Min lärare och jag; ”Aldrig mer”

Tja… fortsättningen XD (så otroligt kreativ)





DEL 8







Jag var en sak. En sak man sparkade på, slog på, som en slagpåse. En sak man kunde skrika vad för ord som helst till, för en sak hade ändå inget värde. En sak… En sak man ligger med, säger att man älskar, för att sedan ljuga för och kasta bort.

Jag var en loppissak, en trasig porslingsfigur, 5 kronor, som ingen ville köpa, trotts sitt billiga pris. Det enda jag begärde var ju lite kärlek.. det enda…



Att vara ensam igen var svårare än jag hade kunnat föreställa mig.

Jag kunde inte förstå att jag faktiskt hade varit såhär ensam för bara några månader sedan. Egentligen, så var allt som normalt, precis så som det alltid varit. Men jag hade fått känna på hur det kändes med kärlek, vänskap, och efter det, så skulle inget bli sig likt igen.

Det hade inte gått mer än bara några dagar, men gud som jag redan led. Kanske jag skulle vänja mig efter ett tag… det sägs ju att tiden läker sår, men just nu kändes det inte som att något i hela världen skulle kunna göra allt bra igen.

Jag hade i princip undvikit all kontakt med omvärlden de senaste tre dagarna, stängt av min mobil och stannat hemma från skolan. Jag orkade inte se Joakim, orkade inte höra något från honom…

Allt jag ville var bara att allt skulle bli som vanligt igen. Fast det var ju just det som det hade blivit…

Och jag orkade inte se Micaela heller. Jag visste att jag antagligen borde prata med henne, men efter allt med Joakim så orkade jag bara inte. Det blev för mycket. Alla lämnade mig… alla försvann. Vad fanns det som jag kunde göra åt det?

Jag behövde tid på mig.. tid på mig att glömma. Men hur skulle jag någonsin kunna glömma? Hur skulle jag kunna glömma värmen från hans famn, hans djupa, djupa ögon, smaken av hans mjuka läppar och lena händer mot min kropp? Hur skulle jag kunna glömma?

Jag försökte intala mig att allt så småningom skulle gå över, för tillslut går det över. Det måste det… I framtiden, efter gymnasiet, kanske skulle jag träffa någon. Någon som tyckte om mig, rentutav älskade mig, någon som… Någon som Joakim. Nej. Joakim var den enda jag ville ha… Men det var över nu. Jag var tvungen att få mig själv att förstå det.

Frågan var bara hur jag skulle kunna komma tillbaka till skolan igen, se Joakim… se Joakim varje dag i ytterligare ett år, och veta… och minnas… och ändå bete mig som om allt var normalt.

Jag visste också att jag var tvungen att prata med Joakim… Men, inte än. Jag klarade det inte än. Just nu kändes det bättre att bara ignorera honom. Kanske skulle han bli orolig… arg.. ledsen, men jag brydde mig inte. Han förtjänade väl det efter vad han gjort. I alla fall var det var jag försökte intala mig. Jag försökte intala mig att han egentligen var ett as som hela tiden ljugit, men det stämde inte… det stämde bara inte ihop med min bild av Joakim.

Jag hade kunnat göra vad som helst för att kunna återställa allt igen. Sålt min själv till djävulen, mördat kungen, vad som helst, bara allt skulle bli bra igen.

Men det kunde inte bli det.



Jag var tvungen att komma tillbaka till skolan igen. Jag kunde inte låtsas spela sjuk hur länge som helst. Jag orkade inte berätta vad som hänt för mamma just nu. Orkade inte med att hon skulle börja hålla på… Jag vet att hon antagligen bara ville mitt bästa, men, så fort något hände så skulle hon alltid dra igång. Jag visste att hon förmodligen skulle klanka ner på Joakim och skylla allt på hans ålder, på hur olika vi var och så vidare. Men kanske var det på grund av det… Kanske var jag för omogen för honom…

Nej, jag kunde inte fortsätta gräva efter anledningar. Det gjorde mig galen, och gjorde mitt självförtroende avsevärt mycket lägre än vad det varit på länge.

Och nu mer än någonsin behövde jag självförtroende. Jag skulle behöva det när jag kom tillbaka till skolan, för att förhindra att bryta ihop. Att bygga murar omkring mig var något jag aldrig varit bra på. Stänga tårarna inne… det var som att försöka hålla ihop en handgranat från att sprängas med bara händerna, och jag ville inte rasa ihop och börja gråta mitt framför alla, allt skulle bara bli så mycket värre då, ännu en anledning till att mobba mig. Tårar var något de såg som underhållning, som en seger… Så jag måste vara stark.

Torsdag. Kort dag, lyckligtvis. Jag hoppades att jag inte skulle behöva möta Joakim i någon korridor, eller Micaela heller för den delen…

Fan. Jag hade behövt henne nu. Jag hade behövt någon, bara någon som kunde finnas där. Någon som bara hade kunnat säga att allt skulle bli bra… Men jag var ensam, och var tvungen att stå på egna ben.

Jag kände mig mycket liten när jag gick genom korridoren mot mitt skåp och klassrum, som en liten mus bland vilddjuren. Allt det här hade verkligen fått min självkänsla att sjunka. Jag visste att troligtvis varenda person jag mötte hatade mig. För att jag var svag, annorlunda, efterbliven, ful och bög. Ett missfoster.

Jag vågade inte möta någon av de andra blickar, men jag visste att de tittade på mig, tittade på mig och kände avsmak, viskade bakom min rygg. Paranoid kan tyckas, men det var min verklighet, min bild av världen omkring mig. Någonting långt långt inom mig, något förnuftigt, visste att det kanske inte var så illa som jag kände att det var, visste att inte alla personer var emot mig, men det lilla förnuftet var ett väldigt litet förnuft just nu.

Jag hämtade mina engelska böcker. Vi hade fått i uppgift att läsa och recensera ”pride and predjustice”, och jag kunde verkligen inte koncentrera mig på bokens innehåll. Den kändes så svår och obegriplig.

Mest satt jag bara och såg ut genom fönstret, låtsades då och då att läsa när jag kände lärarens förebrående blick på mig.

Jag räknade minuterna. Bara lunchen och en lektion kvar innan jag fick åka hem och lägga mig på min säng och deppa igen. Jag hade inte ork till något annat. Bara ligga där, lyssna på någon musik och försöka tänka så lite som möjligt.



Engelska lektionen gick mot sitt slut, och jag hade knappt ens läst tre sidor, och jag kom inte ihåg ett ord av vad som stod på dem.

Det var lunchrast, men jag kände inte för att äta. Det var blodpudding, och bara tanken på att svälja det där fick mig att må illa.

Istället gick jag direkt till nästa lektionssal, satte mig utanför och väntade, försökte döda tiden. Tiden gick alldeles för långsamt när man ville att den skulle gå. Jag ville att den skulle gå, gå gå gå, rusa iväg, flera år. Då kanske allt skulle vara bra… kanske. Jag tillät i alla fall mig själv att våga hoppas på det.

Jag lutade huvudet mot väggen och blundade. Så mycket hade hänt så fort…

”Hey!” Jag ryckte till av rösten som plötsligt bröt tystnaden. Jag tittade upp och mötte två främmande ansikten. Jag blev lättad att det inte var Matte eller liknande, det hade varit doppen för mig nu. ”Du brukar hänga med Micaela va?”

”Eh.. ja, typ…” svarade jag. Men inte nu längre, tänkte jag.

”Har du sett henne? Vi håller på med ett grupparbete och hon är i vår grupp men hon är fan ingenstans.”

”Nej… nej jag vet inte vart hon är…”

”Men ni brukar ju hänga ihop jämt nu förtiden ju.” sa den andra av dem.

”Ja men… jag vet inte.” fortsatte jag och började känns mig lite obekväm. Var det därför hon hade slutat vara med mig? För att alla visste att hon hängde med bögen Tim?

Den ena av dem suckade.

”Jahapp… ja då är hon väl sjuk eller nåt. Hon har varit borta flera dagar nu.” jag tittade förvånat upp. Hade hon varit borta?

”flera dagar och flera dagar…” sa den andre ”Två mer exakt”

”Tre, om man räknar med att hon inte kom efter gymnastiken i måndags. Strunt samma! Det här grupparbetet är viktigt för betygen och hon bara bestämmer sig för att inte dyka upp!”

”Äh, det fixar väl sig” De båda gick iväg medans den ene av dem fortsatte muttra om Micaelas frånvaro.

Två dagar… Jag hade varit borta tre. Och hon hade försvunnit efter gymnastiken den där dagen då jag väntat på henne vid lunchen. Det innebar, med andra ord att hon hade varit här första dagen jag varit borta, och sedan inte kommit tillbaka. Och att hon faktisk inte hade kunnat komma till matsalen även om hon velat. Det kunde faktiskt betyda att hon hade velat prata med mig, men när jag inte var där så kom hon inte tillbaka… men nej, hon hade skrivit det där smset, och det stod så klart och tydligt. Det var väl bara et sammanträffande..

Lektionen började, och jag gick in i klassrummet, slog upp min bok men lyckades inte tänka.



Efter lektionens slut skyndade jag mig till mitt skåp för att lägga in böckerna och hämta min jacka. Jag visste att Joakim skulle sluta snart, jag hade memorerat hans schema, och jag ville inte möta honom.

Jag gick genom korridoren och mot utgången.

”Hallå, vänta lite!” ropade någon. Herregud vad jag var eftertraktad idag då tänkte jag.

”Ja..?” svarade jag och vände mig om. Det var en av dem som hade frågat mig om Micaela tidigare, den som inte hade varit så klagande.

