Min lärare och jag; ”Ingenting kvar”

Hellu igen ^^ Nu har det varit sjuukt längesedan jag lade upp en novell xD Ledsen för det. Har haft lite fullt upp med livskriser, plugg och allmän lathet. Det har varit dåliga tider… hoppas ni har överseende. Men, nu är jag förhoppningsvis tillbaka igen ^^

Egentligen var det inte meningen att den här delen skulle bli en del xD jag satt bara och skrev massor med random saker, sen hade jag så pass mycket att jag lika gärna kunde sätta ihop det till en novell xD

Den här delen är väldigt kort, på grund av att jag delade novellen i två delar på grund av att den blev lite lång, men, lägger upp båda samtidigt. Så ni får två delar på en gång, som lite kompensation ^^









DEL 7







Hela mitt liv var under förändring. En god förändrig.

Allt det som hänt sedan sommarlovets slut är saker jag aldrig trodde att jag någonsin skulle få uppleva, men nu, bara rusade allt mot mig. Och det var som att fyllas med en orkan av lycka och hopp.

Allt det som jag hade fått var som en stor gåva jag inte ens var värd, men ändå fick, och mer och mer insåg jag att jag kanske faktiskt hade ett värde… ett litet värde, i alla fall större än vad jag hade trott.

Men förståss, rädslan fanns ju ändå där för att allting skulle tas ifrån mig… Fast ändå, jag var så fylld med glädje. Och även om allting skulle… ta slut, vilket som verkligen bara inte fick hända, så var det ändå värt at njuta utav den tiden då det varade.

Och jag hoppades att det skulle vara förevigt.

Verklien förevigt.



En del hade hänt under den där skidresan… Vi hade blivit upptäckta, jag och Joakim, allt hade varit så uppenbart och exponerat… men, det hade inte fått några negativa konsekvenser. När Micaela plötsligt kom in och såg oss så trodde jag verkligen att det var över. Och jag vet inte, men på något sätt så hade jag lyckats behålla lugnet lugnet, och jag hade sagt allt det där jag sa. Jag kommer knappt själv ihåg vad jag hade sagt, men på något sätt hade det fått henne att bestämma sig för att inte säga något.

Det måste ha varit en chock för henne… att komma in där och se oss två med armarna om varandra. Hade jag själv varit i den situationen så… jag vet inte. Jag hade nästan förstått om hon hade berättat.

Men nu hade hon inte gjort det. Och jag var ofattbarttacksam över det.

Och det visade sig så småningom att jag och Micaela hade mer än vad vi trott gemensamt. Hon var inte direkt heller den där populära… och det var som att hon visste precis hur det var. Precis hur det var. Hon var precis lika utanför som mig, lika hatad. Den där kvällen innan vi skulle resa tillbaka hem, precis efter att hon hade upptäckt oss och Joakim hade gått, satt vi och pratade länge.

Även hon hade öknamn, precis som jag… Hora, fittunge, äckel och så vidare.

Jag kunde förstå hur de kunde hata mig, jag som var ful, äcklig, efterbliven och dessutom bög… Men hur de kunde ogilla henne, det kunde jag inte förstå. Hon var verkligen jätte snäll, och söt för att vara tjej… så hur kunde de ogilla henne?

Faktum var, jag hade funnit en vän… Micaela var min första vän..

Första personen näst efter Joakim som inte föraktade mig eller avskydde mig. Återigen fick jag den där känslan att jag knappt kunde förstå hur hon inte kunde det.. Jag menar att Joakim kunde tycka om mig var så att säga en sak, men Micaela.. för henne var det i princip förbjudet att tycka om mig. Det skulle göra henne ännu mer hatad.. Hon var med i det där skådespelet. Skolan var vår scen, eleverna skådespelarna. Alla hade fått olika roller tilldelade sig, alla var tvungna att följa manus. Somliga hade fått äran till huvudrollerna, det stora privilegiet att vara populär, omtyckt, andra var bara biroller, utfyllnad, och sen fanns det vi längst ner på botten, råttorna, de ovärdiga. Det var ett manus som inte gick att ändra. Vi var skådespelare, och de vuxna var våra åskådare. Det fanns inte så mycket de kunde göra heller för att ändra historian vi alla var tvungna att följa.

Men något hade rubbats i skådespelet. Skådespelarna och publiken hade gjort revolt. Helt plötsligt hade en av åskådarna blivit en del av skådespelet, och två skådespelare bröt sig loss från manuset. Historien höll på att ändra riktning. Joakim, Micaela, jag.. vi höll på att bryta oss ur systemet.

Joakim hade blivit en del av allt, han som förut varit åskådare var nu med och ändrade på storyn, bytte om rollerna, gav historien en annan riktning. Och Micaela och jag.. genom våran plötsliga vänskap hade hela ordningen ändrats.

Jag lovar att manusförfattarna, de som även innehade huvudrollerna, höll på att få panik när de beskådade hur deras pjäs höll på att falla.

Dock gick vi ju inte i samma klass, hon gick natur och jag gick samhälle, men vi hade ofta raster samtidigt. Och att inte längre behöva stryka ensam längst väggarn under rasterna eller behöva sitta själv i matsalen var underbart, dessutom något som jag aldrig hade trott skulle inträffa för mig.

Men stundvis var jag även rädd för att förlora henne.. på samma sätt som jag var rädd att förlora Joakim.

Liksom, vad var det som sa att allt inte bara var en dröm? Eller högre makter som lekte med mig? Något temporärt… Kanske hon skulle tröttna på mig, kanske inse att de andra hade rätt om mig..

