En kärlekssaga ”Anno 2138”

Anno 2138

En novell av Johanna



Ytterligare en världsmedborgare har gått ur tiden, människans oförmåga att vårda och bevara naturens mångfald har åter bekräftats. Den här gången var det i mångas ögon ingen stor förlust då ekorrarna allt mer setts vara skadedjur som inkräktade och besudlade människans livsmiljöer. Som barn hade det varit svårt att förstå oron över detta med att de riktiga djuren dog ut, sedan länge hade de ersatts av naturtrogna robotar som var betydligt bättre miljöanpassade.

Visst kunde det naturliga kvittrandet från fåglar i träd och buskar vara av intresse för en och annan konnässör men möjligheten att ersätta dem, slippa bakteriespridningen och att enkelt kunna dämpa deras oväsen om man ville sänka volymen var fantastiskt. De små biomekaniska varelser som under många år blivit allt vanligare var lättare att kontrollera och anpassa till våra varierande livsmiljöer.



Det var nu inte bara genom alla de konstgjorda djuren som den moderna utvecklingen gjort gigantiska framsteg fick jag lära mig. Allt mindre arbete behövde lägre göras av människor då robotar till stor del skötte det mesta. Genom 2093 års globala befolkningsreform hade antalet verkliga människor drastisk minskats genom den hårda rasbiologiska politik som tvingade fram begränsningar inom alla folkgrupper. Resultatet blev en avancerat styrd och överstatligt kontrollerad avel där man steriliserade ett stort antal mindre genetiskt önskvärda. På detta vis stärktes och förbättrades det genetiska arvet och förutsättningarna att föra den mänskliga utvecklingen vidare i önskad riktning. Mest lyckat hade enligt många aveln av blandras varit, dessa var ansedda som de vackraste och intelligentaste på planeten.



Det var naturligtvis därför fantastiskt att som blandras bli utvald som genetiskt perfekt, vara älskad och vårdad inte bara av mina värdföräldrar utan skyddad och formad av samhället som helhet. Alla resurser nyttjades för att skydda och bevara detta genetiska världsarv. Hela min uppväxt var därmed kantad av kärlek och omsorg, endast det bästa var gott nog. Staben av husrobotar uppgraderades ofta, de bar tilltalsnamn och såg ständigt likadana ut genom åren men delar av dem byttes successivt. Som barn lekte de outtröttligt med mig och fick mig att känna mig trygg och lycklig, de följde ett noga planlagt program för min utbildning och uppbyggande av en god hälsa.

Redan då jag föddes hade målet och meningen med mitt liv kartlagt in i minsta detalj. Jag var en av de utvalda, skulle bli en av de kvarvarande arbetande. Jag hade psykosocialt utbildats för en sjuårig tjänst som älskad och avgudad. Hur detta ”arbete” var utformat och vad jag förväntades göra ingick i ett program vars innebörd jag långsamt skulle få inblick och förståelse för genom de närmaste åren.



Insåg att tiden var inne och att allt börjat förändra sig då jag blev presenterad för en ny husrobot. Den lär ha varit helt nyutvecklad, definitivt oerhört vacker när den såg på mig med vänliga mänskliga ögon. Som ung tonårsflicka var det spännande att kunna ana intresse, kärlek och åtrå i dem. Leende såg den på mig med nyfikna ögon, som om den gillade vad den såg och verkligen var mån om att lära känna mig. Den var oerhört välgjord och kunde lätt bli förväxlad med en riktig människa av obestämbar ras. Det dröjde inte länge innan jag slutade se den enbart som en robot och började tilltala den med dess namn som var Romeo.

Jag älskade dess intelligens, mjuka röst och små subtila närmanden. Hade aldrig tidigare känt mig så uppfylld av nyfikenhet och längtan som efter dess närhet. Att Romeo var en exklusive och påkostad robot var lätt att förstå, den tycktes kunna tänka multidimensionellt och gjorde små intima närmanden i smyg. Med vetskapen om att jag ständigt stod under bevakning, att allt följde invanda mönster, var det spännande med en snabb omotiverad smekning i nacken eller ett överraskande grepp kring min smala midja. Det kändes nytt och på något vis befriande. När han sökte min hand under bordet tog jag den gärna och leende kunde vi sitta där och tala om saker i timmar medan våra fingrar i hemlighet talade ett annat språk.



Romeo gjorde mig lycklig och leende speglade hans ögon min växande åtrå, jag njöt av den hemliga uppvaktningen och litade på att han alltid hade full kontroll. Att följa honom på promenad eller för motionens skull rusa skrattande fram genom den täta skogen var underbart. Älskade att kasta mig handlöst omkull i vetskapen om att han var programmerad att alltid fånga upp mitt fall, hålla mig hårt och tryggt i famnen. Att vila i hans starka armar fick mig att rodna av lust och längtan, ville ständigt komma honom närmare.

