Hypnotisören del 1 Inledningen.

Hypnotisören del 1 Inledningen.



Peter Arvidsson var 42 år, lätt överviktig och hade ljust kortklippt hår. Han var ca 170 cm lång och gick oftast omkring i lediga byxor, skjorta, och en tröja över. Han bar tjocka glasögon för hans blå ögon hade varit närsynta ända sedan han var liten. Om någon skulle försöka beskriva honom med ett ord hade det ordet nog blivit professor. Och det var precis vad han var, professor i parapsykologi.



Professor Peter Arvidsson arbetade vid en privat hälsoklinik som hypnotisör. Patienterna kom till honom för att tex få hjälp att sluta röka, eller för att bli av med sina fobier. Professor Peter Arvidsson gillade sitt jobb. Han gillade känslan av makten han hade över sina patienter, när han hade satt dom under hypnos.

Professor Peter Arvidsson var inte gift, inte sambo, inte tillsammans med någon, hade aldrig varit. Han hade alltid varit lite utanför. Hans utseende brukade inte falla kvinnorna i smaken och han var i det närmaste klumpig och tafatt när det gällde att ta kontakt med det motsatta könet. Han levde med sig själv och för sitt yrke.



”Peter”

Han tittade upp ifrån journalen han läste i och såg Maria Zorn stå i dörröppningen. Maria Zorn var VD på kliniken. Maria Zorn var 36 år. 165 cm lång, mörkbrunt långt hår som gick ner på halva hennes rygg och en figur som gjorde vilken 20 årig kvinna som helst avundsjuk. Tung byst, en smal midja och ben som såg helt underbara ut när hon gick i högklackat, vilket hon alltid gjorde. Snäv kjol och blus var hennes arbetsklädsel och hon visste mycket väl att männen tittade efter henne i korridorerna. Hon var den ända på kliniken som inte titulerade honom professorn, trots att han var den som hade högst utbildning av dom alla. Han gillade henne inte.

”Du har en patient som sitter i väntrummet. Hon har suttit där i 10 minuter nu! Du har väl inte glömt bort henne?”



Professorn tittat upp på klockan, 13:10. Fan, hur kunde tiden så fort. Han skulle ju bara skumma igenom journalen lite snabbt innan nästa patient kom, men blev försjunken i den och glömde bort tiden. Han reste sig snabbt och stoppade ner journalen i arkivskåpet. Han kände dom skadeglada blickarna ifrån Maria Zorn bränna i ryggen. Han gillade henne inte.

”Förlåt, jag fastnade i en journal till en annan patient. Jag springer ut och hämtar henne direkt. Ursäkta”



Maria Zorn tittade efter honom med ett lätt flin på sina läppar. Hon gillade att jävlas med Peter Arvidsson. Han var i hennes ögon en överbetald nörd som inte passade in på kliniken. Eller rättare sagt, inte passade in på hennes klinik. Hon ville gärna ha unga, attraktiva och flörtiga medarbetare. Professor Peter Arvidsson var allt annat än det. Han var inte något i hennes smak. Hon gillade honom inte.

”Petra Bernström, förlåt att ni fick vänta.” Professorn höll upp dörren för henne och visade med handen att hon skulle gå före nedför korridoren. ”Andra dörren till höger” sa han och följde efter henne. Hennes kakifärgade bomullsbyxor stramade över hennes höfter och fick hennes rumpa att vicka synligt när hon gick. En bild flimrade hastigt förbi i hans tankar. En bild där denna rumpa enbart var täckt av ett par minimala spetstrosor, vickande framför honom, eggande och retfullt, lockande. Hon var kort, inte mer än 160 cm och smal, 28 år gammal. Sitt blonda hår hade hon uppsatt med en knut i nacken. Hon såg vältränad ut.



Petra Bernström tog av sig jackan och satte sig i soffan framför det lilla runda bordet. På andra sidan bordet stod två fåtöljer, Professor Peter Arvidsson satte sig ner i den ena av dom. Han såg på henne där hon satt med händerna i knät, och lite nervöst pillade på sina fingrar. Nu när hon hade tagit av sig jackan såg han hennes bröst avteckna sig genom den tighta tröjan. Hon hade ingen bh på sig.

”Så Petra. Vad kan jag hjälpa dig med”



”Jag har försökt att sluta röka i snart 2 år men har inte lyckats. En kompis läste en annons om att det går att få hjälp med hypnos, så jag tänkte prova och se om det kan hjälpa mig att sluta. Är hypnos farligt? Jag har aldrig blivit hynotiserad förut.”

”Hypnos är inte farligt” svarade Professorn. ”Vad jag gör är att försätta dig i ett avslappnat, nästan drömliknande tillstånd och därefter försöker tala direkt till ditt undermedvetna. Du är vaken hela tiden och fullt medveten om vad som händer, dock i ett lite drömlikt tillstånd. Du kan komma ihåg saker som du har glömt innan, saker som finns i ditt undermedvetna men som du inte kommer ihåg när du är helt vaken. Men det är inget farligt.”

