Den ofrivilliga kuriren. Del 1.

Gillar du att läsa om kärlek och gulligull, ömhet och vänskaplig närhet, leva lyckliga i alla sina dar noveller? Då ska du sluta läsa denna novell nu.

Kan dock innehålla spår av kärlek, gulligull, ömhet och vänskaplig närhet, men den är helt befriad ifrån nötter.

Mvh Lorden.

Den ofrivilliga kuriren. Del 1.

Hon hängde tungt i repet. Om hon sträckte ner sin fot så kunde hon nästan känna golvet med sina tår, men bara nästan. Armarna värkte och repet skar in i handlederna där över hennes huvud. Påsen låg på bordet framför henne, den lilla påsen med det vita innehållet var den sista, sen skulle allt vara över. Elkabelns ljud när den for igenom luften fick henne att spänna alla muskler i kroppen, och med fasa visste hon vad som strax skulle ske. Den brännande, svidande och intensiva smärtan som elkabeln orsakade när den träffade hennes ena skinka fick henne att skrika rakt ut i ett omänskligt vrål. Hon såg på den lilla påsen genom sina tårfyllda ögon och tänkte tyst för sig själv, – förlåt mig Angelica, jag tror inte jag klarar mer -.

Någon vecka tidigare.

Helen Gustavsson var trött efter den 6 timmar långa flygresan hem. Hennes weekend, för att samla kraft och få pusta ut i all sin ensamhet hade varit helt underbar, men 6 timmar på flyg hade nästan ätit upp all kraft som hon hade samlat på sig, hon ville nu bara hem till sin dotter och skyndade sig av planet och sicksackade sig snabbt fram mellan alla passagerare. När hon passerade tullsektionen ställde sig en stor man i vägen för henne och pekade med hela armen mot ett bås vid sidan om gången, fan, tänkte hon och gick in i båset. Mannen kom efter och drog för draperiet.

”Snälla, jag har inget att förtulla, jag vill bara hem till min dotter.” Helen såg på mannen och hans kollega bakom disken och log vänligt mot dom. Tulltjänstemännen log vänligt tillbaka mot henne och mannen som hade stoppat henne sa, ”detta går fort, rutinkontroll bara. Är det din väska?” Helen suckade ljudligt, ”ja, det är min väska, varsågoda att öppna.” Tulltjänstemannen öppnade väskan och hällde ut allt innehåll på disken. Hon hade bara en väska med sig på resan, så ut på disken i en stor hög hamnade alla hennes kläder och toalettartiklar. Tulltjänstemannen log mot henne igen och började gå igenom allt som låg på disken. Han visade ingen reaktion när han lyfte upp och flyttade på hennes underkläder, vilket hon var tacksam för, det var tillräckligt pinsamt att få sina ägodelar genomsökta ändå. Den andra tulltjänstemannen, mindre och knubbigare än den första, började känna och klämma på hennes väska, och såg plötsligt på sin kollega med en allvarlig blick.

”Vad har du i botten på väskan?” frågade den lilla knubbiga tulltjänstemannen med en hård ton. Alla leenden var borta, den vänskapliga attityden var bortbytt mot en misstänksam och kall ton, Helen tittade förvånat mot honom och sa, ”i botten? Vadå i botten? Jag vet inte? Vad menar du?” Den lilla knubbiga tulltjänstemannen stack ner sin hand i väskan och ett ljud hördes, ett ljud som när två kardborreband dras ifrån varandra. Han såg ner i väskan, såg sen på Helen, och visade henne vad som fanns på botten av väskan. Helen stirrade med stora ögon och halvöppen mun på dom två påsarna med vitt innehåll, hon hade aldrig sett dom förut.

”Men, dom där är inte mina. Hur har, dom är inte mina.” Helen höjde blicken och tittade nervöst fram och tillbaka på männen bakom disken. Mannen som höll i väskan ställde ner den med en duns på disken, sneglade på sin kollega och höjde på ögonbrynen. Den större av dom två synade Helen uppifrån och ner och sneglade sedan på sin kollega och höjde även han på ögonbrynen innan han sa till Helen, ”Inte dina? Nähä, så dom har bara råkat hamna i din väska då” Helen såg bedjande på honom och sa, ”snälla, jag har ingen aning om hur dom där har hamnat i min väska, dom är inte mina, jag lovar!” Den knubbiga tulltjänstemannen gick runt disken och stack ut sitt huvud utanför draperiet och såg sig omkring, hans huvud drogs snabbt tillbaka och han nickade mot sin stora kollega, som lutade sig fram mot Helen och viskade, ”så här mycket pulver ger många år bakom galler, många långa år.” Sättet han sa det på och orden bakom galler fick kraften i Helens kropp att försvinna. Hennes ben kändes som om dom skulle vika sig, hon satte sina händer mot disken för att stödja sig. Hon såg sin dotters ansikte framför sig och känslan av att helt tappat kontrollen och den växande klumpen i halsen fick tårarna att rinna ner för hennes kinder, ”snälla, snälla.” Den knubbiga mannen lutade sig mot henne och viskade, ”Så här är det. Du går härifrån och glömmer påsarna. Vi tar hand om dom, och glömmer dig.” Han rätade på sig och gick och ställde sig bredvid sin kollega bakom disken, båda stirrade intensivt på henne och väntade. Helen tittade förvånat på dom, upprepade vad han hade sagt till henne tyst för sig själv i sitt huvud och nickade sedan häftigt på sitt huvud samtidigt som hon lyfte ur påsarna ur sina väska och lade dom på disken. Den stora mannen tog snabbt påsarna och gömde dom under disken. Helen slängde ner sina saker i väskan och nästan sprang ut ifrån båset.

