Udden

”Gud, vad jag älskar den här låten”, utropar Wanda. Hon sluter ögonen, drar med händerna genom sitt röda, lockiga hår och sjunger med: ”Gathering in my gaze, and it made most people nervous… They just didn’t want to know what I was seeing in the refuuuuuuge of the roads.”

Karin blir varm inombords. Hade det varit någon annan som satt här bredvid henne och sjöng med till Joni Mitchell så hade hon känt sig besvärad. Det hade varit som någon sorts störning, något som inkräktade och ifrågasatte allt det som Karin förknippar med musiken. Men med Wanda känns det bara bra. Hon inkräktar inte utan passar så bra ihop med de bilder och känslor som Jonis röst fyller Karin med.

Såväl Wanda som Joni Mitchell överröstas nästan av det dånande regnet. Karin är glad att de snart är framme så att hon slipper oroa sig för att de gamla rostiga vindrutetorkarna plötsligt ska flyga av. Hon har haft dem på högsta hastighet under nästan hela resan.

”Nu börjar vi närma oss”, säger Karin. Hon kastar en snabb blick på Wanda som med sin ihoprullade palestinasjal försöker torka bort lite imma på sidorutan.

”Det är så vackert med bokar i regn”, kommenterar hon sakkunnigt och ler mot Karin.

”Ja, men titta noga då för på Udden är det mest björk och gran och så, och kanske lite ask.”

Karin svänger av vid skylten Basthult 3 och styr sedan strax in den gamla Saaben på en mindre grusväg.

”Om inte jag och Linn, alltså min syster, hade blivit åksjuka tidigare så brukade vi alltid bli det här”, berättar Karin. Hon böjer sig en aning fram över ratten för att bättre kunna vara beredd på den kuperade vägens eventuella överraskningar. ”Min mamma ska alltid köra så himla snabbt hela tiden.”

”Men du kör faktiskt jättebra. Jag har känt mig så trygg på färden”, menar Wanda. De ler mot varandra och Karin känner hur hon rodnar. Hon avskyr att hon alltid ska göra det i Wandas närhet, och försöker dölja det genom att vika undan några förrymda slingor av sin linblonda lugg bakom örat.

”Tycker du att vi ska gå bort till ängen nu i eftermiddag, fast att det regnar”, frågar Karin.

”Ja, det tycker jag att vi ska, om du vill. Jag tog ju med både regnställ och gummistövlar, och jag har till och med gjort en sådan där plastficka till fältanteckningsboken. En sådan som Micke sa att man var tvungen att ha.”

Karin ler mot Wanda, och tänker återigen att allt är så himla bra hos henne. Att hon verkligen ville följa med ut i den småländska skogen och struntar i att hon kanske missar en massa festligheter i Lund och Malmö. Visst, läser man till biolog så kanske det förutsätter att man gillar naturen och så, men de flesta i klassen verkade ha nöjt sig med att ta stadsbussen ut till Bulltofta för sina fältstudier, stressade över vårterminens sista festligheter. Karin vet att hon inte kommer att behöva lägga ner en massa tid på att förklara för Wanda hur mycket Udden betyder för henne. Hon kommer inte att behöva vara orolig för att Wanda inte trivs, eller inte förstår. Förra sommaren, när Karin tog med sig Anders upp, kändes det helt annorlunda. Inte för att han direkt klagade, men det kändes att han liksom inte var riktigt avslappnad, att han inte kunde koppla av från skolan och så. I alla fall hade han ingen tanke på att ta med sig regnställ och gummistövlar.



Vatten kan skymtas mellan träden, och några små hus kantar nu den allt smalare grusvägen.

”Där nere är sjön och här får vi stanna bilen”, förklarar Karin. ”Vägen tar slut helt enkelt.”

Snart har de packat ur bilen och småspringer ner mot stugan.

”Här är verkligen otroligt vackert”, menar Wanda medan Karin letar fram nyckeln. Den ligger i den vita kupan till utelampan ovanför dörren och Karin måste sträcka sig så mycket hon kan för att få fatt i den. Hällregnet blöter hennes ansikte, rinner ner under koftan och det tunna klänningstyget.

