One Less Lonely Girl, del 2!

One Less Lonely Girl



PREVIOUS

Jag gick fram till honom och han tog handen runt min nacke och drog mitt ansikte mot hans och kysste mig mjukt. Jag gick sedan ner till nedervåningen och ser att Pattie kommit hem. Hon stod i dörröppningen med stora resväskor runt omkring sig.



– Hej Pattie! sa jag och kramade henne.

– Oj hej Melody! Gud så rädd jag blev, sa hon och skrattade till. -Ska du äta här ikväll?

– Nej det ska jag inte, är påväg hem nu, så måste springa, men när När jag kommer tillbaka får du berätta allt om New York.

– Jadå det ska jag! Vi syns snart då, hejdå.



När jag lämnat huset känner jag hur det vibrerar i min byxficka, det var ett SMS ifrån Justin.



”Skynda dig hit när du ätit och packat, saknar dig redan!”



Jag log än en gång för mig själv och började sedan springa fort hemåt för att kunna komma tillbaka fort till honom.





HÄR KOMMER DEL TVÅ PÅ ”One Less Lonely Girl”





– Justin, du blöder! sa jag och pekade mot hans ögonbryn.



Han la handen där och fick nu blod på handen. Jag sprang och hämtade papper fort och la det över ögonbrynet.



– Håll där, jag ska bara hämta plåster!

– Men Mel, det är bara ett litet sår, det är ingenting.



Jag sprang ändå och hämtade plåster och så fort jag kom tillbaka satte jag på honom plåstret.



– Tack!

– Vila lite nu, det behövs. Jag väcker dig om ett tag när Smallville börjar, sa jag och pussade honom och han besvarade den lätt.







Justin somnade fort och jag gick och tog upp våra badkläder för att hänga upp dom ute i trädgården. När jag kommer ut ser jag hur killarna kommer tillbaka vid uppfarten och dom fortsätter att gå mot mig trots att Justin inte var där. Jag gick fort till linan där jag nu hängde upp våra badkläder och när jag vänder mig om för att gå känner jag hur en hand läggs på min axel.



– AAH!

– Förlåt, inte meningen att skrämma dig sådär. Shit, lättskrämd tjej, sa killen och slog till sin kompis lätt i armen som nu skrattade.

– Vad vill ni? Vad gör ni här? Varför har ni inte lämnat området än? Stick härifrån!

– Det bestämmer inte du, sa han och närmade sig mig.



Han tog tag i ett grepp runt min handled och när jag skulle dra ur den ur hans grepp tog han med andra handen runt min haka och drog mitt ansikte nära hans.



– Varför lämnar du honom inte, så vacker som du är, sa han med en skrämmande röst.

– Tror du att jag skulle lämna honom för ett äckel som dig? Aldrig i livet, sa jag och spottade nu han i ansiktet.



Jag kom mig ur hans grepp och sprang nu fort in i huset och smällde dörren hårt efter mig och låste. Jag lutade mig mot dörren och satte mig ner på golvet, undra vad han skulle gjort om jag inte kom loss? En hård spark kändes mot dörren och lät med en hög smäll. Jag skakade till för att jag blev så rädd och när jag reser mig upp för att kolla ut kommer Justin som nu vaknat och håller runt mig bakifrån.



– Vad hände, vad var det som lät?

– Nej, jag vet inte, säkert något, ehm .. någon som busknackade?

– Okej, konstigt. Busknackade? Gör folk det fortfarande, busplingar man inte?

– ÖPPNA DÖRREN BIEBER! skrek nu killen som var alldeles rasande utanför dörren.



Justin kollar på mig med uppspärrande ögon.



– Har skitungarna inte gått än? sa han och kollade ut igenom kikhålet.

– Nej, asså dom kom tillbaka och ..

– Och vadå? frågade han oroligt.

– Nej men inget han bara..

– Han bara vadå? Säg nu Mel.

– Han höll bara fast mig men det är okej, jag kom loss och sprang fort in det var därför jag satt här. Men dom har nu gått, sa jag och kollade ut i kikhålet och såg att dom nu hade gått.



Jag såg hur Justin blev alldeles till sig när jag sa att han höll fast mig.



– Vad gjorde han sa du?

– Nej men inget, vi glömmer det. Smallville började för fem minuter sen, kom så går vi och kollar! sa jag och drog mig med honom till soffan.



Han hade svårt att glömma det men tillslut när jag kysst honom ett antal gånger och satte på Smallville så slutade han tänka på det.



Klockan närmade sig elva när programmet var slut och då märkte jag att han somnat. Jag la en filt över honom och ringde sedan pappa för att höra hur det var med han och Noah, inte träffat dom på nästan två veckor nu.



* – Hej pappa. Hur mår du? Och hur mår Noah? Saknar er!

– Hej min sockertopp! Jo, jag mår bra är bara väldigt trött. Noah sover just nu men han mår bra, han fick sommarlov idag faktiskt.

