Ailu och Atreyu: Del 11 – Resan Hem

(Här kommer Del 11! Den är sjukt lång och jag hoppas ni gillar den! Jag ber om ursäkt för eventuella felstavningar och sånt. Läs dom andra 10 delarna i historien för att hänga med bättre. Kommentera gärna och berätta för mig vad ni tyckte om den här delen, eller vad ni vill att jag ska skriva om! //Ailu)





Del 11 – Resan Hem

Nu var det äntligen dags! Jag och Julian skulle åka till USA och hälsa på hans familj, jag var nervös och ivrig. Vi ska åka till Wisdom, Montana, där hans familj bor på deras ranch, tydligen har dom hästar, kor, får och höns. Dom odlar nästan allt dom äter och sår havre, korn, vete och råg. Och dom har vallåkrar.

Det kändes så konstigt att veta om att Julian och hans syskon var uppvuxna på en ranch… Jag kunde inte föreställa mig något annat än Julian i militärkläder eller i kostymen han har på sig när han arbetar. Inte jeans, boots och cowboy-hat… Oj vilken stereotyp… Och oj vilka fördomar jag har…



Julian verkar inte nervös över att åka hem i och med att han hela tiden berättar hur stränga och konservativa hans föräldrar är. Alla syskonen i hans familj lever och jobbar inom det militära, precis som deras far. Tydligen är han någon general eller något sånt. Julians mor är tydligen den som har tagit hand om ranchen i alla år, även Julians morfar var inom det militära och han är tydligen den som är striktast, konservativast och fastvuxen i det gamla lärorna….

Julian sa hela tiden att jag mest troligt skulle få försvara hela min existens ett par gånger framför hans familj och att han hoppades på att hans morfar inte skulle vara där alls för att bespara mig den erfarenheten. Julian fick mig också att lova att inte vara i närheten av hans storebror Sitka ensam och inte prata med honom om hand inte tilltalade mig först… Jag frågade inte varför, jag litade på Julian och jag misstänkte att jag skulle få reda på det allt efter som.

Rynn och Niall hade åkt hem för två veckor sen och jag saknade dom lite, det var som att jag hade fått syskon. Dom behandlade mig som sin lillebror och jag trivdes med det. Jag, Niall och Rynn hade varit ute och festat tillsammans flera gånger, och vi behövde aldrig ta taxi, gå, åka buss eller tunnelbana för att ta oss någonstans eller hem för vi hade bästa Julian som chaufför. Vilket han inte alltid tyckte var så kul, speciellt inte när vi var kastrull fulla och knappt kunde stå eller hålla oss vakna och ville bli hämtade från olika ställen i Stockholm.



Nu satt i alla fall jag och Julian på mina föräldrars privat jet som dom hade insisterat på att vi skulle använda, medan jag klagade över att det inte var miljövänligt alls och att vi inte skulle ha några problem alls med att åka med ett vanligt flygbolag och först åka till Paris och byta plan, sen från Paris till Salt Lake City och sen hoppa på sista flyget till Butte och sen åka bil.

Men nu satt vi ju här i mina föräldrars privatjet och åkte fullfart, vi skulle så klart stanna och tanka någonstans men vi åkte hela vägen till Wisdom.

Efter ungefär 24 timmar senare så var vi framme, dörren öppnades och Julian skuttade spänstigt ner för trappan och drog ett djupt andetag.

Jag såg att han njöt av att vara hemma.

Jag stig på flygplatstrappan och tittade ut på den enorma grässlätten vi hade landat på, det stod en stor bil, en Hummer, och väntade på oss en bit ifrån flygfältet. Julian var i upplösningstillstånd och sprang fram och tillbaka. Jag gick ner med min trunk på axeln och släppte ner den på marken, jag gick upp och hämtade Julians väska, sa hejdå till kaptenen och dom andra. Dom skulle åka tillbaka till Sverige, men först så skulle dom vara en vecka i New York på semester som mina föräldrar hade beordrat dom.



När jag gick ner igen för trappen så var våra väskor borta… Det var en ung kille som bar på dom och han gick mot bilen. Hade verkligen morsan och farsan fixat en chaufför åt oss..? Det kunde dom ju inte ha gjort….

Killen la in våra väskor i bilen lagom till att Julian hade hunnit fram och då klev den andra killen ut ur bilen. Dom gjorde något som var väldigt märkligt för mig, dom gjorde honnör mot Julian och han såg genast obekväm ut och såg snabbt mot mig. Jag såg att han bad dom att sluta, sen såg han på mig igen och log lite. Jag gick långsamt mot bilen och killarna vred samtidigt på huvudet och synade mig noggrant, jag visste direkt att jag inte var omtyckt av dom… När jag var inom hörhåll satte sig killarna i Hummern igen och jag gick till högersidan av bilen och Julian öppnade dörren åt mig. Jag klättrade in medan Julian gick runt till andra sidan, jag funderade tyst för mig själv vad jag hade gett mig in på….

Vi rullade iväg och åkte under tystnad, det var jobbigt men jag vågade heller inte säga något till Julian för det kändes så konstigt att prata svenska när det fanns engelsktalande i bilen som inte skulle förstå vad jag sa.