Det var ungefär samma tankar jag haft i början när jag och Joakim hade träffats. Jag trodde helt enkelt inte att jag var värdefull nog att förtjäna att bli omtyckt. Förtjäna vänskap, förtjäna kärlek..

Jag hade haft fel.

Jag hade haft fel så många gånger om så mycket saker, men den här gången var jag glad över att ha fel.

Så mycket hade hänt under knappt et halvår…

Jag hade funnit kärleken, funnit Joakim. Och jag hade trott att det var klart där men, jag hade också fått min första vän.

Och jag insåg väldigt snart att kärlek inte var det enda viktiga. Det var enormt viktigt ja, det bästa som fanns och det bästa jag varit med om, men jag insåg också att bara vänlig vänskap även var viktigt, och gjorde mitt liv om möjligt ännu bättre än det varit innan.

Att allt mycket snart skulle vändas helt upp och ner var inget jag ens hade kunnat föreställa mig.



Bara sju dagar kvar på den här terminen… Och vilken termin det varit.

Det var innan lunch och skolans aula var fylld av elever. Jag satt bredvid Micaela, trotts att det egentligen var platsbestämning klassvis för att inte skapa kaos, men ingen brydde sig om det ändå.

Det var lucia konsert. På scenen stod en flygel uppställd och jag kunde skymta genom dunklet på den ännu nedsläckta scenen hur Joakim satte sig tillrätta vid pianot och ordnade notpappren. Han spelade de första tonerna och luciatåget vandrade långsamt in, sjöng ’Natten går tunga fjät’

Flera lärare i aulan hyssjade eleverna att vara tysta. Luciatåget intog sina platser på scenen, den klassiska blonda lucian med levande ljus i håret och gudomlig röst längst fram. Scenljuset höjdes, bara till ett vagt dunkel, men jag kunde ändå lätt urskilja Joakim snett till vänster längst bak på scen bakom pianot. Jag log brett när jag såg honom.

Micaela fnittrade plötsligt dämpat till.

”Han är bara en man som spelar piano Tim” hon måste ha sett mitt leende och förstått vad det berott på. Jag skrattade förläget.

”För mig, inte vilken man som helst…” jag drog på munnen.

”Jag vet” log hon.

”Tack ännu en gång för att du inte berättade något.”

Hon log igen som svar.

”Är det fyrtioelfte gången nu?” skrattade hon.

”Nja, bara fyrtiotionde” jag stämde in i hennes skratt. ”Men det är liksom så viktigt för mig…”

”Jag vet.” sa hon igen.

Vi vände åter våra blickar mot scenen och lyssnade till luciakonserten.

Bara en man som spelade piano…

Sant, men för mig var han så otroligt mycket mer. De där fingrarna som dansade över pianots tangenter… samma fingrar som brukade dansa över min kropp…

Han hade spelat så mycket mer underbara melodier för mig än de enkla julmelodierna han spelade nu. Underbara melodier… både på min kropp och på piano.. melodier han sa bara var till för mig.

Efter de två första sångernas slut lämnade han scenen och en stråkkvartett från musiktrean tog istället över. Pianot togs istället över av någon annan musiklärare jag såklart inte brydde mig ett dyft om.



Efter luciakonserten gick vi mot matsalen. Det serverades risgrynsgröt, något som faktiskt gick att äta, till skillnad från så mycket annat som brukade serveras.

Men, jag var medveten om att även fast vi var två så betydde inte det att vi inte skulle fortsätta vara utsatta. Man försökte sära på oss med alla medel. De var tvungna att sära på oss, vi fick inte bli starka, hela deras spel skulle falla då.

Dessutom, Micaelas mobbare hade blivit mina, och mina hade blivit hennes. Som länder som hade bestämt sig för att alliera sig och gemensamt attackera sina motståndare, oss.

Som sagt, vi var inte skyddade bara för att vi var två. På väg till matsalen kom Oskar och Jonathan emot oss. Matte syntes inte till.. jag såg hastig omkring mig för att försäkra mig om att han inte var där. När inte Matte var med var de inte alls lika skrämmande men… ändå. Jag såg redan i deras ögon att de tänkte göra något. Jag vet inte vad och ville inte veta, men hur som helst skulle vi snart bli varse…

Sedan de hade knäckt mina revben så hade jag inte sett till dem, men nu var de tillbaka…

Jag sneglade hastigt mot Micaela, någon plan på flyktväg hann vi inte komma på förens de redan hade hunnit fram till oss.

”Jahaja, Mickan pickan horan doran och bögen Tim, vilket sammanträffande. Hur är det med revbenen? Åh just det, jag glömde visst, du är ju bara skin och ben. En liten värdelös benhög. Och jag som hört att bögar ska se snygga ut, hah ja man börjar ju tvivla när man ser dina spindelben. Inte speciellt manligt skulle jag säga. Nå, har du tur kanske du hittar nån snubbe med låga krav som kan ta dig för tjej. Annars lär det ju bli jävligt svårt.” Jonathan flinade till och vände sig mot Micaela. ”Eller vad säger du Mickan? Du som är brud borde ju veta vad en tjej vill ha? Nä, glömde bort, en liten hora som du tar väl vad hon får” Han skrattade och Oskar stämde in, precis som om det han sagt varit något slags skämt som vi inte förstod oss på. Som om vi var de där smått tröga som inte förstod skämtet utan stod utanför och såg dumma ut. Utanför cirkeln.

