Du är som skitig

Där sitter hon. Sandra. Med de långa benen och de hårda knytnävarna. Trånga linnen och mjukisbyxor. Alltid örhängen med iögonfallande omkrets. Hon tittar inte upp när jag kommer in i väntrummet. Lampan till kuratorn säger upptagen. Jag sätter mig två stolar bort ifrån Sandra. Hon bläddrar i en illustrerad vetenskap.

Jag knöglar av mig min gröna parkas, den jag snott av pappa, och proppar ner den i väskan. Det är ganska varmt. Alla andra är ute idag, det är början av juni och antagligen har de droppat sig i klasar på gräsmattan utanför. Röker. Flickor som pillar varandra i håret. Drar in doften av varandra och andas ut prat om pojkar i parallellklasser. Men de luktar inte alls på samma sätt. Pojkar i parallellklasser luktar fränt. Jag luktar nog också mer fränt. Får aldrig till den där mjuka persikovaniljdoften de är så bra på. Min kusin luktar persika. Min mjuka kusin. Hon är liksom rund hela hon. Korta runda ben, rund mage och runda armar. Och runda bröst. Hon är nästan som en persika hela hon. Söt och lite fjunigt luden.



Väntrummet är ljusbeige. Stoppade stolar i beige, väggar i lite ljusare beige, gardiner i beige. Jag har väskan i knäet, och det börjar bli varmt och fuktigt på låren. Jag flyttar långsamt ner den till golvet, vill inte att Sandra ska märka rörelse i rummet och minnas att jag sitter där. Hennes mascaraspäckade ögonfransar fladdrar. Hon utstöter en kort suck och slänger tidningen på det lilla bordet bredvid låtsasyuccapalmen. Jag sneglar på henne, vågar inte titta rakt på. Hon lutar sig bakåt i stolen och tittar upp i taket.

Hon reser sig och går fram till Kurator-Jannikes dörr. Trycker på knappen. Lampan är fortfarande upptaget. Inget händer. Hon vänder sig snabbt om och får tag i min blick innan jag hinner titta bort.

– Var är hon? Är hon därinne?

– Jag kom nyss, säger jag. Jag har en tid.

– Jag behöver som prata med hon. Är hon därinne? frågar hon igen. Äh, jag väntar.

Hon sätter sig igen. Tittar mot tidningsbordet, men tar inte upp nån. Ser istället på mig. Jag har ända sen jag kom haft planer på att ta upp min skrivbok och dyka ner i den, men inte kommit mig för. Sandra tar liksom upp allt fokus. Hon med sina ryckiga och mjuka rörelser på samma gång. Energisk på ett lojt sätt.

– Ska du dit. Till hon?

– Jo. säger jag. Jag har en tid.

– Varför? Har du skrivit på väggarna igen? Ristat in dikter i plintarna?

Jag svarar inte. Hon driver med mig. Det gör de alla. Hela hennes krets, niorna. Inte uttalat, inte mobbning, men skiftning i fokus och stämning när jag går förbi. Ett fniss som dallrar i luften. Ögon som inte tittar direkt men lite bredvid. Piggt, lystet. Men de gör aldrig nåt, tilltalar mig aldrig.



Sandra har satt sig i stolen bredvid. Hon nynnar på en låt som jag nästan känner igen. Jag har fortfarande inte fått upp skrivboken, sitter och drar noppor ur strumpbyxorna och försöker ignorera Sandras kropp som är så nära.

Nu vänder hon sig och ser på mig. Lutar huvudet lite mot vänsterörat som ville hon se mig i alla vinklar. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det. Hade det varit i korridoren hade jag försökt gåspringa förbi, undan ögonen. Men här. Det är nånting annat, som inte brukar finnas. Något vetgirigt. Hon vill nånting som inte är att få mig nervös.

– Är det sant? frågar hon. Att du är som lebb?

– Bry dig inte, mumlar jag snabbt, arg över att jag trodde nåt.

Ingen idé att förneka heller. Jag vet ju inte själv. Har inte utövat praktiskt, då kan man väl inte veta, eller? Fantasi är väl en sak, eller? Tänk om man inte gillar det alls?

– Jag bryr mig om jag vill. säger hon och lägger in en snus.

Läppglansen som luktar tuggummi ända fram till mig kletar av sig lite på fingrarna och hon torkar av dem på den stoppade dynan i stolen.

– Får jag gå före dig när hon är ledig? Det går snabbt, jag lovar.

– Jag måste tillbaka till lektionen sen.

– Men du har väl som gympa nu. Du är väl aldrig med på gympalektionen? Det är väl därför du kommer hit, väl?

Jag säger inget. Men hon kan mitt schema, varför kan hon mitt schema? Stirrar ner på mina gulochsvartrandiga strumpbyxor. De skaver lite i grenen men inte obehagligt. Känns bara. Gör mig medveten om att det är där som det brukar hända. Och som börjar hända nu. En föraning. Hennes frågor gör mig på en gång generad, arg och något annat.

– Vi slog som vad, och jag satsade på att du är.

– Fast jag kommer inte säga, säger jag lite starkare. Måste försöka få slut på den här diskussionen. Snabbt. Innan jag vindlar in mig i något jag inte kan ta mig ur.

– Varför är du själv här?

– Spöade en tjej i parallellklassen. Eller jag råkade. Litegrann. Jag blev så arg, hon sa så dumma grejer. Då får man skylla sig, tycker jag.

