bar en hint av sympati. ”Du har blivit skjuten och varit nära att dö. Och det är ju sant vad media skriver, såvitt jag kan förstå, att du faktiskt är en hjälte och allt det där, så vi får väl ha överseende med att du kanske är lite trumpen…”

”Ge mig en stadig whisky och ett paket John Silver så lugnar jag ner mig.”

”Du är på ett sjukhus.”

”Skitsamma.”

Hon skakade på huvudet och drog av täcket i en enda svepande rörelse, och kylan tog genast Emanuels kropp i besittning: Under täcket var han helt naken, så när som på en liten handduk som låg över de privata delarna, och han kunde inte hindra sig själv ifrån att rysa.

Mimmi verkade dock inte ta någon notis om att han fryste. Hon stod istället i sin egen värld, och betraktade hans överkropp där det satt allt möjligt; sladdar, rör, förband och dylikt.

”Thoraxdränaget ser bra ut…” Mumlade hon fram.

”Ja, ja, jag ser det…” Emanuel böjde nacken neråt en aning och försökte lista ut vad det var hon pratade om. ”Mycket bra. Ja, utomordentligt rentav! Speciellt det där röret där, det vita, det där gallimatias och korrikockot-röret, och dumellidumdum-dränaget…”

”Lustigkurre.” Sa hon kort och kallt, men ett leende spelade på hennes läppar, om än för blott en sekund.

”Jag kallas för det ibland.”

”Du kallas säkert för ganska mycket.”

”Alla möjliga saker.”

Mimmi förde ena handen till hakan på ett tankfullt sätt, synade hans överkropp med rynkad panna, och sa sedan med viss kritik bakom orden: ”Du är väldigt solbränd…”

”Syns det i mörkret?” Undrade Emanuel genast. ”Eller är det något du sett tidigare?”

”Oavsett är du solbränd.”

”Och?”

”Det är februari.”

”Och?”

”Hur blev du solbränd?”

”Solarium.” Erkände Emanuel utan omsvep. ”Eftersom jag är väldigt fåfäng.” Han lutade huvudet bakåt. ”Fåfäng och gammal.”

”Du ser inte så gammal ut.” Hon pekade på hans bröstmuskler och fortsatte: ”Inte ens tjugoåringar på anabola har såna fasta pecs. Och sexpacket där också, och biceps och triceps, och ja, jag kan fortsätta…”

”Komplimanger? Jag tackar! Men det är just för att jag är gammal. Har man lyft vikter i snart två decennier så får man något form av resultat. Men en komplimang är en komplimang, så jag tackar och bockar!”

Mimmi fnös högt, och log sedan på ett illvilligt sätt, likt hon funderade på att säga något opassande, och med en min som avslöjade att ingivelsen segrade viskade hon fram: ”På tal om komplimanger…” Hon ryckte bort handduken ifrån Emanuels privata delar.

Han förstod först inte vad hon menade, utan såg förundrat på henne och undrade om hon gjorde sig löjlig över katetern, stomipåsen, eller vad det nu kunde tänkas vara, tills han insåg att han trots allt att var naken bakom alla medicinska pinaler, pinuler och prylar.

Men han spelade oförstående: ”Vad menar du?”

”Vad menar jag?” Svarade hon bestört och kom för första gången under deras samtal ur balans. ”Vad menar du med vad menar jag?”

”Komplimang? Eller? Vad? Vad menar du?” Emanuel försökte se oskyldig ut.

Mimmi verkade ha tappat orden helt, och istället pekade hon ilsket med hela handen mot hans penis, där den låg med kateter och allt i sig.

”Elefanten i rummet!” Utbrast hon.

Emanuel skrattade till åt kommentaren: Den var passande, för han var en elefant där nere; trettio centimeter i längd och nästan sjutton i omkrets, vid erektion självfallet, när den var slak så var den inte fullt så stor, men likväl en bjässe.

Och till skillnad ifrån många andra mäns mätningar, så var hans siffror fullt korrekta. Han hade inte mätt ifrån pungens undersida eller på något annat sätt mixtrat med siffrorna.

Och till skillnad ifrån nästan alla andra män, så tillhörde Emanuel den minimala promille som hade siffror som gjorde honom direkt oproportionerlig.

Han skärpte till sig när han såg att Mimmi var röd i ansiktet, och han insåg att hon trots allt sagt något ganska olämpligt och kanske precis insett den saken själv.