”Hej Mamma! Välkommen hem!” Helens 17 åriga dotter Angelica slängde sig om hennes hals och pussade henne på kinden. ”Du ser trött ut. Skulle du inte vila upp dig på din weekend?” sa Angelica och skrattade. Helen log mot henne, ”ja, men flygresan var jobbig! Hur har du haft det?” Angelica svarade samtidigt som hon tog på sig sina ytterkläder, ”bara bra. Jag ska hem till en kompis och se på film, blir inte så sent. Det gör inget va?” Hon tittade lite oskyldigt under sin mörka lugg och blinkade med sina bruna ögon. Helen klappade henne på kinden, ”nej, det gör inget. Var rädd om dig bara.” Angelica svarade ”Ok, älskar dig!” samtidigt som hon öppnade dörren och sprang iväg. Helen stod ensam kvar och tittade på väskan som stod på golvet, hon rös. Vem hade lagt påsarna i väskan? Varför hade någon lagt dom just i hennes väska? Tanken oroade henne och trots att påsarna var borta kände hon inte för att komma i närheten av väskan just nu, uppackningen fick vänta.

Vattnet strilade ner för hennes kropp där hon blundande stod i duschen helt stilla och lät alla spänningar i kroppen rinna av henne tillsammans med vattnet. Djupa långa andetag och det varma vattnet fick henne efter en lång stund att känna sig avslappnad, och hon började tvåla in sig. När hon stängde av vattnet och klev ur duschen, sträckte sig efter badrocken och drog den omkring sig kände hon plötsligt instinktivt att hon inte längre var ensam i lägenheten. Hade Angelica redan kommit hem, tänkte hon och öppnade toalettdörren. Hon skulle precis ropa Angelicas namn när hon fick se alla sina saker som hon hade haft i väskan utslängda på hallgolvet och en okänd man stod hukad över den och såg på henne. Utan att tänka skrek Helen, ”Va fan gör du! Ut härifrån!” Mannen tog snabbt två steg mot henne och slaget av baksidan av hans hand på hennes kind fick henne att tappa balansen och sätta sig med en duns på golvet. ”Var är knarket?” väste mannen hotfullt och höjde handen på nytt. Helen, som förvånad och desorienterad strök sig på kinden med sin hand såg upp mot mannen. Hans ögon blixtrade och hans överläpp var uppdragen och fick han att likna en argsint hund med tänderna blottade. Men det som mest fångade hennes blick, och fick honom att se ännu mer skrämmande ut var ärret som löpte över hans ena kind, upp över ena ögat och sedan en bit upp i pannan. ”Var är knarket?” nästan skrek han och skulle precis slå igen när Helen skrek, ”tullen tog det, tullen tog påsarna!” Mannen sänkte handen och backade ett steg och tog upp sin mobil och ringde, ”tullen har det” sa han när den han hade ringt till svarade, och sa strax därefter, ”ok.” och vände sig om och gick ut ifrån lägenheten, smällen av dörren som hårt slogs mot dörrkarmen fick Helen att hoppa till. Hon satt och glodde på den stängda ytterdörren med blodsmak i munnen, alla spänningar var tillbaka och nu började hon bli riktigt rädd.

Hennes första tanke var att ringa till Polisen men sen mindes hon tulltjänstemannens ord – Du går härifrån och glömmer påsarna. Vi tar hand om dom, och glömmer dig. – Om hon ringde Polisen skulle hon åka dit för smuggling. På darriga ben reste hon sig och låste ytterdörren, backade ifrån den och gick in till soffan i vardagsrummet. Med benen uppdragna och armarna tätt lindade runt dom satt hon i soffhörnet och väntade otåligt och nervöst på att Angelica skulle komma hem.