Vi åkte i ungefär 20 minuter, sen började Julian tätt skruva obekvämt på sig och jag började se hans föräldrars ranch. Bilen svängde in på gårdsplanen och nästan innan bilen hade stannat så hade både Rynn och Niall kommit fram och öppnat dörren. Dom mer eller mindre drog ut mig ur bilen och kramade om mig och Julian hårt, killarna som hade hämtat oss klev också ur bilen och tog våra väskor. Jag försökte att stoppa dom och säga att jag kunde bära min väska själv, men Rynn sa nej och killarna lyssnade inte på mig eller ens låtsades om mig.



Rynn och Niall började att leda mig mot huset men innan jag hann komma fram så stannade jag för Julian hade stegat iväg på sitt vanliga sätt och stod nu och pratade med sina föräldrar och sina mor-och farföräldrar. Det såg stelt ut och hans far såg arg ut, från ingenstans började Julian och hans far skrika på varandra och båda hytter med nävarna och gestikulerade mot varandra och mig… Dom andra av den äldre generationen bligade argt på mig och jag ville inget hellre än att åka tillbaka till flygplanet och åka med dom till New York, rings hem och ljuga om var jag var någonstans. Julian exploderade och kom stormandes emot mig, och för en sekund så kände jag paniken komma krypande men både Rynn och Niall höll stadigt i mig. Julian stormade förbi mig och försvann in i en byggnad…

”Det där måste vara ett nytt rekord… Han har inte varit hemma mer än 5 minuter och farsan har redan gjort honom förbannad…” Rynn lät inte alls imponerad och hon verkade vara van vid det… Niall och jag hade samma reaktion, vi såg ner i backen och ville helst försvinna från platsen. Jag ville helst av allt sjunka genom jorden och stanna inne i jordens kärna i ett par år eller två. ”Oroa dig inte Ailu. Dom bråkar jämnt när han kommer hem, han kommer inte att sticka. Han behöver bara blow off some stream.”

Jag drog ett djupt andetag, rätade på mig, jag tänkte att jag var den största personen i världen och att jag var störst, starkast och bäst. ”Då så, ingen idé att skjuta upp det oundvikliga. Det är väl lika bra att jag går och hälsar på er familj.” Niall och Rynn släppte mig och jag gick med självsäkra steg mot deras familj. Jag tänkte fan i mej göra ett bra första intryck på han familj. Rynn och Niall hade joggat ikapp mig och såg på mig med överraskade miner. ”Sluta se på mig så där… Jag vet faktiskt hur man uppför sig.”

Jag stannade cirka 2 meter ifrån Julian, Rynn och Nialls familj, dom granskade mig och jag hade mitt bästa pokerface. Jag utstrålade självsäkerhet, lugn och ödmjukhet på samma gång. Jag hade ett hemligt vapen som jag tänkte spara på så länge som möjligt innan jag skulle avlossa det. ”Så… Du är Ailu Revell.” Det var inte en fråga, det var ett konstaterande från Julians far. Jag nickade och svarade med ett Yes, sir. Jag såg honom rakt i ögonen och försökte att läsa honom, men han avslöjade ingenting. ”Jag är Julians far Conor, det här är min fru Cora. Mina föräldrar Samuel och Laura, mina frus föräldrar Atlevis och Nathalia.”

”Trevligt att träffas! Ni har verkligen hittat en underbar plats att bo på, det är verkligen vackert här.” Jag skakade hand med alla och försökte göra ett bra första intryck på alla. Samtidigt som jag hälsade på alla så såg jag att det stod massor av folk i olika klungor och stirrade på mig runt om på gårdsplanen. Den sista jag tog i hand med var Julians morfar och då såg jag hur lika Julian var honom.

”Vad är Ailu ett för namn?” Han höll min hand i ett järngrepp och det gjorde lite ont men jag låtsades inte om det. Han fixerade min blick och jag såg honom rakt i dom grå ögonen. Det kändes som att han kunde se ner i dom djupaste delarna av mitt sinne och flytta runt på saker där inne. ”När man blir tilltalad så svarar man, pojk!”

Jag nickade och log. ”Det är ett Pikt namn… Min mamma är Pikt…” Varför hade jag förväntat mig att dom skulle veta vad det är..? Jag är dum i huvudet… Och det var nog exakt det dom tänkte om mig. Min hjärna gick på högvarv och jag försökte att översätta allt som min mamma hade lärt mig. ”Plikter var ett folkslag som levde i Skottland från ungefär år 0 till år 1000… Det är ett skumt namn, jag vet… Jag får höra det ofta…

”Så du är hedning?” Jag flinade för mig själv, jag var inte troende alls. Men farsan var kristen och morsan…. Ja hon tror på något, när jag har frågat henne om vad det hon tror på så rycker hon bara på axlarna och säger att gudarna finns överallt omkring oss, i träden, i luften, i vattnet osv. Hon pratar med träden när hon är frustrerad på farsan… Hon säger att hon vill ha trädens styrka att hålla sig fast, låta rötterna gå djupt ner i marken och stå sin plats. På sätt och vis är hon väl hedning om jag tänker efter… ”Nå?”

Jag drog ett djupt andetag och såg Atlevis rakt i ögonen, jag log mot honom. ”Ja, det är jag nog.” Han såg strängt på mig och sen brast han ut i skratt, jag var chockad och visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Han dunkade mig i ryggen och började att dra mig mot huset. Jag såg bak mot Niall och Rynn, dom ryckte på axlarna och såg förvånade ut. Jag hade klarat första ronden.



