Mitt straff

Du är min drottning, och jag älskar dig över allt annat i världen.



Jag ligger på mage i sängen, med täcket ihoprullat under magen, som höjer upp min rumpa. Mina armbågar är lutade på kudden, och handlederna låsta vid varandra med läderbojor, på dem sitter metallringar som hålls ihop av en hake. Mina fötter är fastbundna på samma sätt. Jag vet precis hur jag ser ut, du har tagit bilder på mig i liknande ställningar, med din mobilkamera, och visat mig.



Du har stoppat munnen full på mig, med mina egna trosor, och tejpat för, med en bit silvertejp. Sen har du satt ögonbindel på mig, en svart sak som hålls fast av resår, och lite liknar en mask som amerikanska hemmafruar i filmer tar på sig när de ska sova. Den stänger ute allt ljus, jag kan inte se vad som händer, men jag vet precis hur det ser ut. Och jag hör varje rörelse, och ljud från dig.



Du är besviken på mig, det är det värsta. Jag har brutit mot reglerna, jag har misslyckats, och ingen bestraffning kan göra mer ont än den känslan. Du pratar i normal samtalston, men den hårda rösten ekar i mig.



”Nu börjar bestraffningen, och den slutar inte förrän du lärt dig en läxa.”



Jag känner hur jag instinktivt kryper ihop vid de orden, och jag vet precis hur jag ser ut. Det har du också visat mig. En krökt rygg kan vara nästan lika uttrycks full som ett ansikte. En liten sorglig hög av ångerfull slyna, det är vad jag är. Rumpan i vädret redo att ta emot.



Du fäller det första slaget. I vanliga fall kan jag njuta av smisk, men det här är ett straff, det är inte meningen att jag ska njuta. Annars är du ömsint, och försiktig, börjar milt, pausar för att smeka min rodnande hud, och låta mig vänja mig. Nu slår du till, helt utan uppvärmning, med en läderpiska som känns som den skär in i mitt kött, som den biter in i mig. Jag kan inte hålla tillbaka ett ljud av smärta, en blandning av grymtning, och gnyende.



”Djuret ska vara tyst när det blir straffat, annars blir det bara värre.”



Du låter piskan svischa fram, och tillbaka, snabba slag med snärten över min rumpa. Jag vet precis hur jag ser ut, har sett massor av bilder av min piskade hud, när valkar börjar blomma upp som ilskna ränder. Ingen vila, ingen nåd. Svisch, svisch, svisch…



Du talar till mig samtidigt, din hårda, lugna röst, den skäller, och hånar mig.



”Ditt smutsiga djur, det är inte mer än du förtjänat.. Ditt boskap, din kåta kossa.. Att du aldrig ska lära dig lyda.. Du ska lära dig vad våra regler betyder..”



På ett plan vet jag naturligtvis att du inte menar allt du säger, men orden biter ändå i mig, präntar in hur besviken du är på mitt beteende. Det är svårt att beskriva det tillstånd jag hamnar i. Jag vet bara hur det känns, och hur det ser ut på bild. Stackars olydiga Deborah, som blir piskad tills hon knappt vet vad hon heter.



Men det värsta är, som jag skrev förut, inte straffet i sig, varken smärtan, eller hjälplösheten. Det är avståndet till dig, att du inte ens vill röra vid mig nu, att du står på en armlängds avstånd, och inte kommer närmare, att det är en piska som är den enda kontakten emellan oss.



Jag vill mest av allt att du ska röra vid mig, med din hand, att jag ska få känna värmen av din andedräkt, när du viskar att jag är förlåten, och att du älskar mig. Det vill jag att du ska göra, och det kommer du också göra, det gör du alltid, kramar mig, och kysser mig när straffet är över, och allt blir bra igen. Men inte riktigt än, det är inte färdigt.



Slagen slutar falla, jag känner hur du lägger piskan att vila över min rygg, och jag hör hur du drar fram en stol, hur du häller upp ett glas vatten till dig, sätter dig ner, och dricker. Det tar en stund



Det bästa min hjärna vet är att älta, den ältar hela tiden, det är bara du som kan få den att hålla tyst. Efter en stunds tystnad börjar tankarna vandra, jag ser framför mig hur, lite längre fram i tiden, jag står framför hallspegeln utan kläder. Jag tittar på mina märken efter dagens bestraffning, hur rött, blått och svart blivit till smutsigt gult efter hand, trycker till lite grand för att känna hur ont det gör idag.



Hannibal, det är min katt, tittar på min sargade kropp, han ser misstänksam ut. Jag förklarar för honom att matte varit olydig, men det ska inte hända igen. Du tillåter inte att jag säger så, du brukar säga att jag inte ska lova saker jag inte kan hålla. Men Hannibal låter mig hållas, även om han säkert inte tror mig heller, istället stryker han sig mot mitt bara ben, slingrar svansen kring min vad, ungefär som pisk snärten faller längs mitt ben nu. Ni är konstigt lika, han och du, båda älskar mig, trots allt. Din röst drar mig tillbaka.



”Jag är inte färdig med dig än.”



Jag väntar, vad kan jag annars göra. Blinkar bort några tårar, försöker att inte snörvla högt. Tiden verkar ha stannat helt, jag är extremt medveten om piskan som vilar på min skrikande kropp, och smärtan i mina armar. Jag försöker inte röra mig, inte ställa mig i bekvämare ställning. Jag ska göra som du vill. Du är min drottning, och jag älskar dig mer än livet självt.



