Åter till byn

Åter till byn!





För första gången på tjugoett år var jag tillbaka! Tiden hade verkat stå stilla och allt var som jag kom ihåg det. Förutom att allt var mindre. Kiosken var bara en lite låda, inte alls den magiska värdedepå med godis som jag stod och köpte lösgodis med vad för mynt jag än hade fått tag på.

Hamnen var bara en brygga med några turistbåtar och gamla renoveringsobjekt, inte det exotiska ställe där man kunde utforska allt från repstumpar till gamla färgburkar som slängts av någon som underhållit sin båt.

Men ändå var det som om jag överväldigades av minnen och jag kände att här fanns min barndom i detta oansenliga. Jag satte mig ner på en slipers jag säkert balanserat på som barn och bara mindes.



Göran som trillat i vattnet och som vi var säkra på skulle möta drunkningsdöden, fast han hade flytvästen på sig. Länge var vi livrädda för att trilla i just där. Andra ställen gick det bra att ta risker på, men inte just där Göran hade skrikit efter sin pappa. Han hade klarat sig med endast en kallsup.



Och där borta, där min syster hade suttit med sin nye pojkvän och gestikulerat bakom hans rygg att vi skulle gå vår väg, jag och mina kompisar. Men det hade vi så klart inte gjort. Gert hade lett iväg min syster till ett garage där han, mig ovetandes tack och lov, hade lyckats komma innanför hennes trosor och till och med fått in halva långfingret i hennes slida, innan hon hade protesterat och slitit sig loss till hans stora förtret. De hade inte träffats fler gånger.



Sen såg jag stenen i vattnet där Minna hade suttit en gång. Hon hade bara suttit där med benen uppdragna och hakan vilande på knäna. Hennes kläder hade varit blöta och vi förstod inte varför hon bara satt där. Hon svarade inte när vi ropade och till sist lät vi henne vara, men ryktet gick snart att hon inte var riktigt riktig. Jag vet inte, men söt var hon och jag tror att jag var kär i henne.

Det är lätt att bli det när man är tio-elva år och går i samma klass i en liten by!



Kanske man skulle flytta hit igen? Nä, här hände inget och det var nog bäst att saker och ting fick vara som de var i mitt minne. Jag suckade och reste mig, lite besviken över att jag inte såg någon jag kände igen eller som kände igen mig. Men annat var väl knappast att vänta efter så många år!

Jag gick sakta bort mot hotellet som låg invid kanalen. Vi hade bott i ett villaområde med många barnfamiljer i den norra delen av byn och jag hade varit där också och tittat med samma resultat. Många ställen jag kände igen, men mycket mindre och inte lika imponerande som när jag varit en ung pojke. Mitt klätterträd däremot var idag en stor gran, mycket större än då!



På hotellet kände jag inte för att gå upp på mitt rum, där fanns bara min laptop och en massa jobb som väntade. Det fick vänta!

I den obemannade lobbyn fanns det en kaffeautomat som jag gick bort till. Billigt kaffe i ännu billigare muggar. Knappast Saint-Tropez! Men jag tog en mugg med svart kaffe och satte mig ner i en knarrande korgstol. På tidningsbordet låg det en hög med tummade tidningar och jag tog en och bläddrade lite slumpartat.



I bakgrunden hörde jag hur en bil kom in och stannade utanför. Jag tittade upp och såg två kvinnor kliva ur och bära in några större krukor med blommor som såg ut ungefär som de blommor som redan stod på hotellet. De var nog på väg att byta.

Varför lade hotellet pengar på att byta riktiga blommor när de snålade på kaffet? Nåja, skit samma! Jag fortsatte läsa.



-Ta du den där inne, så tar jag restaurangen!

-Okej!

-Och Minna? Glöm inte lägga vårt kort bredvid!

-Nej, nej! Det har bara hänt en enda gång, och det var tre år sedan! skrattade kvinnan som kom bärande på den vita krukan med den stiliga blomman.

Mitt huvud flög upp och jag stirrade på kvinnan som kom mot mig. Hennes hår var mörkblont och hon hade hästsvans. Hon hade slitna blå jeans, vita träningsskor och en pikettröja på sig. Hon såg ut att vara i bra form.