Klockan på köksväggen tickade, hon hörde den ifrån soffa, men såg den inte. – blir inte så sent – så hade hon sagt, Angelica, innan hon gick iväg, nu var klockan nästan 11 på kvällen, det är sent. Helen hade flera gånger den senaste timmen varit på väg att skicka ett sms till Angelica och fråga när hon skulle komma, men varje gång hade hon lagt ner mobilen igen, hon ville inte verka vara efterhängsen och kontrollerande. ”Jag behöver ett glas” sa hon högt till sig själv och reste sig ifrån soffan och gick mot köket. Ute i köket, med handen runt flaskan hörde hon mobilen på soffbordet surra till, med flaskan i handen skyndade hon sig tillbaka till vardagsrummet och plockade upp mobilen och öppnade meddelandet som hade kommit. Bilden i mobilen fick henne att tappa vinflaskan och den vita mattan färgades röd där flaskan landade. Texten under bilden brände i hennes ögon, – Fixa tillbaka knarket. Ringer du Polisen ser du aldrig din dotter igen. – Trots att tjejen på bilden hade en svart ögonbindel för sina ögon så kände Helen igen sin dotter. Benen vek sig, och hon satte sig med en tung duns på golvet och tårarna började rinna ner för kinderna, ”era jävlar, era jävlar! Låt henne vara!” Hon greppade flaskan som låg på golvet och halsade vinet som var kvar, och slängde sedan flaskan i väggen, glaset for över hela rummet. ”Angelica” sa hon tyst, snyftande, och gömde sitt ansikte i sina händer.

Helen sov inget den natten. Hon vandrade runt i lägenheten, ifrån vardagsrummet till köket, ifrån köket till sovrummet och sen tillbaka till vardagsrummet. Ibland tog hon en sväng in i Angelicas rum, men där inne blev känslorna tunga, och hon backade snabbt ut därifrån och fortsatte sin virriga färd i lägenheten. På morgonen, när solen strålar började bryta horisonten och färga himlen rosa, så klädde hon på sig och gick ut genom ytterdörren, ut mot sin bil.

Hon parkerade så nära personalingången på flygplatsen hon kunde och väntade otåligt på att någon av dom två tulltjänstemännen som hade stoppat henne skulle dyka upp. Varje bil som körde in på parkeringen fick hennes hjärta att slå fortare, men för varje gång som personen steg ur, och inte var någon av dom två tulltjänstemännen, började hon mer och mer att tvivla på att någon av dom skulle dyka upp idag. Plötsligt surrade mobilen till och fick henne att för ett ögonblick flytta blicken ifrån parkeringen och istället öppna upp meddelandet i mobilen. Ingen text, bara en bild. En bild av Angelica sittandes med den svarta ögonbindeln på och bakom henne står en man med sina händer på hennes axlar. Helen förstår budskapet i bilden med fasa. Mannens huvud syns inte, men hans händer är lite för långt nerdragna för att bara vila mot hennes axlar, dom är på väg att föras ner mot hennes dotters bröst. ”Nej nej nej, snälla låt henne vara.” Helen tittar snabbt upp, ut mot parkeringen med desperat blick och får se den knubbiga tulltjänstemannen som nästan är framme vid personalingången, hon slänger mobilen i sättet bredvid och kastar sig ur bilen och ropar, ”vänta, stanna! Snälla, vänta!”