Vi gick mot huset, jag och Julians familj. Han var fortfarande borta men jag kände mig inte olustig längre, det kändes ändå ganska okej. Jag trodde att jag skulle bo inne i det stora huset med dom andra, men jag blev bort ledd till ett litet hus dom tydligen var gästhuset.

Det var ett enda stort rum med en enorm säng, det fanns en tv och en bokhylla, byrå och lite annat. Bakom sängen fanns det en upphöjd platå, där fanns det ett litet kök. Det fanns till och med ett stort badrum med både ett enormt badkar och en dusch.

”Så, kommer du trivas här?” Jag hoppade till och svängde runt, där stod Julian och såg på mig. Han var svettig och hans vanligtvis perfekta hår var i olag, han såg nästan skamsen ut där han stod. ”Jag ber om ursäkt för att jag lämnade dig ensam… Jag tänker inte bortförklara mig, du ska veta att det aldrig kommer att hända igen. Förlåt mig.”

Jag log mot honom och skrattade till, han såg misstänksamt på mig som om han undrade om det hade brustit helt för mig. ”Det finns inget att förlåta, det bevisar bara att du är mänsklig. Och tro mig, jag har tvivlat ibland.” Julian andades ut en ljudlig suck och skrattade lite, han gick fram till mig och kramade om mig hårt. ”Julian… Jag kan inte andas… Och du kommer att bryta av mig på mitten om du kramar mig så hårt….”

”Oj… Hehe, jag glömde bort att du inte är så stor…” Jag boxade till Julian på armen och blängde på honom, jag tyckte att jag var helt lagom musklad. Jag var inte bara skin och ben, jag hade faktiskt väldigt mycket muskler och det var inte många ställen där man kunde känna mitt skelett genom huden. Alla kan ju inte se ut som Julian, Niall, Rynn, Atreyu och Nicke… ”Ledsen, Tungviktskungen!”



Julian vände om och sprang ut från gäststugan, han visste att jag avskydde att bli kallad för Tungviktskungen, jag kutade efter honom och kastade mig på honom med all styrka jag hade och lyckades fälla honom till marken.

Jag naglade mig fast vid honom och försökte skapa obehag i honom så att han skulle ge sig, men han kämpade som ett djur. Men just den här leken var det jag som var mästare i, han hade aldrig varit duktig på att få loss mig från varken sig själv eller någon annan när jag väl hade naglat mig fast. Vi rullade runt i gräset och Julian försökte få mig att släppa taget honom.

”Look, look, look! Julian is fighting!” Någon hade sett oss och kom springande, inte för att sära på oss utan för att åskåda spektaklet. Det kom fler och fler och tittade på vår brottningsmatch och Julian började kämpa mer och mer. Om han lyckades ställa sig upp så skulle jag förlora direkt, mitt enda sätt att vinna var att hålla honom på marken. Jag hamnade under honom med min rygg mot marken och hans rygg mot mitt bröst. Jag låste snabbt hans armar med mina och slog benen om midjan på honom. Jag pressade honom mot mig och försökte samtidigt att krama hårdare och hårdare runt midjan på honom så att han skulle få svårt att andas och ge upp.

Innan jag hann säkra minseger för egen maskin så kom Niall springandes och kastade sig över oss, tydligen skulle han också vara med och brottas med Julian. Men Julian kunde hålla honom på håll med hjälp av benen ett tag tills Niall fick tag i det ena och sen det andra och snurrad runt oss obarmhärtigt. Både jag och Julian stönade till när luften nästan slogs ur oss, men nu var Julian på mage och hade överhanden igen. Han försökte att ställa sig upp på knä och jag visste nu inte vad jag skulle hitta på, då kom Niall till undersätsig och kastade sig på mig och Julian, där efter verkade det som om Rynn också hade gett sig in i leken för helt plötsligt låg vi mosade mot marken och fläktade med armar och ben. ”Ät gräs tönt!” Rynn och Niall rykte loss en varsin stor tuss av gräs och försökte att tvångsmata Julian med det.

Men vi hann aldrig avsluta vår lek för med ett mindre vrål från både Niall och Rynn så blev dom bort slitna och iväg kastade. Innan jag visste ordet av det så var ett par starka händer om min högra överarm och kastade iväg mig.

Jag slog hårt i marken när jag landade och när jag såg vem det var som hade kastat mig så försvann genast alla tankar på att göra något dumt. Killen lyfte upp Julian i axlarna och höll honom framför sig. ”Sitka släpp mig!” Han kastad Julian till marken och alla kunde höra hur luften pressades ut ur Julians lungor, han hostade och försökte att resa sig men Sitka sparkade till honom i magen så han stannade på marken. ”Sitka sluta!”

Sitka motade ett slag mot Julian och i sista sekund kastade sig Rynn och Niall sig över Sitka. Dom höll i för allt vad i världen, men Sitka verkade inte bry sig speciellt mycket. Han skakade sig av dom och Julian kollade hastigt på mig… Det verkade spm om han ville försäkra sig om att jag inte var mitt i smeten. Men Sitka såg det och stegade iväg mot mig, Julian vrålade åt mig att jag skulle springa men för första gången i mitt liv så rörde sig inte mina ben. Jag kände ingen form av panik eller skräck. Jag sträckte på mig och såg Sitka rakt i ögonen, ville han göra mig illa så ville han det och jag fick väl försöka skydda mig så bra det gick. ”Åk hem, du här inte hemma här! Du är inte välkommen.” Jag såg på honom och försökte räkna ut hur han fungerade, hur han tänkte, hur han skulle reagera. Men han gav mig lika mycket som en påse potatis skulle ge mig… ”Du är inte någon bror till mig.”