-Förlåt! Jag ska bara byta blomman! sa hon och verkade väldigt professionell.

-Umm! Visst! Byt! fick jag neandertalsaktigt ur mig och skämdes.

När hon bytt och just var på väg ut ur rummet när jag kraxade lite och rösten skar sig.

-För-förlåt, hrrm Förlåt, men heter du Minna?

Hon vände sig förvånat om.

-Ja!

-Alltså, jag är på besök! Och..

-Aha, det är därför du bor på hotell? skojade hon, men såg att jag inte förstod. Förlåt, jag har dålig humor. Fortsätt!

-Öh, jo jag bara undrar om du kanske var Minna Johansson?

Hon såg nu forskande på mig.

-Har jag vunnit nåt?

-Är det du? Shit! Okej, alltså! Jo, så här är det! Jag bodde här en gång i tiden. John! John Karle´n!

-John! Från min klass? Jäävlar i helvete! Det var inte i går! sa hon och gick leende mot mig med krukan vilande mot hennes kurviga höft. Du flyttade när du var typ 12!

-Elva och ett halvt! Jag skämdes lite över korrigeringen och rodnade nog.

Hon satte ner krukan och gav mig genast en stor kram som jag gladeligen reste mig upp och besvarade. Sen satte hon sig ner och jag med.

-Helvete! Jag hade aldrig känt igen dig, John! Vad fan har du gjort?

-Vuxit antar jag!

Hon skrattade!

-Nä, jag menar, vad har hänt sedan du flyttade? Vart var det nu igen?

-Limhamn, utanför Malmö. En bra bit, men jag har alltid saknat Karlsby och allt jag fick lämna! Så nu är jag här på ett litet tårdrypande återseende. Vad skönt att få träffa på en som faktiskt kommer ihåg en. Det här stället är ju hela min barndom och det kändes faktiskt lite sorgligt att man inte lämnat något spår efter sig.



-Du har lämnat spår! Kommer du inte ihåg? sa hon och pekade på sin panna. Hon hade ett två centimeter långt ärr där.

-Va?

-Du kastade en sten i huvudet på mig din fitta! Jävlar vad det blödde! Jag trodde min farsa skulle gå bort till dig och slå ihjäl dig när jag kom hem och var alldeles blodig, men jag skrek åt honom att låta bli. Att det bara varit en olyckshändelse!

-Vad säger du? Det kommer jag inte ihåg!

-Äh, det var i ettan. Vi var inte så gamla och det var ju faktiskt en olyckshändelse! Jag är inte arg på dig! sa hon och log ett brett leende med sina vackra tänder.

Jag kände mig lättad och vi satt kvar en bra stund och pratade. Minna bad sin kollega att ta hand om resten av blomleveranserna, vilket hon leende och blinkande tydligen gärna gjorde.



Minna hade tydligen en blomservice som bytte blommor på hotell och företag, dessutom drev hon och hennes kompis en pizzeria i byn som gick väldigt bra. I en liten håla som den här gällde det att försöka försörja sig.

När hon frågade mig vad jag jobbade med så beskrev jag hur jag arbetade med att lösa kopplingen mellan olika datoriserade system och deras samarbete med de mekaniska maskiner som skulle kunna interagera trots olika ursprung och ålder. Det var inget som lätt gick att förklara eftersom det ena uppdraget var så olikt det andra. Så jag sammanfattade det med att jag höll på med IT och uppfann lite prylar. Hon nickade och verkade imponerad av det märkliga jobbet. Jag berättade inte för henne vad jag tjänat på det, för det var nog en hel del mer än hon tjänade på sina båda jobb och jag ville inte få henne att känna sig olustig.



Till slut hade vi druckit flera muggar äckligt kaffe och Minna föreslog att vi skulle gå en sväng. Jag tyckte det var en bra ide´ och vi pratade om många olika saker, bland annat när Göran trillade i vattnet. Efter en stund var vi vid hamnen där jag suttit innan. Vi kallade den fortfarande för det, trots att den var så liten.



-Tänk vad vi lekte här!

-Jag tänker inte på det så ofta. Jag ser ju detta varje dag, så det är inget speciellt som det är för dig!

-Kommer du inte ihåg när du satt på stenen, där ute? sa jag och pekade på den runda stenen som låg kvar.