Efter en lång, lång, stund lutar du dig ner, över mig, håller mig under de ihop bundna armarna, och lyfter upp mig. Äntligen rör du vid mig, är allt min omtäcknade hjärna kan registrera, äntligen!



”Stå upp!” säger du skarpt, och jag inser plötsligt att jag måste stödja på de ihop bundna benen. För även om jag är ganska mager, du kan inte lyfta mig helt själv.



”Förlåt!” försöker jag säga, men det blir bara ett grymtande. Munnen är ju full proppad med mina trosor, och silver tejpen spänner om kinderna.



”Tyst.” Du håller mig upprätt, med ett fast grepp om mina handleder, precis under läder bojorna. Jag känner knapparna i din blus mot min rygg.



”Nu ska vi gå en bit. Med små steg, om du är smart. Faller du så faller du.”



Sen släpper du mig. Jag vinglar lite, men står kvar.



”Framåt”, säger du otåligt. ”Ska jag behöva driva på dig med piskan?!”



Jag tar små, små steg, myrsteg. Haken som håller ihop läder bojorna om mina vrister låter mig bara lyfta fötterna lite, lite grand, och flytta dem en kort bit framåt. Det tar en evighet att röra sig, och ögonbindeln gör att jag ser inte vart jag går. Jag sträcker fram mina bundna händer framför mig, för att känna om jag går in i något.



”Vänster.” Du styr mig med den ihoprullade piskan, petar mig i sidan. Då vet jag att jag är ute i hallen. Jag hinner tänka så mycket, jag känner trasmatte kanten vika sig framför mina bara fötter. Tänk om du säger ”vänster” en gång till, och leder nerför trappan, då kommer jag säkert ramla. Men du låter mig inte ramla, vad du än har sagt. Jag får fortsätta framåt. Steg efter steg, snart kommer tröskeln. Det flammar av smärtan i min rumpa, jag tycker jag kan känna min puls.



Nu hör jag det inspelande klickande ljudet av din mobil kamera, när du tar foton av mig, påminns jag om hur jag måste se ut. Röd om rumpan, med valkar, och märken. Jag hör dina snabba steg när du går runt mig, och fotar mig framifrån också, och hur ser jag ut där då? Kinderna uppstoppade av trosornas tyg, en stor bit silvertejp (som kommer kännas att dra bort, tro inget annat!), och ögonbindeln, svart, och blöt av tårar blandade med smink, som runnit fråna kanterna, och längs mina kinder, och näsan som är snorig och blöt.



Nu kommer tröskeln, och jag faller nästan, jag snubblar framåt, ger ifrån mig ett litet pip, men rätar upp mig i sista sekund.



”Stanna.”



Jag stannar. Nu står jag precis innanför tröskeln i vardagsrummet, alltså rakt under två kraftiga krokar, som sitter med beslag i väggen, strax ovanför dörrposten. Jag förstår att du tänker använda dem, redan innan du tyst hakar loss bojorna om mina händer. Det klirrar, när du tar upp metall stången, lägger den kalla metallen på mina axlar, bakom nacken, och hakar fast bojorna i den. Mina händer hålls fast, med en dryg meters mellan rum. Du drar rep genom öglorna på stången, och drar upp den, så att jag får sträcka händerna över huvudet, och binder fast. Du sträcker dig fram över mig, och jag njuter tyst av närheten, samtidigt som känslan av att stå bunden, får kalla kårar att gå längs min ryggrad.



Att bli bunden kan vara mysigt, då får jag hela din odelade uppmärksamhet, och det känns som att bli ompysslad, på ett konstigt sätt. Det kan också vara smärtsamt, och outhärdligt, frustrerande. Nu vet jag inte vad du ska göra, du tar ett steg tillbaka, väntar ett ögonblick. Sen,



med ett ryck sliter du bort tejpen. Det känns, rycket går genom hela min kropp. Tacksamt får jag spotta ut trosorna i din hand. De känns genomblöta av saliv. Du torkar bort dregel från min haka, låter mig andas några djupa andetag genom munnen.



”Vad har du att säga till mig nu?”



Jag har fjärilar i magen, och det rosslar i halsen när jag först ska tala, jag harklar mig.



”Förlåt så mycket, förlåt mig.”



Rösten spricker lite, men jag låter ändå inte så ånger full som jag känner mig. Jag väntar, tyst, lite rädd att du inte ska ta mig på allvar, att du ska tro, att jag bara säger så för att slippa undan.



Tystnaden blir lång. Du sträcker fram händerna, och knyter upp ögonbindeln, tar av den, tar ett steg fram, och ställer dig med ansiktet rakt framför mitt. Jag får ta mod till mig för att möta din blick. Jag känner din andedräkt mot mig.



”Titta på mig.” Det är bara en viskning. Jag tittar upp, oförberedd rakt in i dina uppspärrade, bruna, kärleksfulla ögon. Du uttalar sakta, mjukt, de ord jag har längtat efter, ”Du är förlåten.”



En lång paus, och jag skulle kunna dyka i dina ögon, låta mig dras ner, och försvinna.



”Jag älskar dig.”



Sen kysser du mig, och jag gråter. Du lägger armarna om min midja, och vi står så länge, länge. Du kysser mig, och kysser mig, och kysser mig, och jag gråter, gråter, gråter, och känner dina mjuka läppar, och salt smaken av mina tårar. Vi står så, ända tills jag jag ber dig att ta ner mina händer. Du ler, och säger,



”Ja visst. Jag kan tänka mig mycket bättre användning för dem, än att hänga där.”