Min lärare och jag; ”Vad som än kommer hända”

Nu känns det nästan som et halvår sedan jag la upp en novell här senast. Förlåt mig för det xD Men jag har haft en hel del att ta itu med som har gjort att det tagit extremt lång tid att slutföra den här novellen. Men nu är i alla fall en ny del här ^^

Hoppas för allas skull att det inte ska ta såhär lång tid för mig att skriva igen xD

Och kom ihåg, den här novellen är skriven ut Joakims perspektiv… ^^

Trevlig läsning ^^





DEL 6





”Beeeeep… Beeeeeeeep…”

Jag kände igen det där ljudet… Någonstans i mitt fortfarande slumrande undermedvetna.

Det var just den uppfodrande ringsignalen varige morgon började med, den som betydde att det var hög tid att vakna.

”Beeeeep… BEEEP…!” Ja, ja för guds skull var inte så enträgen…

Jag blinkade mot ljuset, och det tog mig någon sekund att inse vart jag var innan det var helt klart för mig.

Gymnastiksalen… Tim… han låg med huvudet lutat mot min axel, andades mjuka och lugna andetag mot min nacke. Ett leende spreds över mitt ansikte.

”BEEE-..” jag sträckte ut handen efter mobilen som låg på golvet och avlivade den med en hastig knapptryckning. Jag ville inte väcka Tim, inte än. Jag ville låta honom sova en stund till, ville inte avbryta hans fridfulla sömn och stilla andetag. Bara se på hans söta, sovande ansikte. Bara en liten stund.

Jag vände mig mot honom igen, strök min hand över hans mjuka, lena hår. Jag tyckte om att iaktta honom när han sov, se på hans lugna ansikte och följa hans rofyllda andning. Jag hade önskat att vi hade kunnat vakna upp så här varige morgon, alltid i närheten av den andres värme. Men jag var mycket väl medveten om att det inte skulle kunna bli så.. jag hade vetat det från första början men, jag kunde inte låta bli att tänja på gränserna, och göra förbjudna saker, som det vi gjort igår..

Jag drog filten tätare om oss, flyttade mig lite närmare och lade armarna om hans kropp. Bara en liten stund till… sen skulle jag väcka honom. Men att avbryta honom när han sov så lugnt och stilla fick mig att känna mig som något sorts monster som brakade in i hans drömvärld och förstörde allt. Jag log lite för mig själv. Egentligen var det ju så att det var min egen drömvärld med honom som jag inte ville avbryta. Men vi skapar vår egen verklighet, och just nu var det här och inget annat verkligheten för mig.

Jag drog mig tillminnes gårdagen. Jag visste att det hade varit ansvarlöst, hela grejen. Att göra vad vi gjort på en så oskyddad plats är det dummaste man kan göra om man vill undvika att bli upptäckt, vilket som var just vad vi också hade varit så nära att bli.

Dessutom var det oförsvarbart utav mig som lärare att uppmuntra till skolk, men när det bara var vi två, jag och Tim, så föll alla andra roller av. Inget annat spelade någon roll överhuvudtaget. Och det var så befriande att bara få släppa allt annat och bara älska. Det var så okomplicerat, i jämförelse med allt det andra. Tillsammans med Tim struntade jag helt i alla ansvar och regler. Jag tyckte så mycket om honom, av just den anledningen, tillsammans med honom fick jag bara vara. Jag tror aldrig att jag mött någon som honom förut. Så enkel, helt utan några krav, på något sätt så… jag vet inte hur jag ska säga, men ingen som jag tidigare varit med har liknat honom på något sätt.

Jag suckade trött och lät mitt huvud matt falla ned på madrassen bredvid Tim. Jag såg på hans ansikte och kunde inte låta bli att le, sådär som han alltid fick mig att le.

Det var nog dags att väcka honom nu…

”Tim..” viskade jag mjukt och strök handen över hans kind. ”Vakna älskling”

Han vred sig lite i sömnen, knep ihop ögonen hårt.

”Tim..” viskade jag igen och smekte honom över håret ”Vi måste”

Att se på honom fick en värme att sprida sig från mitt hjärta och avspeglas i ansiktet som ett leende. Han var så söt att jag inte kunde annat.

Han vred sig i sömnen igen, mumlade något ohörbart ned i madrassen.

”Innw edlnn… ”

”Vad sa du?” skrattade jag. Han vände sig igen och blinkade mot ljuset.

”Inte redan…” upprepade han sömnigt.

”Jo, tyvärr..” sa jag och kysste lekfullt hans nästipp. Han log blygt och jag kände hans armar läggas om min rygg och söka min närhet, jag gav honom den, värmde upp hans morgonkalla kropp.

”Hur kunde det bli morgon så fort utan att jag ens märkte något?” mumlade han mot min hals. Jag skrattade till igen.

”Tror du somnade”

”Antar det… ”

Vi låg kvar så en stund, tog igen alla morgonar som vi aldrig fick, och aldrig skulle få, innan vi båda insåg att det var dags.

Tiden var ute igen.



De här senaste månaderna… jag hade inte trott att det var det här som skulle hända när jag tog mitt yrke och svarade ja på erbjudandet om att bli lärare på skolan. Nyutexaminerad gymnasielärare och allt… och det första som händer är att jag bryter mot en av grundreglerna.

Men jag har aldrig varit gladare över att ha brutit mot en regel.

Jag och Tim… Det är som en löjligt romantisk kärleksroman om förbjuden kärlek i Shakespeare anda, men ingen kärleksfiction var vackrare än vår verklighet. Det var så det kändes…

Jag frågade min omvärld en gång ’Hur vet man att man är kär?’ och fick svaret ’när verkligheten blir bättre än fantasierna’. Nu mer än någonsin förstår jag innebörden av det.

Nog skulle man kunna säga att det är vansinne alltihop, orealistisk.. sådan kärlek, den finns inte. Speciellt inte mellan sådana som oss. Inte mellan några som var så olika… För det första var ju jag hans lärare och så vidare, men om man räknade bort det… var vi ändå olika. Han var för det första så mycket yngre än mig, något som många skulle kunnat se som ett stort hinder direkt. Men vad spelade ålder för roll? Visst märktes åldersgapet mellan oss, men, det spelade absolut ingen roll. Inget spelade någon roll.

Fast det var inte bara det som gjorde oss olika, det var så mycket annat också, saker som kanske andra hade sett som hinder, men för oss var det inte så. Tvärt om… Vi var som.. pusselbitar. Bitarna i ett pussel kan inte vara lika varandra, då passar de inte ihop. De måste vara olika. Som oss. Tim var för mig som den där sista pusselbiten som behövdes för att färdigställa mitt livspussel. The one and only.

Allt hade börjat med en svag, glödande, attraktion. Första gången jag såg honom hade jag redan tyckt att han var söt. Det där ansiktet med de där mjuka dragen, hans blå ögon och den där flyktiga förlägenheten… Borde inte det kunna få vem som helst att bli kär?

Jag hade aldrig kunnat förstå hur de andra kunde låta bli att tycka om honom. Vad var det de inte såg..? Hur kunde de låta bli att se allt det jag såg? Hur kunde de skada någon som Tim? Ända sedan från början hade jag undrat allt det där. Jag förstod inte. De hade fått Tim att tro så mycket negativa saker om sig själv som inte var sanna. Saker han troligtvis fått höra hela livet… och det där gjorde ont i mig också.

Ända sedan början…

Jag hade verkligen försökt att förneka den där attraktionen som hade börjat utvecklas för honom i början. Jag visste ju att det var helt galet, och fel. Jag hade försökte att inte ständigt tänka på hans ansikte… Fast jag hade vetat redan från början att det var kört.

Långsamt hade jag känt hur den där attraktionen hade utvecklat sig till kärlek. Villkorslös kärlek… Ja.. det var lite mäkligt på ett sett, hur vi två, så olika, på alla sätt, hade kunnat falla så djupt i kärleken. Egentligen kanske man hade kunnat kalla oss ett omaka par, om inte ett omöjligt par till och med, men… kärleken tänker inte så. För kärleken är inget omöjligt.

Egentligen trodde jag inte på äkta kärlek, inte på det sättet, och än mindre på kärlek vid första ögonkastet. Inte sån där äkta, äkta kärlek, som i filmerna, nej. Av erfarenhet hade jag fått lära mig att något sådant inte fanns. Ja, kärleken var underbar, och uppfyllde en med så mycket lycka, men äkta kärlek…?

Kanske min uppfattning höll på att ändras i den frågan. Ja… den höll på att ändras. Om det finns äkta kärlek, så är det här det. Så äkta…



Vi ställde tillbaka allt till sin tidigare ordning igen, lutade tillbaka madrassen upp mot väggen och lade undan filten. Om en halvtimme skulle salen fyllas med elever och då fick det inte finnas ett spår kvar efter att vi varit här.

Vi skiljdes åt med en mjuk kyss, och ett löfte om att ringa följande kväll.

Han gick till sitt klassrum, och jag till lärarkontoret, hämtade några papper från mitt skrivbord, saker jag behövde till den kommande lektionen.

Som vanligt var kontoret alltid fullt på morgonen, nästintill trafikstockning rådde, främst vid kaffeautomaten.

Alla människor, och ingen av dem visste någonting om någonting. Ingen av dem visste vart jag varit för bara en halvtimme sedan, ingen visste. De hade inte ens kunnat ana det.

Det var vår egen hemlighet, min och Tims. Och det skulle förbli så, länge, trotts att jag inte ville något annat än att berätta för hela världen om hur förälskad jag var.

Det var som alltid när man är kär, inget annat existerar i ens tankar än den människan. Jag hade behövt lägga band på mig själv flera gånger för att inte försäga mig, helt vanliga vardagskonversationer var nästintill omöjliga att hålla utan att berätta, i och med att Tim just nu var i princip hela min vardag. Allt som existerade i mina tankar. Även när jag inte enbart tänkte på honom, så fanns mina tankar på honom hela tiden där ändå. Ett av de många välkända symptomen för kärlek. Och det här var bara ett av symptomen, och jag kunde lätt relatera dem alla till en och samma sak, kärlek. Jag kände igen dem, visste hur de yttrade sig, visste vad de innebar. Det var inte främmande, jag var säker, helt säker.

Fast, trotts allt detta så kunde jag ändå hantera mitt liv utan att det utifrån skulle synas hur distraherad jag egentligen var. Men, jag var van vid detta. Trotts att jag nästan kände mig lite på nytt som en nyförälskad tonåring. Helt enkelt… kär och galen. Kärlek, kärlek, just nu kretsade allt runt det ordet. Ordet som innehöll så mycket, ordet som inte räckte till för att beskriva. Vackra ord, men ändå inte nog för att förklara alla de känslor som rymdes i hjärtat.

Allt det här tänkte jag på, medans jag gjorde i ordning en kopp te vid kaffe automaten och konverserade de vanliga morgonkonversationerna med kollegorna.