Minna blev tyst och sade inget på flera långa sekunder, med blicken låst och det syntes tydligt att minnen kom tillbaka till henne. Minnen hon inte gillade!



-Förlåt! Sade jag något dumt?

-Du var där! konstaterade hon. Jag hade nästa hoppats att jag fantiserat ihop det. Men jag satt på stenen där med benen uppdragna?

-Jaa?

-Hur länge?

-Kanske en halvtimme. Timme, kanske! Alla undrade!



Minna drog reflexmässigt upp benen, slog armarna om dem och lät sitt ansikte begravas i armarna.

Oj, vad jag kände mig dum! Vad i helvete hade jag sagt? Vad hade hänt? Vad skulle jag ta mig till?

Jag lade tafatt min hand på hennes axel och höll kvar den där, tills hon lyfte på huvudet, flera minuter senare med röda ögon. Jag hade inte märkt att hon grät.

-Förlåt mig, Minna! Jag menade inte att göra dig ledsen!

-Vad i helvetes jävla rövknullande pissarsle skulle jag bli påmind om det för! nästan skrek hon och jag ryckte genast åt mig handen, chockad och ångerfull.

-F-låt! fick jag ur mig.



Hon såg på mig och slängde sig om halsen på mig.

-John! Det är inte ditt fel! Det är inte dig jag är arg på, för helvete! Det är bara det….

Jag såg förbryllat på henne och hon tittade på mig. Så verkade det som om hon beslöt sig för att förklara trots sin tvekan.

-Den dagen du såg mig där på stenen, hade jag varit med om något. Jag var i chock och såg mitt liv falla isär. Inget blev sig likt sedan den dagen, men jag har gått här nu i så många år och ältat detta så att jag nästan fått för mig att det inte hade hänt. Att jag kanske fantiserat ihop allt, fast jag så väl vet att det inte var på det viset. Kuken också! svor hon och såg arg ut.



Jag vågade så klart inte fråga vad det var som hade hänt, men hon fortsatte snart.

-Vi hade en båt. En gammal en, byggd i trä. Min farsa brukade alltid skrapa och måla på den, det var ofta därför jag var här som liten. Kom så går vi bort ditåt! sa hon och pekade bort mot platsen där båtarna brukade ligga uppdragna.



-Här låg vår båt! Consuela hette hon och farsan älskade henne. En dag lekte jag här och fick för mig att gömma mig inne i båten, fast jag visste att jag egentligen inte fick klättra upp dit själv. Väl inne i båthelvetet hörde jag fler som klättrade på stegen och jag gömde mig längst fram bakom en träskiva som dolde ett förvaringsutrymme som ofta var tomt. Jag fick precis plats och de såg mig inte.

-Det var min mamma!…….Med en man…..inte pappa! sa hon och tittade ner i marken och sparkade till en lös sten så den plumsade ner i vattnet.

-Shit! Och där satt du? Fy faa-an! sa jag och började begripa lite av vad som hade hänt den dagen.

Stackars Minna!



Minna satte händerna till ansiktet och började gråta igen. Jag kunde inget annat än att hålla om henne under tiden och undrade om folk såg oss och i så fall vad de skulle tycka. Hon kände ju säkert alla här eftersom hon bodde här och dessutom hade pizzeria.

Vi stod så en kort stund innan Minna tog sig loss och torkade sig under näsan med baksidan av handen.

-Det är ett bra tag sedan nu, men den dagen var den värsta i mitt liv. Strax därefter skiljde sig mina föräldrar och jag hatade min mamma för vad hon gjort. Allt var hennes fel. Hon som var centrum i familjen och som både pappa och jag litade på. Jag…jag har inte pratat med min mamma på flera år, trots hennes försök att kontakta mig. Minst en gång varje år. Men jag kan inte förlåta henne för det hon gjorde!

-Oj! Jag vet inte vad jag ska säga! Jag är ledsen att du har det så här. Men som du sa, det har gått lång tid. Går det inte att komma över det? Sånt är nog vanligare än man tror?

-Hade jag varit äldre hade det kanske gått, men jag var nog i precis fel ålder för något sådant. Känslorna är fortfarande oerhört starka. Det är svårt att förklara!



