Den nya gympaläraren

Den nya gympaläraren



Det gick bra för mig i plugget utom i ett ämne – gymnastik. Där var jag helt värdelös. Kanske för att jag inte riktigt vågade ge mig hän åt klättring i ribbstolar (jag var ju höjdrädd) eller satsa allt på att komma över plinten. I fotboll fick jag en gång bollen i solarplexus och tappade andan, därmed även talförmågan några läskiga sekunder. Men det var nog det här med plinten som var mest obehagligt.

Efter sommarlovet fick vi en ny gympalärare. Hon var nog inte så jättemycket äldre än eleverna i klassen. Lång, bredaxlad och vältränad. Hon var väldigt snygg och många av våra manliga lärare vände sig gärna om när de mötte henne i korridoren. Det hade jag själv sett. Inte heller vi killar i klassen var oberörda, snarare tvärtom. Hon hette Harriett och var rödhårig med fräknar över hela kroppen. Ja vi visste ju inte om fräknarna täckte alla delar av kroppen – men vi trodde det. Hon var hjulbent och liksom studsade fram när hon gick. Och så var hon sträng, väldigt sträng. Hon kunde brusa upp alldeles förskräckligt om det var något som hon inte gillade. Men hon var faktiskt ganska snäll också. Dessutom hade hon humor, och det var inte långt till ett skratt. Både hård och mjuk på något sätt.

Och visst var jag kär i henne på avstånd och ville göra mitt bästa på gymnastiklektionen. Men det var där det sprack totalt. Jag kommer ihåg en gång när vi skulle ha övningar med plinten. Det var ju det värsta. Till råga på allt hade man just den här lektionen delat upp klassen. Hälften skulle till syster och få vaccinspruta för något som gick. Andra hälften hade gympalektion och veckan därpå bytte vi. Det var nästan bara tjejer i gruppen jag hamnade i, vilket skulle göra det extra skämmigt med plinthoppet som jag visste att jag inte klarade.

Vi stod på rad. Jag skulle hoppa som tredje elev. Harriett hade en visselpipa som hon blåste i när nästa skulle hoppa. De två första bara flög över plinten. Så var det min tur. Jag hörde Harrietts visselpipa. Jag tog sats och mina vida blå gympabrallor fladdrade kring låren när jag sprang mot plinten. Men sedan saktade jag av vid studsen, vilket gjorde att jag visserligen kom upp på plinten. Men där blev jag sittande, kom varken framåt eller bakåt. Då inträffade det mest pinsamma. Harriett kom fram och lyfte ner mig. Jag kände hennes starka armar om min kropp. Gympabrallorna gled upp på ett så larvigt utlämnande sätt. Ja det var verkligen förnedrande och jag hörde hur det fnissades.

Sedan i omklädningsrummet, jag hade ännu inte hunnit byta om, så kom Harriett in. Jag var ensam och hon satte sig på en av bänkarna.

-Kom hit och ställ dig framför mig, sa hon.

Jag ställde mig framför henne och hon tog tag i gymnastikbyxorna. Jag trodde nästan hon skull dra ner dom. Men hon sa bara:

-Titta på mig när jag talar till dig. Nästa gång satsar du allt på den där plinten, annars får jag ta till andra metoder, jag vill inte lyfta ner dig en gång till.

Så gick hon. Och jag var ännu kärare i henne. (fortsättning kommer)