”Jo… jag tänkte, jag hörde om Micaela. Du hade ju inte sett till henne heller, så jag frågade runt lite. Tydligen hände något i måndags, vet inte vad dock. Pratade med några tjejer i klassen och de sa bara ’Hon förtjänade det’. Jag vet inte mer men, tänkte att du kanske ville veta.” Jag mötte blicken.

”Tack. Tack verkligen!” sa jag, nästan hasplade ur mig innan jag skyndade mig genom korridoren och ut, mer energiskt än tidigare. Något hade hänt henne… något som kanske innebar att min tolkning av det hela kanske bara var ett missförstånd. Ett hopp, om än litet tändes.

Jag var tvungen att prata med henne.



Jag hade aldrig varit hemma hos Micaela, men jag visste var hon bodde. Om jag inte fick tag på henne på mobilen, så var det enda som fanns kvar att träffa henne. Och om hon inte kom till skolan, fickjag komma till henne. Jag kunde inte skjuta upp på det.. förr eller senare var jag tvungen att prata med henne, om vad om verkligen menade, om varför, och allt. Jag var tvungen att prata med Joakim också men, inte än. Men aldrig hade jag förut varit så rädd.

Jag hade aldrig gått hem till någon förut, aldrig ringt på och frågat efter en vän eller liknande. Ärligt talat, jag var nervös. Och när jag väl stod där ansikte mot ansikte med henne, vad skulle jag säga då?

Jag visste inte. Men jag var tvungen att ta chansen. Om det fanns en chans att jag inte skulle behöva förlora min första och enda vän, så var jag mer än villig att ta den. Och jag var tvungen att veta vad som hade hänt.

Jag stod några sekunder utanför dörren, tvekade. Tvekade, men slutligen, ringde jag på. Jag väntade med hjärtat i halsgropen.

En medelålders man öppnade dörren, troligtvis Micaelas pappa.

”Ja..?” sa han.

”Eh… Är Micaela där?” frågade jag och försökte hålla blicken stadig.

”Ja hon är på sitt rum på övervåningen, första dörren till höger när du kommer upp för trappan.” Han släppte in mig bara sådär och jag förvånades lite över hans gästvänlighet.

Deras hus var större än vårt, mer ombonat, framförallt välstädat. Jag gick upp för trappan och kände mig som en total främling i huset.

Första dörren till höger om trappan…

Jag tvekade ännu en gång innan jag knackade.

”Mm… kom in” hörde jag henne mumla på andra sidan och gläntade försiktigt på dörren. Hon satt vid ett skrivbord, med ryggen åt. Jag tog ett osäkert steg in och stängde dörren bakom mig. Det första jag noterade… var hennes hår. Den långa hästsvansen hon alltid hade haft, var inte mer. Hennes hår var kapat vid kindbenen..

”Micaela…” Hon vände sig hastig om.

”Tim…!”

”Förlåt jag… Jag vet inte ens om du vill se mig men jag var tvungen att prata med dig…” Jag vågade mig på att möta hennes blick. Hennes ansiktsuttryck var inte argt, inte irriterat eller avvisande, utan mer.. förvånat.

”Nej..! Jag.. allt är ett missförstånd, smset, allt.. herregud jag trodde att du inte ville se mig mer.”

”Att jag inte ville se dig mer?” svarade jag chockat. ”Jag trodde att du inte ville se mig, det var ju du som…”

”Vänta…” avbröt hon. ”Sätt dig..”

Jag satte mig på sängkanten, och såg först nu hur risig hon såg ut. Det såg ut som att hon inte hade sovit på flera nätter och ögonen var matta. Det såg ut som att hon hade.. gråtit?

”Det där smset…” började hon, ”Det var inte jag som skickade det… de… de tvingade in mig där och de tvingade mig att.. att.. och sen tog de min mobil och skrev det där och sen… sen så sa de att du hade.. och..” hon pratade plötsligt hetsigt och osammanhängande så jag inte förstod.

”Vänta, ta det från början..” Sa jag. Hon flackade med blicken. ”Berätta… jag hörde att nånting hänt och, att döma av situationen så… bara.. bara berätta”

”Det var efter gymnastiken… innan lunchen. Jag väntade till sist med att duscha, som alltid, att duscha med de andra tjejerna är…” Hon tystnade och vände undan blicken.

”Jo jag vet hur det är…” Svarade jag. Ja, jag visste precis hur det var…

”I alla fall så…” fortsatte hon, ”Det började väl som en slags lek… Jag trodde att de hade gått, men de kom tillbaka sen.. De…” hon stannade upp och drog ett djupt andetag innan hon fortsatte. ”Jag vet inte.. det kanske inte är någon idé att berätta hela historien det… du ska inte behöva lyssna på mina sorger och bekymmer..” hon skrattade till, något som lät mer som ett framtvingat skratt för att försöka släta över allt. Men jag hörde på hennes ostadiga röst, såg på hennes förstörda ansikte att hon inte ville något annat än berätta, men att hon inte vågade… Och gud, jag visste precis hur det kändes. Precis som den där gången innan lunchen hon inte kom då jag funderade om jag skulle prata med henne om Joakim eller inte.

”Det är okej. Du kan berätta” sa jag. ”Men om du inte vill så… behöver du inte..” Jag flackade lite med blicken tills jag tillslut vågade se på henne. Hon satt hopsjunken, med blicken på en punkt på golvet och med tomhet i ögonen. Hon såg förfärlig ut. Och jag ville veta vad som hänt. Plötsligt blev det viktigt för mig, att veta vad som hade hänt med min enda vän i världen. Om hon var den enda jag hade kvar, om Joakim var borta…

Hon var min vän. Och jag brydde mig om henne. Just därför hade jag fått sådan panik när jag trott att jag förlorat henne också.

Men, det var inget jag förmådde säga till henne. ’Du är min vän och jag bryr mig om dig’ hur skulle det tolkas?

Jag såg plötsligt att hennes underläpp darrade. Herregud… vad skulle jag göra? Hon var på väg att börja gråta och jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag krama om henne? Skulle jag säga nåt? Vad skulle jag göra? Jag vågade inte krama om henne, alldeles för rädd för att det skulle feltolkas. Vad vet jag om ifall vänner kramar varandra eller inte? Jag ville inte att hon skulle få för sig att jag hade känslor för henne eller något sådant. Fast hon visste ju att jag var homosexuell och allt så egentligen vad det bara en dålig ursäkt för att låta bli med vad jag inte vågade göra. Istället la jag bara min hand på hennes axel.

”Du…” sa jag prövande men visste inte hur jag skulle fortsätta.

”Det är okej…” mumlade hon och verkade ta sig samman igen. Hon drog sig undan lite, som om hon skämdes. ”Du vet… tjejer kan vara grymma. Sjukt… grymma…”

Efter några ögonblick skulle jag förstå den exakta innebörden av den meningen, ögonblicket då hon berättade, och jag fick höra hela historien.

De hade kommit tillbaka då hon duschade. Någon av dem hade glömt sin väska, och det var mer ett sammanträffande att Micaela var där. En slump, som väckte en grym tanke. De skulle bara ’ha lite roligt’…

De hade kommit in i duschrummet, hetsat varandra till allt värre saker.

De började oskyldigt med att en av dem hade informerat Micaela om hennes kropps alla defekter. Hon var oskyddad och exponerad, och leken började. De fyra tjejerna hade startat en slags tävling om att hitta alla de värsta av hennes attribut, leta upp alla hennes svaga punkter. Bekräfta vidrigheten i det hon redan hatade. De hade sagt saker som ”Med de där pattarna kan du inte förvänta dig komma någonstans, och herregud! De där låren, som på en flodhäst, ellerhur?” de hade skrattat elakt och givit varann menande blickar. ”Nej, ärligt talat tjejen, om du ens vill komma i närheten av att få en kille så föreslår jag att du slutar äta, se på dig!”

Hon hade redan vetat, sedan länge, precis allt som var fel med hennes kropp, det var inte första gången hon fick höra det. Gud jag visste hur det kändes…

Hon hade bara varit tyst, försökt värja sig genom ignorans. Det var de mobbades enda vapen…

”Men när man är hora kanske inte det spelar någon roll” hade de sagt elakt. ”Hora är ju det enda du skulle duga som.” hon hade tagit emot allt under tystnad, tagit sin handduk för att skyla sig och skyndat ut mot omklädningsrummet.

”Hörru! Vart är du på väg?” de hade tagit tag i hennes hästsvans, dragit tillbaka henne, och Klara, med sina långa naglar hade tagit tag i hennes arm och kört in sina kloliknande fingrar i huden. ”Den här jävla hästsvansen… du tror att du är någon va? Tror att du är någon där du går i korridoren med din jävla hästsvans och fjolårets mode, tror att du… duger” hon hade lett elakt. ”Men jag ska säga dig en sak, det gör du inte. För du är värdelös, fattar du?” leken hade övergått i allvar. Några av de andra hade börjat skruva lite nervöst på sig.

”Äh, Klara vi drar och lämnar horan..” hade en av dem sagt lite osäkert.

”Är du dum eller?” hade hon svarat, ”hon ska få vad hon förtjänar.. Eller är du feg? En feg liten horunge som hon?”

”Nej såklart inte, men…”

”Dåså! Håll fast henne”

Micaela hade kämpat emot, men mot de fyra andras nagelbeklädda händer var hon chanslös. De hade slitit av henne handduken, och någonstans ifrån hade någon fått tag på en sax.