Sitka vände sig om och gick, han såg inte åt sina syskon och gick mot huset. Han såg inte på oss mer, och jag ville sjunka genom jorden. Vad hade han emot mig?

Jag hann inte tvivla på mig själv speciellt länge innan Cora, Julians mor, kom med en orolig blick. Hon drog upp Julian på fötterna och borstade moderligt bort smutsen och kollade om han mådde bra, hon gjorde det med Niall och Rynn också. Sen kom hon till mig, hon log trevande och nästan ursäktande mot mig. ”Är du okej, Ailu?” Jag nickade och log lätt, hon såg så oerhört lättad ut när jag gjorde det. Hon gav mig en kram och klappade mig tröstande på ryggen. Hon satte handen mot min kind och tvingande mig att se henne i ögonen, hennes ögon var vackert grå men jag misstänkte att hon var slug och kvick. ”Då så, jag skulle vilja ringa till din mor och säga att du har kommit fram ordentligt, och självklart Julian också.”

”Åh… Det behövs inte…” Cora såg på mig med underlig blick och jag visste direkt att det behövdes visst för det var så hon var uppfostrad. Hennes blick och hållning gick från kärleksfull mor till en härskares blick och hållning. ”Det är väldigt omtänksamt av dig dock.

”Din mor kanske inte behöver höra att du har kommit fram hel och välbehållen men det sitter inte bra hos mig. Hade du varit min son, som just rest till andra sidan världen, så skulle jag vilja veta att du kom fram välbehållen. Både av dig och av värdparet! In med dig i stora huset och slå numret!” Jag såg på Julian och han ruskade på huvudet, det var ingen idé att bråka med henne. Hon knäppte med fingrarna och pekare mot det stora huset och jag började lomma iväg mot huset, Cora marscherade förbi och efter sig hade hon Julian, Rynn och Niall i släptåg. Jag tog rygg på Niall och jag kände mig som en ankunge… Jag kunde inte låta bli att kvacka lite och genast började Niall och Rynn att småskratta. Dom följde mitt exempel och började också att kvacka, Niall började till och med att vagga fram som ankor gör. Julian som gick bakom sin mor kämpade med att inte börja skratta och precis innan vi klev upp på altanen till huset så stannade Cora tvärt och såg på oss med strängs ögon, sen flina hon lite och sa kvack.



Resten av dagen rullade på som vanligt för alla, alla verkade ha uppgifter att göra och jag hängde på alla som tillät mig. Till slut var det äntligen dags för middag och när jag kom in i det enorma matrummet så såg jag ett enormt vacker bord, jag kunde inte låta bli att fota bordet och rummet. Min inre nörd kunde inte länge vara still.

När jag kikade runt inne i rummet märkte jag att det var dukat för tolv personer. Men vi var bara elva… Fyra mor- och farföräldrar, två föräldrar, fyra syskon och jag… Vem var nummer tolv?

Maten dukades fram och alla intog sina platser, Connor vid bordets ena kortsida, mot dom vackra fönstren, och Cora satt vid den andra kortsidan. Deras fäder satt till vänster om dom och Sitka satt till höger om sin far medan Julian satt till höger om sin mor. Niall satt bredvid Sitka och Rynn bredvid Julian, jag hade platsen i mitten av bordet och jag hade Rynn på min högra sida och deras farmor på min vänstra.

Till vänster som stolen som stod mitt emot mig satt Coras mor, Natalia, hon var en högrest kvinna och jag kunde inte bestämma ålder på henne. Ena sekunden tyckte jag att hon såg ut som en gammal gumma och i nästa stund såg hon ut att vara en stark härskarinna som inte blev påverkad av tiden.

Vi började att lägga upp mat på våra talrikare när det kom in en kille i rummet som inte kan ha varit mycket äldre än mig. Han nickade artigt mot Conor och log ursäktande mot Cora, Sitka blängde surt på honom och jag kunde inte låta bli att undra om han bara kunde se ut så. Killen var lång och hade korpsvart hår, det var helt rakat på sidorna men långt upptill. Han hade lyckats samla håret i en liten tofs i nacken och jag undrade om han visste att just den frisyren var väldigt modern… Han rullade upp ärmarna på sin långärmade vita tröja och blottade sina tatuerade armar för oss, jag upptäckte också att han hade en stor cirkelformad tatuering på bröstet och axlarna, det var nästan som en bröstplatta eller halsband.

”Ailu, det här är Sapphire. Han är vår närmsta granne och han jobbar här på ranchen med oss. Vi glömde att berätta om honom för dig, han för nämligen inte så mycket liv av sig och håller sig för sig själv.” Jag nickade som hälsning och han såg på mig med en väldigt granskande blick, jag undrade vad han tänkte om mig… Jag funderade på om jag skulle fyra iväg ett av dom där Atreyu-leendena för att få honom att tänks vänliga tankar om mig. Men jag hejdade mig. ”Sapphire, det här är Ailu. Julian jobbar åt hans familj i Sverige, du kanske kommer ihåg att Rynn och Niall åkte dit för ett tag sen och hälsade på? Ailu är 18 år gammal och Julian har mer eller mindre uppfostrat honom.”