”Tim, fatta att ingen vill ha dig. Ingen” han lät plötsligt djupt allvarlig och betonade varje ord han sa och spände blicken i mig. ”Som alla horor vill hon bara utnyttja dig” Ett lättsamt flin drog över hans ansikte igen. Jag rös av obehag. Det var som att hans första ord verklien hade träffat mig och rivit upp ett gammalt sår inom mig. Jag visste dock att det inte var sant, jag visste det. De skulle bara veta hur osant det var. Jag hade Joakim och jag visste att för honom var jag värdefull, men ändå sved det.

”Eller du kanske tar vad du får? Har man något annat val när man är som du?” jag svarade inte utan stod bara tyst, skyddade mig med min tystnad.

”Svara då för fan!” röt Oskar plötsligt och hans plötsliga utbrott fick mig och Micaela att hoppa till. Han knuffade till mig så jag snubblade bakåt och hårt stötte emot väggen.

”Ska du inte tillbaka då? Va? Ska. Du. Inte. Slå. Tillbaka. Då.?” Han tornade hotfullt upp sig över mig och höjde knytnäven till slag.

”Sluta…!” hörde jag plötsligt Micaela, och hon lyckades fånga deras uppmärksamhet tillräckligt för att jag skulle hinna ducka för Oskars slag. Hans knutna hand träffade bara väggen bakom mig och han röt till av smärta.

”Din jävla lilla horunge!” morrade han och vände sig mot Micaela. Jonathan tog tag i hennes hästsvans och drog hennes huvud hårt bakåt.

”Du ska fan betala för det där! Du ska lära dig att hålla käften och aldrig mer…”

”Sluta för i helvete!” Jonathan blev plötsligt avbruten och frös till i rörelsen.

Jag kände såklart genast igen rösten och lättnaden sköljde över mig. Joakim, precis i rätt ögonblick…

”Släpp henne för fan!” Hans ilska och ovanligt mörka ögon hade nästan kunnat skrämma mig om jag inte vetat att det var just för min skull han släppte fram sin ilska. För min skull… Jag var inte värdelös.. Micaela var inte heller värdelös. Det hon gjort för oss var så värdefullt. Men inga andra visste någonting om någonting av det som var mellan oss… vad vi tre visste som inga andra visste…

Jonathan släppte och backade undan. Han var inte längre den där självsäkra översittaren.

”Ska det vara så jävla svårt att fatta vad jag säger? RÖR INTE Tim, och rör inte Micaela… Jag har sagt det tusen gånger, vad fan är problemet?” Jag såg att han var tvungen att kontrollera sin ilska, hans hand var hårt knuten och verkade till och med darra av ilska. Han försökte sansa sig och återta lugnet. ”Rektorsexpeditionen om tio minuter. Uppfattat?” de nickade unisont och verkade inte riktigt veta vart de skulle titta. Det var inte ofta man såg dem bli förlägna… de hade sällan någon respekt för några lärare, men Joakim var annorlunda. De visste att han menade allvar.

”Stick nu.” de släntrade iväg. Joakim drog ett djupt andetag när de hade gått och strök handen över ansiktet. ”Fan…” mumlade han, vände sig sedan till oss.

”Är det okej?” frågade han, vi nickade. ”Säkert?” han rörde vid min axel.

”Jag lovar.” svarade jag och snuddade med min hand vid hans. Diskret. Det var ingen där, men ändå. Det märkliga var.. att ingen verkade tyckas lägga märke till något då någon blev slagen, men jag kan lova att folk klart som fan skulle skrika halsen av sig om de såg oss så gott som ens snudda vid varandra.

”Du också?” han vände blicken mot Micaela. Hon nickade.

”Ja det är ingen fara…”

”Bra…” sa han men såg bekymrad ut igen. ”Fan jag lovade… fan… Jag lovade att jag aldrig skulle låta dem röra dig igen och se nu..”

”Joakim.. du gör redan så mycket.. och det går inte att få dem att sluta. Men att du finns där är tillräckligt och du ska inte skuldbelägga dig själv…” Den sista meningen viskade jag för att inga möjliga åhörare skulle höra det.

”Ändå… det gör så ont att se dem göra såhär.. Jag ska verkligen göra allt i min makt för att stoppa det. Det kan inte fortgå såhär..”

Jag ville hoppas att han hade rätt och att det fanns något att göra åt det… men han hade redan gjort så mycket, att få dem att sluta helt verkade nästintill omöjligt. Från den gång då Joakim hade stoppat dem den där dagen som vad som nu kändes som att vara för så längesedan, så hade deras trackaserier minskat avsevärt.

”Tack…” viskade jag bara. ”Jag äl…”

”Schh” han skrattade till. ”Jag vet.” jag hade varit väldigt nära att försäga mig där. ”Det kommer ordna sig.” sa han, rörde vid min axel igen och såg från mig till Micaela, sedan var han tvungen att gå, tillbaka till rektorsexpeditionen där Oskar och Jonathan inväntade en utskällning både jag och Micaela ville hoppas skulle ha påverkan.



”Jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk ändå.” sa Micaela plötsligt under lunchen och skrattade sedan till. ”Jag menar… en pojkvän som Joakim. Det märks verkligen att han älskar dig.”

”Jag vet..” svarade jag och smålog, tittade ner och rörde om i tallriken.

”Du rodnar” skrattade hon.

”Äh men sluta” sa jag och rodnade förmodligen ännu mer och kunde inte låta bli att skratta till jag med.

”Jag önskar verkligen att jag någon gång ska träffa någon som skulle kunna tycka om mig på samma sätt som han tycker om dig… vet dock inte om det någonsin kommer inträffa…”

Jag tittade hastigt upp från tallriken.