”Du vet, till och med att inte ha något hår alls, skulle se bättre ut än ditt stripiga, fettiga, tunna och äckliga hår.” Klara hade spårat ur, totalt. De andra hade vetat det, men ingen av dem, ingen hade försökt stoppa det. Den som är med i leken får leken tåla.

Hon hade tagit tag i hennes hästsvans igen, och klippt av den ända in vid hårbotten. Hon hade triumferande hållit upp hästsvansen.

Tårar hade strömmat ner för Micaelas kinder. Mest hade hon varit rädd, för hur långt de skulle gå… och det skulle visa sig, att de skulle gå mycket längre.

”Mycket bättre, tycker ni inte! Men fortfarande inte tillräckligt bra för en kille”

En av dem hade fått tag i en tändare.

”Bränn upp den jävla svansen!”

Håret hade satt fyr direkt, och kvar var bara en bränd, illaluktande hög med aska på golvet. Klara hade passat på att tända en cigarett med tändaren. Röken fyllde duschrummet som en tryckande gas.

Hon blåste ut rök i Micaelas ansikte, och det hade svidit i hennes ögon, fick henne att hosta och fler tårar hade trängt fram i hennes ögon.

”Men stackars liten då. Ack ja..” hade Klara sagt med spelat medlidande. ”Ingen som vill ha dig. Ingen. Stackars lilla mongoprinsessa som aldrig någon pojkvän kommer få, stackars liten som stöter bort alla killar i sin väg… fast vänta. Jusste, Tim.” Hon hade hånlett. ”Fast han är ju bög, inte så konstigt om man är vän med dig! Han är den enda du ens kommer komma i närheten av, och till vilket syfte då? Inget!” För första gången vågade Micaela säga något.

”T-tim är faktiskt min vän…” hade hon sagt med svag röst, utan att egentligen veta vad hon försökte uppnå med den meningen. De hade skrattat henne rakt i ansiktet.

”Nåja, Det tror du. Ingen av er mongon förtjänar en såkallad ’vän’.” flinade Klara. ”Ellan, hämta hennes mobil!” hon hade tagit ett triumferande bloss på cigaretten. ”Låt se nu.. aha, där, Tims nummer. Nå, vad tycker ni flickor? Vad ska vi skriva ihop?” De hade samlats runt mobilen, skrattat, konfererat om vad de skulle dikta ihop.

”Nå, hör här nu Micaela” De hade läst upp smset, det sms jag fått, där det stod att jag inte skulle ringa mer och att jag var en nolla. Att jag skulle dra…..

Micaela tystnade några sekunder från sin berättelse och sneglade på mig.

”Jag trodde det var över…” sa hon. ”De påstod att du svarat, och att.. ja, ungefär ett likartat svar. Att du inte ville va med mig för att.. jag var en horunge. Jag försökte få tag på mobilen men, de förstörde den, kastade in den i duschen. Antagligen så dog den både av smällen och vattenskadorna… och de enda de sa var ett nonchalant ’hoppsan’… Men… men du skrev aldrig det där smset, ellerhur…?”

Jag skakade på huvudet.

”Nej.. nej, jag visste inte vad jag skulle svara… jag liksom, tänkte att det inte ens var någon idé, eftersom du inte ville veta av mig…. eller eftersom jag trodde att… herregud, jag hade aldrig kunnat tänka mig att nåt sånt hade hänt… jag vet inte vad jag ska säga… det är hemskt.”

”Tja det… det var inte det enda de gjorde… men.. men när du inte fanns någonstans på skolan så trodde jag bara allt var finito. Man kan säga att jag dog lite inombords… jag klarade inte av att komma tillbaka efter det… förlåt..”

”Förlåt? Du har inget att säga förlåt för! Det är inte ditt fel. Det är deras fel…”

”Förlåt… eller jag menar…” hon skrattade stelt, ”Är bara så van att liksom säga det… typ…”

Jag visste precis vad hon menade. Hur många gånger hade inte jag sagt förlåt utan anledning till Joakim? Jag mindes tillbaka… och minnena smärtade mig. Jag böt ämne för att slippa tänka på det.

”Men… du sa att det inte var det enda…? Vad gjorde de mer…?”

Hon tittade bort.

”Klara flippade ur…” sa hon tyst. ”Eller det hade hon gjort förlängelsen men… hon… brände mig, med cigaretten… på bröstet.. sa att de märkte mig med ’en horas märke’… sen lämnade de mig där och..” hennes röst sprack, ”Allt var över…”

Jag såg medlidsamt på hennes bortvända profil, tänkte att jag borde säga något, men hittade inte orden. Hennes historia var så full av smärta att inget jag kunde komma på att säga skulle kunna fungera som något bandage eller plåster för de djupa såren. Och då brast hon.

Hon började gråta hejdlöst.

Jag kunde inte bara sitta där och vara tyst och inte göra något, så jag lade försiktigt min hand på hennes axel. Mer vågade jag inte, kroppskontakt var för skrämmande för mig, jag visste inte.. egentligen så hade det inte behövt spela någon roll, efter det hon berättat och allting, egentligen borde jag bara kunnat krama om henne, men jag var för rädd för att göra fel. För rädd för att förlora henne igen, på riktigt. Det var dumt av mig. Sjukt dumt, självklart var det bara att krama om någon som grät men… men…

Jag hade inte behövt oroa mig.

I samma stund som jag lagt min hand på hennes axel slog hon armarna om min hals och grät. Grät grät grät… och jag höll om henne. Bara var tyst, och tröstade utan ord.

Det kändes inte olustigt. Utan helt naturligt. Helt naturligt att hålla om och trösta sin gråtande vän. Inte alls så olustigt som jag hade förväntat mig. Och på sätt och vis tröstade hon mig också… och jag var bara så glad och lättad. Så glad över hur fel jag haft. Samtidigt som jag på sätt och vis delade hennes förtvivlan.

Efter en stund stillade sig hennes gråt och hon drog sig undan, men inte skamset.

”Tack…” mumlade hon. ”Egentligen så är jag glad.. Ja, för att du kom hit och för allt… för att du är tillbaka.”

Jag log lite.

”Jag med… fast tja, egentligen är det dina gruppmedarbetares förtjänst at jag är här.” Jag skrattade till. ”Hade inte de frågat vart du var och allt så hade jag fortfarande trott att du hatat mig”

Hon skattade, verkade glad igen. Hennes ögon var fortfarande glansiga och kinderna fuktigare, men hennes ansikte utstrålade inte längre samma ångest som när jag kom in i hennes rum.

”Du är bra på att lyssna… jag fattar att Joakim gillar dig.”

”Eh…”

”Nej, nej inte så!” hon skrattade till ”Jag menar, jag gillar ju dig bara som vän såklart”

Jag log.

”Tur det” skrattade jag. Sedan såg jag bort. ”Du… jag och Joakim… det är… över..”

Hon spärrade chockat upp ögonen.

”Va?!” utbrast hon. Nu var det min tur att berätta. Och jag berättade allt. Allt som jag förut hade varit rädd för att hon skulle tycka var trams, men, nu var det annorlunda. Jag visste att hon inte var en vän som skulle komma och sen försvinna bara sådär, som alla andra såkallade vänner jag någonsin haft.

”Herregud…” mumlade hon när jag berättat klart, sedan kramade hon hastigt om mig. Jag blev först lite förvånad. Två kramar på samma dag från någon jag bara för en stund sedan trott avskydde mig. ”Men har du pratat med honom…?”

”Nej… jag har inte.. klarat av det. Allt var liksom ett kaos. Trodde hela livet var över när både du och Joakim… ja.. och jag vet inte vad jag ska säga till honom…” jag sänkte blicken.

”Men du, han är ett svin. Om han bara gör sådär som om han fullständigt sket i dig.”

”Nej…” mumlade jag ”Nej… det är liksom inte Joakim… jag vet inte.. men du har nog rätt. Han är… ett svin. Men att tänka på honom som det känns helt fel… jag älskar honom fortfarande… är det knäppt?”

”Vet inte, har aldrig liksom varit tillsammans med någon eller så.. men jag tror jag förstår vad du menar.”

”Jag ska prata med honom… måste prata med honom, men inte än…”



När jag kom hem och gick och la mig den kvällen brottades känslorna inom mig med varandra. Lättnaden och glädjen, och sveket och förtvivlan. Jag var glad för att Micaela var tillbaka. För att hon var min vän. För att hon var en riktig vän. Min första någonsin. 17 år, och aldrig haft en riktig vän… egentligen var det inte så konstigt att jag inte visste hur man skulle göra, det som andra fick lära sig när de var fem, hade jag stått helt utanför.

Men jag kunde inte sluta tänka på Joakim. Jag… saknade honom. Men att tänka på vad han kanske gjorde just nu… med den där andra mannen… tänka på att han kanske… rörde vid honom på samma sätt som vid mig…. Jag blev illamående och slöt ögonen hårt och försökte jaga bort tankarna. Nej nej nej nej!

Jag var tvungen att prata med honom. Inte för att jag visste vad som skulle bli bättre av det men… förmodligen skulle det bara få mig att må sämre. Men jag var tvungen att få det gjort.

I morgon tänkte jag, i morgon skulle jag prata med honom.



När jag gick till skolan den dagen hade jag en stor klump i magen. Jag mötte Micaela i korridoren, och berättade att jag tänkte prata med honom.

”Vad tänker du säga..?” frågade hon.

”Jag vet inte… antagligen.. konfrontera honom. Typ… men det är så svårt… egentligen vill jag inte…” Kanske var det mest för att jag egentligen bara ville låtsas att allt var bra. Jag ville inte ha det samtalet, för jag ville att allt skulle läka sig av sig själv.