Julian stönade och försökte säga till sin mor att det inte alls var så, alla såg till mig för svar och jag nickade. För han hade ju mer eller mindre uppfostrat mig från att jag var 9 år gammal… ”Konstigt namn du har…” Jag såg Sapphire rakt i ögonen och jag kände en svag irritation över hans gliring, han hade ju inte precis ett vanligt Svenson namn…

”Ska du säga, hippie…” Sapphire flög upp från sin stol och smällde händerna i bordet och spottade fram ord och ljud som mer tillhörde ett djur än en människa. Han pekade på mig och fortsatte men sina ljud och jag kunde inte låta bli att skratta för jag kände mig inte det minsta hotad av honom, vilket jag egentligen borde då han både var större och mest troligt mycket starkare. ”Lugna dig, Lapis Lazuli. Jag gick över gränsen, jag ber om ursäkt.”

Jag såg på Julian som satt med munnen vidöppen och stirrade på mig. Jag log och ryckte på axlarna, Sapphire hade slutat spy galla över log och satte sig ner utan att säga ett ord. ”Julian, stäng munnen innan en fågel flyttar in.” Det var Conor som talade och Julian stängde munnen snabbt. Men han såg fortfarande ganska förvånat på mig och försökte läsa av mig. ”Ja, då har vi kommit underfund med att ingen av er gillar att man gör sig lustig över era namn. Och vi behöver inga mer sånna ljud från dig, Sapphire.”



Resten av middagen flöt på bra, ingen bråkade mer och alla frågade mig massor med saker, både personliga saker och saker om mitt hemland och min familj. Alla frågade mig saker utom Sapphire, han nöjde sig med att ge mig onda ögat resten av kvällen och jag orkade inte bry mig speciellt mycket om det.

”Så du menar att du kan bara hoppa på dina föräldrars privatjet och säga åt kaptenen att flyga var du vill?” Niall verkade helt eld och lågor över det här ämnet och jag nickade, han flinade tillbaka åt mig och jag kunde inte låta bli att tänka tillbaka på när Julian var så där ung. ”Och du får åka när som helst?”

Jag log och skrockade lite. ”Nej, inte precis. Kaptenen vill ha lite framförhållning, typ en dag eller två.” Jag tyckte det var lite jobbigt att det bara var mig alla tittade på, men jag kunde ju inte precis säga att vi skulle prata om något annat än mig. ”Dom senaste åren har det faktiskt varit platser som Julian har velat åkt till… När det bara har varit han och jag…”

”Va?” Julian såg på mig med sina intensiva ögon och jag blev lite nervös, för jag har inte berättat att jag har valt platser han har sagt att han har velat åka till… ”Du ljuger.”

Jag skakade på huvudet och såg på honom. Jag visste att han inte trodde på det själv för han vet bättre än någon annan att jag sällan ljuger. Och han visste exakt hur jag såg ut när jag ljög. ”Jag började skriva ner platser du skulle vilja åka till och saker du skulle vilja göra för flera år sen… Du vill ju aldrig ta semester så jag bestämde mig för att börja åka till ställen du ville besöka. Mina föräldrar vet om det… Så du behöver inte skvallra för dom.” Alla såg på mig som ett frågetecken i och med jag valde att säga det på gaeliska så att bara Julian och jag förstod. Julian hade blivit tvingad till av min mor att lära sig gaeliska när jag vägrade prata något annat språk när Julian precis hade börjar. ”Se det som en gåvor från mig och min familj. Och inte som att vi har svikit ditt förtroende.”

Han nickade och sa inget. Han log åt alla andra och dom verkade inte vilja veta vad jag hade sagt. Middagen fullbordades och efter ett par timmar i vardagsrummet med familjen tackade jag för mig och började gå mot gästhuset. Jag gick i mörkret och när jag nästan hade kommit till gästhuset så såg jag någon stå utanför på verandan och röka. ”Så, hur länge har du pratat gaeliska?” Sapphire dök upp från ingenstans, jag hoppade till och svor för mig själv… Helvete… Var kom han ifrån?! Jag såg bort mot gästhuset och såg att gestalten stod lugnt kvar med ryggen mot väggen. ”Nå?”

”Ungefär sen jag började prata… Morsan och farsan hade knackigt där i början av mitt liv så hon vägrade prata med honom… Så hon pratade bara gaeliska med mig, så att farsan inte skulle förstå.” Jag drog handen genom håret och försökte att lugna mina nerver. Varför var alla tvinga att skrämma mig..? ”Men, vänta..! Pratar du gaeliska?!”

Sapphire nickade och tände en cigg. ”Farsan var från Irland. Bodde där tills jag var tio typ. Sen flyttade morsan tillbaka hit efter att farsan dog.” Jag hummade något, jag visste inte vad jag skulle säga riktigt. Jag kände ju inte honom alls… ”Men, men, inget att göra åt och man ska inte grina över spilld mjölk. Verkar som att Marcus vill snacka med dig.. Passa dig för honom, han är opålitlig…”

Med dom orden vände Sapphire på klacken och gick, han försvann i mörkret… Själv så tog jag ett djupt andetag och fortsatte mot gästhuset, när jag satte foten på verandan så rätade den här Marcus på sig. ”Jag tänkte att jag skulle presentera mig. Det är jag som är Marcus, och jag är förman här på ranchen. Så att du vet.”