Istället för att styra över samtalet på något annat så erkände han hur det låg till: ”Den är en förbannelse lika mycket som den är en gåva. Kom ihåg det.”

Rodnaden försvann ifrån hennes ansikte och hon såg istället belåten ut.

”Jag visste det!” Sa hon högt. ”Anna hade fel! Jag visste det!”

”Visste vad?”

”Att du inte kan få upp den!”

”Det kan jag visst. Den kan bli riktigt jävla stenhård till och med!”

Mimmi såg förvirrat på honom.

Emanuel fortsatte: ”Det är en förbannelse på ett annat sätt…”

”Vilket?”

”Förställ dig den där hård.” Emanuel nickade ner mot den, med en försiktig rörelse så det inte skulle göra ont i ansiktet, och fortsatte sedan frågande: ”Skulle du kunna ta den tror du? Hela? Eller litar du på mig när jag säger att jag skulle få mer sex om den var hälften så stor?”

Mimmi rodnade igen. Den här gången rejält.

Emanuel fortsatte obevekligt: ”Nå? Skulle du kunna ta den? I munnen? I analen? Hela?”

Hon harklade till högt, drog ett djupt andetag och försökte lägga på en professionell min.

”Kom igen nu!” Manade Emanuel på. ”Det var du som tog upp det här! Elefanten i rummet pekades ut av dig! Så? Tror du att du skulle kunna ta den?”

”Ja, det skulle jag, men jag förstår vad du menar, och I stand corrected.”

”Även i analen?”

”Ja… Finns det hjärterum så finns det stjärterum!”

Emanuel skrattade högt, och även Mimmi fnittrade till, innan hon förläget lade handen över munnen och såg ut att ångra sin reaktion.

”Jag tror du ljuger…” Sa Emanuel med ett leende. ”Men visst, vi säger s兔

”Vi gör det, men oavsett så måste jag vidare på min rond, och du bör sova.”

”Förresten?” Emanuel insåg plötsligt en sak. ”Vem är Anna?”

Sjuksköterskan bleknade denna gång och såg besvärad ut.

Emanuel chansade: ”En annan sjuksköterska?”

”Kanske:” Blev det korta svaret.

”Ni har inte tagit några bilder va?”

”Åh nej, det skulle vara högst oprofessionellt!”

”Men att diskutera min kuk över fikat är inte det?”

”Vi diskuterar den bara ur ett rent medicinskt perspektiv!”

”Jaja, visst.” Emanuel tog ett djupt andetag och bestämde sig för att låta den stackars flickan vara. ”Kör på. Fortsätt din rond och så.”

”Ehm, hon såg ner på hans lem och sa med visst allvar i rösten: ”Jag måste nog, det är lite, det är normalt inte jag som sköter intimhygienen, men jag ser att katetern har läckt lite. Sånt händer, och är inget att oroa sig över, inte alls, men sker det ofta så får man försöka rätta till slangen.”

”Jaha, okej? Vad innebär det närmare?”

Mimmi svarade inte, utan tog några steg bort till ett ensamt handfatt som stod i hörnet och satte på kranen. Hon lät vattnet rinna ett tag och kände sedan med fingret på strålen tills hon verkade göra den bedömningen att det var varmt nog, vartefter hon blötte en tvättsvamp, och gick tillbaka till honom.

”Det innebär att jag får göra ett intimhygieniskt inhopp.” Blev det försenade svaret, samtidigt som hon höll tvättsvampen i högsta hugg. ”Och du, jag säger det redan nu, så vi får det klart för oss: Ibland när man tvättar där nere så får mannen erektion, och det är ingenting att skämmas över, utan det är resultatet av yttre stimulis, och då avvaktar man bara lite tills det lägger sig ner. Så får vi en erigerad snopp i rummet ska ingen skämmas. Okej?”

Emanuel hade varit med om en hel del intimhygien vid det här laget, och var i ett alldeles för förstört skick för att få upp den, så han svarade lugnt och med ett spår av överlägsenhet: ”Jag kommer att sköta mig lilla gumman, inga problem, men jag måste säga att det är en konstig rutin egentligen…”

”Vad då’rå?”

”Hur definierar ni erektion? Tio procents erektion? Tjugo? Femtio? Nittiofem?”

”När den står upp.”

”Hur definierar ni det då? Den kan bli halvhård. Slutar man då? Eller bara om den står i pulserande givakt? Kanske ska ni sluta först när den skjuter salut! Det låter som en bra idé!”