”Men Tim, det kommer gå bra.. och.. om det inte gör det, så finns jag här som din personliga terapeut att kasta dina problem på” hon skrattade, och jag kunde inte låta bli att inte skratta jag heller.

”Tack.” log jag. ”Men du, jag måste dra nu. Vi får höras senare. Kommer nog inte till lunchen för… ska prata med honom då.”

Hon nickade, och vi gick till våra klassrum.



Lunchen närmade sig allt för fort, och jag hade inte alls tänkt igenom vad jag skulle säga. Jag fick väl helt enkelt.. Improvisera…

Jag gick till hans kontor, och min hand darrade när jag knackade på dörren. Och när han öppnade trodde jag att jag skulle brista ut i gråt direkt.

Hans ansikte lyste av glädje när han såg mig.

”Herregud vad jag saknat dig Tim! Jag har försökt ringa dig och smsat och.. blev nästan orolig att något hade hänt. Jag är så glad att se dig!” Hur kunde han vara så falsk…? Jag sökte efter drag i hans ansikte som skulle avslöja hans lögn men.. han var för bra.

”Faktiskt så…. eh.. måste jag prata med dig…” jag såg inte på hans ansikte, kunde inte möta hans blick.

”Okej…” hans ansiktsuttryck blev plötsligt allvarligare och lite bekymrat, och i hans röst fanns en liten oro. ”Har det hänt något..?”

Jag flackade med blicken, bet mig i läppen. Har det hänt något? Gudarna ska vet att det hänt något! Men jag förblev tyst.

”Tim vad är det?” och jag kunde inte säga det. Jag kunde bara inte..

”Det är… inget..” sa jag och vände bort blicken. ”Glöm det.” Fan… jag kände mina läppar börja darra.. och jag vände mig bort, rusade där ifrån. Jag kunde inte…

”Tim..!”

jag vände mig inte ens om… jag bara sprang. Ut ur skolan, ut. Tog min tillflykt till stenhällarna bakom skolan och satte mig ned på den iskalla stenen. Jag slog hjälplöst armarna om benen och grät. Bara grät. Jag fattade inte vad det var som hände. Vem var han? var det… slut nu..? Vad fan hände?!

Jag vet inte hur länge jag var där… men jag bara satt där ensam, kände hela livet rämna.

Jag hörde plötsligt försiktiga fotsteg bakom mig och hur det knarrade i snön. Jag vände mig om. Det var Joakim…

”Tim…” viskade han ”Har det hänt någonting..?” han sjönk ned på huk framför mig och strök undan luggen från min panna. Jag var bara tyst… ”Tim.. snälla Tim..” sa han bedrövat, ”säg något..”

”Jag vet inte vad jag ska säga…” mumlade jag med sprucken röst..

”Är det något som… har med mig att göra?” jag var bara tyst igen och tittade bort. ”Tim… Om du inte vill mer så.. är det okej… jag vill inte att du ska må dåligt eller vara ledsen… om du vill att jag ska försvinna så är det bara att.. säga det..” Han sa det med så mycket omtanke om mig men sorg i rösten att jag höll på att gå sönder.

”Nej!” nästan halvskrek jag. ”Nej det vill jag inte… Det är ju det jag inte vill… jag är så jävla rädd att det ska ta slut..”

”Men Tim, det kommer inte ta slut.. Så länge du vill ha mig här. Jag vill bara att du ska vara lycklig.. jag lovar att alltid alltid stanna hos dig så länge du vill att jag ska göra det, jag älskar ju dig Tim.”

”Snälla… sluta ljuga…” kved jag med svag röst och kände tårarna stiga i ögonen.

”Ljuga..? Vad menar du… jag förstår inte, snälla du säg bara vad det är…” han lade handen mot min kind och jag vände bort ansiktet. Jag gick sönder… sönder… mitt hjärta blödde, boktavligt. Det gjorde verkligen ont, och jag förstod innebörden av krossat hjärta nu, fast det kanske skulle beskrivits bättre som sönderslitet hjärta.

”Vem är han…?!” min röst sprack.

”Jag förstår inte… Vem..?” han skakade på huvudet och rynkade ögonbrynen. Jag drog efter andan och blinkade bort tårarna.

”Sluta, snälla sluta du vet vad jag menar! Han som du kramade om utanför caféet, han du gav blommorna till, han som svarade när jag ringde på din mobil.. Bara… sluta! jag förstår inte Joakim, jag förstår inte!”

”Tim..” flämtade han till och hans ansikte var närmast chockat. Nu visste han att jag visste. Var han förvånad över att jag fått reda på det?

”Jag fattar inte! Du säger att du älskar mig, och sen.. och sen går du och ligger med en annan man! Var jag bara tidsfördriv?! Betydde inget någonsin någonting? Alla gånger som… och när vi var i Göteborg… hur vet jag att något av det var sant ens? Jag vet fan inte ens vem du är!”

”Tim” sa han igen, tog mitt ansikte mellan sina händer ”Tim, åh älskade lilla Tim, du har verkligen missuppfattat allting..” jag gjorde mig fri från hans händer.

”Vaddå?!”

”Linus är min bror, Tim.”

Jag kände blodet försvinna från mitt ansikte.

”Din… bror…?” jag stirrade förbluffat på honom. ”Men… blommorna och middagen och… va…?”

”Linus kom hit efter att ha tagit sin läkarexamen, därav blommorna, och middagen, för att fira. Sedan stanna han över hos mig några dagar”

”Åh… herregud… jag trodde…”

”Älskling…” han rynkade ögonbrynen ”Du förstår väl att jag aldrig skulle vara med en annan bara sådär? Och speciellt inte utan att säga något till dig.”

”Jag… men.. det verkade så.. tydligt..”

”Linus berättade att någon hade ringt, och jag förstod att det var du.. Han sa att du lät.. upprörd. Jag förstod att något måste ha hänt. Innan vi åkte till den där restaurangen försökte jag ringa dig flera gånger men du svarade inte… och varje dag försökte jag få kontakt med dig, och när du inte kom till skolan blev jag riktig orolig. Jag trodde att de kanske hade slagit dig fördärvad igen… Men.. på något sätt så.. är jag nästan lättad..”

Jag skämdes. Herregud vad jag skämdes.

”Jag stängde av min mobil för… jag klarade inte av att.. höra från dig och se dig… ljuga… shit..” Jag slog händerna för ansiktet. Skämdes ihjäl och ville sjunka genom jorden. ”Du måste tycka att jag är en idiot…” mumlade jag.

”Faktiskt inte” log han, lyfte upp min haka. ”Men Tim…” han såg allvarligt på mig, ”lita på mig. Snälla.”

”Förlåt” kved jag.

”Det är ingen fara Tim… egentligen så är det mer dig själv du bör säga förlåt till..”

”Jag är dum i huvudet…” mumlade jag.

”Såklart du inte är Tim!” invände han.

”Jo… för… jag trodde att jag hade förlorat Micaela också.. och… herregud det är bara så dumt! Jag… jag är så rädd att förlora folk.. att förlora er… nu när jag har er..” han strök mig över kinden.

”Egentligen så visar det på din kärlek. Och… att du är rädd, just för att de som betyder mycket för dig, betyder så mycket att du hela tiden är rädd att de ska tas ifrån dig..”

Det han sa var så sant. Som en exakt beskrivning och jag nickade.

Jag förstod inte hur jag någonsin… någonsin hade kunnat tro att Joakim.. skulle kunnat göra det jag hade fantiserat ihop. Nu efteråt… allt var så absurt.

”Men du behöver inte vara rädd Tim, för jag är alltid här, och jag kan säga det hur måna gånger som helst för at du ska förstå det. Jag älskar dig. Älskar dig. Älskar älskar älskar.”

Tårarna vällde över. Den här gången av en helt annan anledning.

”Snälla håll om mig…” viskade jag, och jag kände direkt hans armar slutas om mig. Jag var där igen, i hans välbekanta varma famn. Hans starka armar om mig, hans kind mot min, hans andetag… det var överväldigande, jag trodde aldrig jag skulle få känna det igen. Och så kysste han mig. Allt som var brustet inuti mig helades av den kyssen.

”Min dumma lilla älskling…” viskade han ömt i mitt öra.

Plötsligt fann vi oss och kom på att vi inte kunde sitta så här bakom skolan. Visserligen fanns det inte fönster som vätte hitåt, men någon kunde ju komma när som helst.

Men allt var bra nu. Allt.

”Du, vill du följa med mig hem sen? Efter skolan.. om du kan förståss. Saknat dig så sjukt mycket… och om det går så.. kan du ju alltid sova över. Måste ju ske himla diskret dock men, jag är beredd att ta risken” han log. Jag nickade ivrigt.

”såklart jag vill” log jag. Vi skulle vara tvungna att vara försiktiga dock, i och med att det var en liten stad, skulle någon förstå att jag gick hem och sov över hos Joakim så… vågade inte tänka på det.

”Bra” han strök mig över håret. ”Min bror är fortfarande hemma dock” han skrattade till. ”Men han åker väl typ efter att vi kommit hem. Då får du en chans att träffa honom” han skrattade. Jag blev vit i ansiktet.

”Men…jag har typ skämt ut mig helt för honom… och..” jag rynkade ögonbrynen ”Är det okej at han… ser oss tillsammans..?”

Joakim skrattade mjukt.

”Linus vet redan om dig och mig. Jag kunde inte hålla tyst.. men jag visste att han skulle förstå. Och du behöver inte oroa dig, som sagt så är han.. väldigt förstående” han skrattade till.