”Vi får hoppas att det finns lite torr ved, så att vi kan tända i kakelugnen. Det är nog ganska rått här inne nu”, säger Karin och låser upp dörren. Som vanligt så sluter hon ögonen för några korta sekunder, tar in dofterna och låter sig fyllas av alla de känslor, och minnen av känslor, som genast framkallas. Främst har de med barndomen att göra, med bekymmerslöshet och oskuldsfullhet. Hon och Linn som nakna springer fram och tillbaka mellan sjön, fikabordet, låtsashästarna och kojan byggd av gamla trädgårdsmöbler. Karin önskar att hon kunde få vara lite mer som den tidens version av sig själv. Hon känner sig ofta så stel och tråkig. När hon slutade gymnasiet för ett år sedan, och sedan flyttade ner till Malmö så var ju meningen att det skulle bli bättre, men än så länge så har det inte direkt skett någon förändring. Hon vet så väl att hon tar för lite plats, och för mycket hänsyn till folk runt omkring, men kan liksom inte göra något åt det. Fast med Wanda känns det faktiskt bättre. Hon är en så himla bra kompis, och tillsammans med henne så går det att slappna av, i alla fall lite grann. De träffades under mattekursen i januari och kom snabbt så hemskt bra överens. Karin kan inte riktigt fatta att när hon sist var här på Udden, det vill säga i julas, så hade hon inte en aning om vem Wanda var.

”Gud, vad mysigt”, utbrister Wanda. Hon tar av sig sina sandaler och följer barfota med Karin in i köket. Med stora ögon ser hon sig fascinerat omkring. ”Det är verkligen precis så här man vill ha det i en sommarstuga. Sådana här skåpsluckor till exempel, och bonader…”

”Det är lite trångt kanske, men det brukar funka bra”, säger Karin och visar Wanda runt. Förutom köket finns ett vardagsrum, med kakelugn, och två sovrum.

”Vi kan ju sova här kanske”, föreslår Karin när de tittar in i det ena rummet. ”Det brukar jag och Linn göra.”

När Karin ser att de båda sängarna är hopflyttade till en dubbelsäng känner hon att hon rodnar igen. Hon kommer på att Linn hade med sig Jonas när hon var här för några veckor sedan, och det sticker plötsligt till lite grann i Karins hjärta. Linn håller också på att bli stor.

”Sängarna brukar inte stå ihop så här”, fortsätter Karin samtidigt som hon sätter upp sitt raka, ljusa hår i en tofs. ”Vi kan ju flytta isär dem, eller så kan en av oss sova i det andra rummet.”

”Nä, det går nog inte. Det är jag alldeles för mörkrädd för”, säger Wanda med en spelat allvarlig min. Det matta ljuset från sovrumsfönstret faller så fint över hennes ansikte, lyfter fram de små fräknarna och speglar sig i de stora ögonens blåa djup.



”Såg du smörbollarna här borta” ropar Karin.

”Ja, dom brukar ju alltid dofta så himla gott” svarar Wanda. Hon står en bit bort och är så himla söt i sin stora, gula regnkappa. ”Och här borta finns det kattfot.”

Karin älskar att vara ute såhär, när det regnar men ändå inte är så kallt att man fryser. Att gå omkring barfota i ett par för stora gummistövlar och bara njuta av stillheten. Dumt det där med sängarna bara. Tänk om Wanda tog det som att det var någon sorts antydan. Så himla onödigt i så fall, och så himla typiskt att Karin ska gå och haka upp sig på det nu. Hon och Wanda är kompisar, jättebra kompisar, men inget annat. Det som hände på Julias fest var bara en kul grej, glömd sedan länge. Karin går bort mot en grandunge vid sidan om ängen. Hon sätter sig på huk, viker upp klänningen under regnkappan och drar ner trosorna en bit. Hon är egentligen inte så värst kissnödig, men det är liksom så här det ska vara när man är ute i skogen.