Den knubbiga tulltjänstemannen verkar inte höra henne utan fortsätter bara att gå mot personalingången. ”Vänta, tullmannen, vänta!” ropade Helen ännu högre och började småspringa mot honom. Han vred på huvudet och såg åt hennes håll, och stannade. ”Vad vill du?” sa han torrt när Helen nådde fram till honom. Hans ansiktsuttryck var stelt och ögonen såg misstänksamt på henne. ”Jag vill,” Helen tystnade och väntade på att en kvinna som kom gående bakom tulltjänstemannen skulle passera innan hon fortsatte, ”jag måste få tillbaka påsarna!” Mannen höjde på ögonbrynen och fnyste, och vände sig om mot dörren och började gå. Helen sträckte ut sin hand och tog tag i hans jacka, ”Du förstår inte, dom,” hon höll på att säga att dom hade hennes dotter, men svalde orden. ”det gäller liv och död, jag måste få tillbaka knarket!” Mannen vände sig om igen och stirrade på henne, ”Du ser inte ut som någon knarkare, så det är nog inte begäret du snackar om. Handlar om pengar va? Skyldig någon pengar, eller?” Helen tänkte först svara nej, men nickade sedan jakande till svar. Mannen fortsatte att stirra på henne med genomträngande ögon, analyserade henne, och sa, ”Du verkar vara en ordentlig kvinna, en liten Svensson. Visst, jag kanske skulle kunna hjälpa dig, men frågan är hur desperat du är.” Helen svalde och stirrade tillbaka in i hans ögon, ”jag är tillräckligt desperat för att göra vad fan som helst just nu! Snälla, jag måste få tillbaka knarket!” Hans ord – hjälpa dig – hade tänt ett hopp i henne. Ett snett leende spred sig över hans ansikte, ”ok, desperat att göra vad fan som helst, då kanske vi kan göra lite affärer. Om du finns här på parkering kl 22:00 ikväll så får vi se hur desperat du egentligen är.” Han synade henne uppifrån och ned, klädde av henne med blicken och slickade sig demonstrativt om läpparna. Han vände sig om och gick mot dörren, ”vänta, vad kommer att hända då? Vad menar du?” frågade Helen ängsligt efter honom. Han vände sig inte om, stannade inte, utan svarade bara över sin axel, ”du vet nog vad jag menar, och du kommer inte att få det lätt.” dörren slog igen efter honom och Helen stod ensam kvar, känslan av maktlöshet sköljde över henne och hon gick med långsamma steg tillbaka och satte sig i sin bil. Den lilla lampan på mobilen blinkade, ett nytt meddelande hade kommit. Med darrande händer tog hon upp mobilen och öppnade textmeddelandet, – Du har en vacker dotter. Undrar om hon är lika skön som vacker? – Helen bet ihop tänderna och skrev till svar, – Rör henne inte! Jag ska fixa tillbaka knarket! -.

Bilfärden hem gick som i trans. Bilden av Angelica med ögonbindel plågade henne, och osäkerheten av att inte veta hur hon hade det, om hon var rädd eller om dom till och med redan hade rört henne fick henne att må illa. När hon sedan tänkte på att hon faktiskt gjorde något för att lösa situationen så kändes det lite bättre, men att inte riktigt veta just vad hon skulle behöva göra ikväll tryckte tillbaka den lättnande känslan. Hon försökte komma på vad tullmannen skulle vilja göra. Han kanske var en sån som fick upp den flera gånger, kanske det var det som han menade med att hon inte skulle få det lätt. Eller tyckte han om när kvinnorna tog hans lem långt ner i halsen, kanske till och med ville att dom skulle svälja? Säkert hade han då även en lång lem. Eller ville han knulla henne i ändan kanske, och sen få henne och svälja. Hon försökte komma på vad han ville för att på något sätt skapa sig en falsk kontroll över allt, men fantasierna fick henne bara att må ännu mer illa. ”Fy fan, varför hamnade just jag i detta?”

Timmarna gick, hon försökte äta, flera gånger, men allt som hon lyckade få i sig var ett par skivor knäckebröd och lite vatten. Klockan åtta på kvällen hade hon skickat ett sms till Angelicas mobil och frågat om hon mådde bra, men inget svar hade kommit tillbaka, och nu var klockan snart kvart över nio och hon började göra sig i ordning för att åka iväg. Spänd i kroppen och med pulsen dunkande gick hon ut genom dörren och låste. I hissen ner mot bottenplanet försökte hon minska på spänningarna och nervositeten genom att andas med djupa långsamma andetag, och när hon hade satt sig i bilen och börjat köra så släppte spänningarna något, nu var hon på väg för att fixa detta. När hon körde in på parkeringen vid flygplatsen såg hon tulltjänstemannen direkt. Han stod lutad mot en bil och rökte. Helen parkerade ett par parkeringsrutor bort och stängde av motorn. Två djupa andetag och sedan klev hon ur sin bil och gick bort mot honom. Han sa inget, utan nickade bara åt henne att stiga in i bilen och gick sedan och satte sig bakom ratten.