”Ja.. i så fall, antar jag att jag.. borde överleva”

Han kysste min nästipp.

”Jag måste gå nu..” sa han. ”Faktiskt så har min lektion redan börjat, men, du är viktigare.” Jag blev varm inuti. Hur hade jag kunnat tro allt jag hade trott? Men det var som han sa… det att jag älskade honom så mycket gjorde mig rädd at förlora honom. ”Men du, glöm aldrig, aldrig att jag älskar dig. Lovar du?”

”Jag ska försöka..” sa jag. Han log, kysste mig en gång till innan han gick.

Det här… var verkligen inte hur jag hade trott att vårat samtal skulle slutat. Jag hade varit så säker… Jag hade varit så dum. Men nu.. allt var bra igen. Det kändes nästan overkligt.

Som en helt sjuk bergochdalbana, först på topp, och sen ner i den lägsta dalen någonsin, och sen på väg mot toppen igen. En livskurva så föränderlig och oförutsägbar. Jag visste inte vart den skulle sluta, i en dal eller en topp, eller om den någonsin skulle bli jämn, men, jag tänkte njuta av den tiden, då jag var på toppen. För hur långt ner man än sjunker, så finns alltid hopp.

Alltid.



Jag kände mig dum, samtidigt som helt överlycklig. Det jag trott hade varit borta för alltid hade kommit tillbaka till mig igen. Det jag trodde att jag hade förlorat…

Allt det här.. alla medgångar och motgångar, det.. formade mig. Min syn på livet. Min syn på vem jag var.

Jag hade förut bara mött negativt, fått alla öknamn, alla slag, kastade mot mig som mot ett bollplank. Om det hade fått mig att känna mig värdelös var inte så konstigt. Jag hade inte lärt mig leva, bara överleva. Och jag hade lärt mig det den hårda vägen. Att tro att någonting gott, som kärlek, som vänskap, skulle vara bestående och ämnat för mig, var så svårt att våga lita på. Men under de här månaderna, månaderna då mitt liv hade förändrats, hade jag blivit en ny person.

Jag förstod det nu. Jag hade knappt förstått hur lycklig jag var, tills allt togs ifrån mig. Det var då jag insåg. Och jag förbannade mig själv. Det var som om de där jävla nyckfulla gudarna som alltid hängde som moln över min axel hade velat straffa mig för att jag inte varit tillräckligt tacksam. Dock trodde jag inte på sånt…

Och nu var allt bra igen. Jag tillåt mig våga hoppas det, och tillät mig vila i den tryggheten. Alla ord Joakim givit mig, alla gånger han sagt hur underbar, hur stark jag var, hur mycket han älskar mig… och orden från Micaela, att jag var en bra lyssnare och att hon förstod att Joakim gillade mig… de orden hade samlats och blivit till något nytt inom mig.

Att jag kunde vara omtyckt…

Att jag kunde vara värdefull…

Älskad…

Visst var det fortfarande svårt. Otroligt svårt. När de skrek efter mig i korridorerna, gav mig de där blickarna… ibland önskade jag att jag bara kunde skrika tillbaka.

Ja jag är bög, ja, ja, JA! Love it or leave it. Det spelar ingen roll, eller det borde inte göra det. Det var ungefär det jag ville säga. Ja, jag är bög, spraya det på murar, sätt upp banderoller, dela ut flygblad. Låt alla veta att Tim är bög. Lika relevant som att Sara färgade håret rött igår. Det spelar ingen roll, det är inte det som gör människan. Att jag var bög kanske skulle förändra folks synsätt på mig, men då fick det bara vara. Slå mig bara inte, snälla. Sånt gör ont, och det gör mig så… förbannat rädd. Det var just det. Det gjorde mig rädd. Jag vågade aldrig säga alla dessa saker jag tänkte, för hur skulle folk reagera? Egentligen borde jag ju kunna det, nu när jag har avslöjat en så stor grej som detta, det var i princip officiellt. Alla kände mig som bögen. Och vissa hatade det. Vissa ville döda mig, säkert. Det var väldigt skrämmande, hur kunde det vara annat? Men man måste våga flytta pjäsen för att komma vidare i spelet. Det finns risk att jag förlorar, det skrämde andan ur mig, men det var det att jag visste just det där, att jag måste komma vidare, för annars kommer jag att förlora i vilket fall.

I mitt undermedvetna visste jag det. Och det var det som fick mig att fortsätta svara ja, och nicka, så fort jag fick frågan. Men att jag var modig alla de här gångerna, betydde inte att jag inte längre var rädd. Det innebar inte att jag genomgått någon förvandling från fegis till hjälte, vilket som hade varit rätt skönt om jag blivit, men så var det nu inte.

Jag var skiträdd.

Men stolt.

För att jag var jag, och… älskad.



Efter sista lektionen var jag bara tvungen att träffa Micaela och berätta allt för henne innan jag mötte upp med Joakim. Kanske hon skulle tycka att jag var en idiot som inbillat mig allt… jag jagade bort de tankarna.

När hon såg på mig på det där frågande och bekymrade sättet och frågade hur det hade gått, hade jag inte kunnat annat än att le brett. Det gjorde henne förvirrad såklart, men jag berättade allt för henne. Och jag kan inte förneka att skammen kom över mig igen.

”Ja… antagligen är jag rätt dum i huvudet…” mumlade jag. Då log hon.

”Är vi inte alla det då och då?” skrattade hon. ”Det är en del av våran mänskighet och överlevnad, och inget du ska klandra dig själv för vet du. Hm… det är så lätt att säga de orden till någon annan” hon log snett och skrattade, ”Själv tänker jag alltid helt tvärtom..”

”Jo jag vet hur det är” hade jag svarat. ”Förnuftet säger en sak och känslan en hel annan.”

”Där ser du, inte så dum trotts allt?” hon skrattade.

Vi hade skiljts åt med ett ’ses i morrn’, och jag hade gått ut till parkeringen och väntade på Joakim.

Det var en frisk vinterdag, och bara några dagar kvar till jullovet.

Så småningom kom Joakim ut till parkeringen, lite försenad, men det gjorde mig inte något. Han var här. Det var allt som spelade någon roll.

”Hej” sa han och log sitt ömma Joakim leende. Leendet jag varit rädd att jag aldrig mer skulle få se.. men nu kändes det så självklart. ”Förlåt att jag blev lite sen.”

”Gör inget” svarade jag och fick hindra mig själv från att krama om honom. Vi var ju ändå på parkeringsplatsen, och det var inte direkt svårt för folk att se, om de ville se.

Vi satte oss i bilen och åkte till hans lägenhet. Jag var tvungen att erkänna att jag var lite nervös över att träffa Joakims bror. För det första hade jag betett mig som en idiot i telefonen, i princip, och för det andra… jag ville väl göra ett gott intryck antar jag.

När vi kom in stod hans bror redan redo med väskorna i hallen. Han verkade lite småstressad.

”Men hej” sa han och log ett brett leende när vi kom in i lägenheten. När jag såg honom närmare nu så.. kände jag faktiskt igen honom lite från korten i stugan i Göteborg. Men han var väldigt olik Joakim… nästan svårt att tro att de var bröder.

Han var nästan motsatsen till Joakim. Förutom den där vänligheten, och den där odömande blicken.

”Mitt flyg går snart” fortsatte han lite stressat, ”men du måste vara Tim, ellerhur?” Jag nickade, lite blygt. Här stod jag öga mot öga med mannen jag trodde skulle förstöra mitt liv, mannen mitt hat brunnit starkt som solens för, men som visade sig, bara vara Joakim yngre bror. Jag skämdes igen, som om jag trodde att han kunde läsa mina tankar. Naturligtvis visste han inget om det, men det kändes märkligt att möta honom såhär som hastigast, Joakims bror.

”Nå, jag har hört mycket om dig. Trevligt att möta ansiktet på den som genomsyrar varje mening ur Joakims käft” sa han retsamt och skrattade.

”Linus!” Sa Joakim förebrående men kunde inte låta bli att skratta. Jag rodnade ner i fötterna.

”Joakim pratar säkert inte lika mycket om mig som om dig, men jag förmodar ändå att du vet att jag är hans bror. Linus.” Han sträckte fram handen och det dröjde några sekunder innan jag fattade att jag skulle ta den och hälsa. Herregud… Han måste verkligen tycka att jag är blåst. Helt hjärndöd, i alla fall lite efter, speciellt efter det där samtalet i telefånen.

Det följde en kort tystnad, tillräckligt lång för att jag skulle tycks att det blev en pinsam tystnad. Herregud jag hade aldrig tidigare blivit presenterad som Joakims pojkvän för någon som var viktig för Honom.

”Eh, angenämt” sa jag. Angenämt.. vad fan var det för ordval? ”asså jag är inte alltid såhär… Hjärndöd” nu ville jag sjunka genom jorden. Men både Linus och Joakim skrattade, inte åt mig, utan med mig, och jag kunde inte låta bli att skratta jag heller.

”Söta du..” skrattade Joakim. Linus verkade inte så farlig ändå… faktiskt.. rätt vänlig. Fast jag kände mig fortfarande rätt dum.

Han kollade plötsligt på klockan.

”Taxin borde vara här nu” utbrast han, ”faktiskt så borde den varit här för längesen.” Han blev stressad på nytt. ”fan jag kommer missa flyget”

”Vänta, jag kan ju alltid skjutsa dig” sa Joakim lugnt. ”Om det är okej för dig Tim? Jag blir inte borta länge”

”Självklart” nickade jag. Jag skulle överleva att vänta en stund till, så länge som jag redan väntat.

”Det var trevligt att träffas” sa Linus och tog sina väskor.