Vi började gå bland båtarna och sade just ingenting. Det här var ju inte den sorts promenad jaghade tänkt mig med en vacker tjej. Nog lika bra att jag åkte hem igen och försökte glömma Minna och mitt ursprung. Saker och ting var nog inte lika idylliskt som jag tänkt mig!



-Kolla! Just en sådan båt hade vi! sa Minna och såg allvarligt på den slitna träbåten som hette Vågmästaren!

-Jag hoppas att du kan förlåta din mamma en dag. Man styr ju inte över känslorna alltid och vem vet, en dag är du kanske i samma situation?

Hon tittade argt på mig! Jag skulle nog inte ha sagt det sista. Bäst att vara tyst! Jag gick bort till båten och rörde vid den slitna propellern. Minna sade inget men, tittade ömsom på båten och ömsom på mig, fast jag låtsades inte om att jag såg det.



Plötsligt gick Minna bort till en annan båt och tog den färgfläckade aluminiumstegen och satteden mot Vågmästaren. Hon såg sig inte om, utan klättrade raskt upp på båten. Hon ville kanske möta sina demoner, tänkte jag. Bäst att låta henne vara.

-John! Kom upp! ropade hon och jag började den vingliga klättringen, mån om att inte skita ner mig.

Väl uppe såg jag henne inte, men de båda dörrarna till kajutan var öppna. Jag klev försiktigt ombord och gick ner i det trånga utrymmet i segelbåten. Minna stod så långt fram det gick att komma.



-Den här båten var inte riktigt likadan, men här framme fick jag plats och jag såg allt. Jag fick för mig att det var större i en sån här båt.

-Jag vet hur det är! Jag hade samma intryck om hela byn! sa jag, noga med att inte komma in på känsliga ämnen.

Minna satte sig ner och ryckte till efter någon sekund.

-Shit i helvete! Jag kom just på att min mamma satte sig på just samma ställe i vår båt när hon……

Så blev hon tyst och fundersam. Jag kände att det skulle vara fel att lämna henne nu. Kanske hon behövde det här?

-Min mamma satt här! sa hon tyst. John? Ställ dig här, är du snäll! Hukande gick jag de två stegen bort till henne, varpå hon knuffade ner mig på bänken mitt emot.

-Hon kom in med mannen, satte sig här och knuffade ner honom där du sitter. Sedan hjälptes de åt att få ner hans beige byxor. Hon hade stort brunt hår och han var blond och kortklippt. De skrattade tyst båda två och han var snart naken på underkroppen. Det var första gången jag såg en styv manslem.



Jag svalde och var tyst. Minnas blick var drömmande och hon lutade sig fram mot mig och började knäppa upp min översta knapp i byxorna.

-Minna! Minna! Vad gör du? Vad håller du på med?

-Tyst! Och bara följ med! Snälla? sa hon snabbt och fortsatte med gylfen. När hon drog i mina byxor lyfte jag reflexmässigt på rumpan och hon fick ner både kalsonger och byxor till mina anklar. Min kuk stod inte upp, men den var heller inte liten.

-Minna!

-Den stod rakt upp. Hård och ådrig. Ollonet var som ett rött plommon och jag såg hur mamma lutade sig fram, tog tag om hans skaft och öppnade sin mun.

Hon lutade sig fram, tog tag om min kuk med handen, runkade mig några gånger och blottade mitt ollon. Nu började jag styvna i alla fall. Minna såg snabbt upp på mig och öppnade sin mun. Hon lutade sig fram och tog mig i munnen.



Hon började ganska tveksamt, men började sedan att suga med munnen, snabbare och snabbare. Hon tryckte mig lite bakåt och åt sidan, så att jag kom att ligga när på min vänstra sida.

-Mamma knuffade ner mannen och sedan fortsatte hon att ta hens snopp i munnen tills han kom. Det dröjde inte länge, men han hade nog redan varit upphetsad ett tag. Jag förstod inte riktigt vad hon gjorde när jag såg detta för så många år sedan, men jag förstod att det var något hemligt.



Minna tystnade och böjde sig ner över min hårda kuk igen. Munnen var så varm om mig och att se hennes vackra ansikte med min kuk som försvann in mellan läpparna gjorde mig riktigt kåt. Som det var just nu såg jag ingen anledning att hålla tillbaka och försökte bara njuta så mycket jag kunde.