”Fin bil. Ni måste tjäna bra på tullen.” sa Helen bara för att säga något. Han vände sig mot henne, ”fortfarande desperat? Gör fortfarande vad fan som helst?” hans ögon borrade sig in i henne och Helen lät inte helt säker på rösten när hon svarade, ”Ja.” Han fortsatte att stirra på henne en lång stund innan han sa, ”någonting säger mig att du döljer något. Men, det gör inte mig något. Här, ta på dig denna, jag vill inte att du ser vart vi åker.” Han räckte henne en svart ögonmask och Helen satte på sig den och lutade sig tillbaka i sätet och hörde hur han startade motorn. Hans tystnad när han körde gjorde henne bara mer nervös. Efter flera minuters tystnad kunde hon inte hålla sig utan frågade, ”Hur vill du ha det? Vad vill du göra? Vad vill du att jag ska göra?” Han svarade först inte, och Helen hade nästan gett upp hoppet av att få ett svar när han sa, ”Det är inte vad jag vill göra, det är en annan snubbe som betalar för att göra. Du får ditt knark, jag får pengar, rättvist.” Helen började andas snabbare och en klump av tveksamhet och rädsla växte i hennes mage. Hon hade inte räknat med detta, inte alls. ”Jag trodde det var dig som jag skulle ligga med.” sa hon med osäker röst. ”Du kan fortfarande backa ur. Jag kan köra tillbaka dig till din bil och vi glömmer allt det här om du vill.” sa han och hon kände hur bilen bromsade in något. ”Nej nej, jag backar inte ur. Fortsätt.” Bilden av Angelica med ögonbindeln fick hennes ögon att tåras och hon försökte att blinka bort dom innanför ögonmasken. Tystnade i bilen lade sig igen och efter en lång stund kände Helen hur bilen bromsade in och stannade, och motorn tystnade. ”Vi är framme. Behåll masken på.” sa han och klev ur bilen. Helen satt först helt stilla, men började sedan treva med handen efter dörrhandtaget, men innan hon hittad det så öppnades dörren och tullmannen tog tag i hennes arm, ”kom.” Gruset knastrade under hennes skor när han ledde henne ifrån bilen. Hon hörde hur han öppnade en dörr och kände hur värmen slog mot henne när han ledde henne in igenom den och stängde den bakom dom. ”ta av dig skorna. Vi får vänta en stund, vi är lite tidiga.” sa han och hon hörde hur han satte sig. Hon fick av sig skorna och kände att golvet var varmt mot sina bara fötter. Efter en stund, som för Helen kändes som evigheter, knackade det på dörren och hon studsade till av det plötsliga ljudet. Hon hörde hur tullmannen reste sig och öppnade dörren, ”Tjena, kom in.”

Helens hjärta bankade i bröstet. Hon var säker på att dom andra i rummet kunde höra det klart och tydligt. Hon ville slita av sig masken och se vem som hade kommit, se vem som hade betalat för ligga med henne. En mörk, men mjuk röst sa, ”Fin, är hon proffs?” Hon hörde hur dörren stängdes och låstes, en rysning for genom hennes kropp och tullmannen svarade, ”Nej, men hon är desperat och gör vad fan som helst.” Mannen med den mörka rösten småskrattade, ”bra, då kommer vi nog att komma överens på ett alldeles ypperligt sätt.” Helen skulle precis öppna munnen och fråga om hon kunde ta av ögonmasken när hon kände doften av mannens rakvatten i sin näsa och hon hoppade till när hans mörka mjuka röst viskade alldeles intill hennes öra, ”du är så vacker. Det kommer att bli en angenäm kväll.” Helen kände hur mannen förde sina fingrar genom hennes långa mörka hår, hörde hur han luktade på det, ”Mmm, så underbar och fräsch arom.” Trots värmen i rummet hade nu Helen gåshud över hela kroppen. Mannens mörka men mjuka röst och hans väldoftande rakvatten hade i vanliga fall varit en väldigt trevlig upplevelse, men någon underton i hans röst fick Helen att samtidigt känna obehag. Om jag bara slapp masken, tänkte hon och sa, ”kan jag ta av masken nu?” Hans fingrar släppte hennes hår, ”nej nej, ett sånt vackert exemplar ska bära mask, inga ögon. Lite musik behöver vi däremot.” sa han och gick bort ifrån henne. Helen rynkade pannan, exemplar, hon gillade inte det ordet, just nu. Plötsligt fylldes rummet av klassisk musik, stråkar och blås, mustigt och tungt men ändå mjukt och vackert, precis som hans röst. Helen önskade att hon skulle kunna se vad som hände men försökte istället lyssna efter honom, men allt hon hörde var musiken.

”Smaka” Helen studsade till av hans plötsliga röst och kände hur något sattes mot hennes mun. Doften av rött vin fyllde hennes näsa och hon särade på sina läppar och lät honom hälla in vinet i sin mun. Chateau Petrus, Franskt, och passar perfekt för tillfällen som detta.” sa han och gav henne en klunk till. Vinet var gott och gav henne välbehagliga rysningar. Hon kände hur lite av vinet rann ner för hennes mungipa och instinktivt förde hon upp sina hand mot sin munnen för att torka bort det. ”Nej, låt mig” sa han och förde sitt finger över vinet i hennes mungipa, mellan hennes läppar, och in i hennes mun. Helen sög av vinet ifrån hans finger och kände hur en pirrande känsla spred sig i kroppen och hur kinderna blev varmare och blossade. Om hon hade kunnat se mannen framför sig så hade hon nu sett ett bländade belåtet vitt leende och två mörka ögon strålande emot sig. Doften av honom blev intensivare och hon kände hans läppar mot sina, stöten gick igenom hennes kropp och det hettade till mellan benen. Helen särade på sina läppar och han stack försiktigt in sin tunga i hennes mun, hon besvarade honom och benen började kännas matta. – Herregud, om detta är att inte få det lätt så kan jag nog leva med det.” tänkte hon och lät sina tunga virvla runt tillsammans med hans. Lika plötsligt som hon hade känt hans läppar mot sina, lika plötsligt var dom bort och en tomhet och besvikelse fyllde henne. Men strax därefter kände hon hans fingrar mot sin hals, hur han förde dom neråt och knäppte upp den första knappen i hennes blus. Helen svalde och smådarrade i hela kroppen, hon kände hur han knapp för knapp knäppte upp hennes blus och hur han drog den ner för hennes axlar och lät den falla mot golvet.