Det var inte så jätte mycket med dem som jag hade gemensamt. Till att börja med, de hade arbetat här i flera år, de flesta av dem, medans jag fortfarande bara var en rookie, som inte riktigt kände till kodexen än.

Men ja, ändå var de trevliga, på ett sånt där.. trevligt sätt. Dock så fanns det vissa saker och vissa personer som jag störde mig på, som den bisarrt bristande sympatin och empatin hos vissa av dem. De såg helt enkelt inte alla dessa saker som pågick mellan eleverna, såg inte vilka som mådde dåligt och kanske behövde hjälp, förstod inte, eller ville inte förstå…

Det var inte bara Tim… Det var så många fler som varje dag fick genomleva precis samma sak, och ingen brydde sig om att göra något åt det. Det pratades knappt om det… Det var som om man försökte tysta ner det och förbise det, och det var en av de sakerna jag störde mig på, som ibland kunde göra det här jobbet olidligt. Blindheten.

Nå, men som sagt, inte bara negativt. Det fanns många faktorer som gjorde att jag trivdes också, fastän jag egentligen fortfarande inte helt vet varför jag från början tog det här jobbet. Antar att det var min kärlek till musik som hade drivit på. Det fanns inte många något sånär välbetalda jobb om man ville jobba med något inom musik, så det fick bli det här. Och nu efteråt, är jag otroligt glad för det. Min kärlek till musiken, hade kompletterats av min kärlek till Tim.



Tydligen så hade jag lyckats missa morgonkonferensen. Den där lilla timmen i månaden då alla lärare på samma program samlades och utbytte information om vad som skulle hända den närmsta månaden och så vidare, inplanerade saker och sånt. När jag varit med Tim hade jag helt glömt bort det, och jag hade inga vidare ursäkter att komma med..

”Ja, du råkade vist missa morgonkonferensen?” Påpekade en av lärarna vid kaffe automaten, Sven, engelskaläraren. Hans irritation över att jag inte infunnit mig lyste igenom till en viss del, trotts att han försökte dölja det. Han var alltid den där noggranna, punktliga personen..

”Eh, ja..” svarade jag och tänkte snabbt igenom ett lämpligt svar. ”Bilen startade inte i morse så jag var tvungen att ta cykeln..” ett svar som jag redan då jag sa det visste att det inte skulle hålla, just därför att min bil faktiskt stod på parkeringen, men jag ryckte bara nonchalant på axlarna och log ett ursäktande leende.

”Jaha ja… ja, men i alla fall, som du säkert vet börjar lovet den 20e, lucia konseten är inbokad vid 12.30, och aulan är bokad för julspelet den 18e. Dessutom ska alla tvåor på samhälls, natur och ekonomiprogrammet, inklusive lärare iväg på skidresa den 7e, liksom varje år”

Det var något som jag var obekant med, i och med att jag inte hade arbetat här i mer än några månader, men tydligen så var det en slags tradition att alla samhälls, ekonomi, och natur tvåor åkte iväg på skidresa ihop till fjällen under 3 dagar, varje år.

Nog kunde man kanske fråga sig vad det skulle vara bra för, mitt i allt plugg, men det var liksom som en kul grej. Skidor var inte min grej dock, men att få betalt för att få vara 3 dagar i fjällen var inget man sa nej till direkt… Dessutom skulle man få kompensationsledigt, i och med att det sträckte sig över en helg.

”Vi hyr ett par stugor i Lofsdalen i år..” fortsatte Sven ”Resan sker via buss, 50 mil, så det tar ju ett tag… men ja, hur som helst, mer information kommer om det där när det närmar sig, nu måste jag iväg till min lektion.” han kastade en snabb blick på sitt armbandsur, tog sina pärmar och böcker och begav sig.

Jag visste att Tim skulle vara på den lektionen Sven var på väg till, och jag visste att han troligtvis skulle få en utskällning, och lite av den skulden la jag på mig… Jag hade ju inte direkt gjort nånting för att hindra honom från att skolka, tvärt om. Jag fick lite dåligt samvete utav det… men jag visste att varken jag eller Tim ångrade att vi gjort som vi gjort. Sven kunde vara hemskt och fruktansvärt påfrestande, trångsynt, men inte farlig.

Min egen lektion skulle börja om några minuter, och jag hade inte direkt hunnit planera något för lektionen, så jag skulle antagligen få improvisera lite…



Jag begav mig till min lektion, och jag lyckades hålla en något sånär organiserad lektion.

Egentligen hade det varit meningen att jag skulle suttit hemma föregående kväll och satt ihop någon form av takt, tempo och tonstegsuppgifter att dela ut, men i och med att jag… hade haft lite annat för mig… så fick jag klara mig igenom dagens lektioner utan några direkta riktlinjer. Det gick bra ändå. Att improvisera ihop en lektion var inget svårt, så länge man inte fick panik, vilket sällan var något jag fick, lyckligtvis.



Jag mötte Tim i korridoren på väg mot matsalen. Våra blickar möttes som hastigast och vi gav varandra ett diskret, samförstått leende.

Han gick ensam som vanligt, men det var som att något på senaste tiden hade tänds inom honom, liksom lyste upp honom inifrån… Hans ögon nästan lyste, de där blå, vackra ögonen… Så trotts att han var ensam, så.. såg han inte lika ensam ut, inte lika vilsen som han en gång hade gjort. Det var något som syntes hos honom. Som om någonting hade börjat växa inuti hans hjärta, och jag hoppades att detta något, var lycka. Lycka och hopp.

Jag ville för alltid att han skulle vara lycklig, och jag ville ge honom den lyckan. Jag ville ge honom allt.. Ville att han skulle förstå hur viktig han var, och hur fin han faktiskt var, att allt det andra som de sa till honom inte var sant. Så osant.



När jag kom hem senare på kvällen ringde jag Tim som jag hade lovat, men… han svarade inte.

Märkligt…

Jag försökte ringa några fler gånger, antagligen hade hans batteri bara tagit slut eller något liknande… men jag kunde inte låta bli att undra… Han brukade alltid svara, redan på första signalen, det hade aldrig hänt förut att han inte svarade…

Jag slutade noja och tog istället itu med de där uppgifterna som det varit meningen att jag skulle ha gjort föregående kväll. Jag satte mig vid soffbordet och skrev ihop uppgifterna med en skiva på i bakgrunden. En skiva vars varenda låttext påminde på något sätt om Tim och ledde mina tankar till honom… Jag kollade mobilen efter sms eller missade samtal säkert fem gånger i minuten, men utan att se något från honom.

Om det nu var så att det var hans batteri som var slut så borde han ju satt mobilen på laddning vid det här laget.. men han kanske var upptagen med något som gjorde at han inte kunde svara..

Jag skickade iväg ett sms, frågade hur det var med honom, om allt var okej. Vem vet.. Något kanske… hade hänt…?

Jag brukade inte tänka på det sättet, brukade oftast anta att det var något annat som kommit emellan eller så men… Med Tim var det annorlunda. Och det hade gått flera timmar nu. I vanliga fall brukade jag få svar på sms bara efter en minut, max tio..

När klockan började närma sig tolv hade han fortfarande inte svarat. Jag intalade mig att det säkert inte var något att oroa sig över, men den natten hade jag aningen svårare att somna än vanligt. Den andra änden av sängen var tom och kall utan den varma kropp jag längtade så mycket efter och önskade skulle ligga där bredvid mig…



Livet är precis som en balansgång.

Det är något som jag har fått lära mig tidigt. Det gäller att inte tappa balansen och falla ned. Man måste ha precis lagom vikt på båda sidor.

Det där kan vara svårt… men också vansinnigt roligt. För mig, mestadels roligt. Jag älskar livet, och allt det har att bjuda på. All den glädjen och all den kärlek som fanns där.

Men ja, det hade ju inte alltid varit så.

Jag hade mått skit och hade seriöst velat dö… men sånt får man inte säga. Så jag hade alltid sagt att jag mådde bra istället, vilket som hade varit långt från sant.

När folk frågar hur man mår, vill de oftast inte att man egentligen ska känna efter hur det verkligen är och svara utifrån det, utan bara säga ’bra’. Det var aldrig någon som egentligen ville veta hur man mådde, på riktigt. Dessutom ville man inte förstöra andras glada humör med en fullständig emotionell massaker. Man ville inte oroa dem med sina egna problem. Det var bättre att helt enkelt bara hålla käften istället och fortsätta skådespelet. Jag hade kunnat lura dem, men jag hade aldrig kunnat lura mig själv.

Att tänka och minnas tillbaka till det, tänka på hur seriös jag faktiskt hade varit i de tankarna, skrämde mig nästan lite. Det var så långt ifrån vad jag var nu, till och med raka motsatsen.

Jag hade varit som ett stort hål, på den tiden.. ingenting liksom… fastnade. De bra sakerna i mitt liv bara slank rakt igenom, medans bara de dåliga sakerna fastnade och hängde kvar som tunga bördor.

Man skulle ändå kunnat säga att jag hade haft allt, vänner, en bra familj, ett kort sagt bra liv, men alla de där sakerna åkte in på ena sidan och ut på den andra, och glömdes bort. Jag matade mig själv med allt som borde ha gjort mig lycklig, men blev aldrig mätt.. jag hade varit… tom. Bottenlöst mörker.

Men sedan förändrades ju allt det där. Jag skulle kunnat se på den där tiden med sorg men… det har ändå gjort mig till den jag är i dag, och jag vet nu vad lycka är.

Ja gud vad jag vet vad lycka är… och vad jag vet att jag är mitt i det nu. Mitt i den största lyckan av dem alla, att älska, och bli älskad.

Det är aldrig försent. Aldrig.

Och det var precis det jag ville visa Tim. Jag visste hur den där självförnekelsen kändes, och jag önskade att jag bara kunde lyfta alla hans bördor ifrån honom och ta över dem själv, jag ville se honom lycklig. Det gjorde mig så otroligt glad att se hur mycket han hade förändrats sedan den där gången jag såg honom första gången, som en blyg och skygg varelse… Han var starkare nu, det kanske inte syntes vid första anblicken, och han kanske inte förstod det själv… men han var på väg mot rätt destination. Han behövde bara förstå att det fanns någon som älskade honom, att det fanns så mycket där hos honom värt att älska. Och jag ville ge honom allt.



Det hade kommit snö den morgonen. Ett vitt, mjukt täcke hade lagt sig över hela stan. Kalla och lätta snöflingor dalade lugnt ned från himlen, kalla mot min hud. Det var vackert.

Men jag kunde inte fullständigt njuta av det… Jag hade fortfarande inte fått något meddelande från Tim. Jag visste bättre än att oroa mig över något helt i onödan, i och med att det oftast fanns någon rationell förklaring till det mesta. Jag brukade inte oroa mig över sådana här saker, det hände väldigt sällan. Men… det var liksom som.. en känsla bara. En känsla av att något inte stod rätt till.