”Snart tillbaka” försäkrade Joakim och kysste min panna, innan de for.



Jag var ensam kvar i lägenheten. Jag visste att Joakim inte skulle vara borta mer än max en halvtimme, så jag tog det lugnt, använde tiden till att se mig omkring i hans lägenhet.

Den var inte stor, bara sovrum, vardagsrum, badrum och kök, med köket och vardagsrummet i vägglös förbindelse med varandra. En liten köksvrå med bord vid fönstret i ena ändan, och vardagsrum med enkel tv och soffa i andra, samt pianot invid väggen. Jag log och mindes en gång då jag hade legat i hans soffa och Joakim hade spelat en lugn och vacker melodi på det där pianot, en av de alldeles för få gånger då vi han träffas som hastigast, flyktigt, någon timme innan jag skulle med bussen.

Jag rörde vid tangenterna, lekte fram en enkel melodi. Jag log lite.

Två dörrar var placerade bredvid varann, den ena gick till badrummet, den andra till sovrummet. Sovrummet och sängen där jag fått chans att slumra alldeles för få gånger. Tanken på att få krypa ner under de mjuka och väldoftande lakanen med Joakim intill mig fick en rysning att gå genom min kropp.

Jag lade mig ner på soffan i vardagsrummet, soffan, där Joakim kysste mig för första gången, där hans händer rört vid mig för första gången.

Jag lutade ner ansiktet i tyget och drog in doften. Genom den där typiska sofflukten kunde jag känna Joakims doft, som väckte minnet.

Allt blev plötsligt så överväldigande.

Jag trodde att jag hade förlorat honom….

Jag blundade hårt. Jag hade trott att allt varit förbi, förlorat.

Men nu var det över.

Lättnaden och chocken strömmade mot mig, och då brast allt. Om och om igen. All min skräck, all min vrede, saknad, sorg och förtvivlan, och tårarna kom. Som en stilla, lugn flod som tvättade rent allt.

Men lugnet varade inte länge, plötsligt snördes strupen ihop och det blev svårt att andas. Jag satte mig tvärt och försökte få luft, men skälvningarna och gråten som nu hade övertagit gjorde det omöjligt.

Det hände igen.

Paniken…

Men varför nu…? När allt var bra?

Det var som om luften hade tagits ifrån mig, som om någon satt på min bröstkorg och hindrade den från att hävas i andning. Vad hände med mig..? Jag blev plötsligt rädd, och det gjorde det bara värre. Tänk om det inte var paniken, utan nått med lungorna…? Något som…

Utan att jag hade märkt det hade nyckeln vridits om i låset och Joakim var tillbaka.

”Tim…!” Han skyndade sig fram till mig, ansiktet spänt av oro. ”Tim vad är det för fel?”

”jag… kan inte… andas” fick jag fram med tårarna rinnande ned för kinderna. Hans oroade och skrämda ansikte mjuknade plötsligt, och han förstod.

”Men Älskling…” viskade han och satte sig bredvid mig, låda armarna om mig och drog mig mot hans trygga bröst.

”Joakim… vad… händer med mig?” Snyftade jag fram mot hans axel.

”Schh..” viskade han ”panikångest… Du behöver inte vara rädd, jag vet att det känns hemskt, men bara andas, lugn” han strök mig över håret och pratade lugnt. Det lugnade mig lite, och jag försökte andas lugnare som han sa, försökte sluta hyperventilera.

”Om du andas för fort får du in för mycket syre…” Mumlade han, ”försök andas lugnare” han slutade inte stryka mig över håret, slutade inte hålla om mig. Och han var så lugn, så stabil, som en solid klippa mitt i ett stormigt hav, mitt stormiga hav.

Sättet han höll om mig på fick det att kännas som om han höll ihop mig och hindrade mig från att gå sönder.

Det kändes som en evighet innan jag hade lugnat mig och min andning var normal igen.

Jag torkade bort mina tårar, Joakim rörde vid min kind. Jag såg upp i hans ögon. De var milda, varma och tröstande.

Det som nyss hänt hade skrämt mig, men Joakim var helt lugn.

”Vad händer med mig..?” Frågade jag åter en gång, nu med lugnare stämma. Stormen och ovädret var över.

”Du fick ångest, Tim.. ” svarade han ”jag… Vet precis hur det känns. Först när jag kom in och såg dig blev jag orolig att något allvarligt hänt, men sen förstod jag.. jag vet att det kan kännas väldigt skrämmande, men det är inget du behöver vara rädd för, okej? Har det hänt förut någon gång..?” Han lutade huvudet på sned.

”Ja… En gång.. kvällen när jag ringde och… trodde jag förlorat dig…”

Han strök mig över håret och drog mitt huvud till sitt bröst.

”Jag kommer aldrig lämna dig” viskade han ner i mitt hår.

”Jag vet…” Svarade jag, och min röst var oväntat rosslig. Nu visste jag.. ”jag var så rädd förut… Men det är över nu…”

”Förlåt..” viskade Joakim svagt.

”Förlåt..?!” Jag lyfte förvånat huvudet från hans bröst. ”det är väl jag som ska…”

Jag tystnade. Hans ansikte… Hans ögon.. tysta tårar rann ner för hans kinder. Jag flämtade till.

”Joakim…” Det var första gången jag såg honom gråta. Jag hade sett honom lycklig, nyckfull, orolig, arg, lustfylld, men aldrig såhär.

Några få, tysta tårar rann ner för hans kind, helt stilla.

”Joakim… Varför gråter du…?” Viskade jag bekymrat. Jag förvånades över ett litet leende över hans läppar. Jag strök undan hans tårar.

”Det är inte för att jag är ledsen.. eller ångerfull, eller något sånt. Det är för att jag… Älskar dig så det vräker. Och att se dig såhär.. det vräker” han smekte min kind. Tårarna var borta, och det var som om de aldrig ens varit där. Nu log han istället, skrattade till och blinkade med ögonen som för att blinka bort tårarna. ”Det brast.” Sa han kort och log snett.

Jag smekte honom över hans mjuka hår och drog mig intill honom.

”Ja… Du brister i alla fall inte på samma våldsamma sätt som mig” vi skrattade. Hans skratt så mjukt. De där tårarna, ett minne blott. Båda våras tårar.

Han lutade huvudet mot min axel och tryckte ansiktet mot min hals, andades varma andetag. Vi sätt så en stund, hans huvud tungt vilande mot min axel, mina armar om hans starka och trygga kropp.

”Det har aldrig förut varit så svårt att älska någon.. men heller aldrig så underbart. Så underbart. Att älska dig” viskade han och hans ord värmde mig och fyllde mig av lycka och trygghet.

”Joakim..” sa jag efter en stund, ”kommer der hända igen? Ångesten?” Han lyfte sitt huvud från min axel.

”Det kan göra det, men måste inte göra det. Ibland kan det gå år, ibland bara dagar.. mig har det inte hänt på flera år.

Oftast händer det när man är stressad, orolig och pressad, eller när något har hänt som gör ens liv ovanligt turbulent.” Han log lite och drog handen genom mitt hår. ”Man kan säga att under den senaste tiden så har du nog uppfyllt alla de kriterierna..”

”Men varför händer det nu? Allt är ju över nu.. jag mår bra nu.. jag är till och med lycklig..”

”Ja… Men när allt släppte.. det blev nog för mycket för dig.” Han såg ömt på mig. ”lilla älskade Tim..” viskade han, och lät nu sina läppar röra vid mina. ”Fan för att du måste bära på det här också. Ångesten är ingen lätt sak, men man kan lära sig hantera den, och du är stark. Det vet du.” Han såg på mig med sina bruna ögon. Det kändes nästan overkligt att ur samma ögon hade det kommit tårar för bara någon stund sedan. ’för att jag älskar dig så det vräker’. Jo, jag visste hur der kändes.. men att se Joakim gråta hade gjort mig så förvånad. Men vi delade samma börda, kärlek, på avstånd, hemlig, förbjuden. Och jag visste att det plågade honom att se mig i smärta, han hade sagt det, allt för många gånger. Tårarna hade varit hur han lidit med mig.

”Du..” sa jag. ”vi kommer klara det.. tillsammans.”

Han log brett, nickade och kysste mig, mjukt, kärleksfullt.

”Jag vet” viskade han mor mina läppar.

Vi kysstes så en stund, lugnt, inte på samma hetsiga sätt som när vi älskade, men de här kyssarna värmde mig också, och jag längtade efter att låta den värmen växa och sprida sig vidare.

”Förresten” sa han plötsligt och avslutade våra läppars dans. ”jag pratade med rektorn förut. Om dig, Micaela och måtte och de andra.” Jag såg upp på honom.

”Och han brydde sig? Vad ska han göra?” Sa jag uppgivet.

”Efter jullovet, kommer det bli ett möte. ’mobbingmöte’. Jag vet inte vart det kommer leda men, det är en bit på vägen. och jag tänker inte stanna där, jag kommer gå så långt som krävs. Anmäla skolan och vad som helst, om inte det här hjälper.”

Jag såg på honom.

”Tack” viskade jag och kysste honom. ”tack…” Sedan kom jag på.. ”Just det. Micaela… Det hände en grej…”

Jag berättade gör honom. Om hur jag trodde jag förlorat henne med, och om vad de gjort mot henne.

”Herregud…” Mumlade han när jag var klar och såg uppriktigt chockad ut. ”så vi får dra in dem med…” Han strök sig över håret. ”fan ta dem, fan ta dem och matte, och alla jävla idioter som försöker skada de svagaste… Så.. jävla fega..” han såg sammanbiten ut. ”det är tur nu har varandra” jag nickade.