Hon såg på honom med viss misstro i ögonen: ”Jag är sjuksköterska, så jag hoppas att det där inte var ett sätt att be mig om någon form av tjänst? En tjänst above and beyond the call of duty så att säga…”

Emanuel mötte hennes misstänksamma blick med spelad förvirring, för visst förstod han hur hon hade uppfattat honom, men det var faktiskt inte ett förtäckt sätt att be om en avrunkning. Det vara bara irritationen som slank ur honom för en sekund.

”Nej nej, eller, vad menar du?” Han försökte se så förvirrad ut som möjligt. ”Vad sa jag?”

”Vad du gör när jag gått härifrån är upp till dig, och jag kan lämna kvar lite papper om du vill, jag kan förmodligen trolla fram lite porrtidningar till och med, men inga förslag tack.”

”Vad föreslog jag?”

Hon såg på honom under tystnad, tills hon verkade göra bedömningen att han bara larvat sig, vartefter hon satte sig ner på sängkanten och förtydligade: ”Min poäng är i vart fall att du inte ska skämmas om det blir erektion. Om det nu är så att du faktiskt kan få upp den…”

”Vi har pratat om min kuk som elefanten i rummet, och jag har fyra kulhål i mig, och jag pissar i en slang och skiter i en påse… Jag lovar dig att det är lugnt. Jag inte kan skämmas mer än vad jag redan gör i mitt rådande tillstånd! Ribba kommer jag inte få!”

”Då så!” Svarade hon snabbt samtidigt som hon log ett brett men något krystat leende.

Hon tog tag om hans penis med ena handen, och började noggrant och metodiskt tvätta den med tvättsvampen: Lite urin hade runnit ut ifrån urinröret, trängt sig ut och förbi katetern, men hon började tvätta nedifrån och upp istället för uppifrån och ner.

Med halvsmå rörelser förde hon den mjuka tvättsvampen uppåt. Drog den försiktigt över huden, men samtidigt tillräckligt kraftigt för att få bort eventuellt smuts.

Emanuel lutade huvudet bakåt och visste att han inte hade något att frukta: Just nu var hans kuk en död lem. Om man så försökte runka upp den så skulle man misslyckas. Han var trots allt skjuten och irriterad, och låg fången på ett sjukhus, och hade en småjobbig sjuksköterska som höll hans penis i ett stadigt grepp och förde en varm och blöt tvättsvamp uppåt längs med hans långa skaft, förde den sakta upp över ollonet, drog förhuden åt sidan för att komma åt, gnuggade försiktigt över strängen och uppe vid urinöppningen.

En rödhårig petite sjuksköterska, som satt där i den dunkla belysningen, och noggrant genomförde sitt förvärv. Som andades långsamt. Som andades ganska tungt. Som rörde bröstkorgen upp och ner, de fasta brösten i en harmonisk rörelse där de skymtade under den blåa uniformen, och om Emanuel inte var helt ute och cyklade tyckte han sig kunna se hennes styva bröstvårtor bakom det tunna tyget.

”Oj…” Sa Mimmi lågt.

Emanuel såg ner, och upptäckte med förvåning att han hade växt, och redan halvslak var hans lem en kraft att räkna med där den kämpade med att frigöra sig ifrån hennes grepp.

”Jag trodde du sa att du inte skulle få upp den?”

”Det trodde jag med.” Erkände han pafft och fortsatte: ”Jag ber om ursäkt. Det här har aldrig hänt förr!”

Hon fnittrade till och svarade lugnt: ”Om jag håller en snopp i handen så är det nästan bättre att be om ursäkt om den inte blir hård, så oroa dig inte.” En vänlig blinkning skickades åt hans håll, innan hon släppte taget om hans penis och reste sig upp. ”Och som sagt; erigerad snopp i rummet innebar vad?”

”Att ingen ska skämmas…”

”Duktig pojke! Och jag är klar hursomhelst, så det gör verkligen inget. Och dessutom är jag väl överbevisad om att den faktiskt kan stå upp. I vart fall till viss del. Ska vi säga att det var till femtio procent?”

”Jag ber faktiskt om ursäkt, det är lite, ja… Jag trodde inte, men allts兔

”Du behöver inte förklara dig, och egentligen är det ju bra, eftersom det innebär att du redan är mycket piggare än vad många här faktiskt tror.” Hon såg sig om och gick sedan fram till ett bord som stod en bit ifrån sängen, där hon ryckte åt sig ett gäng servetter ifrån en behållare, vartefter hon vände sig om och gick tillbaka till Emanuel. ”Här!” Hon lade servetterna i hans närmsta hand och fortsatte med en vänlig viskning: ”Vad du gör när jag har gått härifrån är upp till dig som sagt… Var försiktigt med katetern bara. Och bara så du vet så kanske det kommer lite sperma i urinen, så vad du gjort kanske kan avslöjas för nästa sjuksköterska, men annars så är det fritt fram!”