Hur som helst var det ingen större mening med att noja helt i onödan, för även om det verkligen var något, gud förbjude, som hade hänt, så skulle min oro inte påverka det varken i en sämre eller bättre riktnig. Dock var det inte så lätt att bara tänka bort sådana här saker…

Hur som helst, jag skulle ha hans klass på lektion efter lunch, saker och ting skulle väl visa sig då.



Förmiddagen förflöt i sin vanliga ordning, notlära med musik ettorna och musikalprojekt med ekonomi tvåorna. Det där musikalprojektet… grundtanken var god, och kanske en kul idé, men egentligen var det faktiskt ett väldigt onödigt moment, i och med att det inte hade något med kursmålen att göra, dessutom rådde en viss oseriositet kring hela projektet. En klass på cirka 25 elever, varav kanske max sju spelade instrument, och cirka ytterligare fem hade något intresse i det hela över huvud taget, skulle ha somliga svårigheter att genomföra det här projektet och göra det till något bra. Men, det hade ju funkat varje år hittills, så det borde funka i år också. Men som sagt, det kanske inte var det ultimata sättet att visa sina kunskaper på. Speciellt inte för Tim… Jag önskar så att jag bara hade kunnat lägga ner hela det här projektet, bara för hans skull, men, en tradition var en tradition.

Jag skulle i princip begå tjänstefel om jag gav Tim mer än ett G, och det irriterade mig, för jag visste att han förtjänade mer än bara G…

Men, som nyutexaminerad lärare och ny på skolan hade man inte så mycket makt att förändra saker och ting.

Sista lektionen började närma sig, och jag längtade så efter att få se Tim. Bara få se på honom…

Veta att allt var okej med honom.

Vem vet, hans mobil kanske helt enkelt bara hade gått sönder och det var därför han inte kunnat svara. Ja, det var nog den mest troliga förklaringen, förmodligen var det så, och om bara några minuter skulle jag få den bekräftad genom att se honom där på musiklektionen, precis som vanligt.



Men så blev det inte. Han var inte där. Hans plats lyste tom, som ett stort gap bland alla de andra upptagna stolarna.

Nu var jag orolig. Om jag inte hade varit det innan, så var jag det definitivt nu.

Det hände aldrig att Tim var borta från musiklektionerna. Aldrig. Det var den stund, den lilla timmen då vi båda bara kunde betrakta varandra på håll, sukta, dela diskreta blickar och leenden och trotts att vi inte fick röra vid varandra eller säga något av allt det vi ville säga till den andra, så var det ändå nästan lite som vår egna heliga timme. Jag visste att han inte skulle missa det.

Frågan var bara nu; vad hade hänt?

Möjligheten fanns ju dock att han hade blivit sjuk i influensa eller något liknande och inte kunde svara, men den förklaringen kändes mer som en orealistiskt och påhittad ursäkt för att lugna mig själv, än som ett svar.

Jag ringde honom den kvällen, men hade nästan redan innan jag ens hunnit ringa en känsla av att han inte skulle svara, vilket han heller inte gjorde.

Tankarna började hopa sig nu, som små orosmoln.

Egentligen kanske det var förtidigt att oroa sig, säkert fanns det en inte alls så farlig anledning till det hela, men det var just den där känslan…

Jag var inte en person som brukade oroa sig så mycket, men den här gången, och då det gällde just Tim… Då var det annorlunda.

Och det var just den där känslan…



Han var inte där följande dag heller, och inte heller dagen efter den. Helgen kom, och jag hade ingen aning om någonting. Jag började bli sjukligt orolig nu, jag hade svårt att koncentrera mig fullständigt på vad jag skulle göra, på att hålla i lektionerna, lektionsplaneringarna gick helt åt helvete.

Vart var han? Någonting måste helt enkelt ha hänt…

På väg ut i snön mot parkeringen efter dagens slut funderade jag nästan på att köra hem till honom, se hur det var med honom, kunna få ett svar på min oro.. Men jag visste att det var en väldigt dålig idé, så jag lät bli, körde istället hem i vintereftermiddagsmörkret längst den hala vägen, och tillbringade en helg med en nästan ständigt överhängande oroskänsla. Jag noterade inte ens att det var första advent den helgen.

Jag var så rädd för att något hade hänt honom. Inget i hela världen fick skada honom, men jag var rädd att det var precis vad som hade hänt.



Tillbaka på skolan på måndagen, och jag hade fortfarande inte hört något från Tim.

Jag var så uppe i mina orostankar att jag knappt märkte när Bertil, matteläraren, frågade mig ifall jag skulle kunna tänka mig att spela på luciakonserten åt några tjejer i samhällstvåan som tydligen ville vara med och sjunga på konserten.

”Jo men självklart kan jag det”, svarade jag och hindrade Bertil innan han hann gå ”Ehm, föresten, du har inte sett Tim..?”

”Nä… alltså han ligger ju på sjukhus under den närmaste veckan.” Sjukhus?! Jag hajjade till. Sjukhus? Vad gjorde han på sjukhus? Alla orostankar hopade sig blixtsnabbt och exploderade i huvudet på mig inom loppet utav mindre än en sekund. Det nästan värsta scenariot av det jag hade kunnat tänka mig.. ”Ja.. visste du inte?” fortsatte Bertil som måste ha märkt min något chockade reaktion ”Ja som sagt, han kommer vara sjukskriven veckan ut och kommer inte tillbaka förens på måndag igen. Trodde du var informerad om det..” Jag såg på honom med en halvförtvivlad min som jag försökte dölja så gott jag kunde.

”Men… Varför…?” Frågade jag.

”Ja, jag är inte så insatt. Men tydligen så skedde en liten… eum, incident i måndags. Med Matte. Ja…” han hostade till ”Du vet ju hur det är… med det där. Du vet hur ungdomar kan vara, de vet inte när de ska sluta…”

Allting föll på plats nu. Hade Matte varit här nu… det jag velat göra med honom bör inte beskrivas med ord. Skulle någon få reda på vad jag tänkte i just den stunden skulle jag antagligen bli klassad som extremt våldsbenägen.

Jag gav honom en snabb nick och ett kort ’Jaha, ja, jag förstår.’ Innan jag gick därifrån innan mina inre känslor skulle avspeglas i mitt ansikte och han skulle märka min fulla reaktion, men jag ångrade sedan att jag glömt att fråga hur det var med Tim… Hur illa det var.

Jag var bara tvungen att få tag på Tim, men troligtvis var han på någon avdelning där man inte fick använda telefoner… Jag fick helt enkelt vänta.

Men det var olidligt att vänta.



Jag var fortfarande galet orolig, men nu visste jag i alla fall vad det rörde sig om…

Jag fick vänta tills tisdagen innan äntligen, äntligen jag fick höra hans röst igen.

Direkt när jag såg att det var hans nummer i princip kastade jag mig över telefonen för att svara.

”Tim?”

”Hej.. förlåt att jag inte kunnat ringa… Jag.. är på sjukhus..” Jag kunde inte hindra ett varmt leende från att spridas över mina läppar när jag hörde hans röst i andra änden, hörde att han var okej. Det var som om all min oro bara rann av igen.

”Jag hörde.. Hur är det med dig älskling?”

”Ont… men bättre än förut. Har två knäckta revben och en del blåmärken… men annars okej. Förutom att jag saknar dig. Nåt extremt..”

”Jag också Tim..” Jag log igen, fastän jag visste att han inte såg det, man hans röst fick mig att le, även om det han sa inte var enbart positiva saker.. ”Jag var så fruktansvärt rädd. Jag visste inte vad som hade hänt först..”

”Förlåt, fick inte ha mobilen på på sjukhuset.. Är hemma igen nu, men doktorn säger att jag typ ska vila, så kommer inte tillbaka till skolan förens på måndag..”

”Det är lugnt älskling” svarade jag ”Så länge jag vet att du är okej nu”

”Ja… det är rätt okej nu.. knaprar hur mycket Alvedon som helst, men jag överlever” Jag kunde höra den där halvt seriösa, halvt skämtsamma tonen i hans röst och skrattade till.

”Bra” sa jag mjukt.

”Du…” sa han plötsligt ”Eh… min mamma är borta hela kvällen och så… och.. jag tänkte… Kanske.. du kunde komma hit? Om du har tid, alltså jag vet att det är en lång bit och så, så att..” jag sken upp inombords av avbröt honom.

”Självklart att jag gör det! Åker direkt!”

”Bra” skrattade han ”Jag har saknat dig så fruktansvärt mycket..”

”Vet precis vad du menar” svarade jag med ett leende. Inte förens nu när han var här igen förstod jag hur otroligt mycket jag faktiskt saknat honom och hur fruktansvärt rädd jag hade varit för hans skull.

Vi lade på, och jag tog bilen direkt ut till honom. Jag kanske råkade överskida hastighetsbegränsningen en aning, men kärleken har ingen tid att vänta på dumma lagar…



Att få se hans ansikte från köksfönstret, se hur han såg mig när jag klev ur bilen och se hur han liksom sken upp ifrån insidan när våra blickar möttes fyllde mitt hjärta med så mycket värme igen… Oron var ett minne blott. Han var okej, han mådde bra. Lättnaden var för några sekunder överväldigande.

Han försvann från köksfönstret och inom loppet utav bara några sekunder slängdes ytterdörren upp.

”Joakim!” Ropade han och mötte mig halvägs på gången från uppfaren fram till dörren. Vi slog armarna om varandra nästan direkt, som om det hade gått flera år sedan vi setts. Jag lutade ned mitt huvud mot hans axel och tryckte näsan mot hans hals, andades in den välkända Tim doften, och andades suckande ut igen. Äntligen.

”Det kittlas…” sa han med ett litet skratt, och jag kunde inte låta bli att skratta till jag också. Jag lyfte huvudet från hans axel, såg istället ned i hans ansikte, in i hans ögon.

Vi stod sådär en stund ute i snön, stod där och log som två nykära fånar. För förälskade..

”Jag är så glad att du är här…” viskade Tim och jag kände hans armar krama hårdare om min rygg.

”Och jag är glad att vara här” svarade jag och lutade mig ner mot hans ansikte, lät våra läppar mötas.

Jag såg på hans ansikte igen och noterade först nu ett litet sår precis vid hans högra ögonbryn.. Jag förstod inte… hur kunde man, hur bara kunde man skada ett så vackert och skört ansikte?

Han huttrade plötsligt till och fick gåshud, och det var först då jag noterade att han stod där i bara t-shirt trotts att det var snö och iskallt.

”Du, det är nog bäst att vi går in, du fryser ju älskling.” sa jag ömt. Några vita snöflingor hade fastnat i hans hår. Han nickade instämmande till mitt förslag och vi gick in i värmen.