”Fylliga, och så välformade” sa han och Helen kände hur han förde sitt finger ner i klykan mellan brösten och hur han sen följde överkanten av bh:n. Att hennes bröstvårtor var styva visste hon, och att det syntes genom bh:n var hon nästan säker på. Fingret försvann och hon väntade sig nästan att hans händer skulle kupa sig runt brösten, men istället kände hon hur han bakom hennes rygg knäppte upp bh:n. Hon hade inte hört honom gå runt henne trots att han måste ha gått precis bredvid, musikens volym överröstade hans rörelser. Spännet släppte och trycket av bh:n mot brösten lättade. Hans fingrar nuddade hennes axlar och förde axelbanden ner för armarna, och bh:n föll till golvet. Hon kände hur han ställde sig nära och förde in sina händer innanför hennes armar, hon förde sina armar lite utifrån kroppen och hans händer var snabbt kupade över hennes bröst, en lätt flämtning var allt Helen släppte ifrån sig när hon kände hans läppar mot sin nacke och hur han pressade sig emot henne, den hårda bulan som trycktes mot hennes rumpa fick henne att börja andas snabbare och häftigare. När hennes bröstvårtor trycktes mellan hans tummar och pekfingrar så kunde hon inte låta bli att stöna. Hans fingrar och händer försvann ifrån brösten och en sista puss i nacken kände hon innan han återigen var försvunnen, spänt försökte hon lokalisera var han var, men stråkarna i musiken gjorde det omöjligt. Plötsligt kände hon hans händer på sina armar och hur han tog tag i hennes handleder och förde dom bakom hennes rygg, ”håll dom där” sa han och släppte dom. Hon höll kvar dom och något mjukt slöt sig runt handlederna, hon förstod genast att det var ett par handklovar av något slag. Helen stelnade till och ett sting av rädsla fick henne nästan att protestera, men hans mörka mjuka röst som sa, ”såja såja, lugn lugn” gjorde att rädslan försvann, iallafall lite grann.

Hans mun mot hennes vänstra bröstvårta fick henne att återigen flämta till, både av förvåning och av upphetsning. Hans tungspets som lekte med vårtan skickade ilningar genom bröstet och ner mot magen. Hans mun försvann ifrån hennes vänstra bröst och flyttades till hennes högra. Samma ilningar och Helen kände hur pulsen dunkade mellan sina ben. I sitt mörker kände hon hur han flyttade sin mun ifrån bröstet, pussade överdelen av hennes mage, hennes navel och precis över linningen i hennes byxor, sen försvann hans mun och Helen bara väntade med tunga andetag på att han skulle fortsätta. Knappen och dragkedjan i hennes byxor knäpptes upp och med en snabb rörelse hade han dragit ner dom till hennes fötter, och hjälpte henne att kliva ur dom. Samtidigt som han lade sina händer på framsidan av hennes lår sa han, ”starka och välskapta, riktigt fina exemplar.” Helen kände hur hans händer smekte och kramade låren, visste att han bara var några decimeter ifrån hennes nu heta sköte och kanske kunde känna värmen stråla emot sitt ansikte. Men ordet igen, exemplar, skickade diffusa varningssignaler upp till hennes hjärna, men hon trängde bort dom och önskade just nu bara att han skulle föra upp sina händer lägre upp, upp mellan hennes ben.