”Och det är tur jag har dig. Du och Micaela, mer behöver jag inte. En älskare och en vän, allt jag någonsin längtat efter” Inte undra på att jag blev så förtvivlad när jag trodde att jag hade förlorat dem.

Han gav mig en lång kyss, suckade och smekte min nacke. Jag rös.

”Vet du vad Tim… efter att du har kommit härifrån, ifrån det här skit gymnasiumet, som jag olyckligtvis råkar jobba på..” han drog på munnen, ”och ifrån den här skit staden, så kommer du få så mycket mer. Så mycket finns där ute Tim… så mycket du gått miste om, men som du förtjänar, och som jag inte för ett ögonblick tvivlar på att du kommer få. Micaela må vara din första vän, men inte din enda. Du är en underbar människa Tim, och jag tror folk skulle dras till dig… Om det inte vore för att Matte och sådana som honom hade förstört allt. I ny jord, kommer du bli den vackraste blomman världen skådat.” han log brett och lyfte upp min haka, gav mig en öm kyss. Jag såg storögt på honom.

”Tror du…?” frågade jag, och han nickade.

”Jag inte bara tror, jag vet.” log han.



Vi hade pratat med varandra så länge att vi hade tappat bort tiden. Det hände alltid när vi var tillsammans. Tiden blev något oviktigt, en meningslös dimension.

Klockan var inte fruktansvärt mycket, det var ingen stress, men vintermörkret hade sänkt sig där ute.

”Är du hungrig förresten?” frågade han. ”Här har jag suttit och babblat och låtit dig svälta ihjäl.” han skrattade. ”Jag får se vad jag har hemma”

Han gick till köksvrån, kollade igenom kyl och skåp.

”Jag har tillräckligt hemma för tacos, går det ner?”

”Tacos går väll alltid ner” sa jag och skrattade.

Jag satte mig vid köksbordet och väntade medans han stekte köttfärsen och hackade salladen.

”Säkert att jag inte ska hjälpa till med nåt?” frågade jag.

”Jadå” log han så hans fina skrattgropar syntes.

Jag hjälpte honom i alla fall med att duka och ställa fram maten, och det han hade lagat var förvånansvärt gott. Han var bra på att fixa mat, tillskillnad från mig som var en usel kock.

”I framtiden när vi bor ihop så får du laga maten” skrattade jag.

Framtiden… när vi bor ihop. Plötsligt började jag tänka på just det, framtiden. Skulle vi leva tillsammans då? Vara öppna med vårt förhållande och slippa sakna och fly? Det kändes avlägset, men så lockande. Mer som en dröm eller hägring, än som en verklighet. Men, det var inte omöjligt. Tanken gjorde mig varm inombords. Förut när jag tänkt på framtiden hade den bara känts mörk och omöjlig, men nu fanns en längtan och ett hopp om den dagen.



Efteråt lade vi oss på soffan, kollade på någon film som gick på tv, men jag hade mest ögon för Joakim. Koncentrerade mig mest på hans arm om min midja, hans hand som höll min, konturen av hans kropp mot min rygg och andetagen mot min nacke.

Jag hade väntat och längtat rätt länge nu…

Jag vände mig mot honom i en reklampaus och såg upp på honom, kunde inte låta bli att kyssa honom. Jag förvånades nästan lite själv över hårdheten i min kyss.

Men Joakim var inte sen att svara den, han förstod vad jag ville…

”Joakim…” mumlade jag mot hans läppar.

”Vad är det?” frågade han mig.

”Hungrig..”

Han höjde på ögonbrynen och skrattade till.

”Igen?” skrattade han.

”Ja… men inte på mat…” svarade jag och drog på munnen. Det glittrade till lekfullt i hans ögon.

”Filmen då?” frågade han fastän vi båda viste svaret.

”Skit i filmen…” mumlade jag med läpparna tryckta mot hans hals. Han skrattade igen, stänge av tvn med fjärrkontrollen.

”Kom” viskade han förföriskt i mitt öra.

Vi gick in till hans sovrum. Det var dunkelt där inne, bara en gatlampa gav ett svagt sken in i rummet.

Han lade armarna om mina höfter och böjde sig ned mot mig för att kyssa mig, jag lade mina händer om hans ansikte och drog honom närmare.

Gud vad jag längtat…

Vad jag saknat…

Vad jag saknat hans smak, hans fuktiga läppar och varma tunga… hans tungas rörelser, hur han lirkade den mellan mina läppar och in i min mun.

Första gången han kysst mig hade jag varit osäker och ovan… första gången jag kände hans tunga hade jag flämtat av förvåning. Den här gången flämtade jag av behag, och var inte längre osäker utan lät min kropp följa sitt begär.

Där stod vi, hungrigt hånglandes, men vår hunger var långt ifrån släckt. Detta var bara början, aptitretaren…

Jag nafsade honom löst i underläppen och han stönade till.

”Tänker du äta upp mig?” skrattade han mjukt.

”Kanske..” svarade jag och smålog.

”Inte om jag äter upp dig först…” sa han och bet mig lekfullt i örat, lät läpparna sedan smeka vidare ned för min hals, lät tungan kittlande smeka längt nyckelbenet. Samtidigt kände jag hans händer smeka upp under min tröja, över min svank. Hans händer var så varma… så mjuka…

Jag ville känna de händerna över hela min kropp… smeka mitt bröst.. mina lår… mitt kön… bara själva tanken fick det att börja pirra där.

Rör mig… ville jag viska.. rör mig… men mina läppar var alldeles för upptagna med att kyssas.

Jag vet inte om jag någonsin känt mig såhär ivrig förut… kanske var det på grund av att jag hade trott att jag aldrig skulle få vara med om det här med honom igen… och jag älskade honom så mycket.. så mycket, inte bara åtrådde. Nu när jag var här igen.. med honom, så var det som om jag ville ta igen allt jag trodde att jag hade förlorat. Trösta mig själv i hans kyssar, i hans smekningar. Dränka alla gamla ångestfyllda tankar i njutningen tillsammans med honom.

Jag drog av min tröja, ville så gärna känna hans händer mot min hud, och direkt var hans händer där. Hans händer fick mig att rysa, att börja brinna.

Hans händer sökte sig längre och längre ned, och han stannade precis över linningen till mina jeans.

Mina läppar var för upptagna med att kyssa honom för att be honom att fortsätta, så istället lade jag min hand över hans och vågade föra den ner mot mitt kön. Jag kände hur hans läppar log, och han fortsatte att smeka mig. Jag stönade.

Plötsligt var hans hand innanför mina jeans, innanför mina underkläder, och jag vacklade till av behaget som slog som en våg mot mig. Benen vek sig under mig.

Han fångade upp mig halvvägs i fallet och skrattade mjukt, lade armarna om mig och drog mig nära.

Med höfterna tryckta mot hans kunde jag känna att han redan hade stånd, så som jag.

Vi mötte varandras blickar, och hans ögon var mörka och glansiga. Precis som de alltid var när han var upphetsad… de var nästan svarta. Lika djupt svarta som nattens mörker. Men trotts det var de fyllda med så mycket ljus…

Han log, inte bara ett leende som var förförande, utan så mycket mer.

Vi flyttade oss till sängen, lade oss ner på de svala, mjuka lakanen. Han drog av sig sin tröja och lät den falla till golvet innan han lade sig ner bredvid mig.

Mjuka, fuktiga, härliga läppar, heta hetsiga kyssar. Våra tungor dansade med varandra och min andning var flämtande av upphetsning som for som en virvelvind genom min kropp.

Hur kunde någon tycka att det vi gjorde var fel? Det var underbart, precis lika underbart och skönt som precis vilket annat älskande par som helst. Och ändå… ändå fanns det de som hatade vad vi gjorde…

Men jag älskade det. Älskade hur hans läppar trevade ner för min hals, hur hans tunga smekte den tunna huden, hur han sög mjukt och tvingade stönen från mina läppar. Han strök sitt ansikte mot min hud, drog in min doft och andades ut i ett kittlande andetag.

”Du luktar så gott…” mumlade han. Han lutade sin panna mot min och såg in i mina ögon. Hans blick… hans så förförande blick och särade läppar som andades smått flämtandes. Så oemotståndligt… att se honom så… mitt hjärta skenade.

Han kysste min hals igen, lekte med läpparna över min hud. Jag böjde bak nacken och slöt ögonen.

”Joakim…” stönade jag. Han såg på mig.

”Ja, vad är det Tim?” han smekte min kind. Jag lade min hand över hans, såg upp i hans ögon, och för en stund drunknade vi i varandras blickar. Jag förde hans hand mot mitt bröst, mot mitt hjärta. Jag ville att han skulle känna… känna hur hårt mitt hjärta slog för honom. Hur hårt det slog på grund av min upphetsning. Inga ord behövdes för att få det jag ville säga sagt.

Och hans blick var så mjuk… hans leende..

”Jag vet..” viskade han knappt hörbart, som för att bekräfta det jag utan ord hade sagt honom.

Kärleken och åtrån låg som en tät dimma omkring oss.

Han flyttade sin hand från mitt bröst, smekte ned över min mage, och vidare neråt. Jag bara blundade och kände förväntansfullt vart hans hand var på väg.

Han smekte först utanpå jeansen, på ett hårt och så skönt sätt, att jag inte kunde hindra mig själv från att stöna dämpat. Av den där njutningen.. av den där glödande… kåtheten… som fyllde hela min kropp.