”Ja… välkommen.. eller hur jag ska säga..” sa han lite osäkert och stängde ytterdörren bakom oss. ”Eh, ja mitt rum är på övervåningen och så..” Det märktes på hans förlägenhet att det var första gången han bjöd hem någon.

Jag följde efter honom upp för trappen upp till det lilla rummet som var hans. Rummet luktade precis som honom.

”Ehm..” började han lite osäkert ”Det är första gången nån är hemma hos mig… överhuvudtaget så.. ja..”

Jag förstod, och gav honom ett lätt leende som svar. Jag förstod att han var osäker. Men det fanns inget som han behövde oroa sig över.

Vi satte oss ner på hans säng, och han lutade direkt huvudet mot min axel.

”Men jag är så glad att du är här…” mumlade han mot min hals. ”Att du hade tid att koma hit och allt” Jag strök honom mjukt över håret.

”Såklart jag hade” svarade jag mjukt. ”Det finns inget viktigare än dig i hela världen” Jag ville verkligen att han skulle förstå det, och inte bara förstå det, utan även känna det. Inse och känna att han hade ett värde, för mig, ett otroligt stort värde. ”Till och med självaste döden får ta och vänta.” Han skrattade till och vände upp sitt ansikte mot mig, kysste mig, lät sina läppar röra vid och smekas över mina. Jag blundade och kände hur han försiktigt tog initiativet till att lirka sin tungspets mellan mina läppar, jag särade dem, strök tungan över hans. Han drog sin kropp närmare mig, och jag drog armarna tätare om hans kropp.

Plötsligt kved han till och bröt kyssen.

”Aj.. förlåt.. mina revben. De gör ont..” Jag blev plötsligt påmind om att han faktiskt hade två brutna revben, och klandrade mig själv för att jag helt hade glömt bort det och hållit honom lite för hårt. Jag ville inte skada honom..

”Förlåt, jag glömde..”

”Det är lugnt” svarade han och log. Jag log tillbaka, dock lite halvt bekymrat.

”Hur är det med dig egentligen? Gör det mycket ont?” frågade jag.

”Inte lika mycket längre, bara när jag skrattar, andas.. och kramas, tydligen.” han verkade glömma bort sig och skrattade till, vilket som gjorde att han fick ont igen. Han tog sig för revbenen och hans leende byttes ut mot en mer smärtsam min. Jag försäkrade mig om att han var okej innan jag slutligen frågade:

”Du.. vad hände egentligen? Vad gjorde de?”

Han drog efter andan, försiktigt för att inte få mer än nödvändigt ont igen.

”Det var efter lunch..” började han och vilade ned huvudet på min axel igen. ”Jag vet inte men… under de senaste dagarna då Matte inte visat sig hade jag väl hunnit bli ouppmärksam, så jag märkte inte när de kom… Det var i princip tomt i korridoren och allt, och bara helt plötsligt var de där.” han tystnade några sekunder innan han fortsatte ”De har aldrig varit så våldsamma förut… inte på det sättet. Det liksom… fans inget som hejdade dem ens.

Matte sa att han skulle döda mig. Fast det har han sagt många gånger förut… men den här gången kändes det nästan… som om han var helt seriös. Jag vet inte riktigt vad som hände, det gick så fort… men plötsligt låg jag bara där på golvet och någon av dem, jag minns inte vem, sparkade mig i bröstet..” han blev tyst igen, avvaktade några sekunder innan han mötte min blick. ”Sen blev allt svart för en kort stund, och jag trodde nästan på allvar att jag hade dött. Men det hade jag inte… verkligheten kom tillbaka efter bara några sekunder, och då hade de slutat sparka. Jag tror att någon hade kommit till undsättning, jag minns inte vem eller hur eller nånting.. sen kördes jag till sjukhus och allt…”

Det han berättade för mig… det liksom gjorde ont att höra… det gjorde mig upprörd på så många sätt. Jag förstod inte hur man överhuvudtaget kunde som tre starka personer gå emot en ensam, och skada den personen så ohejdat, och speciellt inte någon som Tim. samtidigt var jag så glad och lättad över att han mådde bra och inte värre… Om ingen hade stoppat dem.. Vad hade hänt då? Den tanken skrämde mig.

Jag sökte och höll kvar hans blick, mötte den allvarligt, samtidigt som jag log lite.

”Du, det kan inte fortsätta såhär.” sa jag mjukt. ”De kan inte fortsätta skada dig. Jag tänker inte låta dem göra det. Det måste få ett stopp. Nu.”

Han log lite, dock inte ett så övertygande leende.

”Det finns inget sätt att få stopp på det.. de kommer bara fortsätta, och fortsätta. Det är… hopplöst…” han lutade sig uppgivet bakåt i sängen.

”Nej det är det inte…” viskade jag och lade mig ner bredvid honom, lade försiktigt en arm runt hans midja, noga med att inte komma åt och skada honom. Jag flyttade mig lite närmare honom och lät mina läppar vidröra hans örsnibb medans jag viskade:

”Allt kommer att bli bra… jag lovar… Det ska aldrig få hända igen, jag kommer inte kunna förlåta mig själv om det gör det…” varje ord var sanning. Jag skulle verkligen inte kunna förlåta mig själv. Jag skulle göra allt som stod i min makt för att stoppa det. Verkligen allt.

Han rullade över från rygg till sida, vände sig mot mig och kurade ihop sig not mitt bröst.

”Tack…” viskade han.

”För vadå?”

”För att… du är här. Och för att du älskar mig.. För allting bara..” Det han tackade för var för mig så självklara saker, att de inte behövdes tacka för. Att jag älskade honom… Det var snarare jag som skulle tacka för att han älskade mig.

”Jag kommer alltid älska dig Tim. Alltid finnas här.” svarade jag ”Så länge du vill att jag ska det.”

”Jag vill… för alltid…”

”För alltid.” bekräftade jag, lyfte upp hans haka och gav honom en varm, omslutande kyss. Läpparna skiljdes åt igen, och vi såg in i varandras ögon några sekunder. Jag fångade hans blick i min, höll kvar den, bara såg in i hans ögon, försvann in i alla de där förtrollande skiftningarna av blått, drunknade som liksom i ett stort djupt hav. Och alla de känslorna som fanns där… att omslutas av alla hans känslor, känna vad han kände, få för bara några sekunder känna mig som ett med honom, bara genom en blick… det var något av allt det som var så underbart med kärlek, att bara få försvinna in i någon annans ögon, drömma sig bort, men ändå vara så närvarande..

Vi kysstes igen, omfamnade varandra kärleksfullt, flyttade oss tätt intill varandra, och jag var noga med att inte hålla honom för hårt för att inte skada honom igen.

Vi var här. Vi var nu. Och allting var så stilla och perfekt.

Jag strök händerna utmed hans rygg och kände konturerna av hans kropp under t-shirten. Hans skulderblad, hans ryggrad…

Samtidigt kände jag hans armar slingra sig tätare om min nacke, hans hand i mitt hår… En svag rysning gick igenom min kropp.

Hans läppar särade sig alltmer som en inbjudande gest att låta min tunga förenas med hans, vilket den villigt gjorde. Ett svagt läte av njutning undslapp hans läppar, ett dämpat stön. Och hans stön fick eldar att tändas och spridas i min kropp…

Min underbara Tim.. min älskade, finaste… åh jag ville viska allt det där till honom, viska nära hans öra och lugnt berätta allt har var för mig och hur mycket han betydde, viska kärleksord, men då skulle jag vara tvungen att bryta den underbara kyssen. Så jag lät allting sägas genom den istället. Sättet jag rörde min tunga, sättet jag slöt och smekte mina läppar över hans, det var det sättet som i en enda handling kunde beskriva hur mycket jag kände för honom.

Långsamt kände jag hans händer smeka ned för min rygg, en mjuk och lätt men varm beröring. Samtidigt tillät jag mina fingrar att leta sig upp in under hans t-shirt, dra upp den en liten bit bara för att få känna hans varma och lena hud, mjuk som silke under mina händer. Han rös.

Våra kyssar förändrades en aning. Blev mer.. djupa, hungriga. Vi båda hungrade så mycket efter den andres kärlek att det var oundvikligt att inte släppa fram den hungern och låta den bli fri. Mätta den… för en stund…

Och jag njöt. Njöt av att få känna hans sköra kropp så tätt mot min, njöt av hans doft, njöt av hur hans varma tunga ivrigt tog initiativ. Och jag njöt av att veta att även han njöt…

Det märktes så tydligt på hans andetag, på sättet som hans händer svagt började darra när han rörde mig, märktes på de små rysningarna i honom när jag snuddade vid hans hud, mjukt lät min hand smeka in under hans tröja, över hans rygg, följa hans ryggrad…

Tillsammans med honom kunde jag knappt hindra mig själv. Jag kunde inte låsa inne den upphetsning som höll på att spränga mig, det bara gick inte. I hans närhet var jag så gott som hjälplös i händerna på kärleken och lusten. Ända sedan första gången mina händer hade rört vid honom, första gången mina läppar smakat hans, ända sedan dess hade den där dragningskraften funnits, och jag förstod knappt varför eller hur, men det var bara något med honom som var… allt. Den saknade pusselbiten som gjorde bilden helt fullständig.

Det hände många gånger att jag klandrade mig själv för att jag inte kunnat sluta, för att jag istället för att hindra, hade drivit på. Den där gången i omklädningsrummet var ett exempel på det, men jag kunde bara inte hjälpa det.

Men om han någonsin skulle be mig att sluta… skulle jag stanna direkt. Det var så viktigt för mig att han inte kom till skada, att jag inte tvingade honom till någonting.

Han kändes liksom så skör. Så ömtålig i mina armar… Jag ville bara beskydda honom, beskydda honom mot allt, men jag visse att jag inte kunde det. Inte mot allt. Men jag visste också att han var så mycket starkare än han kanske verkade vid första anblicken, och troligtvis starkare än han själv förstod. Det var så mycket hos honom som lågt dolt där under ytan… saker han gömt undan, både för omvärlden, och för sig själv. Jag ville verkligen visa honom de sakerna, visa hur mycket han betydde, visa hur mycket han var.

Jag lät mina händer fortsätta leta sig upp innanför hans tröja, strök dem över hans axlar, kände hans skulderblad, hans tunga andning… Hans hud var lite kall mot mina händer efter att vi stått där ute i snön, men jag kände hur han kropp blev varmare och varmare, ju längre vi kysstes och ju längre vi smekte varandra. Även min egen kropp blev varmare…

Jag lät mina händer långsamt vandra från hans rygg till hans bröst, försiktigt när jag strök över hans revben.