Jag han inte svara innan han travade iväg i sina cowboy-boots, blå jeans, skjorta och hatt. Jag gick in i mitt lilla hus och kunde inte låta bli att skratta för mig själv, jag har aldrig förstått mig på hela cowboy stilen… Och det var heller ingenting som tilltalade mig i smak.

Jag drog för dom stora gardinerna så att insynen blev minimal, sen drog jag av mig mina kläder och la mig i sängen. Jag däckade innan jag ens hann tänka hur mycket klockan var.

Alldeles för tidigt på morgonen vaknade jag av att någon knackade på dörren och jag rullade ur sängen och öppnade dörren. Där stod Sapphire och såg på mig med en fundersam blick. ”Dags att kliva upp, frukost om en halvtimme. Vi äter alla tillsammans här.” Jag nickade och gäspade ljudligt, jag sträckte på mig och sen kliade mig på magen. Jag vände mig om och märkte att Sapphire stod kvar… ”Varför sover du i mjukisar? Det borde bli fasligt varmt…”

”Det är en lång historia…” Jag gick tillbaka in i huset och började gräva i väskan efter något att ha på mig, hittade ett par shorts och slet upp första bästa T-shirt jag fick tag i. Drog på mig den och shortsen, kollade mig i spegeln och det såg ut som en ko hade stått och slickat på mitt hår hela natten för det stod åt alla håll och kanter. Jag försökte att få det att se lite bättre ut genom att dra händerna genom det men ingenting hände. Det stod likt förbannat åt alla håll… ”Dumma hår… Du kommer att möta din baneman en vacker dag…”

”Hotade du precis ditt hår…?” Jag såg buttert på Sapphire och nickade bestämt. Var inte håret med mig så skulle det dö… I form av en sax eller rakmaskin. Jag övervägde om jag skulle gräva fram en mössa och trycka ner över skallen, men kom på i sista stund att det kanske var lite väl fåfängt… ”Så, den långa historien… Jag har tid för den, berätta.”

Jag suckade och drog handen genom håret, det var en väldigt vanlig rörelse för mig när jag kände mig nervös, stressad, eller pressad… ”Eh.. Ja.. Hm… Jag har en tendens att få panik om jag blir skrämd, är för stressad eller pressad… Och om jag får panik så sticker jag…. Jag springer tills jag är lugn igen…” Jag visste inte vad jag skulle säga… Det kändes så konstigt att berätta det här för en främmande människa, det var ju skillnad att prata om det med Julian, eller Atreyu eller ens Nicke… ”Det är en vana från när jag var liten att sova i antingen shorts eller mjukisar…”

”Det var väl inte en så lång historia!” Sapphire slog mig på axeln och började att gå mot stora huset, jag lufsade efter honom… Jag kunde inte alls placera honom… ”Kom igen nu, alla väntar säkert redan.”



Vi åt frukost alla tillsammans som sagt, hela Julians familj och alla som arbetar på ranchen. Jag fick presentera mig igen för alla och när frukosten var avklarad så hade alla sina jobb tilldelade, bara för att man vare hemma och hälsade betydde det inte att man fick lata sig.

Jag fick enkla uppgifter med Julian, som att fixa stallet, borsta hästar, mata höns och små feja på gården. Julian såg riktigt nöjd ut när han stod och borstade på sin favorit häst, han hade hela tiden ett nöjt leende på läpparna. Varken Julian eller jag hade sagt något till hans familj om att jag kan rid och har haft häst, vi tänkte låta dom bestämma vad vi skulle göra.



Dagarna rullade på och varje morgon så sprang jag en runda medan Julian red bredvid mig, för att se till att jag inte försvann.

En morgon så sprang jag åt ett nytt håll och av någon outgrundlig anledning råkade jag springa hem till Sapphire. Han stod ute på sin veranda med en kaffekopp i handen och såg på mig skeptiskt. ”Vad har du gjort för dumt då?” Jag rynkade på pannan och såg på honom med en blick av oförstående. Jag fattade inte alls vad han menade med det. Jag hade inte gjort något…

”Jag fattar inte…”

Sapphire tog en klunk med kaffe och pekade på Julian som satt till häst. ”Det där, att Julian rider och du måste springa. Det är det vanligaste straffmetoden i Julians familj. Gör du något dumt, nått du inte ska göra eller inte gör ditt jobb får du springa.” Jag såg på Julian och han såg nästan lite besvärad ut… Men han nickade och sen ryckte på axlarna. Alla hade ju sina egna sätt att disciplinera sina barn, i den här familjen var det att man var tvungen att springa. I min var det hot om att göra mig arvlös och sen skriva meningar på alla språk som farsan kunde komma på. ”Så, vad har du gjort för dumt?”

Jag skrattade och berättade att jag var på min morgon rundan. Att löpning fick mig att slappna av på något sätt och att det var ett väldigt bra sätt att rensa tankarna på.