Hon gav honom ett sista leende och gjorde en ansats till att gå därifrån.

”Vänta!” Emanuel skämdes som en hund, men kände att han behövde fråga, för i någon mån var det till hans försvar: ”Du har ingen BH på dig? Eller hur?”

Mimmi såg sig om, slickade sig nästan obemärkt om munnen innan hon tog ett steg framåt och med flinka händer knäppte upp uniformens översta knappar.

”Svaret på din fråga och så du har något att tänka på.” Sa hon snabbt och drog ner ena delen av tröjan så hennes högerbröst blottades.

Bröstet var precis lika fast och fylligt som Emanuel hade anat: Aningen spetsigt, hyn blek i månljuset, vårtgården liten och rosa, med en bröstvårta som stack ut och uppåt, en väldigt styv sådan, en styvhet av upphetsning eller kyla, Emanuel visste inte vilket.

Han var på väg att säga något, men hon avslutade den lilla showen när hon åter förde tyget över det förrymda bröstet, knäppte skjortan, och sedan började småspringa mot dörren.

Vid dörröppningen stannade hon till, vände sig mot Emanuel och gav honom ett syndigt leende samtidigt som sa: ”Jag kan tyvärr inte ge dig en hjälpande hand, men lycka till!”

Hon försvann ut ur rummet.

Kvar låg Emanuel och förbannade sitt liv, för nu var han inte bara skjuten och irriterad, utan till råga på allt kåt. Och med en känsla av uppgivenhet och insikten att han behövde göra något åt det, tog han tag om den lem som nu var hundra procent hård.

Med ens försvann all uppgivenhet.

Istället kände han hur värmen spred sig igenom handen och hur det pulserade i hans grepp, hur chockvågorna for upp och igenom den sargade kroppen.

En snabb blick slängdes mot dörren, men den hade hon stängt efter sig, så han lade sig tillrätta så gott det gick, och började sakta följa hennes instruktion och onanera.

Han förde handen med långsamma men stadiga rörelser över hela sin lems längd, smetade ut den försats som glidit ut och blev till glidmedel, och samtidigt började han fantisera om vad han skulle vilja göra med sjuksköterskan som väckt hans åtrå.

Emanuel såg framför sig hur han var fullt frisk igen, och hur han mötte henne under andra förhållanden, kanske raggade upp henne på en bar?

I scenariot är hon ett barluder: En ung tjej som glider runt på Stureplan och trånar efter välskötta män i medelåldern, och Emanuel blir hennes offer. Han är vargen i fårakläder när hon går fram till honom och inleder en oskyldig konversation.

Efter en liten stund spelar han ut sitt statuskort och tar hem henne till sin lägenhet.

Han sitter i soffan i sin ljusgråa kostym, fortfarande jobbklädd, med en lätt whiskyinducerad berusning i kroppen, samtidigt som han låter henne dansa för honom i en tight svart klänning. Hennes rörelser utmannande och kontrollerade. Erotiska och unga. En blandning mellan striptease och klubbande till ljudet av Dr Kucho and Gregor Salto – Can’t stop playing.

Det blir för mycket för honom och han reser sig hastighet upp och omfamnar henne. Lyfter uppe henne i en enda aggressiv rörelse som nästan skrämmer henne, men bara nästan.

Den svarta klänningen rivs sönder på ett ögonblick och avslöjar att hon inte har något under; att hon är ett barluder i ordets rätt mening, men det gör honom inget.

Han tar in hela hennes kropp uppifrån och ner: Det stilrena och lätt fräkniga ansiktet med de smaragdgröna ögonen. De mellanstora brösten, fasta på det sätt endast unga kvinnors kan vara, med sina små rosa bröstvårtor. Den släta magen, med den piercade naveln, som leder ner till det mörkröda ansade könshåret, koncentrerat över venusberget, och den rosa lilla springan, som glittrar av fukt.