Han tycktes kunna läsa mina tankar och gav mig en lätt liten puss, att för första gången känna hans mjuka läppar mot mina uppfyllde mig av en sällsam inre glöd. Då jag log och oerfaret pussade honom tillbaka kände jag snart hans sökande läppar i en oskyldig men varm och fuktig kyss. Jag kvittrade av lycka och kramade honom hårt medan min revolterande tonårskropp njöt den förbjudna frukten, jag var för första gången förälskad. Besvarade med barnslig nyfikenhet hans kyssar och manade försiktigt på honom.



Sakta som programmerad för att bygga en kärleksrelation med denna vackra tonårsflicka tog han varsamt steg för steg och hade snart vunnit min sanna uppriktiga kärlek, jag älskade Romeo! När den tog mig i sin famn och bar mig till sängen om kvällarna, klamrade jag mig lyckligt fast kring hans hals och sökte allt hungrigare dessa mjuka läppar.

En sen kväll lyckades jag hindra honom att gå sin väg, lockade honom att smyga ner hos mig i sängen och hålla mig hårt. Min unga kropp skälvde av åtrå och längtan, längtan efter romantik och den innerliga kärlek jag matats med ur allehanda skrifter sedan unga år.

Gissar att Romeo kunde läsa av och tyda mina känslor, kände att tiden nu var mogen. Försiktigt smekte han min kind och kysste mig ömt, speglade min iver och hunger genom att möta mina läppar i allt djupare och intensivare kyssar. Mina höfter reste sig av lust och jag flämtade lätt då jag äntligen kände hans hand söka sig in under min klädnad, hur den snart mjukt kramade mina fylliga bröst. Benen trampade och tårna spretade då en smekande hand gled ner över min platta mage medan varma läppar sög sig fast kring mina styvnande bröstvårtor, i njutning drog jag hans hår och särade förhoppningsfullt låren.



Har i efterhand förstått att Romeo var programmerad att ge mig den bästa möjliga introduktion i älskogens konst. Efter att han nästan fått mitt hjärta att brista av längtan och åtrå, fick jag slutligen glädjen att bli ompysslad, grundligt sexuellt och känslomässigt tillfredsställd av denna prisbelönta kärleksrobot. Han var den senaste modellen av en mer än sjuttioårig vidareutveckling av grundmodellen efter Simon den tredje.

Han kunde verkligen konsten att hetsa min kropp till bristningsgränsen! Smekte och masserade mig så att höfterna ogenerat vibrerade av iver och kättja. Kysste och slickade mina små rosa oskuldsfulla blygdläppar med en förtrollande skicklighet. Att känna hur hans mjuka lena tungspets undersökande utforskade mitt inre var helt osannolikt. Livligt ålande tycktes den fuktiga tungan ändra form och fylla varje skrymsle, juckade styvt och fick min kropp att vrida sig av lusta när jag fnittrade och jämrade mig förtjust.



Efter att jag som oskuldsfull flicka totalt förvandlats, hungrigt lockats att sära benen och snyftande kräva att han knullade mig, fick jag äntligen känna kraften i det fantastiska vapen den utrustats med. Den outtröttliga roboten gav mig ett knull jag aldrig kunnat drömma om! Med vetenskaplig precision stimulerades min kropp till att vrida sig i ett fyrverkeri av ständig orgasm under honom. Mina flämtande läppar fuktades av en livgivande dryck som genom våra innerliga kyssar fyllde min mun och lubriceringen i mitt sköte fick stöd genom ett rikligt tillflöde från den stora välformade och perfekt anpassade kuken.

Jag skrattade hysteriskt och vred mig som en mask under honom, vi knullade i timmar och de många orgasmerna fick det att blixtra för ögonen, så småningom försvann jag in i dimman och allt blev svart.



Jag vaknade av kärleksfulla kyssar och smek, hjärtat slog frivolter i mitt bröst när jag lystet klamrade mig fast vid hans muskulösa kropp som den nyväckta nymf jag var. Fnissade barnsligt när jag som en juckande hundvalp klamrade mig fast och masserade den fortfarande erigerade kuken med mitt nakna älskogskladdiga sköte, kände med glädje hur kuken gled skönt mellan mina fuktglänsande lår.

Såg honom kärleksfullt djupt in i de glittrande ögonen då jag sänkte fittan och lyckligt leende trängde mig ner över spetsen på den välskulpterade kuken, flämtade av njutning då den kändes större än tidigare. Kanske kunde den anpassas efter behov, tänkte jag glatt.

– Jag älskar dig Romeo, stönade jag då jag sakta red kuken med bultande hjärta! Jag vill alltid leva med dig!



Romeo överöste mig med kärleksfulla ord och smekningar, fick mig att må fantastiskt bra. Kramade mina smala höfter hårt och stönade högt då han stötte sig upp i mig. Med starka armar lyfte han mig lätt upp och ner över kuken, jag skrek och grät av lycka då orgasmerna rev inom mig i en lång rad som på ett gränslöst vackert bönband.

Sagovärldens alla drömmar om den stora kärleken och den vackra prinsen kändes förverkligade. Medan lyckotårar trillade nerför kinderna klamrade jag mig under återkommande fontäneruptioner desperat juckande ner över hans breda bringa, kroppen dränktes i ett lyckorus med den svällande kuken djupt planterad i mitt flödande och vilt mjölkande sköte.