”Hur blev det egentligen, ringde du till Anders i går eller”, ropar Wanda genom regnet.

”Nä, jag struntade i det. Det kanske var dumt, men vi har ju faktiskt gjort slut.”

”Ja, det måste han förstå. Men han har väl hört om dig och Per och så har han blivit svartsjuk. Typiskt manligt kontrollbehov.”

”Mm.”

På ett sätt tycker Karin det känns bra när hon och Wanda pratar om killar, vanligt tjejsnack liksom. Men hon vet inte riktigt vad hon ska säga. Anders tillhör förgången tid och Per bryr hon sig verkligen inte det minsta om. Han är bara ännu en av alla dessa idiotkillar som inte ens bryr sig om att dölja att de inte kan slita blicken från hennes bröst.

”Hur går det själv då”, frågar Karin och går ut på ängen igen. ”Med Micke till exempel.”

”Ja, det hade ju varit så himla typiskt mig att strula till det med en lärare. Men här tror jag inte att det är någon risk. Han är verkligen inte min typ.”

Karin funderar lite på vad som egentligen är Wandas typ, men tycker det är ganska svårt att säga. Hon kan inte riktigt föreställa sig Wanda tillsammans med någon annan. Wanda är så stark och säker i sig själv, och skulle väl aldrig låta sig förminskas till en sådan där tyst och behärskad flickvän. Karin blir alltid så illa till mods när hon ser dem. Kanske på grund av att hon vet att hon själv lätt kan falla in i den rollen, snällt leende sitta still och hela tiden låta killar ta den plats som de anser vara självklar.

”Fast jag håller med om att det är bra med plastfickor”, lägger Wanda till. De skrattar mot varandra och konstaterar båda att de nog har hittat det mesta av det som finns på ängen.

”Tror du det kommer gå att grilla den där laxen”, frågar Wanda.

”Jag vet inte. Det känns som att regnet har lättat lite. Det kanske har slutat när vi kommer tillbaka.”

”Kan vi inte spela Den försvunna diamanten sen också. Jag såg att det fanns där i hyllan vid kakelugnen”, fortsätter Wanda.

”Jo, det kan vi göra”, svarar Karin. De går in bland granarna igen och hittar snart stigen som leder ner till sjön och stugan.



Regnet har åter börjat smattra mot fönsterblecken och Karin står i det lilla badrummet och borstar tänderna. Hon tänker att det har varit en jättemysig eftermiddag och kväll. Det höll upp precis tillräckligt länge för att de skulle kunna grilla, och laxen blev jättegod. De drack lite vitt vin till och sedan spelade de tre partier Den försvunna diamanten. Jättetrevligt.

Men just nu tycker Karin att det känns lite jobbigt, samtidigt som hon tycker att hon är löjlig som tycker att det känns jobbigt. De ska gå och lägga sig och allt tyder på att de ska sova bredvid varandra. När de bäddade i ordning så blev det liksom inte tal om att flytta isär sängarna. Wanda sa inget och Karin ville inte återigen antyda att det skulle ha någon betydelse hur de sov, för det har det ju inte. Karin har ju sovit tillsammans med kompisar så många gånger förut. Allt har känts helt självklart då och Karin avskyr sig själv för att hon tycker att det är annorlunda nu.

Karin kan se sig själv i väggspegeln. Hon har nattlinne på sig. Trots att det är ganska så stort så spänner det lite över brösten. Karin brukar inte titta på sig själv så här. Aldrig har hon känt sig riktigt bekväm med sin kropp, i alla fall inte sedan hon började få bröst. De blev snabbt så himla stora. Under högstadiet så fick de henne att skolka från idrotten, som alltid hade varit hennes favoritämne. Det kändes som om alla hela tiden tittade på henne, fascinerade av hur brösten gungade upp och ner för varenda liten rörelse. Det var hemskt att inse att kroppen plötsligt tycktes bli mycket intressantare än vad hon sa och gjorde, att stora bröst var det första vissa tänkte på när de hörde hennes namn. Karin spottar ut tandkrämen. Hon släpper ut håret och tänker att det värsta trots allt inte är omgivningens blickar. Det värsta är att det alltid har funnits något hos henne som hungrat efter blickarna och uppmärksamheten. Hur många gånger har hon inte återkallat den skamfyllda men samtidigt hisnande och djupt lockande känslan av hur skolsyster väger hennes nakna bröst i sina ömt kupade händer. Hur hon ställer frågor om ryggont och ger råd inför behåköp, och hur Karin inte riktigt kan lyssna eftersom allt snurrar framför henne.