”Klart att det kommer! Jag vet att det verkar totalt meningslöst men, jag träffade Joakim, så vad säger att inte du skulle kunna träffa någon?”

”Jag vet inte…” mumlade hon.

”Du vet det finns någon för alla, även fast man inte tror det. Jag trodde verkligen inte det, och helt plötsligt var han bara där.”

”Jag antar väl kanske att du har rätt…”

Jag förstod henne. Precis så hade jag också känt. Men vips, så hade han plötsligt bara kommit in i mitt liv, då jag minst anade det. Biddedi baddedi bo och inte bara kvällen var förtrollad, utan hela tillvaron. Och det var en förtrollning som inte skulle brytas vid något tolvslag.

Dock fanns det andra faktorer jag aldrig kunnat ana som kunde slå allting i bitar lättare än en ömtålig kristallvas…



Efter lunchen hade jag matte och engelska, och efter det tog jag bussen hem. Vintern hade lagt sitt snötäcke över allting en gång för alla för att inte smälta bort fören våren igen. Det närmade sig lov och jul. Och apropå jul… Jag hade ännu inte någon aning om vad jag skulle ge Joakim i julklapp. Eller Micaela, eller om det ens var förväntat att jag skulle ge henne något. Hur gör man egentligen…? Jag visste inte om det var meningen att vi skulle ge varandra något, jag hade ju aldrig haft en vän förut, jag visste inte hur man gjorde… Nåväl det var ändå ett bra tag fram tills jul, tillräckligt många dagar för att jag skulle hinna ta reda på hur det låg till angående vänner och julklappar och vad jag skulle ge Joakim.

Plötsligt kom jag att tänka på att det nästan var lite komiskt. Jag bekymrade mig över saker jag aldrig behövt tänka på förut, vad jag skulle ge folk i julklapp och så vidare. Förut hade jag haft helt andra saker att oroa mig för. De attackerande blodstörstiga monstren i korridoren som hatade mig för att… Jag vet inte. Kanske för att jag var för svag. Kanske för att de helt enkelt behövde en syndabock, och jag var ett lämpligt offer.

Dessutom, de var inprogrammerade att hata sådana som mig. Hata dem som var annorlunda. Nu när alla kände till vad jag var, att jag var bög, kunde jag egentligen inte förvänta mig annat…

Hata hata hata. Allt där utanför verkade handal om hat. Om att ensam stå segrare och vara den bäste, och i sin väg dit trampa ner de som var svagare.

”Du är så jävla ful och äcklig!” ”Så jävla värdelös!” ”BÖG!” blickar, miner, gester… det var som en social borg, och jag stod utanför muren. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna ta mig in dit och bli en av dem. De ville inte ha mig. Och det fanns inget jag kunde göra, ärligt talat. Hur jag än skulle ändra mig så skulle de ändå inte vilja ha mig. Jag vågade knappt tänka den tanken men kanske.. kanske var det inte mig det var fel på, utan dem.

För även om jag skulle vara som dem, så skulle det ändå inte gå. För… Det skulle inte vara jag. Och då spelade det ingen roll.

Jag vet inte. Kanske det var mer värdefullt att vara jag, och betala det priset jag nu betalade, än vara en av dem, och vara en marionettdocka, en skådespelare i den här världens största oskrivna drama.



Det där med julklappar… Jag åkte in till stan den helgen för att leta efter en passande present. Strosade runt i olika butiker och letade, men de potentiella presenterna var antingen patetiska eller alldeles för dyra för mig att kunna köpa. Egentligen visste jag ju inte ens vad han ville ha.. Och Micaela, jag visste inte ens om vi skulle ge varandra julklappar. Jag skulle känna mig så extremt dum om jag gav henne en julklapp och hon inte gav mig någon, det skulle bara vara pinsamt, men det skulle vara ännu värre om hon skulle köpa och jag inte hade någon.

Åh kan ingen bara säga hur man gör? Kan det inte finnas någon manual för hur man ska bete sig? Ibland kändes det nästan svårare än den mest invecklade algebran.

Tänk om jag skulle göra något fel, om jag skulle säga något som eller gjorde att andras uppfattning ändrades om mig, om något, jag vet inte vad, skulle hända, så jag skulle stå där ensam igen.

Med Joakim var jag inte längre lika rädd för detta, men det hände ibland att de tankarna bara kom över mig och tog stryptag på mig. Om han skulle försvinna…

Med åren hade jag snabbt fått lära mig att inga relationer var för evigt bestående, men under de här månaderna hade jag fått skola om mig. Det kunde vara för evigt… åtminstone… vågade jag hoppas på det, och det var huvudsaken. Att inte vara rädd.

Men det tog lång tid att lära om sig något som man trott på så starkt så länge. Likadant med mitt självhat. Att förändras på det här sättet.. Det var inte bara att vakna upp en dag och bli en ny person. Men ändå.. jag hade redan nästan blivit en ny person, men på något sätt visste jag att jag inte var färdig. Jag var ännu bara i kokong stadium. Jag hade ännu inte fått chansen att pröva mina vingar på riktigt. Kanske jag en dag skulle våga det.

Jag fortsatte att leta efter presenter. Tillslut hittade jag en nästan helt perfekt present, en liten kärleksstaty föreställande två människor som höll om varandra. Det var bara ett problem. När jag såg prislappen höll jag på att få en chock. 449 kronor. Jag hade absolut inte råd med det, hur gärna jag än ville.

Jag gav upp. Som sagt, det var flera dagar kvar till julafton. Jag skulle komma på något. Förhoppningsvis.