Händerna försvann och hon stod återigen ensam i sitt mörker, bara musiken hördes. Volymen höjdes något och bastonerna kändes nu i kroppen. Det måste finnas en ordentlig stereo i rummet, tänkte hon och började bli otålig på att inget hände. Han hade eggat upp henne, och nu ville hon ha mer av hans beröring, ville känna hans händer på sin kropp. Hon lyssnade efter minsta ljud som inte hörde musiken till, men hörde inget, men kände plötsligt hur något rörde vid handklovarna som hennes händer var fastsatt i och sen hur armarna drogs uppåt. Hon fick följa med med överkroppen, luta den framåt när hennes armar bakom ryggen drogs upp emot taket. Det stramade i baksidan av armarna och det började göra ont i hennes axlar, ”vänta lite” mer hann hon inte säga innan hans mörka röst hördes precis intill hennes öra. ”Såja såja, lugn och fin.” Hon kände hans hand på sin rumpa, kände hur den smekte hennes skinkor utanpå trosorna, hur hans fingrar följde troskanten ner mellan benen, ”så runda och mjuka och fina.” sa han och Helen hoppades, trots att hennes ställning inte var behaglig, att han skulle smeka henne mellan benen. En lätt smekning på hennes fitta, utanpå trosorna fick henne att flämta till för att sedan flämta till ännu mer mer han tog tag i trosorna och rev sönder dom. Helen stod nu helt naken och utlämnad åt denna okända man och hans mörka röst.

”Snälla knulla mig nu.” Helen sa det tyst, säker på att han inte kunde höra det genom musiken, men hon ville ha honom nu, hon var redo. Men istället kände hon hans händer på sina skinkor, hur han drog isär dom och hon insåg att han satt på huk eller knä och nu hade full insyn mellan hennes ben, hon rodnade och hade aldrig känt sig så utlämnad och sårbar förut. ”slätt, lent och fuktigt med fylliga läppar. Ett riktig fint exemplar!” sa han och masserade hennes blygdläppar mellan sina tummar. Helen skämdes nästan av hans ord, men när hennes klitoris hamnade mellan hans tummar så stönade hon och struntade i vad han precis hade sagt. ”Känslig, det tycker jag om” sa han och hans händer lämnade henne. Men bara för en kort stund. Den första handflatan landade på Helens ena skinka med ett smack och hon skrek till av den plötsliga smärtan som den orsakade, den andra handflatan landade på hennes andra skinka, men nu var hon mer förberedd fast det gjorde inte mindre ont för det, tvärtom. ”Du, vänta lite” sa hon, men tystades av hans hand som nu smekte hennes ända och hans röst, ”såja såja, lugn lugn, ingen fara.” Den smekande handen försvann, och landade strax därefter på den ena skinkan med ett klatsch, mycket hårdare än förra gången. Helen tjöt till. Hon spände sig och väntade på nästa slag, visste att det skulle komma, men det kom inte. Istället höjdes volymen på musiken, hon anade bak i sitt huvud varför, och efter en kort stund besannades hennes farhågor, slagen av hans öppna handflata mot hennes skinkor var nu mycket hårdare än dom första, och för varje slag som träffade skrek hon till. Lika hastigt som han hade börjat smiska henne, lika hastigt så slutade han. Det sved i skinkorna och Helen var på helspänd av vad som skulle hända. När hon kände något mellan sina ben så hoppade hon till av ren förskräckelse, men lugnade ner sig något när hans fingrar mjukt och försiktigt började smeka hennes fitta. Hans fingrar mellan blygdläpparna och hur han mjukt förde dom över hennes klitoris gjorde henne yr. Blodet pulserade och hon kände klart och tydligt varje pulsslag mellan sina ben. Hon försökte öka på njutningen genom att pressa sin fitta mot hans fingrar och sa, ”snälla ta mig snart, jag vill ha dig i mig.” Hon kände hur hans fingrar snabbt försvann och hon gjorde sig redo för att ta emot honom, men inget kom in i henne. Hon väntade, och svor tyst för sig själv efter en stund när hon insåg att han inte tänkte knulla henne ännu.