Hon drar fingret under läppen, får ut snuset och sular upp den i taket. Ser nöjt på sin bedrift och sen på mig. Jag vill att hon ska sluta titta på mig med de där skrattiga ögonen. Jag orkar inte vara fastlåst i dem längre. Jag vet inte vad det där skrattet betyder.

– Jag tror inte du är så svår som du låtsas. Skriver dikter och lyssnar på Emo och känner dig missanpassad. Du behöver nog bara ligga. Då skulle du känna dig hur normal som helst.

Jag sväljer. Sen säger jag:

– Det är ju lätt för dig att säga

Hon skrattar.

– Ja, så är det nog.

Hon är tyst en stund, ser på mig.

– Vet du, jag vill testa en grej. Kom.

Hon reser sig och går mot det lilla vilrummet intill kuratorns rum. Hon stannar i öppningen och vänder sig mot mig

– Men som kom då, säger hon och sträcker ut handen. Vi går in här.

Ja. Vad fan. Jag reser mig och följer henne. Kanske till min död. I alla fall till min sociala status’ död. Som om den inte var det redan, tänker jag sen.

Hon står i rummet. Ler.

– Jag tänkte att vi kunde som göra det. Du är söt. Lite skitig, men som söt. Jag kan visa.



Hennes röst är lägre än tidigare. Hon skämtar väl? Visst skämtar hon. De har riggat nån jävla kamera här och sen kommer de lägga ut det på youtube. Hennes kompisar står bakom dörren och fnissar tysta. Hennes leende breddas och jag hinner se att hon har handen på lysknappen innan det blir kolsvart. Jag hör hennes andetag och hur de flyttas närmare mig. Nu är de precis intill mitt öra. Jag kan inte röra mig. Det dunkar i skrevet och i bröstkorgen.

– Vi börjar med att pussas lite, säger Sandra med den där annorlunda rösten. Hon får tag i min nacke och för mitt huvud nära sitt. Hennes varma utandningar på min kind. Så suger hon tag om mina läppar och biter i min underläpp, trycker in tungan i munnen på mig. Low-Key känslan i skrevet är inte low key längre. Jag har stånd tror jag. Erigerad från tårna ända upp i hårfästet. Lilltån krampar. Jag når inte riktigt upp till hennes ansikte utan får sträcka mig, och tilta nacken lite bakåt.



– Jag tror du ska få känna på mig först. Lite.

Hon fattar min hand, vrider lite på handleden bakåt, som vore jag gjord av lera. För den till munnen och suger en stund på lång och ringfingret. Hennes tunga arbetar mot mina fingertoppar och det drar i nackhåren på mig. Så trycker hon ner handen innanför sina trosor. Det är varmt och blött, nåt klistrigt. Så trycker hon in mitt lång och ringfinger in i sig. Långt in. Jag känner efter därinne. Får impulsen att ställa mig på knä och trycka in ansiktet i hennes trosor. Jag föreställer mig att det luktar gott där. Kanske sötsalt. Men jag vågar inte. Jag står kvar och fingrar lite, bara.

– Hrm, det där betyder att jag är kåt på dig. säger Sandra.

Hon ålar sig bort från min hand. Så går hon runt mig och ställer sig tätt bakom. Pressar upp mig mot väggen. Drar en hand upp mot brösten och en hand ner i byxlinningen. Nosar i nacken.

– Du är lite skitig i håret, mumlar hon. Men du luktar gott. Nästan som gräs. Sött.

– Fast du luktar godare, säger jag och försöker vrida mig mot henne, men hon håller fast mig. Persika.

Hon har lagt handen runt mitt kön. Kupat den, men låtit den ligga. Det har bultat och fyllts på blod och rest sig där. Snart måste det hända nåt, nu måste hon göra nåt, annars kommer jag ta saken i egna händer. Så sträcker hon sig och når ner till slutet av pubeshåret och början av fittan. Jag väntar.

– Fan, får jag ur mig. Kör nu då!

Jo, nu kör hon. Fan som hon kör. Hårt och snabbt. Långt in. Jag andas genom näsan och hon mumlar saker jag inte hör i min nacke. Jag bryr mig inte riktigt heller. Det susar i öronen, Så stöter hon två gånger och jag drar in. Och drar in. Krampar i lilltån.

Så drar hon sig ur och tänder lampan. Jag är lugn i magen men känslig.

– Det här gör vi om, säger hon och ger mig en kyss med hårda läppar. Det var trevligt.

– Kan vi väl, säger jag och försöker hålla rösten stadig. Hoppas med hela kroppen att hon menar det.

Sandra öppnar dörren och kliver ut. Jag står en stund och tittar på mig själv i den lilla spegeln som hänger precis innanför dörren i vilrummet. Hur ser jag ut? Annorlunda? Svettig, rufsig, javisst, men är det inte nåt med ögonfärgen? Irisarna ser liksom ifyllda ut. Eller konturmålade. Snyggt är det i alla fall, bestämmer jag mig för.

När jag kommer ut har hon satt sig i besöksstolen igen. Tagit upp läsningen av Illustrerad Vetenskap. Lampan vid dörren är fortfarande röd. Men jag tänker inte stanna.

– Känns det bättre nu? frågar hon. Inte så Emo längre, va?

– Du kan ta min tid, säger jag och ser på henne. Rakt på henne. Hon är rödflammig i ansiktet och det långa håret har krusat sig lite av en fuktig nacke. Fan vad vacker hon är. Jag kommer nog inte gå tillbaka till Kurator-Jannike. Men måste nog byta trosor.