Sedan knäppte han upp jeansen, knappen, gylfen, så olidligt långsamt, innan han drog av dem och mina underkläder. Jag kände hans blick betrakta mig, men det gjorde mig inte obekväm längre. Naken och exponerad låg jag där framför honom, med den kropp han kände så väl, den kropp jag hade hatat så mycket, som han åtrådde, och fick mig att tillslut acceptera.

Han slöt handen om mitt kön, och med långsamma rörelser med sin hand gjorde han det hårdare, pulserande stenhårt.

Jag vred mig av njutning, den fick inte längre plats i min kropp utan var tvungen att bryta sig fri. Det kändes så.. gudomligt…

Och jag ville röra vid honom också, att bara smeka och kyssa hans bröst räckte inte, jag ville mer.

Mina händer var fumliga när jag knäppte upp Joakims skärp och jeans, och han log lite, jag tyckte mig kunna se ivern börja glöda ännu mer i hans blick. Jag drog av honom kläderna, lät mina händer röra vid platser jag redan utforskat så många gånger, men aldrig fick nog av att beröra.

Han sparkade av sig jeansen och de föll ihop i en hög på golvet bredvid mina, och vi var nu båda helt nakna inför varandra. Jag sneglade neråt och såg hans stånd sträcka sig uppåt, begärligt pekandes på mig. Våra händer rörde sig vilt över varandras kroppar, smekte, rörde vid, kysste. Jag älskade sättet han tog på mig, sättet hans händer rörde sig över min kropp, över mitt kön, hur han slöt sin hand runt det och smekte det med så sköna rörelser med sin hand. Jag rörde mina höfter, kände behaget flöda genom min kropp. Jag bet mig i underläppen och blundade

”Jag älskar dig” stönade han, och jag fann inga ord för att svara, utan kysste honom istället djupt, djupt.

Han vände mig till rygg och satte sig gränsle över mig, rörde sina höfter mot mina en stund, böjde bak nacken och flämtade. Ååh… herregud… han var så vacker…

Han gled med läpparna från mitt bröst ner över min mage, ner till mitt kön, och när jag insåg vad han tänkte göra och kände kans läppar varmt och fuktigt slutas runt mitt kön så började adrenalinet rusa på allvar. Han sög mig och det var så skönt, jag var som i en dimma av upphetsning och njutning, med hans mun sluten om mitt kön. Jag smekte hans nacke.

”Åhh guud…” stönade jag utdraget. ”Ah… vänta…” jag ville inte komma än, och jag var så nära. Han blickade upp mot mig, log ett litet leende och lät tungan hastigt smeka mitt kön ännu en gång innan han drog sig upp mot mig igen.

”Skönt?” viskade han varmt med läpparna snuddandes vid mitt öra.

”Mmh..” var allt jag kunde få fram. Halvt ett njutningsljud, halvt ett bekräftande.

”Ska vi göra det ännu skönare?” viskade han med förförisk röst. Jag slog upp mina ögon och lät min blick möta hans. Jag visste vad han menade, och svaret på frågan var så självklart. Som om jag någonsin skulle vilja något annat nu än att han kom in i mig..?

Jag nickade och vände mitt ansikte mot honom och kysste hans läppar.

”Du vet att jag älskar dig..?” viskade han och smekte ned för mitt ryggslut.

”Ja…” svarade jag. ”Och jag älskar dig. Men än jag någonsin älskat någon annan…”

”Min underbara Tim…” viskade han, och hans hand fortsatte vidare längre ned för min rygg…

Hans hand smekte över min rumpa, lät några fingrar hastigt slinka in mellan skinkorna och kittla mig till njutning.

Jag stönade till.

Han drog upp mitt ben på sin höft och drog mig nära, nära sig och hans värme. Jag kunde känna hans kön mot mitt, känna värmen från det, pulsen, styvheten. Jag rörde på mina höfter för att låta våra kön smekas mot varandra, flämtade.

Han smekte min kind och drog mitt ansikte närmare sitt och kysste mig djupt, hett. Hans varma, fuktiga tunga dansade runt i min mun, dansade med min egen tunga.

Jag slog mina armar om hans hals, lindade mina ben om hans höfter.

Jag stönade in i hans mun.

Plötsligt vände han sig till rygg, och jag följde efter honom och var nu över honom, satt gränsle över hans höfter.

Åh gud jag kunde inte vänta… Jag måste ha honom i mig nu…

”Tim..” viskade han ”Är du redo?”

”Ja… Ah, snälla du måste… nu…” flämtade jag. Han log ömt och smekte handen över mitt hår, såg upp i mitt ansikte.

”Dåså, ivriga älskling” log han lekfullt. Jag skrattade till.

”jag kan inte hjälpa det..”

”Jag vet. Inte jag heller…” han log mot mig, och jag förstod plötsligt att det var jag som skulle ta initiativet till att få in honom i mig. Han hjälpte till, visade med sina händer om mina höfter hur jag skulle göra, och plötsligt var han inne i mig, trängde bit för bit längre in tills han var så djupt inne i mig han kunde komma. Jag stönade högt när jag kände hans kön träffa det där sköna inuti mig.

Några sekunder var vi bara stilla och flämtade båda lika hetsigt, tills jag började röra mina höfter, och då stönade han mjukt, och hans stön blandades med mina.

Ha lade sina varma händer på mina lår, smekte och fick mig att rysa.

Jag lät min överkropp falla tillbaka över honom.

Våran heta och glödande hud ströks mot varandra, mitt hjärta slog mot hans, hans mot mitt. Dunk.. dunk.. som vår egen kärlekssång skapad av våra hjärtan.

Han smekte händerna upp för mina lår och mina skinkor, flyttade dem till min rygg och slöt sina starka armar om mig. Jag ökade takten och djupet i mina rörelser. Aaah… så skönt, så himla skönt..

Jag lutade mitt huvud mot hans axel, stönade och flämtade med läpparna tryckta mot hans hals.

Hans höfter rörde sig tillbaka mot mig, i samma takt som mina rörelser.

Åh hans händer över min rygg… varma, sköna händer… Hans dova, mörka stön… Förförande, upphetsande.. jag rörde mig snabbare, snabbare, kände min kropp gå in i ett så totalt tillstånd av njutning att jag knappt visste vart jag var eller vad jag gjorde längre. Allt jag visste var bara att jag var med Joakim, älskade med honom, okontrollerat, passionerat…

Och mina snabba rörelser påverkade honom… han böjde bak nacken, blundade, stönade. Jag betraktade hans ansikte, det sensuella, sexiga uttrycket..

Jag andades med särade läppar, slöt mina ögon…

”Åh gud…” stönade han plötsligt, ”Åh.. åh du är så skön.. så otroligt.. MHh..” senorna spändes på hans hals och han mötte min blick genom halvslutna ögon. ”Tim… jag kommer..” viskade han, och samtidigt kände jag den där känslan komma närmare och närmare i min egen kropp.

”Vänta…” flämtade jag. Bara en liten stund till… En liten stund till, och jag var där. ”Nu… mh.. Åååhh…”

Vi kom tillsammans, våra kroppar så fyllda av extas, förenade i den totala njutningen. Sköna ilningar… Njutningen som pulserade i min kropp och fick mig att stöna okontrollerat, känsloruset… jag blundade hårt och tryckte mitt ansikte mot hans kind, omfamnades av hans läppar som sökte mina, omslöts av njutningen som drev våra kroppar till vansinne, gjorde oss till en enad, okontrollerad och njutande kropp i extas.

Så många känslor på samma gång.. och efteråt, utmattningen. Jag sjönk ned bredvid honom, lutade mitt huvud mot hans bröst som hävdes tungt. Han strök mig över håret, tog min hand i sin och bara höll den.



Det hade varit lite för tidigt för att gå och lägga sig efter det, så vi gick ut i vardagsrummet igen, satt och höll om varandra i bara underkläder i soffan. Hans hud var varm, så som alltid. Och jag kände mig så lycklig.

En skiva gick i bakgrunden, Suede. Musiken var lugn i kvällsmörkret. Vi skulle lägga oss snart.

Joakim reste sig för att dra ned persiennerna i köksfönstret. Hans siluett avtecknade sig mörk och vacker i dunklet, hans kropp, så vacker. Jag betraktade honom där bortifrån soffan när han stod vid fönstret, blickade ut. Han såg tankfull ut.

Jag reste mig och gick mot honom, lutade mig kind mot hans varma rygg och lade armarna om honom, han lade sin hand över min på sitt bröst.

Jag hade kunnat vara såhär för evigt. I stillheten, dunklet, med hans varma kropp intill mig, den dova och lugna musiken i bakgrunden. Det var bara vi, mot den kalla, hårda världen. Jag började tyst sjunga med i sången.

”The snow might fall and write the lines on the silent page… But you’re outside making permanent love to the nuclear age…” han fick gåshud och blundade.

“Din röst är så vacker, Tim” mumlade han, vände sig om mot mig och lade armarna om mig. Hans famn var så trygg och varm.

” Alone but not lonely, you and me…” hördes sången från högtalarna. Han kysste min panna.

”Tim, du får aldrig glömma att jag älskar dig. Lovar du?” jag nickade. ”Vet du vad” viskade han och gav mig en lång kyss ”du är mitt allt”

”Och du mitt” svarade jag. Han log, ömt, det där leendet, som bara Joakim hade. Det där leendet som fyllde hjärtat med värme.

Jag skulle aldrig mer vara ensam.

Aldrig mer.











Så nu var det slut xD Hope u liked it, förhoppningsvis så kommer fortsättningen att komma så snart som möjligt ^^ Ska skriva på min andra novell också, men tänka få ett avslut på den här först bara xD

See ya