Min barndomsvän gjorde allt hon kunde med munnen och det med resultat. Efter ett par minuter hade jag kommit lång nog och visste att jag behövde komma. Minna kände det säkert, men fortsatte att suga mig så att hennes saliv rann ner längs kuken och pungen.

-Åhhhhh! Jaaaa! var allt jag fick ur mig, förutom den tjocka vita sperman som böljande pumpades ut i hennes sköna mun. Minna sög hårt ur mig de sista dropparna och drog sig sedan bort från mig och spottade ut sperman i en enda lång sträng på golvet.

-Hon ville ha mer, så hon såg till att han skulle kunna prestera lite bättre. Det var så klart inget jag förstod då. Sedan drog hon själv av sig sina byxor och trosor, medan mannen slet upp hennes blus. Hon hade ingen bh under, utan var barbröstad. Kom igen nu, John! Hjälp mig!



Hon drog ner sina byxor och tittade på mig förmanande. Med svajande kladdig kuk lutade jag mig nu mot henne och försökte få upp hennes pikettröja, men de var tight och inte förrän hon hade fått av sig på underkroppen, kunde vi båda hjälpas åt att få av tröjan.

När tröjan var av tittade jag ner mot hennes sköte som var prytt med en mörkblond triangel med vackert könshår. Hon tog tag i mina händer och förde dem till bh´n som jag snart lyckades få upp. Hennes bröst var vackra och jag tog dem i mina händer.



-Nej! Han sög på dem en stund innan han gick vidare.

Jag började suga på henens varma bröst och slickade de hårda bröstvårtorna i det dunkla ljuset. Hon var underbar och jag såg inte att jag inte skulle lyda henne. Kanske jag aldrig skulle se henne igen? Så tog hon mitt huvud i händerna och särade samtidigt på sina ben.

Minna drog ner mitt huvud mot sin fitta och jag lydde!



-När han sugit på hennes bröst, särade mamma på benen och lät mannen slicka hennes kisse. Hon hade fullt med hår och varför de gjorde något sådant kunde jag för mitt liv inte förstå. Men mamma tyckte det var skönt, för hon började stöna och log med hela ansiktet. Han höll på ett bra tag.

Jag fattade vinken och begravde mitt ansikte lite tvekande mellan Minnas lår och satte sedan munnen mot hennes mjuka blygdläppar. Hon smakade underbart och utan att behöva mer motivation slickade jag henne sedan så gott jag kunde.

Minna höll om mitt huvud och pratade osammanhängande medan jag tillfredsställde henne.



-Hon såg ut att ha det skönt! Varför? Varför kunde hon inte varit med pappa? Varför var jag tvungen att se detta? Men det är så sköönt! Åh, mamma!

Min tunga gled mellan läpparna, jag sög på dem, jag sög och slickade hennes klitta. Jag smakade på hennes safter som kom frikostigt. Hon stönade! Hennes fitta blev något mycket mer. En tidsmaskin? En psykiatriker? Definitivt något mer än ett upphetsat könsorgan. Jag kunde känna hur hela hon ändrade sig på ett obeskrivbart sätt.



När Minna var redo, drog hon upp mig och jag flämtade snabbt, alldeles våt i mitt nöjda ansikte. Minna skrattade till och trevade efter min kuk. Hon fann den alldeles hård och drog mig ner över sig och slog benen om mig så fort jag kommit in i hennes slida. Hon spände benen och tryckte sig mot mig så att jag kom ända in i henne och vi var sammansvetsade!

Först gungade vi tillsammans och kände hur kuken rörde sig och kramades av hennes fitta, innan hon släppte på benen så att jag kunde börja stöta mig i hennes våta hål.

Minna såg på mig och grimaserade när minnesbilderna tydligen tog över och hon såg sin mamma bli knullad på exakt samma vis för så många år sedan. Hon ville inte sluta. Hon ville att detta skulle ske. Varför kunde jag bara gissa, men mest var jag koncentrerad på att knulla den vackra barndomsvännen. Allt som hördes i den trånga båten var vår ansträngda andhämtning och det våta ljudet av min hårda kuk som rörde sig in och ut i den våta fittan.