Vi fick vår tid av obeskrivlig lycka, det sprudlade av livsenergi och gränslös kärlek om oss, tyckte till och med att de övriga husrobotarna såg generade och en aning gladare ut även om det måste ha varit inbillning.



När jag en morgon, några veckor senare, vaknade var jag som vanligt öm i kroppen men uppfylld av en obeskrivlig lycka. Min längtan efter Romeo var enorm, jag skrattade gott vid tanken på det ljuvliga, njöt av minnet efter hans vackra vilt sprutande kuk djupt in i mitt underliv. Kände saknad men kunde inte hitta honom någonstans i huset.

Det gick en tid utan att Romeo återkom, jag frågade efter honom men ingen av husrobotarna hade någon aning om var han tagit vägen. Med bultande hjärta sprang jag allt oroligare runt och letade, rusade snart snyftande omkring med tårdränkta ögon och ropade i förtvivlan högt hans namn. Utmattad och trött låg jag sedan länge febrig till sängs och sörjde honom djupt, mitt unga hjärta var brutalt krossat!

Husrobotarna blev oroliga över min hälsa och skickade efter en läkerobot som snart fick mig på benen igen. Sakta men säkert började livslust och längtan åter fylla min kropp. Mina drömmar och fantasier var ständigt kvar hos Romeo vilket hetsade upp mig, snart var jag så kåt att jag nästan börjat klättra på väggarna. Hade i min iver försökt få några av de vanliga husrobotarna att stimulera mig, de kunde hjälpligt få mig att komma men utan att ge mig någon större tillfredsställelse.



Då blev jag plötsligt kallad till ett möte med min arbetsledare som ansåg att jag nu var mogen för tjänstgöring och behövde viss information. Det var en gammal trött kvinna som varit chef för denna, som hon sa, viktiga avdelning i många år.

Hon informerade mig om att jag som genetiskt perfekt och nu i mina bästa år utvalts att göra en sjuårig tjänst för att bevara och föra vidare det perfekta genetiska arvet. Hon berättade att jag skulle paras ihop med utvalda män vars uppgift var att befrukta mig. Forskning hade visat att den naturliga parningen psykologiskt och neutrinärt var vida överlägset konstgjord befruktning och att föredra för att ge fostret bästa möjliga start på livet.

Så snart du blivit befruktad överförs ägget till en värdkropp och du får en ny man att para dig med.



Jag var så kåt att jag skakade då jag äntligen presenterades för min första verkliga man, antog att jag stimulerades av några tillsatser i min kost. Min utvalda var säkert liksom jag kemiskt preparerad och oerhört kåt, vi knullade som kaniner trots den stora publiken och tycktes bara bli kåtare för var orgasm. Det dröjde inte länge innan jag var befruktad och fick en behövlig vila på någon vecka innan jag presenterades för nästa upphetsade partner. Denna arbetsamma men tillfredsställande insats för mänskligheten varade sedan under de kommande sju åren och min kropp var ständigt beroende av sex, de sista tre åren behövde jag inte längre kemiska tillsatser utan var ändå ständigt kåt då mitt tillstånd blivit kroniskt.



När jag efter mina sju tjänstgöringssår avtackades för mina samhälleliga insatser fick jag till min oerhörda glädje erbjudande om att överta den just pensionerade Romeo som husrobot. Lyckligare än vad jag trodde var möjligt kastade jag mig handlöst in i hans starka famn då jag såg igenkännande och glädje i hans tårfyllda ögon. Kraftfullt tog han emot mig och kramade mig hårt, ”Jag älskar dig! Jag älskar dig verkligen!” hulkade han medan tårar blandades rikligt över våra kinder.

Hela min kropp riste av rörelse då jag aldrig glömt honom och ständigt drömt om denna omöjliga återförening, vi kramade varandra passionerat och grät tillsammans som små barn.

Gladare än vad jag någonsin hade kunnat hoppats signerade jag jublande bandet och tog emot Romeo som personlig husrobot då han annars skulle ha gått till återvinning. Vi kysste varandra ömt, jag levde upp, kände mig som en tonåring på nytt och tillsammans levde vi lyckliga i alla mina resterande levnadsdagar.



Tacksamma över att ha fått en andra chans tog vi väl vara på kärleken, lät dagligen vår flammande åtrå blomma och innesluta livet i ett rosenrött romantiskt skimmer. Romeo blev den enda jag verkligen älskade, sanneligen mitt livs stora kärleken! Efter ett mycket långt, sexuellt tillfredsställande och oerhört lyckligt liv tvingades vi slutligen ta farväl. Med sorgsen blick och med tårarna strömmande nedför sina kinder stöttade han mig in i det sista. Han fanns hela tiden nära, höll mig hårt i famnen när det på min ålders höst var dags att lämna varandra och sluta mina ögon för gott.

En sista gång bar han mig stilla och med värdighet till min vilobädd på sina starka armar. Kysste mig ömt och slöt gråtande mina ögon, jag kunde aldrig ha fått en bättre och kärare livskamrat än min egen Romeo. Tack för allt!



Dagen därpå kortslöts hans kretsar, minnet raderades och Romeo upphörde att existera.