Under mina händer kände jag de välbekanta konturerna av hans bröstkorg. Visste på vilket sätt och vart jag skulle beröra honom för att få honom att njuta. Men ändå var det som att jag varje gång vi älskade lärde mig något nytt om honom, och som om vi båda fann nya sätt att behaga den andre…

Jag älskade att känna hans händer mot min hud. Även om det till en början funnits en osäkerhet där, så älskade jag det. Och den osäkerheten verkade försvinna mer och mer…

Sättet som hans lena och sköna händer rörde vid mig gjorde underbara saker med mig. Men den stora saken var kanske inte just den vad hans händer gjorde, utan att det var just hans händer som gjorde det, och ingen annans. Det fanns så mycket känslor inblandade i njutningen, som förstärkte allting till något så mycket större. Känslor som inte funnits där lika starkt för mig under tidigare upplevelser, med andra personer.. Personer jag inte ville tänka på just nu, och som mest var ett minne blott när jag var tillsammans med Tim.

Jag kände en svag darrning gå igenom hans kropp då jag lät mina fingrar snudda vid hans ena bröstvårta. Han flämtade till och viskade tyst, nästan ohörbart mot mina läppar:

”Mer… snälla…”

Och jag gav honom mer. Ville ge honom mer… Jag drog av hans t-shirt för att komma åt bättre.

Jag stannade upp några sekunder när jag såg hans nu nakna bröst. Det var fullt med blåmärken. Blåmärken efter slagen…

”Tim…” mumlade jag. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var… hemskt…

”Det är ingen fara…” svarade han dämpat innan jag hunnit hitta orden för vad jag ville utrycka. ”De gör inte så ont, längre…” Han tog min hand i sin och förde den mot sitt bröst igen. Jag smekte det lugnt.

”Säkert?” viskade jag, lät min hand fortsätta att bara långsamt smeka. Han nickade. ”Jag förstår bara inte hur man kan skada någon.. någon som dig, Tim. Det gör mig så.. jag vet inte, jag hittar inga ord för det… Gud.. älskling, vad har de gjort…” jag rörde vid hans kind, såg bekymrat på honom och kunde liksom bara inte förstå…

”Men det är bra nu… nu när du är här..” viskade han. ”När du är nära så… spelar det liksom ingen roll längre…”

”Tim, jag kommer alltid att vara här” svarade jag och kysste ömt hans panna. ”Även om jag inte kan vara just hos dig, som nu, så finns jag ändå hos dig på sätt och vis. Jag tänker alltid på dig Tim, alltid. Vi är tillsammans i varandras tankar och drömmar, och i den där platsen, som finna inuti våra hjärtan. Alltid.”

Som för att sätta punkt för vad jag precis hade sagt gav jag honom en lång, öm kyss. Vi delade så många känslor i kyssen. Saknad, hopp, kärlek… längtan.

Våra läppar… smekandes. våra tungor… förenade. Våra hjärtan dunkades i samma takt. Våra andetag snabba… våra händer ivriga.

Jag drog handen genom hans lena och mjuka hår, smekte hans käke, nacken, hans ena axel, ned för hans bröst, rörde hans styva bröstvårtor igen. Han flämtade mjukt mot mina läppar.

Jag lät min hand fortsätta, smekte ned för hans svank, drog honom närmare mig, tryckte min underkropp mot hans och kände beviset på hans upphetsning. Hans stånd..

Jag var själv medveten om bulan som började ta form inuti mina egna byxor, kände värmen som höll på att spridas nedanför min midja. Längtan vaknade till liv i mig. Längtan efter att få älska med honom… stilla… lugnt. Bara känna hur kroppen njöt. Känna hur vi båda skulle njuta.

Jag drog in doften av hans hår, kysste ned för hans kind, kysste hans örsnibb, nacken, halsen, nyckelbenet, ned för hans bröst. Jag lät mina läppar stanna till vid hans ena bröstvårta, slöt läpparna om den, sög mjukt, slickade. Han flämtade dämpat, strök sina händer tryckta mot mig ner för min rygg, fick mig att rysa. Både av hans beröring och av sättet han andades på. Det gjorde mig upphetsad. Han gjorde mig så upphetsad… Vara nära honom… känna honom… Och jag ville ha honom… Hela min kropp ville ha honom…

Jag nafsade försiktigt i hans bröstvårta och han stönade till, grävde in sina fingrar i min rygg. Jag sneglade upp mot honom, såg hans njutande ansiktsuttryck, hans halvslutna ögon, hans särade läppar. Han lutade nacken bakåt, stönade igen.

Jag lät mina händer vandra fritt över hans kropp, lät dem smeka ned för hans mage, lät mina fingrar löpa längst hans sida, ned över hans höft. Smekte lätt med fingertopparna precis över linningen till hans jeans.

”Fortsätt…” viskade han flämtades, och jag fortsatte. Jag knäppte upp knappen på hans jeans, fortsatte med gylfen. Jag smög mjukt in fingrarna in under hans kalsonger, kände hur varm han var, liksom brinnande, likt hur jag själv kände mig. Feberaktigt brinnande, med pulsen dunkandes med var som kändes som flera hundra slag i sekunden.

Jag rörde handen allt längre nedåt, kände perfektionen av hans kön under mina fingrar, kände hur hård han var. Han kved till av min beröring, slöt sina ögon helt.

”Ah… åh.. Snälla…”

Jag kände hans varma hand mot min överarm och hur han mjukt och lent smekte ned längst med den. Hans fingrar grep tag om min underarm, hans hand om min arm manade mig till att göra rörelser med min hand. Jag kunde inte låta bli att le lite grann.

Jag slöt min hand om hans hårda stånd och gjorde vad han bad om, rörde min hand i mjuka, smekande rörelser, lät hans hand om min arm bestämma hur snabbt jag skulle göra det.

Men hans byxor och underkläder var i vägen för vad jag ville göra, och vad jag märkte på honom att han längtade så mycket efter. Jag drog av hans jeans, lät mina händer mjukt smeka upp för hans ben. Hans långa, vackra, sensuella ben… jag kände hur hans hud rös under mina händer och intensiteten i hans andetag ökade.

Den längtan som fanns inuti min kropp växte sig större, att få vidröra hans kropp, känna hans egen längtan som darrade under hans hud, höra hans andetag, känns hans händer treva över mitt bröst, det gjorde mig så upphetsad. Så… bortom all kontroll och självbehärskning. Allt lugn som brukade finnas där försvann helt okontrollerat och ersattes av en törst efter lust. En törst min kropp ivrigt längtade efter att få släcka.

Jag snuddade mjukt med mina läppar mot insidans av hans lår, letade mig sakta högre upp, lät tungan svepa över huden, mjukt slicka de områden jag visste var känsligast för honom. Han stönade lågt och vred sig lite av njutningen.

Hans stön gjorde saker med mig, med min kropp, med mitt sinne. Jag kände mitt blod rusa i mina vener, kände mitt hjärtas snabba slag, pulsen som susade i öronen, kände upphetsningen nå till en gräns som nästan kunde kallas vansinne.

”Ahh.. Joakim…” viskade han svagt och drog handen genom mitt hår, smekte lätt med fingrarna i min nacke.

Jag flyttade mig till ansiktsnivå med honom, mötte hans glansiga blick innan jag lutade mig över honom och kysste honom, slingrade min tunga runt hans, brottades hungrigt med den. Hans andning var ostadig, liksom darrande mot mina läppar. Hans smekte över mitt bröst, trevade med att få upp knapparna på min skjorta. Upphetsningen gjorde hans fingrar darriga, lite fumliga, på ett sött sätt, och jag kunde låta bli att le åt hans lilla frustation när han inte fick upp knapparna.

”Lugn..” viskade jag i hans öra och skrattade mjukt, hjälte honom med att få upp knapparna. Han trevade med fingertopparna över mitt bröst och jag kunde känna hans blick vandra över min kropp. Jag kunde se ivern i hans ögon, se hur den återspeglade samma iver som fanns i mig.

Jag var så upphetsad… Det kändes som en myriad av gnistor myllrade och brann inuti mig. I mitt hjärta… i mitt kön… så varmt.. så.. obeskrivligt.

Jag satte mig gränsle över hans höfter, kände hans stånd mot bulan innanför mina jeans och kunde inte låta bli att gnida mig lite mot honom.

Jag kunde inte längre kontrollera min andning. Jag var så bortom all kontroll, kunde knappt ens tänka längre. När han händer var på min kropp, hans händer, smekandes så lent, var det som att alla andra tankar försvann.

Jag fumlade med att få upp mitt skärp, jag var för ivrig för att kunna ta det lugnt, och Tims händer var också snabbt där. Jag lät honom ta över, smekte istället mina händer över hans bröst, kände hans hjärtas vilda slag.

Han drog av mig mina jeans och jag lade mig ner bredvid honom istället för att inte göra illa hans skadade revben under min tyngd.

Vår nakna hud ströks lätt mot varann och våra armar slöts om varandras kroppar, förintade tomrummet emellan oss.

Han drog av sina halvt nerdragna jeans och kalsonger, lade upp sitt ben på min höft. Jag smekte längst hans lår, hans lena och varma hud under min hand..

Vi kysstes igen, hungrigt. Intensiteten i vår passion ökade allt mer. Jag slöt ögonen, njöt, njöt och kände hans kropp nära min, så nära min. Min Tim… Förevigt i mitt hjärta…

Jag kunde känna honom fingra lite över linningen på mina underkläder, kände hans hand långsamt söka sig nedåt, och omsluta mitt kön med så mycket värme, jag flämtade.

Upphetsningen som slagit rot i mig kände inga gränser. Mitt inre var som i uppror. Mina tankar kändes helt tomma samtidigt som helt myllrande. Men det var bara en tanke i mitt huvud. Och den tanken var hur mycket jag ville ha honom. Hur mycket jag älskade honom… Hur tänd hans kropp gjorde mig. Hans lena hud, mjuka händer, darrande flämtningar, fuktiga och fylliga läppar… Det var omöjligt att ens försöka stoppa mitt begär.

Och jag visste att ingen av oss heller ville stoppa det. Jag visste vad vi båda ville så mycket. Vi delade samma tankar, samma längtan, samma kärlek. Samma hunger.

Det gick inte att hålla tillbaka längre, gick inte att hindra begäret.

Han hade börjat fumla med att få av mig underkläderna, och min längtande kropp som inte kunde vänta längre manade mina händer att hjälpa till.

Vi var nu båda lika nakna, vår bara, smått svettfuktiga hud ströks mot varann, vi delade samma värme. Hans hud mot min hud. Hans lena, mjuka hud som kändes som silke och smakade gudomligt att kyssa… Ingen smak var som hans, ingen doft som hans, ingen kropp som hans…

Vi strök våra kroppar mot varandra, pressade oss nära, nära varandra, men fortfarande försiktigt för att han inte skulle bli skadad. Jag lade ändå band på mig mer än vad jag skulle ha gjort annars, men jag fick ändå utlopp för min upphetsning. Känna hans händer mot min kropp, smeka mina händer över hans, känna varenda millimeter av honom, känna hans flämtande andetag, hans hjärta, höra hans dämpade kvidande av njutning när jag rörde mina höfter och kön mot hans.. Se hans ansikte, se hans halvslutna ögon, särade läppar.. Jag ville kyssa dem, kysste dem, mjukt, innerligt. Jag smekte min tunga över hans tunga, vi slingrade dem om varandra, lät våra tungor leka med varandra, flämtade mot varandra.