Han kysser henne dominant och letar sig ner med handen. Fingrarna leker i det blöta könshåret, glider ner över blygdläpparna, och tränger i tur och ordning in i ett blött, skälvande och trångt hål. Hon ryser genast till, stelnar med hela kroppen, och kramar om honom hårdare, och efter att ha dansat med tre fingrar i henne för att kontrollera att hon faktiskt kan ta honom, för han ut fingrarna ifrån ett hål som sluter sig besviket och försöker hålla honom kvar med en sträng av sekret.

Han för sina blöta fingrar till hennes blodröda läppar och ser nöjt på när hon sluter ögonen och slickar i sig sina egna safter. Med ett slurpande ljud suger hon hans fingrar helt rena.

Bestämt leder han henne sedan ut ifrån vardagsrummet och in i sovrummet, där hon instrueras att ställa sig på alla fyra i sängen. Att göra som han säger. Inget krångel och på alla fyra. Svanka rejält och bjud in honom. Hon ska vänta tålmodigt.

Lydigt klättrar hon upp i sängen och följer ordern till punkt och pricka. Ställer sig i position och ser sedan förväntansfullt på honom när han klär av sig, det röda håret halvt om halvt i vägen för blicken, munnen vidöppen och förväntansfull.

Målmedvetet klättrar han sedan efter henne i sängen och med sina trettio centimeter i full erektion bestiger han henne. För in nästan allt på en och samma gång, pressar sig in med våld och måste hålla hennes höft på plats, och det visar sig att hon kan ta honom, även om det är med nöd och näppe.

Inte mycket mer än ett gnyende lämnar hennes läppar när han penetrerar henne och utvigdar slidöppningen intill bristningsgränsen.

Rytmiskt börjar han knulla henne. Med hårda och täta stötar, som får det att eka i sovrummet när deras kroppar slår emot varandra. Takten våldsam redan ifrån början, och hon stöter emot samtidigt som hon med andfådd röst och vibrerande stämma stönar och ber till Gud, varvat med förlupna svordomar.

Den runda tighta rumpan befinner sig precis nedanför honom, och den stora lemmen som glider och in och ut ur henne är alldeles för enorm för någon med hennes lilla rumpa. Bilden är en som inte riktigt passar in, som gränsar till absurda, och även om hon tar honom precis som hon sa att hon skulle, så ser det nästan ut som att han gör henne illa.

Men inget hos henne tyder på att det gör ont. Tvärtom! Hon trycker sin bakdel mot honom, svankar intensivt och stönar allt högre.

Samtidigt tar hon krampaktigt stöd med ena handen och stimulerar sig själv med den andra, så frenetiskt att det plaskar och droppar ner på lakanet där det bildats en pöl.

Hennes balans är utsatt och stöter Emanuel till för kraftigt så ramlar hon, så han tar det istället mer varsamt, saktar ner på tempot och ser till att hålla henne upprätt, när hon med våta fingrar smeker sig själv kring klitoris samtidigt som han fyller upp henne ordentligt.

Han ångrar sig plötsligt och pressar till hårdare, tar sig in djupare i henne, och för varje centimeter som han pressar sig in i det rosa lilla hållet så blir hennes nätta kropp stelare.

Till slut är han helt inne i henne. Den tajta och kramande känslan runt hans lem så enorm att det känns som att något snart går sönder; antingen något hos honom eller hos henne, och med en sista stöt, medveten om risken, så brister det för båda och de kommer tillsammans.

Orgasmen överrumplar honom och tar Emanuel ifrån fantasins värld tillbaka till verkligheten. Tillbaka till en verklighet där andningen uteblir, varje muskel i kroppen spänner sig och där alla nervtrådar skickar ett och samma elektriska behag igenom honom.

Rum och tid försvinner in i en dimma av njutning. Olika utmannande bilder på sjuksköterskan Mimmi blixtrar förbi Emanuels inre i takt med att orgasmen når sin topp, vid vilken han skakar av extas och föreställer sig hur hon tar den säd som sprutar fram djupt inne i henne, och bilden av en söt ung redhead med en grimas av euforisk smärta, är den som hänger sig kvar när orgasmen sakta men bestämt lämnar honom.

Emanuel drar efter andan och känner sig mattare än någonsin förr, på samma gång som han känner sig taggad, för är det en sak han nu insett så är det att han ska ha henne.

Samtidigt som han torkar av handen på det papper hon lämnat kvar och blickar bort mot den stängda dörren, med känslan av att hon faktiskt står på andra sidan och lyssnar, upprepar han i sitt inre samma sak om och om igen.

Fantasin ska bli verklighet.

Så är det bara.

Han ska ha henne.

Allt annat är en tidsfråga.

Han ska ha henne.