”Kommer det att fungera? Är mitt rökbegär helt bort sen, när du är klar menar jag?”

”Ibland fungerar det, ibland inte. Vissa patienter får gå här många gånger innan det blir något resultat. ” Svarade han. ”Det finns en djupare form av hypnos som är mer effektiv, men den formen använder vi inte här på kliniken.”

”Varför inte då?” Frågade Petra Bernström.

”Den är inte helt godkänd. Patienten försätts i en djup hypnos, fast fortfarande i vaket tillstånd. Under denna hypnos är patienten helt i händerna på sin hypnotisör, helt oförmögen att ha en egen vilja. Säger Hypnotisören tex att patienten fryser, så fryser patienten. Efteråt minns patienten oftast ingenting av vad som har hänt under hypnosen. Samt att det har förkommit att patienter har fastnat i hypnosen och inte vaknat upp igen. Så den är inte helt godkänd.”

”Kan du utföra den formen av hypnos?”



Professor Peter Arvidsson skruvade lite på sig i sin fåtölj. Han kunde utför denna form av hypnos. Men samtidigt kunde han förlora sin licens om han utförde den och det sen kom ut. Tänk om Maria Zorn fick reda på att han hade utfört den, då skulle hon gladeligen sparka honom och se till att han aldrig fick jobba som hypnotisör igen.

”Ja, men det är inget jag tänker göra”

”Jag kommer inte att ha råd att komma hit så många gånger, så kan du inte göra ett undantag och göra den djupa hypnosen på mig? Jag måste verkligen sluta röka! Jag lovar att säga nått till någon.”

Professorn slängde en snabb blick på Petras bröst som avtecknade sig genom hennes tröja. Han kunde urskilja hennes bröstvårtor genom det tunna tyget.

”Nej, jag vågar inte det Petra. Jag är ledsen”

Petra reste sig upp ur soffan och tog på sig sin jacka. ”Här är mitt mobilnummer” sa hon och räckte honom en lapp. ”Ifall du ändrar dig angående hypnosen, jag måste verkligen sluta röka” sa hon och gick ut genom dörren. Han följde henne med blicken när hon gick genom korridoren mot väntrumsdörren. Han såg henne, men kunde bara tänka på vad han skulle kunna göra med henne under en djup hypnos, eller vad han skulle kunna få henne att göra under en djup hypnos. Hans kuk började växa och han kände hur pulsen steg och hur han blev varm om kinderna. Men han skulle inte våga, det var för riskabelt. Han fingrade på lappen med Petras mobilnummer, stirrade på den, och stoppade sen ner den i fickan.



Professor Peter Arvidsson låste sin dörr till kontoret och började gå mot ytterdörren. När han passerade Maria Zorns rum ropade hon ”Peter”. Han stannade upp tittade på henne. ”Om du ska skicka iväg alla patienter utan att ha utfört någon hypnos på dom så kommer kliniken snart gå omkull!” sa hon i barsk ton. Han visste inte vad han skulle svara. Han fingrade på lappen i fickan och letade efter ett svar. ”Hon kanske kommer tillbaka, hon behöver verkligen hjälp med sitt rökbegär.” sa han och fortsatte mot ytterdörren. Maria Zorn, henne skulle jag vilja sätta i djup hypnos, tänkte han. Då skulle hon få betala för alla spydigheter han fått stå ut med. Hon skulle få tigga om nåd och verkligen få hela hans kuk i alla sina hål. Av dom få kvinnor Professorn hade varit tillsamman med hade ingen lyckats att ta emot hela hans kuk. Den var helt enkelt för stor. 27 cm lång och 15 cm i omkrets. Men Maria skulle få ta emot hela, i alla sina hål! Hans kände hur det började pulsera i hans skrev, hans kuk reste sig nästan till full storlek och gjorde en ordentlig bula utanpå hans byxor. Han skyndade sig till sin bil och körde hem.



Professorn satt framför tv:n och försökte koppla av. Men det gick inte. Inget program på tv:n kunde slita honom ifrån tankarna på Petra, i en djup hypnos. Han kanske skulle våga. Ingen skulle behöva veta. Det måste ske här hemma, i källaren där dom små fönsterna var lätta att täcka för. Han hade ett inrett rum där nere, med soffa och mjuk matta. Det skulle kunna gå. Han hämtade lappen med Petras mobilnummer, tittade på den, brottades med sitt samvete. Om han ringde fanns det ingen återvändo. Hans puls var hög och han svettades, han ville, måste ha henne.

Han tog upp sin telefon och slog Petras nummer med darriga händer, han lyssnade på signalerna och, ”Ja, det är Petra”.



Forts i nästa kapitel.