När jag till slut inte kunde hålla ut längre och började knulla henne allt hårdare, var det allt som behövdes för att Minna skulle komma i en orgasm som fick henne att sprattla med benen och klösa mig över ryggen!

-Mammaaaa! Mammaaa! skrek hon och jag började samtidigt spruta min sperma djupt upp i henne. Stråle efter stråle, långt in i värmen och vätan! Minna klämde åter igen om mig och jag kunde knappt andas under tiden jag avslutade min egen orgasm.



När vi var färdiga lade vi oss utmattade på de tunna dynorna och lät svetten rinna av oss. Jag kunde se hur Minnas bröst blev knottriga av gåshud och hur hennes ena bröstvårta nästan lyste genomskinlig i den tunna solstrålen som kom in genom det smala fönstret. Hon var så vacker!

Jag visste inte riktigt hur hon tänkt, men hon såg tillfreds ut och jag hoppades att hon kanske hade blivit hjälpt i någon mån i alla fall. Kanske hon behövde slåss mot den här gamla demonen som ansatt henne?



-Minna? Är….ska jag…? Jag menar…?

-Förlåt mitt infall! Det bara kändes rätt! Som jag lidit i alla år och som min mamma måste ha lidit. Jag har inte pratat med henne på så länge! Men…..men nu känns det annorlunda! Helvetes jävlar!

-Såå….?

-John! En sak! Du åker inte härifrån! Jag är inte den som lägger upp musen för vem som helst! Du stannar här och vi ska ta och snacka om det sedan! Men nu måste jag ringa ett samtal! Ge mig din telefon, John!



Jag kunde inte argumentera med henne, utan gav henne min telefon, samtidigt som hon började att ta på sig sina kläder. Jag gjorde likadant och såg på henne när hon slog numret. Hon fick göra det flera gånger för hon fumlade med fingrarna i sin iver. Hennes sammanbitna min gjorde att jag givetvis visste vem hon skulle ringa.



Så satt hon stilla. Jag hörde den svaga rösten i luren. Minna grimaserade igen. Blundade.

-M….mamma! Mammma! fick hon stötvis ur sig, sedan kröp hon ihop och kunde inte tala.

Rösten i luren var svag, men jag hörde hur en kvinna ropade Minnas namn.

-Maammaa! Det är jag! Jag…..det är ingen fara! Allt är bra! Jag ville bara……! nu grät hon igen och hade svårt att få luft.

Jag kände att jag inte hade mycket att hjälpa till med. Det här var deras stund och jag ville att de skulle prata, de behövde de. Minna märkte säkert inte ens att jag stod där, men jag ville ändå ge henne en ensam stund med sin mamma, så jag kollade så att jag såg någorlunda ut och tog mig upp ur båten och klättrade ner.

Tjugo meter bort stannad jag och tittade på den gamla båten. Minna hördes inte och jag satte mig ner och väntade på att hon skulle få gjort det som aldrig borde fått ske. Det var en speciell dag för att säga det minsta och just som jag satt där kom en man gående.

Han var väl i femtioårsåldern, med lite grånat hår och han hade en hund i ett koppel.



-Fin båt det där! sa han och nickade mot träbåten jag satt och tittade på.

-Ja, den är fin! Gammal hederlig!

-Väcker minnen! sa han och log.

-Jaha! Haft en sådan?

-Näeh! han log. Var på genomresa här en gång för länge sedan och råkade på en vacker kvinna. Ja, så gick det som det gick, i just en sådan båt! Jag såg henne aldrig igen, men jag har aldrig glömt henne! Hon hade det tufft just då. Men nu står jag och pratar strunt! Glöm mitt oanständiga svammel!

-Det är lugnt! Glömde du henne aldrig? sa jag och spetsade öronen.

-Lång historia grabben! Men hon fastnade liksom. Hon var så jävla vacker och hon var vild och liksom…..jag vet inte, men hon var bara en sådan kvinna som man önskar aldrig sluppit ur händerna på en. Jag anar att hon var gift! viskade han. Det var väl därför som….ja, ja. Vatten under bron, grabben! Men träffar du på en sådan kvinna i en sådan båt, så håll för helvete fast! sa han och skrattade gemytligt.



-Ursäkta mig! Men tror du att jag skulle kunna få presentera dig för en person! sa jag och log.