Jag gick genom centrum mot busstationen. Det var en rätt solig dag, snön glittrade. Nåväl, den snö plogbilarna inte skyfflat ihop i bruna högar alltså.

Jag passerade några caféer och restauranger. Trotts att det var en kylig vinterdag var det många som satt vid uteserveringen under soltaket.

Helt oväntat såg jag plötsligt ett ansikte jag kände igen mycket väl. Joakim. Mitt hjärta fylldes med den där bekanta värmen som varje gång jag ser honom. Han satt vid ett bord och drack te. Jag visste att det var te, i och med att jag vet att han avskyr kaffe. Jag log för mig själv, trotts att det var offentlig plats kunde man ju ändå alltid bara hälsa. Jag skulle just gå fram, när plötsligt någon kom fram till Joakims bord. En man i Joakims egen ålder, kanske lite yngre.. Jag avvaktade, kanske var det olämpligt att gå fram ifall… Jag frös till. Joakim kramade plötsligt om den andre personen.

”Herregud vad jag har saknat dig!” utbrast han. ”vänta, jag har något åt dig.” han log och tog upp något ur en påse. En blombukett. En stor, svallande blombukett.

”Men gud” skrattade den andre och tog emot buketten. ”Tack! Tar du inte i lite nu?” han skrattade igen.

”Såklart inte” Joakim log. Och jag kanske misstog mig men… jag vet inte.. kanske var det bara inbillning men… det såg ut som att han log just det där Joakim leendet. Det där leendet med glittrande ögon. Ögon som sa hur älskad man var…

Nej, jag måste misstagit mig. Det måste jag gjort..

De satte sig ned vid bordet.

”Vad vill du ha?” frågade Joakim. ”Vänta, varm choklad med extra socker, ellerhur?” De skrattade båda.

”Du känner mig du”

”Såklart jag gör.” log Joakim ”Jag har ju känt dig sedan…”

Mer hörde jag inte, innan jag vände mig tvärt och gick.

Vad… vem… Mina tankar var i förvirring över vad jag nyss hade sett. Kramen, blommorna, sättet de pratade på, som om de stod varandra väldigt nära, känt varandra länge, Joakims leende.. blommorna, kramen, ’jag har saknat dig’… det jade inte varit någon vanlig alldaglig kram…

Gråten stockades plötsligt i min hals. Kunde det… vara… Jag vågade inte ens forma tanken. Allt för rädd för att jag skulle ha rätt, allt för rädd för att den där mannen skulle vara… Nej. Nej nej nej nej!

Jag sprang. Sprang för att försöka fly från mina tankar, men väl på bussen fanns det inget som hindrade hur mina tankar gick runt och runt och runt.

Vem…?

Vad…?

Och.. varför.



Jag försökte samla mina tankar. Tänka klart. Kanske jag bara missuppfattade det jag hade sett. Men kramen.. blommorna och sättet de verkade känna varandra på… som mer än vänskap. Men jag var känd för att missuppfatta saker. Kanske det bara var en vän som han inte hade sett på länge eller… Jag hade svårt att komma på några rimliga förklaringar. Det gick helt enkelt inte att tänka sakligt. Jag blev helt paranoid… Men tänk om… tänk om mina farhågor var rätt.

Joakim… otrogen…? Eller var det jag som var ”ersättaren” för den där andra personen, var det jag som… Åh mina tankar bara spann iväg. Jag klarade det inte. Herregud vad skulle jag göra?

Men, jag kunde också ha missuppfattat allting. Ovissheten gjorde mig galen, och oron var som en vass spets som borrade sig in i mitt bröst. Trögt, långsamt, men smärtsamt. Galet smärtsamt. Som att… gräva ut hjärtat med smörkniv.

Jag låg och vred och vände mig i min säng, kunde inte somna, och när jag väl somnade drömde jag mardrömmar.

Jag gick i ett ändlöst mörker, och långt, långt där framme stod Joakim. Men det var som att jag inte kunde röra mig. Han var som en självlysande ljuspelare, min väg ut genom mörkret, men jag kunde inte nå. Jag skrek hans namn men min röst hördes inte. Han såg mig inte. Jag kämpade mig igenom mörkret, långsamt, långsamt, som om det vore kvicksand. Och när jag slutligen nådde fram… då stod Joakim där med någon annan, höll om någon annan än mig… han såg mig inte… Jag sträckte ut min hand mot honom, men så fort den snuddat vid honom löstes hans gestalt upp, och jag var ensam kvar i mörkret.

Ögonblicket där efter vaknade jag tvärt från min sömn. Lakanen var i en enda oreda och jag kallsvettades. Klockan visade 04:24. Jag suckade lättat, det hade bara varit en dröm. Men… tänk om det var mer än en dröm..? Tänk om Joakim verkligen..

Nej jag kunde inte fortsätta såhär. Jag kunde inte fortsätta gå omkring och vara orolig för saker som jag inte ens visste var sanna.

I morgon skulle jag ringa honom. Jag visste inte vad jag skulle säga men… bara ringa honom.



Jag kände mig dum också. För att jag bara inte kunde lita på honom. Han har sagt hundratals gånger att han älskar mig och alltid kommer göra det men… det jag hade sett.. det fick mig att tvivla.

Och jag var rädd. Livrädd för att ha rätt. Jag önskade så djupt att jag skulle ha fel. Att allt bara var något som min dumma hjärna hade kokat ihop nu igen.