– Idag? Jag fick det för några dagar sen, men som du vet har jag inte varit i skolan på ett tag.

– Jo jag vet, lärarna ringde men dom sa att trots det så har du fortfarande hyfsat bra betyg.

– What?! har jag? konstigt, jag trodde jag fick IG i allt.

– Nej, Mona din svenska lärare sa att du hade jätte bra betyg bara att du hade ovanligt mycket frånvaron senaste månaden. Beror det på Justin?

– Om det beror på Justin? Nej det gör det inte, jag vet inte varför jag skolkar, ja orkar bara inte skolan.

– Okej gumman, men är det inte dags att komma hem snart? Du har sovit borta i snart två veckor, det är lite

tomt utan dig.

– Vi får se, trivs så bra med Justin och vill vara med honom innan han åker iväg nu i sommar på turné.

– Sommar turné, va?

– Ja, det är ju därför jag sover här o ja, hehe.

– Jaha okej, hade ingen aning om det! Men sen måste jag bara säga förlåt för vårat bråk förut för ett tag sen.

– Det är lugnt, det är bortglömt nu pappa. Vi syns snart, puss.

– Puss och godnatt. *



När jag lagt på går jag upp till Justin rum och tar fram den gamla vanliga stora t-shirten och lägger mig fort i sängen. Precis när jag håller på somna hör jag hur någon kommer in i rummet och jag vänder mig om och ser att det är trötta Justin som gnider sig för ögonen som kliver in och lägger sig bredvid mig.



– Det var kallt där nere, speciellt utan dig, sa han och jag kände hans gäsp vid mitt öra.

– Vart det varmare nu? frågade jag och log för mig själv.

– Ja, mycket varmare och även mysigare, sa han och höll hårdare om mig när vi låg sked.

– Okej men du Justin?

– Ja, vad är det?



Jag vände mig nu mot honom och han höll fortfarande handen runt min midja.



– Jag vill bara säga att du ska glömma dom där killarna, dom är inte värda din uppmärksamhet så glöm dom bara. Och om dom kommer igen så ringer vi polisen eller något, för du har blivit tillräckligt utsatt så..

– Men..

– Inga men, du måste lova mig det? För jag vill inte att du ska skadas mer än vad du redan gjort!

– Skadas? Det är bara något skrapsår och sen det där med magen gick ju över?

– Ja, exakt det gick över men du kommer få skador och det kan jag lova dig och dom kommer inte gå över.

– Va, kommer jag få det av dig?

– Nej ditt dummefan, av killarna eller några andra ifall du ska vara så uppkäftig hela tiden. Lova mig bara det?

– Sluta bli så arg, ja älskling jag lovar men om dom gör något måste jag väl ändå få göra motstånd.

– I värsta fall så ja, men annars så gå bara ifrån eller ring polisen.

– Okej, men nu sover vi, det är en dag imorgon också och på lördag ska jag ta iväg oss någonstans.

– Ta iväg, vänta vart då?

– Det får du se då, som en sista grej innan jag åker iväg.



Så fort han sa ’åker iväg’ fick jag en klump i magen, hur skulle jag klara mig utan honom i hela två månader?



– Okej, ser fram emot lördag och även imorgon och resten av alla dagar i livet med dig. Godnatt nu finaste du, sa jag och kysste honom och kände direkt tandkrämssmaken på mina läppar.

– Du är bäst, bara så du vet! sa han.



Vi låg nu sked igen och samtidigt höll jag om hans hand och klämde den hårt efter det han nyss sa. Jag hörde hur han somnade genom att jag hörde hans tunga andetag och hur dom flämtade mot mitt bakhuvud och jag somnade fort på bara någon minut strax efter Justin.



Nästa morgon gick vi upp tidigt bara för att gå ut på en promenad. Jag bad Justin att ta på sig sin keps, inte bara för att täcka sitt sår utan även ifrån paparazzisarna. Vi tänkte att vi skulle försöka ta en vanlig promenad i Atlanta, men det gick inte så lätt som vi trodde. Alla paparazzis kom springandes efter oss och vi blev tvungna att springa fort som bara den för att inte bli omringade, trodde helt ärligt att paparazzisarna skulle kunna döda oss. När vi sprungit det fortaste vi kunde så kom vi till en lekpark.



– Här kom och sätt dig här, sa justin som nu satt på en bänk ihop kurad med kepsen nerför ögonen.



Jag satte mig bredvid honom och han höll armen om mig för att vi skulle se ut som ett normalt par, men så kom jag på att det går inte, jag menar han är ju Justin Bieber?



Vi hörde fortfarande hur folk tog kort men inte lika mycket så som det var tidigare, vilket var en lättnad. Efter att ha suttit där ett tag och allt fler och fler paparazzis försvann bestämde vi oss för att sitta kvar ett litet tag.



Mitt under våran konversation så ser jag hur Justin helt plötsligt inte lyssnar på vad jag säger och jag ser att hans blick har fastnat lite längre bort i parken, undra vem det nu var som han såg.