Wanda håller på att klä av sig när Karin kommer in i sovrummet. Hon hänger jeansen över en stol och drar sedan tröjan över huvudet. Karin räcker henne en handduk och känner sig lite omständlig. Hon vill inte stirra på Wanda men heller inte titta bort, som om det vore något märkvärdigt.

”Tack”, säger Wanda och tar emot handduken. ”Jag har faktiskt en med mig, men den ligger längst ner i väskan, så jag tar gärna den här.”

Karin fixar i ordning lakan och örngott, samtidigt som hon hör hur Wanda borstar tänderna inne på toaletten. Hon njuter av den lite sträva känslan av manglat linne. En len version av Uddens alla dofter finns på något sätt representerade och koncentrerade i lakanen. Karin minns de första sommarlovens sena kvällar. Sorlet av mamma och mostrarna som sitter i köket och spelar kort, eller engagerat och lite rödvinsberusat diskuterar konst. Karin och Linn har lagt sig och trötta av en hel dags badande och lekande låter de sig vaggas till söms av sorlets regelbundna böljningar.

”Gud, vad mysigt!”, säger Wanda när hon kommer tillbaka från toaletten. ”Jag kommer nog att sova jättegott här.” Hennes smala kropp lyser vit i skenet från sänglampan. Med en snabb rörelse tar hon händerna bakom ryggen och knäpper av sig den svarta behån. Hon hänger den över jeansen på stolen. De toppiga brösten studsar uppnosigt till när hon kryper ner under sitt täcke. Karin känner sig dum som tog nattlinne på sig. Alltid annars brukar hon ju sova i bara trosor, i alla fall på sommaren. Varför skulle hon göra annorlunda nu, bara för att Wanda är här. Fast hon kan ju inte ta av sig linnet nu, efter att hon sett att Wanda sover i bara trosor. Det skulle ju kännas ännu dummare.

”Jag har verkligen haft en toppendag”, förklarar Wanda. Hon ligger på sidan, vänd mot Karin. ”Vad ska vi göra i morgon?”

”Ja, jag vet inte…”, svarar Karin. ”Vi kan ju bada om det inte är alldeles för kallt, och så kan vi kanske gå bort till det där kalhygget som jag pratade om förut.”

”Ja, det lät intressant, och bada vill jag verkligen göra, men jag har inga badkläder med mig förstås…”

”Det brukar gå bra ändå”, förklarar Karin. ”Ibland händer det att det kommer förbi tyskar i kanot. Fast det brukar vara ganska artiga och inte titta så mycket.”

”Nänä, inte då kanske, men sen, när vi inte ser dom”, säger Wanda skrattande. ”Jag slår vad om att det vimlar av tyskar ute i buskarna här utanför.”

Karin skrattar med. Inombords suckar hon över sina patetiska funderingar inne på toaletten nyss.

”Du Karin”, säger Wanda i en plötsligt allvarligare ton. ”Det är en sak som jag under en ganska lång tid har tänkt fråga dig. Ibland har jag tänkt att det kanske är lite löjligt att fråga om, men nu känner jag att jag liksom ändå måste göra det.”

Karin hjärta börjar plötsligt slå väldigt snabbt. Hon vågar inte titta på Wanda.

”Jaha”, säger hon bara, och ligger kvar på rygg.

”Jo, du vet det där som hände på Julias fest”, fortsätter Wanda. ”Då när vi kysstes… Tycker du att det var jättedumt gjort?”