Men egentligen… Egentligen visste jag ju att jag inte var värd Joakims kärlek.. inte någons, egentligen. Så… om han tröttnat på mig, eller hade hittat en ersättare, så… var det inte så konstigt. Och mitt eget fel. Och den där mannen, han kanske uppfyllde Joakims krav långt mycket bättre än mig. Kanske han var den perfekta pojkvännen. Han var klart mycket snyggare än mig också. Med sitt blonda hår, blå ögon, och kropp som inte som en streckgubbe, till skillnad från mig. Jag var ful, värdelös, konstig, korkad klumpig och dum. Det var så jag såg på mig själv, alltid sett på mig själv, alltid fått höra om mig själv.

Joakim var så perfekt.. och jag var så operfekt. Så, egentligen… så kunde jag inte klandra honom, ifall jag skulle ha rätt. Trotts det, om det skulle vara så som jag var rädd för så skulle hela mitt liv rämna. Jag skulle bli förtvivlad. Jag var så rädd…



Jag skulle inte få tillfälle att ringa förens ikväll. Jag hade skola hela dagen.

Att gå runt i skolan och försöka koncentrera sig på lektionerna, och på att inte bli nerslagen, var extremt jobbigt när bara min oro och rädsla kretsade runt i mitt huvud.

Det närmade sig lunchrast. Kanske jag kunde få ett litet avbrott i mina tankar när jag träffade Micaela. Vi kanske kunde prata om saker som uppehöll mig och skulle lugna ner virrvarret i min hjärna lite. Och kanske jag till och med skulle kunna prata om det med henne… fast jag vet inte. Jag ville inte göra mig själv till ett offer eller bli någon slags börda. Och kanske hon bara skulle tycka att jag var löjlig och paranoid, vilket jag förmodligen också var.

Vilket jag hoppades att jag var.

Jag väntade utanför min korridor för att mötas och gå till matsalen, som vi brukade. Eller, som vi gjort de senaste dagarna vi ens känt varandra. Det kändes nästan som att jag hade känt henne längre, kanske i och med att vi var så lika, var i samma situation, vi visste båda hur det var att vara ensamma.

Jag väntade.

Men, hon kom inte. Kanske hon väntade vid sin korridor? Eller redan gått till matsalen?

Men nej, hon var inte vid sin korridor, och jag kunde inte se henne någonstans i matsalen.

Jag väntade i en hel halvtimme vid trappan upp till matsalen. Det var omöjligt att jag skulle kunna missa henne om jag stod där. Om inte… Om hon nu inte undvek mig med mening. Tanken tog stryptag på mig. Alla… alla bara försvann. Joakim, Micaela… som om jag inte var värd dem. Och jag visste också, jag var inte värd dem. Det var det som gjorde mig så rädd, så fruktansvärt rädd. Det jag gått omkring och varit orolig för hela tiden, hade det förverkligats nu?

Fast kanske jag oroade mig i onödan just nu… Micaela kanske bara var tvungen att vara kvar på någon lektion eller hade blivit sjuk och gått hem eller… vad som helst. Vad som helst utom det att hon inte längre ville vara med mig.

Jag hade faktisk hennes nummer men jag hade aldrig smsat eller ringt henne eller något sådant, jag hade väl inte vågat.. visste inte hur man gjorde, eller ens om man skulle göra. Jag vet inte, kanske jag skulle ringa henne nu trots allt?

Jag tog fram hennes nummer i min mobil, lyfte telefonen till örat och väntade spänt. Jag blev alltid lika nervös av att ringa någon.

Jag ringde.

Det gick några signaler innan det plötsligt tutade upptaget. Hon… lade på?

Eller kanske hon bara… råkat trycka på fel knapp? Jag försökte tänka positivt men lyckades inte så bra.

Kanske jag skulle prova ringa igen? Det kunde ju i alla fall inte skada… utom att jag skulle verka väldigt klängig men… jag gjorde det ändå.

”..Personen du söker kan tyvärr inte ta emot ditt samtal just nu, försök igen senare…”

Det var meningslöst. Antagligen ville hon helt enkelt inte prata med mig… Kanske hade hon kommit till insikt om vilken nolla jag var. Även fast hon var ensam, så kanske det var bättre än att vara med någon som mig…

Åh varför?

Det plingade till i mobilen. Hon hade skickat ett sms. Jag andades lättat ut, för att sedan, bli än mer förtvivlad än jag varit innan.

”Ring inte. Fattar du inte att du är en nolla. Dra!”

Jag såg misstroget på orden. Nej…

Joakim och Micaela var de enda jag hade. De fick inte försvinna.. utan dem var jag helt ensam. Utan dem var jag… värdelös. Micaela, min första vän, Joakim, människan jag älskade överallt annat.. nej. Nej nej nej!

Jag sjönk ihop i trappan med ansiktet i händerna. Gode gud varför?

Förmodligen undrade folk som gick förbi varför jag satt där i förtvivlad ställning, varför jag satt där ensam i trappan till matsalen, men ingen brydde sig, ingen sa något, ingen såg ens åt mitt håll. Ingen ville se. Det var en del av spelet… Jag var född till att spela den här rollen. Jag hade försökt bli någon annan, men det hade gudar och andar eller vad nu i helvete det var som styrde den här världens skådespel satt stopp för att jag skulle bli. Jag var Tim, utbölingen, den som ingen ville ha, den som aldrig dög till. Och nu blev jag straffad var att jag för en stund hade tillåtit mig att inte längre tro på det.

Ensam igen.

Jag hade nästan glömt hur det kändes.

Jag förstod inte vad som höll på att hända..