Något kallt mot hennes ena vad fick Helen att hålla andan, långsamt drogs det uppåt och stannade uppe på låret, hon förstod inte alls vad det var men elstöten som träffade henne på låret fick henne att tjuta högt och hoppa till. ”Aiii!” Det kalla togs bort ifrån låret och hans röst sa, ”såja, duktig tjej, lugn nu.” Helen andades häftigt nu, smärtan av elstöten var inte alls behaglig, det gjorde ont. Stöten brände och sved på samma gång i huden, nu efteråt var smärtan borta, men när stöten kom, hon ville inte känna den mer. Det kalla föremålet sattes mot hennes ena sida och drogs långsamt nedåt över hennes revben, och stannade, Helen knöt sina händer och sa ”NE” längre kom hon inte innan elstöten träffade henne i sidan, och hennes ne förbyttes till ett tjut. Den här gången försvann inte det kalla föremålet ifrån hennes kropp utan fortsatte bak mot hennes svidande ända, en ny stöt och ett nytt tjut, trots att Helen försökte undkomma genom att vrida ändan åt sidan. Hon kände hur han förde det kalla föremålet upp över hennes rygg, ner för hennes sida och ner under hennes mage. Hon spände varje muskel som fanns i magen, väntade i sitt mörker på stöten, men plötsligt förde han föremålet snabbt upp till undersidan av hennes ena bröst och stöten fick Helen att skrika högt. Föremålet försvann och hon kände istället hans hand smeka sitt bröst som just hade fått elstöten, ”såja, fin flicka, du är duktig.” Helen vred på huvudet åt hållet som hans röst kom ifrån, ”inte mer nu, snälla.” Hans hand slutade smeka hennes bröst och hon försökte ta så djupa och lugna andetag hon kunde för att lugna ner pulsen, men kände hur det kalla föremålet sattes på insidan av sitt ena lår och dom långa djupa andetagen blev till korta snabba flämtningar genom näsan. Elstöten brände till på hennes lår och hon bet ihop sina tänder och gnydde, föremålet fördes genast uppåt och när Helen insåg vart han var på väg så började hon att skaka på huvudet och säga ”nej nej nej.” Det kalla fördes upp över hennes fitta och stannade, Helen stod helt still, höll andan, blundade och väntade med fasa på stöten. Men han fortsatte med föremålet över fittan, ner på insidan av det andra låret och elstöten som träffade henne där kändes nästan befriande. Han tog bort föremålet ifrån hennes lår och Helen pustade ut och sa tyst, ”oh tack tack tack” Men hon spärrade upp sina ögon bakom masken och spände varje muskel i kroppen när hon återigen kände det kalla föremålet mot sin fitta, och denna gång kom elstöten. Helen tjöt och tappade nästan balansen, hängde i sina armar innan hon återfick den och precis när smärtan i hennes blygdläppar hade lagt sig så trängde mannen in i henne med en lång hård stöt. Helen flämtade till av förvåning och höll återigen på att tappa balansen. Hon kände att hans kuk var grov, men hennes fitta tog emot den utan problem, hon försökte stöta tillbaka i hans takt, men det var svårt med armarna uppdragna bakom ryggen och hon hade gärna velat komma åt att smeka sig samtidigt, men det gick ju inte. Hon hörde att han grymtade högre och högre och att stötarna blev hårdare och hårdare, visste att han var nära nu, lika nära som hon. Hennes fitta kramade hans kuk, hon kände små spasmer när han pressade sin kuk så långt in han kunde och tömde sig i henne. Helen kände besviket hur hans kuk slaknade och gled ur henne, hon hade inte riktigt hunnit komma.

Ett par minuter gick utan att Helen hörde något annat än musiken, men plötsligt stängdes den av och tullmannens röst sa, ”jag ska hjälpa dig loss.” Han knäppte upp handklovarna och Helen rätade på sig med en grimas. ”Här är dina kläder, ta på dig så åker vi tillbaka. Trosorna slängde jag, dom var ändå sönder.” sa han och gav henne kläderna. Helen tog på sig och han ledde henne ut genom dörren och bort till bilen. Ingen sa något på vägen tillbaka, inte fören han hade parkerat bredvid hennes bil på flygplatsen. Då tog han fram en lite påse med vitt pulver ur fickan och gav det till Helen, ”här. Kvällens förtjänst.” Helen tittade på den lilla påsen i sin hand, ”är det allt? Men jag trodde, vänta nu.” Tullmannen stirrade på henne och avbröt henne, ”Lyssna nu noga. Det där kostar 1000 spänn grammet. Killen ikväll pröjsade 15000 för dig, så det där är 15 gram. Du hade totalt 150 gram i väskan. Men du har tur, killen gillade dig. Han vill träffa dig igen, imorgon. Fast bara så du vet, jag har sett han in action förut och han var väldigt lugn ikväll. Samma tid, samma plats imorgon?” Helen bara stirrade på honom, sen så stirrade hon på påsen i handen, ”Ok.” sa hon och klev ur hans bil.

När hon kom hem så såg hon att hon hade fått ett meddelande, kanske är Angelica som har fått lov att svara, tänkte hon och öppnade sms:et. – Nå, har du knarket? – Helen tog ett djupt andetag och skrev tillbaka, – Inte allt, men en del. – Hon såg på mobilen, väntade på att den skulle surra till och ett svar skulle komma tillbaka, men den var tyst en lång stund innan surret kom. Hon öppnade meddelandet snabbt och satte handen för munnen. På bilden hade Angelica ögonbindeln på och en stor kuk i munnen. ”Nej, era svin, nej nej nej.” Helen kröp ihop i soffan och grät i sina händer, hela hon skakade och när mobilen igen surrade till ville hon först inte titta, men tvingade sig att öppna meddelandet. Men tårfyllda ögon såg hon Angelica med sina ögonbindel och ansiktet fullt av sperma.

Fortsättning följer…