Jag blundade, bara njöt…

”Joakim… snälla.. rör vid mig…” flämtade han med darrande röst mot mitt öra. Jag visste vart han ville ha mina händer, och jag kunde inte heller hindra mina händer från att röra sig dit…

Han var så varm. Glödande… liksom jag själv, och våra händer över varandras kroppar och slutna om varandras längtande, hårda kön, fick det att slå gnistor om oss.

Vi brann. Det kändes som att vi var fångade inuti solen.. och vi brann.

”Älskling…” mumlade jag mot hans nacke och kysste mjukt hans hals, smekte med tungan längst hans käke, kysste honom, om och om igen, njöt av hans läppar, njöt av värmen i kyssarna.

Jag rörde min mjukt slutna hand om hans stånd, såg på honom hur han njöt, och njöt själv så underbart mycket av vad hans hand gjorde och hur hans fingrar rörde sig över mitt eget kön. Hettan i mitt hjärta var explosiv, och snart skulle vi båda explodera.

Vi var som en radioaktiv kärnvapenbomb som när som helst skulle sprängas, hela våran omgivning var som ödelagd, obetydlig. Resten av världen fanns liksom inte längre, tid och rum var oviktigt, så långt bort ifrån det som var vi.

Jag ville att det skulle vara för evigt. Ville att tiden skulle stanna, ville frysa detta ögonblick och låta det vara i en oändlighet.

Mina höfter rörde sig tillbaka mot honom, själv låg hans kropp stilla, darrade, flämtade och njöt av vad min hand gjorde, av hur den rörde sig, allt snabbare, hårdare.

Hungern i vårt begär var gränslös.

Allt jag behövde var bara hans händer för att kunna njuta så mycket. Hans händer, hans läppar, hans kropp, hans sensuella kropp…

Jag kände hans grepp hårdna en aning, och jag bet mig i underläppen för att dämpa mitt stön. Jag blundade hårt, böjde bak nacken och flämtade, andades hetsigt. Tillfredställelsen var nästan överväldigande.

Hans läppar och tunga lekte över min hals, kittlade min hud på ett behagligt sätt. Det tog andan ur mig…

Plötsligt lämnade hans läppar min hals och han stönade till och slog upp ögonen. Hans blå, vackra, glansiga ögon mötte min blick och jag kunde tydligt se uttrycket i dem.

”Mh… vänta… om du fortsätter kommer jag komma.. ”

”Jag med…” viskade jag och bet mig i läppen ”Jag tror inte jag kan vänta mer…”

”Inte jag heller…” flämtade han som svar, och det fanns inte längre någon återvändo.

Vi var båda så nära… vi var.. där. Och vi kom.

Det där snabba ögonblicket av plötslig förlamning och bortdomning slog till, och jag förblindades några sekunder av njutningen. Jag… darrade.. Och det kändes nästan som om jag flög för några sekunder, som om hela omgivningen försvann, rummet, golvet, taket, sängen, som om jag bara svävade i en oändlig ljus rymd av gränslös njutning, tillsammans med Tim, bara vi två, i den starkaste njutning man kunde uppnå.

Jag stönade högt, kunde inte längre kontrollera någonting, allting bara rusade. Mitt hjärta, min puls, rusade.

Tims egna stön blandades med mina och våra hjärtan slog hårt mot varandras.

”Aaah, Mh… åh gud…” flämtade han. Hans ansikte var underbart, avspeglade hans njutning.

Han började slappna av i mina armar igen, och även min egen kropp började slappna av igen, och all hunger och iver ersattes mot det där lugnet, den där lyckokänslan…

Jag lutade utmattat ner ansiktet i hans hår, drog in hans doft. Han drog en skälvande suck och andades ut mot min hals. Det hade varit så skönt…

”Jag älskar dig Tim…” viskade jag och smekte mjukt ner för hans rygg. Han lyfte huvudet från min axel och mötte min blick.

”Jag älskar dig också…” svarade han och snuddade sina läppar mot mina. ”Du är.. mitt allt.” viskade han. ”Förevigt…” Jag blev varm inombords av hans ord. Förevigt är en väldigt lång tid, och… en realist skulle sagt att inget varar för evigt, allra minst kärlek, men, just nu kändes det verkligen så sant. Det kändes som om allting skulle vara i evigheters evighet. Ingenting i hela världen kunde bryta det.



Jag vet inte hur länge vi låg kvar där i hans säng. När värmen från vår passion hade börjat avta från våra kroppar hade det blivit lite kyligt, och jag hade lagt hans täcke över oss.

Nu låg vi bara här, nakna mot varandras kroppar, hud mot hud, delade samma värme. Vi bara låg så, höll om varandra, bara var med varandra.

Och vi pratade om allt, allt det som fanns att prata om. Om hur mycket vi älskade varann, om hur mycket vi saknade varann när den andra var borta. Om hur allt hade varit innan vi möttes. Om jag trodde att jag hade varit lycklig då, så vet jag inte hur jag ska definiera det jag kände nu, tillsammans med honom. För jag hade blivit lycklig, tillslut, men nu, jag var mer än lycklig. Så lycklig att… om man hade tagit ur den känslan ur min kropp, och placerat den vart som helst i universum, så hade känslan lyst starkare än solen.

Det började bli mörkt utanför fönstret, vintersolen hade börjat sjunka ner under horisonten, utan att vi hade haft tid att märka något. Ett svagt dunkel låg nu i rummet, och allt var bara så lugnt, stilla.

”Joakim…” viskade han och såg på mig med en plötsligt allvarligare blick.

”Ja, Tim? Vad är det?” svarade jag och strök honom över håret.

”Har du någonsin… känt dig rädd? För att allt ska ta slut liksom… Fastän det känns så levande. Som att liksom.. något ska hända och plötsligt, tar det slut… förstår du vad jag menar…?” Jag nickade och rynkade lite på ögonbrynen.

”Ja… många gånger… men vad får dig att tänka på det just nu?”

”Jag vet inte… det är bara en känsla… som om du och jag skulle… jag vet inte. Jag vet inte varför jag känner så. Jag vill aldrig lämna dig, vill aldrig att det ska ta slut… och.. det är inte det att jag tror att du vill det heller.. det är något annat…”

”Du vet att jag aldrig skulle lämna dig?” viskade jag och flyttade mitt ansikte lite närmare hans och såg helt allvarlig in i hans ögon.

”Jag vet.” han gav mig en snabb kyss. ”Men det är det att… jag tror jag är så rädd att någon ska upptäcka oss… det är nog det. Jag menar.. vad skulle hända då? Det skulle vara över… och den tanken tar kol på mig…”

”Tim…” viskade jag och strök honom över håret. ”Oroa dig inte. Det kommer inte att hända.” Jag visste att det var tomma försäkringar utan några vidare argument, men… jag ville inte att han skulle oroa sig. Jag ville att han skulle känna sig trygg. Och det var första gången jag sa något till honom som jag inte helt själv trodde på. Men jag ville tro på det…

För nog hade jag själv funderat, nog hade jag själv legat sömnlös många timmar om nätterna och tänkt på det. vårt förhållande var så skört, som en tunn, tunn tråd, som kunde brista så lätt. Det enda som krävdes var att vi skulle glömma bort oss och inte vara försiktigt nog, och vi hade redan varit nära att bli upptäckta en gång… Men det fick helt enkelt inte hända. Jag lovade mig själv det. För det fick inte ta slut, det fick inte det.

”Jag lovar.” viskade jag mot hans öra. Jag ville lova honom…

”Gör du…? Lovar?” Jag nickade.

”Ja.. och, om något skulle hända så..” Jag drog lekfullt på munnen ”..rövar jag bort dig och tar med dig till en öde ö i söderhavet, där det bara är du och jag, vi två, tillsammans förevigt, och ingen annan” Tim skrattade.

”Bra.” sa han och log roat, och jag mötte hans blick, sekunden innan jag lät mina läppar möta hans.

Han suckade mjukt och lade ner sitt huvud mot min axel.

”Jag önskar att jag skulle kunna somna såhär..” mumlade han och blundade. Hans ansikte var så fridfullt och lugnt.

”Trött?” frågade jag och strök honom över håret. Han nickade. ”Sov då älskling..” viskade jag.

”Men jag kan inte somna med dig.. mamma kommer hem snart.. så…”

”Jag kan gå när du somnat” jag kysste mjukt hans panna. ”du kan somna här med mig. Jag ska inte somna jag lovar” jag skrattade till. ”Jag stannar tills du somnat. Du behöver vila Tim..” Jag mötte hans blick.

”Säkert?” frågade han. Jag nickade. ”Men jag kommer sakna dig när du gått…”

”Jag vet. Men..” jag log lite ”vi kan drömma om varandra, och vara tillsammans i drömmarna. Och, tiden går faktiskt fortare när man sover, ju fortare du somnar desto fortare kommer du få se mig igen” jag skattade till och pussade lekfullt hans nästipp. Han log, hans vackra, rosaaktiga läppar klädde så vackert i det leendet, och hans blåa ögon glittrade.

”Jag älskar dig så mycket…” viskade han.

”Älskar dig mer” jag log lekfullt.

”Nej.” han skakade på huvudet. ”det går inte, man kan inte älska mer än vad jag gör” han skrattade till.

”Så, då älskar vi varandra lika mycket?” log jag.

”Låter bra” svarade han, besvarade mitt leende och lade ner sitt huvud mot min axel igen, blundade.

”Sov gott älskade Tim” viskade jag mot hans öra.



Det tog inte lång stund innan han hade somnat. Hans huvud låg tungt mot min axel och han andades lugna, slumrande andetag.

Jag önskade att jag kunnat stanna kvar, men det var dags att gå.

Jag reste mig försiktigt för att inte väcka honom och lade ner hans huvud på kudden, drog upp täcket lite så att han inte skulle frysa.

När hans mamma kom hem skulle hon bara tro att han somnat, och det fanns inga spår kvar som gjorde att hon kunde gissa att jag varit här.

Jag kastade en sista blick på hans sovande ansikte, strök honom ömt över håret och kysste hans kind.

”Hejdå” viskade jag och smög mig tyst ut, och återvände, till den lite mindre ljusa verkligheten. Eller ska jag kanske rättare sagt säga, till… lögnen?

Att inte få ha Tim nära och förkunna och visa att jag älskade honom var nästan som en lögn mot allt mitt hjärta sa.

När jag var med honom, då, först då, var allt precis så perfekt och sant, som livet kan bli.