Kanske var det bara dum, löjlig inbillning tänkte jag på bussen på väg hem. Det skulle ju inte vara något nytt. Att jag var korkad alltså. Det hände altför ofta att jag inbillade mig saker. Men det var för att jag var så himla rädd… Allt var så skört, hängde på en tunn tunn tråd, och om jag gjorde det minsta lilla felsteg så kunde den tråden brytas. Det var det jag var så rädd för. Vänskap och kärlek var något så skört för mig, något så obekant, något jag aldrig fått ta del av förut, något som aldrig förut varit ämnat för mig. Jag kunde helt enkelt inte från en dag till en annan bara helt plötsligt tro att alla andra hade haft fel hela tiden. Att alla de som vänt mig ryggen när jag bett om deras sympati, alla de som tryckt ner mig, slagit mig och gjort mig så obefintlig med sina ord, hade fel. Tiotusen röster kunde inte ha fel. Tiotusen mot två, vad var oddsen för det?

Och något som verkligen skrämde mig, om Micaela inte ville ha att göra med mig mer så kanske hon skulle berätta om mig och Joakim. Fast, jag visste ju inte ens om mitt och Joakims förhållande fortfarande bestod.

Men så fort jag kommit hem och ätit middag skulle jag ringa. Jag visste inte vad jag skulle vinna på det men, någonting i alla fall kanske, något som bara kunde förklara allting och göra allting bra.



Jag gick in på mitt rum och satte mig på sängen med mobilen i handen. Inga meddelanden, inga missade samtal. Varken från Micaela eller Joakim.

Men om Micaela inte ville vara med mig längre så tänkte jag inte tvinga henne, även om jag velat. Jag kunde inte tvinga någon att tycka om mig och stanna kvar. Om jag skulle ringa upp henne nu eller smsa henne skulle hon antagligen bara tycka att jag var jobbig.

Jag och Joakim brukade ringa varandra nästan varje dag vid den här tiden. Han hade inte ringt mig än. Helst ville jag bara vänta på att han skulle ringa, det skulle känts bättre men, tänk om han väntade på att jag skulle ringa då? På att jag skulle ätit klart och kunna prata.

Helt enkelt, jag var bara tvungen att ringa honom. Och jag längtade efter att höra hans röst. Jag ville höra hans röst. Tröstas av hans ord. Jag ville ha fel. Fel om mina misstantar för det jag var rädd för. Just nu ville jag vara dum och korkad. Jag ville att Joakim skulle säga ”Men dumma lilla älskling, du förstår väl att jag aldrig skulle sluta älska dig.” Rädslan för att han inte skulle säga så däremot, fick något att fladdra till av oro i mitt bröst.

Jag kunde inte vänta längre, jag ringde.

Det gick några signaler innan jag fick svar.

”Hallå?” det var inte Joakims röst. ”Joakims mobil här” Jag var tyst några sekunder. Den främmande mannens röst… var det samma som…?

”Eeh… Är Joakim där…?” svarade jag med en röst som måste låtit väldigt ostadig.

”Tyvärr är han i duschen just nu. Men jag kände mig tvungen att svara.” han skrattade till. I duschen…? Min negativa fantasi bar iväg med mig.

”Okej… ehm… eh…” jag visste inte vad jag skulle säga och fann inte orden.

”Kan jag hälsa något till honom?” Mannens röst var silkes len, trevlig, sympatisk och stadig, till skillnad från min osäkra och flyktiga röst.

”N-nej det är lugnt…” svarade jag och bet mig i läppen. Vad gjorde den där mannen där? Hos Joakim nu? Hade han sovit över där och..? Och… jag kunde inte ens tänka tanken på vad de kunde ha gjort.

”Han kan säker ringa upp senare så fort han kommit ut ur duschen. Kan säkert ta en stund dock, Joakim duschar alltid i en evighet” han skrattade igen. Så han kände honom så bra…?

”Ja… haha..” jag skrattade stelt.

”Hur som helst så ska vi ut på middag lite senare, men jag är säker på att han hinner ringa upp innan dess.” Middag?? Vadå för middag? Middag för två på en fin restaurang med tända ljus och fiolspelare eller vadå? ”Jag kan be honom ringa upp, vem kan jag hälsa från?” Jag förmådde inte svara direkt. ’Hans pojkvän’ hade jag velat säga, men jag fortsatte att vara tyst. ”Hallå?” jag fann mig plötsligt.

”Eh, ja. Nej… det behövs inte” Min röst skar sig på de sista orden och jag satte handen framför munnen för att inte kvida högt av gråten som stockade sig i halsen. Jag lade på utan att säga något mer och sjönk ihop på sängen. Jag skakade. Jag rullade ihop mig till en liten boll med armarna runt knäna och skakade. Jag ville bara försvinna. Bort, bort från denna mörka och onda värld. Det den där andra mannen sagt var som ett bekräftande på allt det jag varit orolig för. Det var väl själklart att Joakim skulle välja någon som honom framför mig. Jag behövde inte ens tvivla. Jag kunde inte längre hitta några som helst andra alternativ än att Joakim hade hittat någon annan. Eller så hade han alltid varit tillsammans med honom, och jag hade bara varit ett tidsfördriv..

Jag förstod inte. Jag. Förstod. Inte. Joakim, min Joakim… alla hans vackra ord, allting, hade det bara varit… en lögn? Allt om att vi alltid skulle älska varandra? Att jag var hans allt? Hans sätt att se på mig…?

Jag knep ihop ögonen hårt och kände tårarna komma. En ändlös ström utan något slut.

Och jag anklagade mig själv. Bara mig själv. Hur hade jag kunnat vara så enfaldigt dum att jag kunnat tro att någon någonsin skulle kunna älska mig? Att någon skulle kunna vara min vän?