Denna fredag morgon var inte så fin, det var grått och verkade som att det tänkte bli ett ruskigt oväder. Inte för att någon på ranchen brydde sig om det, för det fanns fortfarande saker som behövdes göras. Djuren behövde fortfarande mat, staketen behövde fortfarande underhållas, marken behövdes brukas och allt annat som tillkommer när man är självförsörjande.

Den här dagen fick jag i alla fall följa med Sapphire, han skulle åka och kolla staketet runt ett hölager som älgarna tydligen gärna åt ifrån.

Vi var där ute och lagade allt som behövdes lagas, men från ingenstans så drog in häftig vind in och Sapphire såg genast oroad ut. Det mullrade till och från ingenstans var en storm över oss, och det värkte ner regn och vinden piskade. Sapphire såg fortfarande orolig ut och han sa snabbt att vi inte skulle kunna ta oss tillbaka ikväll, det var inte säkert. Vi skulle behöva sova över i en boskapsskötar-stuga eller kanske var den en jaktstuga…

I alla fall så hade Sapphire ett stadigt grepp om min krage, han verkade lite rädd för att jag skulle blåsa bort. Han öppnade den kalla lilla stugan och det fanns en säng, en vedspis, ett bord och två stolar.

Längs med den ena långsidan fanns det ved från golvet till taket. Jag var så glad att det fanns nått att elda med, för jag hade annars mördat en stol. Sapphire sa åt mig att få igång vedspisen medan han gick och hämtade lite grejer från bilen. Elden sprakade mysigt i spisen efter lite hot och svordomar från min sida, Sapphire rotade runt i stugan och lyckades leta fram lite kaffe, tre flaskor whiskey och konserverad mat. ”Jag äter inte av det där.” Sapphire såg på mig med en blick som sa du äter den mat jag ger dig. Sen fnös han och petade in ett till vedträ i spisen. ”Jag vill inte få botulism.”

Han såg på mig skeptisk från topp till tå. ”Vad är det? Jag känner bara till den sorten som hästar kan få.” När han sa det så började det smattra runt bilder i skallen med olika texter om botulism och andra hemska sjukdomar och förgiftningar. ”Botulism är en förgiftning, som kan orsakas av hem-konserverad mat där bakterier kunnat tillväxa och bilda toxin. Toxinet blockerar nervimpulser till tvärstrimmig muskulatur och ger förlamning i bland annat andningsmuskulaturen. Symtom man får av botulism är illamående, kräkningar, ögonförlamning, allmän sjukdomskänsla som yrsel och trötthet. Ett shotglas med rent botulinumtoxin kan döda 9 miljoner människor. Toxinet är en av dom starkaste man känner till.”

”Tur för dig då, jag har lite rökt älgkött som vi kan knapra på.”



Timmarna tickade på och kaffet tog slut, det torkade köttet tog slut och vi hade bara whiskey kvar, Sapphire hällde upp två rågade glas och jag tänkte att det här kunde inte sluta bra. Whiskey var gott men det var inte en bra alkohol för mig, jag blir på tok för full av det snabbt.

Sapphire verkade tåla spriten mycket bättre än mig, vi satt och snackade om allt möjligt, och drack mer whiskey. Efter en och en halv flaska bestämde jag mig för att det fick vara nog för min del och att jag behövde sova. Jag reste mig och stapplade runt, försökte ta mig till sängen som på något vis verkade vara väldigt långt bort. Jag krigade mig mot sängen men innan jag ens hade hunnit ta två steg snubblade jag och slog omkull Sapphire och vi landade i en stor hög på golvet som bestod av ben och armar.

Sapphire låg överst och jag försökte att rulla bort från honom men han tog tag om min haka och såg mig rakt i ögonen. Han sänkte sitt ansikte mot mig och jag höll andan… Tänkte han kyssa mig?

Innan jag hann fundera längre på om han tänkte kyssa mig eller inte så hade min kropp redan tagit saken i egna händer och pressade nu mina läppar emot hans. Han öppnade sin mun lite trevande och jag öppnade min, när våra tungor möttes var det som en explosion. Vi var båda två över allt och ingenstans, drog i varandras kläder och smekte, kysste och bara lät händerna gå på upptäcksfärd över varandras kroppar. Vi gned oss mot varandra och smekte varandra överallt där vi kom åt, Sapphire stönade mjukt och hoppade upp från golvet och drog upp mig i famnen och bar mig bort till sängen. Han släppte ner mig i sängen och drog av mig byxorna och sen hade han hade ett märkligt flin på läpparna och jag kunde bara vänta på vad han skulle göra. Han vände sin vältränade kropp och gick bort till vedspisen där våra stolar stod och whiskey flaskorna, han tog med sig dom och kom tillbaka till mig. Han gick så förbannat sexigt med jeansen hängande lågt på höfterna och jag kunde inte minnas om det var han eller jag som hade slitit av honom skjortan, men alla hans tatueringar gjorde mig nästan trollbunden, han knäppte upp jeansen lite för att ge plats för sin kuk, som verkade vara väldigt stor.

Han skruvade av korken och tog en stor klunk whiskey, sen höll han fram den mot mig, jag försökte att ta flaskan men varje gång jag försökte ta den så knyckte han till med handleden så att den hela tiden var precis utanför min räckvidd. Han flinade jävligt sexigt samtidigt som han retades med mig, jag försökte att sträcka mig efter flaskan men han drog undan den ordentligt viftade med fingret är mig. ”Gapa.”