Dagarna förflöt som vanligt, och så småningom kom Tim tillbaka till skolan. Jag försökte liksom hålla ett litet extra öga på att allt var okej och inget hände igen, men det var svårt när jag inte alltid kunde vara med honom och skydda honom.

Det dom hade gjort mot honom.. det var ändå allvarliga brott, misshandel. Men det var ingen som gjorde något, och själv hade jag inte befogenheter till det. Jag kunde inte prata mer allvar med Matte och de andra mer än vad jag redan gjort, för då skulle det jag sa antagligen anses som hot… Jag ville säga ”Om ni så lite som rör honom igen så slår jag ihjäl er”, men det begrep vem som helst att jag inte kunde.

Men trotts allt, det verkade rätt lugnt just nu… de verkade hålla sig borta från honom. Kanske de hade insett att de hade gått alldeles för långt den här gången. Det kanske var för mycket att hoppas på men.. man kunde i alla fall hoppas.

Så småningom blev det fredag, dagen då vi skulle åka.

Alla skulle samlas tidigt på morgonen på busstationen och vi skulle vara framme vid cirka klockan 6 på kvällen. Det skulle inte hinnas med att åka så mycket skidor, men det var i princip hela lördagen vigd till, och söndagen var då vi skulle packa och åka hem igen.

Jag kände igen i princip alla elever som var där och skulle åka med. Dock så hade jag inte någon av naturtvåorna i musik, så de var i princip nya ansikten.

Jag såg också att Tim var där, och kunde inte låta bli att hastigt le när våra blickar möttes, sedan tvingade jag min blick att slitas från hans.

Jag var glad ändå att inte Matte och inga av hans så kallade kumpaner skulle med på den här resan. Jag kunde tänka mig att det var skönt för Tim att slippa dem.

Vi bar på vår packning och steg på bussen. 60 elever på en och samma buss blev ganska ljudlig kan man säga.

Och utav en händelse, eller jag försökte i alla fall låtsas som det, så satte jag mig bredvid Tim.

Jag menar, det är ju inget konstigt med en lärare som sitter bredvid en elev, dessutom, så satt han ensam. Alltid ensam. Och jag kunde inte fatta hur…

”Hej Tim” sa jag och log, försökte ändå låta så neutral som möjligt utifall att någon skulle granska oss. Våra blickar, vad vi sa, allting. Det var dock överhuvudtaget inte troligt att någon skulle göra det, men man blev lite lätt paranoid.

”Hej äls… Joakim” svarade han, och jag låtsades inte om att jag hade märkt att han varit så nära att säga något helt annat, utifall att någon faktiskt granskade oss, trotts osannolikheten i den tanken.

”Så, ser du fram emot resan då?” frågade jag, för att fortsätta konversationen på en så normal nivå som möjligt som var lämplig mellan en lärare och elev. Jag hade aldrig trott att jag varit en så duktig skådespelare och hålla tillbaka alla känslor och allt jag ville säga.

”Nja… alltså.. Jag har aldrig åkt skidor förut. Och det skulle kännas något förnedrande att behöva åka barnbacken…” jag kunde inte låta bli att skratta till.

”Det är faktiskt inte så svårt. Det ser värre ut än det är.”

”Får väl hoppas det.. men.. jag är klumpig..”

”Men det är…” jag hade varit på väg att säga ’sött’, men hindrade mig och log bara istället. ”Du vet vad jag tycker.” sa jag lågt.

Våra blickar hade varit fast i varandras alldeles för länge, och vi båda tvingade bort våra blickar. Han såg ut genom fönstret. Vinterlandskapet där utanför vindlade förbi.

”kul att du kunde följa med ändå, trotts… skadan.” kul… det var underbart. Vi skulle ju inte direkt kunna göra något men.. bara att han fanns där, var tillräckligt för att få mig att må 10 gånger bättre än vad jag redan gjorde.

Han nickade.

”Japp..” han mötte min blick igen och log brett. Tänkte han samma som jag?



Bussresan tog tid, och vi satt tysta en stund. Det var inte så mycket vi kunde säga när andra människor kunde höra. Att dölja vad man kände var extremt svårt.

Så småningom började vi närma oss. Bussen stannade och vi tog våran packning och bar den mot stugorna.

Stugorna hade plats för fem personer, och vem som skulle sova vart var redan förbestämt. Bra ändå.. med tanke på att Tim skulle bli en av dem som skulle bli över. Så länge han inte hamnade i samma stuga med någon dålig person, så var det bra.

Själv skulle jag bo i samma stuga som alla de andra lärarna.

Vi lämnade vår packning och gick sedan för att äta.

Skidbackarna skulle stänga klockan nio, så det skulle som sagt inte hinnas med att åka så mycket skidor just idag. Dessutom var de flesta trötta efter bussresan, men en del gav sig upp i backen redan nu och åkte den tid de hann.

Själv stannade jag kvar i det rummet i en av de större, allmänna byggnaderna, där de flesta eleverna nu satt och bara umgicks, spelade biljard och kollade på tv. Jag såg lite halvt roat på när några av dem bråkade om fjärrkontrollen, alla ville ju såklart se hundra olika saker, och det fanns bara en tv.

Men jag kunde inte se Tim där. Antagligen var han uppe i stugan. Kanske han läste eller något. Jag skickade ett sms:

’Hej älskling! Hur är det med dig? Vad gör du?’

Jag fick svar ganska fort:

’Hej
Som jag hade förmodat.. jag log lite, och lite av försvann bort från omvärlden medans jag smsade med Tim. Jag önskade att jag hade kunnat gå dit till hans stuga, men det kunde jag inte. Han var inte ensam. Någon annan var där, som han inte kände, tydligen en tjej från natur. Tydligen någon som inte heller var så mycket för att hänga runt i sociala sammanhang där man inte passade in… men det var mina egna slutsatser.

Tim berättade att de inte direkt pratade med varandra, så det var lite obekväm stämning, men att han ändå var glad att de andra som bodde i stugan inte var där. Han hade hamnat med några jobbiga personer ändå… Tydligen tre stycken från ekonomi, som brukade vara allmänt förnedrande mot allt och alla. Han sa att de inte direkt hade sagt något konkret ännu, men att det ändå inte kändes riktigt bra att han var tvungen att dela stuga med dem. Jag förstod honom, och hoppades att de inte skulle säga eller göra något.

Det började bli sent, och folk började dra sig tillbaka till stugorna. Det skulle bli en lång morgondag i backen.



Vi gick upp ganska tidigt på morgonen och åt frukost, efter det gav de flesta sig ut i backen direkt.

Jag såg Tim stå och krångla med pjäxorna och skidorna en bit ifrån.

”Du, ” sa jag och gick fram ”Hur går det?” jag log lite.

”Inte så bra… Alltså, man kan ju inte gå i dom här!” sa han frustrerat och syftade på pjäxorna, ”Jag kommer ju typ falla omkull och bryta nacken av mig innan jag ens kommit upp i backen”

”Nejdå” jag skrattade till ”Gå bara med hälarna först, så är det lättare”

”Okej.. tack. Jag typ… tror att det funkar nu. Men, hur ska jag få på skidorna?”

”Jag hjälper dig”

Jag spände fast skidorna och såg upp mot honom.

”Så” sa jag och log lite. Han log tillbaka.

”Tack.”

Sedan blev vi bara tysta och våra blickar dröjde kvar i varandra alldeles för länge nu igen. Och.. jag ville kyssa honom. Jag ville röra vid honom och kyssa honom, men jag fick inte.

”Eh ja, då åker vi väl upp då?”

Vi åkte upp i liften, och Tim blundade hårt hela tiden på grund av höjden.

”Inglasade och säkra grejer som pariserhjul kan jag åka i men.. det här.. benen liksom bara hänger såhär och om stången skulle lossa eller nåt skulle vi ju åka rätt ner och…”

”Det är lugnt” viskade jag och tog hans hand. Här uppe kunde ingen se oss. ”Inget kommer hända… jag är här..” jag kände hur han kramade min hand hårt och jag kysste lätt hans kalla kind. ”Och du, vi är snart framme. Så.. kan inte hålla din hand mer, även om jag mer än något annat vill.” jag kysste hans kind igen en sista gång och han öppnade sina ögon och vände sitt ansikte mot mig och snuddade snabbt sina läppar vid mina.

”Det här är riskabelt, eller hur?” mumlade han. Jag nickade, men kunde inte låta bli att le.

Med lite av hans smak kvar på mina läppar steg vi av skidliften.



Han ramlade några gånger i början, men det verkade ändå gå bättre efter ett tag, han höll sig i alla fall på benen.

Jag kunde inte vara med honom så mycket som jag önskade att jag kunde, för det skulle nog verka lite konstigt om jag var med honom hela tiden, och inga av de andra, så jag växlade runt lite, men höll ändå ett öga på att han inte ramlade och slog ihjäl sig. Bara för säkerhetsskull. Jag kanske var för rädd om honom ändå…



Trotts att vi hade åkt i flera timmar verkade tiden gå fort och det började bli kväll.

Och i kväll hade afterski lokalen bokats, lärarna hade tänkt till en liten överraskning tydligen, kvällen innan alla skulle åka hemåt igen. Överraskningen togs emot med stor glädje av eleverna.

Så alla gick först en stund till stugorna för att byta om och så vidare, för att sedan samlas i lokalen igen.

Något lokalt band, som enligt mig inte var så himla talangfulla, spelade på en liten scen. Men trotts att de kanske inte var direkt bra så var det underhållande, och det verkade de flesta andra också tycka. De dansade, skrattade… Överraskningen verkade gillas.

Jag såg mig omkring i lokalen. Såg alla glada ansikten. Fast… alla verkade inte lika upprymda och glada över festen. Nere i ett hörn stod en tjej ensam och hon såg inte direkt road ut. Jag tyckte synd om henne. Jag tror att det var hon från natur som tim berättade om, hon som var en av dem han delade stuga med. Jag tror hon hette Micaela… Jag fortsatte titta runt för att se vart Tim var, men jag kunde inte se honom någonstans. Alla andra var ju här… så vart var han? Jag blev lite orolig igen…

Jag visste att det kanske var en dålig idé, men jag bestämde mig ändå för att gå till hans stuga. Kanske han var där…

Jag gick ut i mörkret, kylan, och tystnaden utanför allt festande, men basgångarna från huset hördes lång väg, och avtog inte förens jag hade kommit in på vägen till stugorna.

Jag såg att det lyste i hans stuga.

Jag knackade på men det var ingen som öppnade.

”Tim… är du där?” frågade jag och knackade igen. ”Det är jag..”

Den här gången öppnades dörren.

Jag ryckte till när jag först såg honom. Hade han… gråtit?

”Tim vad har hänt..?” jag rörde vid hans tårfuktiga kind.