Joakim, Micaela, jag var inte värd dem. Jag var inte värd någon. Jag var inte ens värd att finnas till. Det enda syfte jag fyllde var att vara ett hatobjekt, så jag kunde lika gärna… dö.

Jag kände någonting plötsligt trycka hårt över mitt bröst, och det var som att jag inte kunde andas. Inuti min bröstkorg var det som att mitt hjärta höll på att falla i bitar. Jag kunde inte… andas. Jag slog upp ögonen. Vad hände? Höll jag verkligen på att dö..? Hade den där lilla tanken frambringat något som hade sprängt min bröstkorg i bitar för att nu låta mig lida en smärtsam död? Om jag bara fick dö… men jag visste att det inte var döden, hur gärna jag än hade velat det. Det här var… värre. Mina tankar var som ett enda virrvarr, ett enda mörkt virrvarr, en ond spiral som aldrig tog slut utan bara drog mig djupare och djupare ner i det där svarta djupet. Jag ville skrika, men jag kunde inte. Det var som i en mardröm…

Ångest… Detta måste vara ångest. Jag hade hört om det, hört om den där oförmågan att andas och den där fruktansvärda, fruktansvärda känslan, men jag hade aldrig själv upplevt det, förens nu. Jag kunde inte finna något annat namn på det här.

Jag slets isär…

Jag slog knytnäven hårt i madrassen.

”Sluta…” kved jag och slog armarna om mig själv och tryckte mig hårt mot väggen. ”Sluta, sluta sluta..!” jag slog huvudet mot väggen, grävde in naglarna i mina armar.

Det var fruktansvärt. Jag skulle kunnat göra vad som helst för att få det att ta slut, men det tog inte slut. Det bara fortsatte i vad som kändes som en oändlighet.

Joakim, farväl.

Farväl. Farväl världen.



Jag vet inte hur länge jag hade legat där med armarna om mig själv och skakat och knappt kunnat andas, men tillslut hade det på något sätt tagit slut. Efteråt hade jag varit så utmattad att jag somnat.

Helst ville jag bara ligga kvar i sängen och låtsas att jag var död, men jag hade skola. Den förbannade skolan. Jag orkade inte. Jag låg kvar och blundade, kanske somnade jag om, jag vet inte, jag kände inte längre någon skillnad mellan att vara vaken eller att sova, jag var som apatisk för världen. Det hade knackat på min dörr och mamma kom in.

”Tim? Sover du än? Bussen går ju om bara några minuter!”

Jag reste mig mödosamt till sittande.

”Men Tim, dina ögon är ju alldeles svullna.” hon satte sig på min sängkant och lade bekymrat handen på min panna.

”Jag mår inte så bra…” mumlade jag. ”Jag är nog förkyld…” Mina ögon var svullna av gråt såklart, men jag kunde låta henne tro att det var av förkylning. Dessutom var min röst hes efter att ha gråtit så länge, att det lätt skulle kunna tas som ännu ett förkylningssymptom.

”Jag ser det. Har du feber?”

”Jag vet inte…” svarade jag och föll tillbaka i sängen.

”Ska du stanna hemma? Du verkar inte frisk.” jag nickade. ”Okej, jag ringer skolan och säger att du är sjuk.” Hon log snett och såg omsorgsfullt på mig. ”Stackare…” sa hon och lade huvudet på sned innan hon gick.

Hon skulle bara veta.



Jag vaknade av att min mobil låg på nattduksbordet och ringde. Klockan var tre. Hur länge hade jag sovit egentligen?

Jag sträckte ut handen efter mobilen. Det var Joakim som ringde. Jag svarade inte… Bara lät det ringa, väntade på att signalerna skulle dö ut.

Jag kunde inte prata med honom. Inte än. Jag var inte redo… Inte redo för att höra hans silkes lena röst och veta att jag aldrig, aldrig mer skulle höra den viska i mitt öra. Klarade inte höra honom ljuga..

Fyra missade samtal. Alla från Joakim, tre stycken från igår, inte långt efter att jag hade ringt upp.

Fortfarande inget från Micaela. Jag var ensam igen. Precis så som jag hade varit förut. Jag hade nästan glömt hur det kändes…

Jag blundade.

Åh varför ska det vara så svårt? Varför ska livet vara så svårt?

Det plingade till i mobilen av att jag fick ett sms, från Joakim… ”Är du okej? Du svarade inte, ville bara höra om allt var bra. Älskar dig.”

Tårarna vällde upp i mina ögon igen. Älskar dig… Tänkte han verkligen.. låtsas som ingenting? Antagligen visste han inte att jag visste men… tänkte han bara fortsätta.. om jag inte sa något?

Jag visste inte vad jag skulle svara på hans sms. Jag ville skriva att jag var så långt ifrån okej jag kunde vara, och.. jag ville att han skulle trösta mig men, det var ju han som.. var problemet. Samtidigt ville jag skrika på honom… fråga hur fan han kunde. Han hade lovat…

Hur fan hade han kunnat ljuga hela tiden…? hur hade han kunnat se mig så ömt i ögonen och viskat ’Jag älskar dig’, utan minsta tvivel i rösten?

Hur…?

Jag såg tvivlande på orden på min mobil. ”äskar dig”…

Ja var tvungen att svara någonting..

”Kan inte prata.” Skrev jag bara. Jag kom inte på något annat. Jag hade velat säga något bättre men… jag orkade inte tänka. Mitt huvud var tomt på alla tankar, samtidigt som ett virrvarr.

Skulle allting ta slut nu..?

Utan Joakim… fanns ingenting kvar.











Nästa del finns att läsa redan nu… xD