Milred.

Milred.





Jag mötte henne en tisdagsmorgon – Tuesday is the dulliest day of the week – och hon berättade att hon glömt soppåsen i bankfacket. Och bankfacket hade hon inte tillgång till. För alla hennes identitetspapper plus koden till bankfacket låg i soppåsen. Som låg i bankfacket.

Det är alltid trevligt att träffa människor som har det värre än en själv. Min soppåse hade jag glömt nånstans i Undergrounden mellan Tottingham Road och Numåsteniståavtåget Station West. Så hela linjen var antagligen avspärrad på grund av eventuell terrorbombning. Jag var nog vid det här laget den enda trygga människan i hela London.

Hon hette Milred. Jag har alltid haft tillit till kvinnor som heter Milred. Det är nåt tryggt med det. MILRED. Hon såg dock inte ut att ha särskilt mycket trygghet att komma med. Så den stod jag för. Jag sa: Coola ner dej, Milred.

Vi gick upp ur tunnelbanesystemet och fann en plats för fattiga storstadsbor som man gärna vill skinna på pengar. En underårig flicka med bar navel (navelsträngen hade knappt hunnit torka) tog beställningen. Kaffe. Som vi fick i pappbägare utan socker. Socker kostade extra.

Milred drack. Jag har aldrig tidigare sett nån dricka så vackert. Med läpparna och munnen och hur hon nu bar sig åt. Milred. Hon var verkligen vacker, var hon.

Kan du stå på benen, sa jag. Vad jag menar Milred – kan du stå på egna ben? För att det är nåt som jag håller på att öva mej på. Jag heter Ian.

Var har du din soppåse, Ian. Sa Milred.

Okej, sa jag. Låt oss lämna avfallsterrorismen och inhämta vår förlorade ungdom. Den gång vi trodde på Förälskelsen. Innan bomberna.

Jag tror fortfarande på förälskelsen, sa Milred. Du kan inte vara riktigt klok, sa jag. Kan så vara, svarade Milred. Men jag överlever. Ganska bra.

Rätt ackurat dam, hon Milred. Om du kliar dej på näsan en gång till så slår jag ihjäl dej, sa Milred.



Jag ville inte vara framfusig, men jag hade verkligen lust att ge Milred en ordentlig puss på munnen. Kan du inte ge mej en ordentlig puss på munnen, sa Milred. Jag har sånt behov av att få en riktigt ordentlig puss på munnen.

Vi kysstes. Det visade sig at Milred hade väldigt mycket behov. Hon hade väldigt mycket tunga också.

Kan vi inte gå nånstans där det är lite mindre folk, sa Milred. Trafalgar Square eller nåt sånt. Vi gick hem till mej. En källarvåning där kattorna har full insyn.

Nu ska jag ta av mej kläderna, sa Milred. Hon skalade av sig och var som en rosenknopp i en victoriansk tablå. Från det gick hon över till att vara mer pornografiskt victoriansk. Naken, kan man säga.

Om jag är naken så kunde väl du också vara det, sa Milred. Jag klädde av mej. Sån mage du har, sa Milred.

Jag kunde inte låta bli att beundra Milreds kroppsliga behag. Så som dom framstod i sin omedelbara prakt. Med bröst som struttade och bröstvårtor som hallon på en gräddbakelse som tiggde om att bli slickad och slukad. Vet du vad karlarna säger om mina bröst, sa Milred. Att dom är som gräddbakelser med hallon på.

Milred reste sig på tårna och sträckte armarna i vädret. Har du sett vilken fin fitta jag har, sa hon. Så kunde jag 1: konstatera att Milred var en äkta blondin och 2: att en äkta blondin kan man se mycket mer av när det gäller fittan än om det till exempel var en sicilianska. Sicilianskan blir man dessutom tvungen att gifta sig med. Milred nöjde sig med att bli beundrad. För tillfället i varje fall. Är jag inte fin, sa Milred.

Jo, Milred var verkligen fin. Det var svårt att säga vad som var det bästa på henne. Hon var liksom fin hela hon. Brösten var – ja, ibland duger det inte med ord. Jag kunde kanske säga nåt om magen, om låren, om knäna. Fittan är det helt omöjligt att tala om – det vore ett helgerån. Men en sak var klar. En äkta blondin har inga hemligheter.

Milred uppträdde på min privata vädjobana som en äkta kärleksdrottning. Tacka gudarna för att jag kände mej hedrad! Svischade med brösten gjorde hon. Svajade med rumpan och hade nåt oerhört subtilt och lascivt för sej med underlivet. I Las Vegas skulle hon ha tjänat millioner. Nu var det jag som var millionären. Och jag njöt var cent av himmelriket.

Om vi ska knulla och det ska vi så vill jag att du slickar mej först, sa Milred. En kvinna som visste vad hon ville. Det fanns inget annat att göra. Jag kom till henne där hon lagt sej ner på golvet. Man kan dö av törst vid källans rand. Så jag slickade.

Nu har jag inget emot att slicka fitta. Om nån kommer en tisdagsmorron klockan fem och väcker mej så kan det hända att det tar ett tag. Men sen gör jag det. Och av ren tur eller en slags intuition så har jag aldrig träffat på en fitta som smakat illa. Mina fittor smakar smaskens. Ren förlorad ärbarhet och uppenbar förvåning. ”Brytande havsvåg, roseneld och snö.”

Milreds fitta var som en doft av honung och märkligt svävande konvaljer. Hon bad inte ett ögonblick om ursäkt för sin kättja. Tvärt emot skrek hennes öppna kön efter salighet och manlig styrka. I molnen bland änglarna ovan fittans blomsterklädda kulle kunde jag som ett eko höra Milreds klara stämma: Knulla mej! Knullaaaaa!!!

Det lät som en uppmaning. Ett fast grepp om min kuk sa mej att här var det allvar. Har man klättrat upp på trampolinen så får man lov att hoppa i också. I Milreds badvatten kunde jag lätt drunkna. Sjunka ner och aldrig mera finnas. Nå till botten när jag just blitt uppkopplad till himmelriket.

Du är en kung med kronan nere omkring halsen. Sa Milred. Om jag inte kommit och fått krängt den av dej så hade du strypt dej själv. Jag räddade faktiskt livet på dej.

Jo, Milred. Du räddade faktiskt livet på mej.



*



J.Å.S.