”Jag vet inte…” mumlade han med sprucken röst. ”Jag bara.. orkar inte mer. Orkar inte.. höra allting.. jag… varför?”

”Tim…” jag omfamnade honom. ”älskling, berätta..” Vi satte oss ned i en soffa, och jag höll om honom tryggt mot mitt bröst medans han berättade.

”Jag vet inte… det bara.. blev så mycket” började han och drog efter andan, torkade bort några tårar. ”Allting alltså.. jag vet knappt vart jag ska börja. När vi kom tillbaka från skidbacken till stugan så.. började de där från ekonomi som jag berättade om att börja hålla på… allting de sa… jag orkar inte ens upprepa det. Hela skolan vet ju om att jag är bög och… allting som alla säger.. men det är inte det. Det är inte det dom säger som gör att jag.. gråter. Saken är bara den att jag liksom inte kan sluta fråga mig själv, varför jag? Varför? Jag förstår liksom inte varför jag ska bli så jävla.. hatad..” hans röst sprack och han blinkade för att hindra några tårar.

”Älskling…” viskade jag och strök hans kind. Jag kunde inte fatta… hur kunde de göra så mot honom, och fortsätta leva med det på samvetet?

”Vad är det för jävla fel på världen..?” kved han ”Vad är det för fel på mig?”

”Schh… ”viskade jag ömt ”det är inget fel på dig. Det vet du. Det är dem det är fel på..” jag höll mitt ansikte nära hans och smekte lugnt över hans hår. ”Du är min Tim, och jag älskar dig.”

Han snyftade till och slog armarna om min nacke, tryckte sitt ansikte mot min hals.

”Jag vet..” mumlade han mot min hals ”Men jag orkar inte mer… Det som hände förut var inte så farligt men, det var liksom droppen. Direkt när alla hade gått så… bara bröt jag ihop. För det blir liksom så mycket. Tio år.. tio år och jag orkar inte mer. Och jag undrar liksom… varför jag..? Det liksom bara brast allting.. allting jag har fått höra, allt dom har gjort.. Det är liksom som att det har samlats på en stor hög, som jag liksom burit på hela tiden utan att klaga, men nu.. det bara blev nog nu.. och därför blev det såhär…”

”Jag förstår Tim..” viskade jag mot hans öra. ”Älskade Tim… Gud, du förtjänar så mycket bättre än det här. Du förtjänar inte det som de gör mot dig. Jag förstår inte hur de kan…”

Jag höll om honom hårt, ville bara hålla honom så, torka hans tårar, trösta honom, Allt bara för att jag älskade honom, så gränslöst mycket. Så gränslöst.. och jag förstod inte hur man inte kunde göra det..

Och jag visste vad jag skulle vara tvungen att göra. Det var nog nu. Jag skulle dra in rektor, polis, allting. Det Matte och de andra hade gjort var misshandel, och jag fattade inte varför ingen anmält det tidigare. Och det var dags att göra något.

Men inte nu. Nu var min uppgift att trösta och hålla om Tim. Hans kropp darrade av gråt, och jag led med honom. Det gjorde så ont att se honom såhär. Det skar som knivar ända in i mitt hjärta. Högg. De skadade det jag älskade allra mest, och skadade indirekt mig.

”Tim, kan jag göra något, nu, här?”

”Bara håll om mig…” viskade han. Och jag höll om honom. Länge, länge. Strök honom sakta över håret och viskade lugnt i hans öra.

Så småningom avtog hans gråt, och vi satt bara så, stilla, lugnt.

Han lyfte plötsligt sitt huvud från min axel.

”Tack för att du kom hit” Hans ögon var fortfarande lite blanka.

”Jag blev orolig när du inte var där på festen, och anade att något måste ha hänt… Jag tycker så himla mycket om dig Tim, blir så orolig när det känns som att det hänt något. Jag älskar dig Tim” Jag kysste honom ömt.

”Jag älskar dig med” svarade han och jag kände hur han drog sina armare tätare om mig. Vi såg på varandra, och jag kunde inte låta bli att kyssa honom igen. Han besvarade kyssen mjukt, mjukt, och jag kände honom smeka sin tunga över mina läppar.

Plötsligt öppnades dörren.

Och det fanns inget vi hann göra.

Vi satt där med armarna om varandra, läpparna mot varandras, med vår kärlek fullt synlig. Det fanns inget i bilden som kunde misstolkas eller bortförklaras.

I panik flyttade vi oss hastigt ifrån varandra, trotts att vi redan visste att det var försent.

Jag såg upp och mötte blicken på den som upptäckt oss, och jag måst erkänna, jag har aldrig känt mig mer rädd än nu.

Det var Micaela.

Hennes ansikte var chockat… förfärat… och återspeglade nog våra egna ansiktsuttryck, men det var känslor vi delade av helt olika anledningar.

”V-vad…” började hon och rynkade ögonbrynen. ”Ni… ni…” hon letade efter orden och drog efter andan igen ”Vad gör ni?!”

Jag och Tim såg på varandra och ingen av oss visste vad vi skulle säga. Allt jag kunde tänka nu vara bara ’nu är det kört. Nu är det fan slut’ och samtidigt som den tanken kom kändes det som att en hink med isvatten hällts över mig.

”Det… Det är inte.. alltså vi…” Jag visste inte ens vad jag försökte säga.

”Ni… kysstes…” hon rynkade pannan igen och skakade oförstående på huvudet. Jag slog förläget undan min blick. Det var kört… det var fan kört… Jag kunde i ögonvrån hur Tim nickade långsamt.

”Men… Varför??” frågade hon. Det fanns inget hopp…

”För att vi älskar varandra…” hörde jag plötsligt Tim säga. Han reste sig plötsligt upp. ”Snälla du får inte säga något!” hans tonfall var desperat.

Micaelas blick gick från Tim till mig.

”Men det är ju… vansinnigt..” sa hon. ”Jag lämnade festen mycket tidigare för att.. jag inte passar in där helt enkelt” hon slog undan blicken ”.. och så.. sitter ni här och jag… jag vet inte vad jag ska säga…”

”Jag vet att det är det…” svarade jag. ”Men… jag vet inte heller vad jag ska säga, för att någon ska kunna förstå. Kärleken väljer liksom inte väg eller vart den ska slå sig ner… den bara kommer och.. ingen av oss kan hjälpa det. Ingen kan hjälpa det.”

”Jag är kär i honom..” fortsatte Tim ”så sjukt mycket… Jag vet inte hur jag ska kunna.. jag kan inte förlora honom. Snälla, jag ber dig… bara.. glöm det du sett. Snälla…”

”Jag vet inte jag…” hon såg förvirrad ut, samtidigt som fortfarande chockad ”Jag vet inte vad jag ska göra… Jag antar att jag borde berätta…”

Jag hade kunnat skrika, vråla rakt ut i panik inför det som hände, inför hur allting bara.. föll isär. Jag vet inte vad som höll mig från att inte göra det.. men på något sätt behöll jag sansen.

”Men… men.. älskar ni verkligen varandra…?” hon såg på oss båda. Jag nickade lugnt, reste mig upp och ställe mig bredvid Tim. Jag fattar inte hur jag kunde behålla lugnet.. men plötsligt var jag som helt lugn.

”Jag vet inte vad jag ska göra…” upprepade hon igen och slog undan blicken.

”Berätta inte, snälla” svarade jag. ”Vi kan inte tvinga dig att inte göra det. Det är… ditt eget val. Och.. jag antar, att du måste göra det som känna rätt för dig, men jag vädjar om att du inte gör det…”

”Men om ni…” hon såg upp på oss igen. ”Om ni verkligen älskar varandra… Då är det väl fel att krossa den kärleken… Gör jag verkligen rätt då om jag berättar..?” Vi var tysta. Ingen svarade, och det var en tryckande tystnad.

”Jag vet inte om jag kan bestämma det här nu…” sa hon tillsist och bröt tystnaden. ”Jag behöver tänka. Men jag.. tror inte att jag ska berätta… tror jag…” mitt hopp tändes direkt igen. Kanske kanske det fanns en liten möjlighet..

”Tack…!” sa tim i en flämtning. ”Du förstår inte hur mycket det betyder..”

Hon flackade lite med blicken.

”Jag… vet hur det är att inte bli förstådd så… men… jag vet inte. Jag menar… om jag var i samma situation… om jag hade någon som älskar mig och som jag älskar, och så är den kärleken inte tillåten. Det skulle kännas hemskt. Därför så.. känns det inte rätt att berätta. Samtidigt som jag borde men…” hon slog undan blicken igen ”Jag… tror inte att jag kommer berätta… Men… du borde nog gå nu…” sa hon och tittade upp på mig. ”De andra kommer tillbaka snart. Jag nickade, hon hade rätt. Och det hon sa.. jag hade aldrig kunnat förvänta mig en sådan förståelse.

”Tack, är så extremt tacksam..” jag såg på henne och hon nickade lite.

”Det är okej…” sa hon och vek av med blicken igen.

Jag gav Tim en sista blick innan jag gick iväg.



Det var fruktansvärt svårt att gå tillbaka till stugan och försöka sova nu. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända. Hon hade sagt att hon nog inte skulle berätta.. men om hon ändrade sig…?

De hade hänt. Vi hade varit så oförsiktiga, att vi hade blivit påkomna. Och nu var det… försent… om Micaela inte skulle vara tyst med det.

Och om hon inte sa något… vilken godhjärtad person hon måste vara då. Någon som verkligen förstår kärleken, inte dömer…

Jag hoppades mer än vad jag någonsin hoppats för något.



Jag fick et sms från Tim på morgonen. Han hade pratat med Micaela och… hon hade lovat att inte berätta! Jag ville jubla av glädje!

De hade tydligen pratat nästan hela natten. Och Tim hade berättat allt. Och helt obegripligt nog hade Micaela förstått. Och hon hade lovat. Det var som ett mirakel…

Tim nämnde kort i smset att Micaela inte heller var en direkt populär person på skolan, tvärt om… Och att hon av den anledningen, kunde förstå.

Jag fattade knappt själv hur lättad jag blev över det. Jag hade trott att allt skulle ta slut och så.. liksom löste de sig. Tack vare en människa med mer empati och sympati än vad jag någonsin hade kunnat tro.

Det fanns alltid hopp om människans godhet, och den godheten Micaela visat mot mig och Tim, var i princip den störta man kunde få

I princip så hade hon… räddat oss.

Vi packade ihop våra saker och packade in det i bussarna igen, och hela tiden var mitt huvud fyllt av de senaste händelserna.

Jag såg plötsligt Tim, och Micaela gick bredvid honom. Jag mötte Tims blick, och sedan Micaelas, som i ett slagas samförstånd. Och vi alla visste.

Vi alla visste… Ett löfte var ett löfte. Kärlek… är kärlek. För alltid. Vad som än kommer hända.









Och då var det slut för den här gången ^^ Hoppas ni tyckte om den =)