Jag gapade och Sapphire tog tag om min haka igen och hällde i lite whiskey i min mun, jag svalde och han flinade åt mig. Han tog en till klunk av flaskan och lutade sig fram, han kysste mig och jag kände whiskeyn i hans mun, vi båda fick svälja lite. Han tog tag om mitt bakhuvud och drog mig mot sitt skrev, jag fattade genast vad han ville. Jag gick ner på knä framför honom men precis innan jag skulle röra honom så höll han undan mig. Han tog fram sin kuk och höll fram den mot min mun, jag gapade och han förde in den. Jag la händerna på ryggen och började att suga av honom, Sapphire juckade lugnt in i min mun och stönade hela tiden mjukt.

Jag lekte med tungan mot hans ollon och försökte att ändra trycket runt hans kuk, efter ett tag tröttnade Sapphire på det lugna tempot och började att munknulla mig. Jag försökte att slappna av så mycket som möjligt, jag var inte precis van vid att få en kuk nerkörd i halsen, men det gick ändå bättre än vad jag hade förväntat mig.



Innan jag visste ordet av sin drog han upp mig på fötter och tryckte ner mig på knä i sängen, jag svankade och bara väntade på vad han skulle göra.

Sapphire smekte min röv lite grann. Inspekterade mitt hål och smekte min pung, och tillslut attackerar min röv. Han slickade min röv som besatt och min kropp mer eller mindre slutade fungera, kunde inte stå på alla fyra längre, armarna blev som gelé och jag sjönk ihop med röven fortfarande i vädret. Jag stönade oavbrutet medan han slickade mig och jag väntade på att han skulle börja fingra mig. Men det kom aldrig.

Han reste sig upp och ställde sig bakom mig, han daskade till mig med sina stora kuk och lekte med den mellan min skinkor, han spottade på sin kuk som låg mellan mina skinkor och blötte ner både sin kuk och mitt hål. Han prov juckade lite mellan skinkor och sen la han an kuken mot mitt hål och började trycka på. Sapphire gled in centimeter för centimeter i mig och jag stönade hela tiden.

När han nådde botten av mig så höll han sig stilla ett litet tag och lutade sig framåt, han kysste mig i nacken och började jucka långsamt in i mig, han rätade på sig och tog tag om mina höfter och ökade tempot. Han drog sig ut då att ollonet bara var kvar inne i mig och sen pressade sig hela vägen in i ett enda juck, jag stönade högt, på gränsen till att skrika när han gjorde det. Han skrockade bakom mig och fortsatte att knulla mig i rasande fart.

Han drog sig ur och kastade runt mig, jag hamnade på rygg och han tryckte in kuken i mig innan jag ens hans reagera vad som hade hänt. Han drog upp mina ben på sina axlar och fortsatte att knulla mig, han tog i mer och mer, stönade högt varje gång han nådde botten i mig. Jag smårunkade mig själv lite grann medan han plöjde sin väg genom mig, jag kände att jag skulle nå min gräns väldigt snart om jag fortsatte. Det verkade som om Sapphire tänkte ungefär likadant, för han släppte mina ben och drog upp mig i sin famn. Han satte sig med ryggen emot väggen och jag satt gränsle över honom med kuken fortfarande i mig, han kysste mig igen och jag började rida honom långsamt. Sapphire smekte mig överallt och jag stönade mot hans axel. Min orgasm kom krypande närmare och närmare, jag visste att jag inte skulle kunna hålla mig speciellt mycket länge till.

Sapphire började också få svårt att hålla emot och tillslut gå gav han upp om att låta mig rida honom mer, han välte omkull mig igen. Han knullade mig nu som besatt och jag kunde inte göra något annat än att stöna oavbrutet. Jag klamrade mig fast vid Sapphire som att mitt liv hängde på det och han höll i mig allt vad han förmådde. Han tog i så hårt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till och med ett högt vrål kom jag i den största orgasmen någonsin, den var så stark att det svartnade för ögonen på mig och jag kastade nästan av mig Sapphire som kom bara ögonblick efter mig.



Han rullade av mig och skrattade lite, vi båda var andfådda och helt slut i våra kroppar. Jag såg på Sapphire och flinade. ”Weirdo…”

Jag skrattade och la mig tillrätta. ”Hippie.”

Vi somnade ganska snabbt och undernatten kände jag att Sapphire drog ett täcke om oss och la sig nära mig, han susade i mitt hår och mumlade något jag inte hörde ordentligt, han höll om mig hela natten.

På morgonen vaknade jag med huvudet på hans bröst och jag insåg snabbt att klockan var väldigt lite eftersom att solen inte ens hade gått upp över himlen ännu, så jag somnade om. Nästa gång jag vaknade så vaknade jag av att det var Sapphire som rörde sig och han försökte att så försiktigt han kunde resa sig ur sängen utan att jag vaknade. Tillslut kom han ur sängen och gick bort till vedspisen och satte igång att elda, han plockade in ett spann som han hade lämnat utanför stugan i regnet och drack av regn vattnet. Jag hörde att regnet fortfarande öste ner utanför och tänkte att det kanske var bäst att somna om.

Sapphire kom tillbaka till sängen och la dig på sidan bredvid mig och drog mig närmare. Han kysste mig på pannan och försiktigt på munnen, för att sen somna om.



Kommentera gärna!