”Nä”, säger Karin snabbt och känner hur allt snurrar framför henne. ”Det gör jag väl inte.”

”Vad bra”, svarar Wanda. ”Det gör inte jag heller.”

Det blir tyst ett tag. Karin tycker att det är näst intill olidligt. Hon vet inte alls vad hon ska säga, eller vad Wanda vill att hon ska säga. Hon funderar på om hon ska kommentera den lilla fuktfläcken i taket, säga att den nog har växt lite sedan i julas, men Wanda hinner före med att bryta tystnaden.

”Skulle du ha något emot att kyssas lite igen?”

Karin får inte fram ett ljud. Det känns som om hon är högt uppe i luften. Som om hon har balanserat på en lina hela dagen, men nu är nära att ge upp och låta sig falla. Hon vänder sig mot Wanda, utan att våga möta hennes blick. Wanda makar sig lite närmre, och så plötsligt händer det bara. De kysser varandra igen.

Karin slås snart av hur enkelt det är, hur bra deras munnar tycks passa ihop. Med till exempel Anders var det inte alls så. Med honom var det alltid så trevande och osäkert. Wanda smakar gott. Tandkräm och något sött. Fast kanske inte sött som socker, utan som en söt flicka liksom.

Kyssen blir allt djupare. Blöta klickljud uppstår när Wandas tunga försiktigt börjar slingrar sig kring Karins. Det är Wanda som tar initiativen, men Karin går henne till mötes. Hon känner sig på något sätt lugnare nu. För det är ju egentligen inte så värst komplicerat. Hon och Wanda tycker om varandra och därför vill de kyssa varandra ibland.

De tar en paus och båda skrattar till lite grann. Wandas händer leker stillsamt med Karins och Karin vågar nu se Wanda i ögonen.

”Du är så fin”, viskar Wanda.

”Det är du som är fin”, svarar Karin snabbt. För det tycker hon. Wanda är det finaste hon vet. Karin älskar hennes värme, hennes lekfullhet, hennes leende, hennes burriga, röda hår och hennes lena, fräkniga hy.

Wanda kommer närmre igen och de börjar åter kyssas. Täckena har kanat undan och Karin kan känna Wandas kropp mot sin egen. Hon känner det lätta trycket från de nakna brösten, Wandas ben som lite rastlöst gnider sig mot hennes egna. Plötslig kommer oron tillbaka hos Karin. Vad är det nu som håller på att hända? Vart är det som Wanda för henne? Ska de göra mer än att bara kyssas? Karin avbryter plötsligt kyssen och sätter sig upp i sängen.

”Jag måste nog dricka lite vatten, jag blev så törstig”, säger Karin. ”Ska jag hämta till dig också?”

”Ja tack.” Wanda tittar lite förvånat när Karin snabbt försvinner ut till köket. Hon sätter på vattenkranen samtidigt som hon försöker komma till sans. De verkar som om Wanda vill att de ska ha… sex. Vad nu det egentligen innebär. Karin vet inte så noga. Med en kille så är ju det liksom mer självklart. Hon har ju aldrig gjort någonting sådant här med en annan tjej förut, vet inte alls hur man ska göra. Hon har väl råkat se någon bild och så där, och läst lite, men vet ju inte alls hur det går till i verkligheten. Wanda kanske är jätteerfaren och förväntar sig att Karin också ska vara det. Tänk om Wanda känner att det är Karin som på något sätt har förfört henne, att hon tog något sorts initiativ bara genom att bjuda med Wanda till Udden. Usch, vad hemskt i så fall!

Karin dricker ett halvt glas vatten och det slår henne att hon verkligen längtar tillbaka in till sovrummet, in till Wanda. Hon vill vara så nära henne som det bara går. Fast hur kommer det att kännas i morgon, kommer det inte bli väldigt konstigt då? Kommer man att kunna säga att de fortfarande bara är kompisar eller kommer allt att vara en enda jobbig röra?

Wanda sitter på knä i sängen när Karin kommer tillbaka.

”Tack”, säger hon när Karin räcker henne vattenglaset. Wandas lätt fräkniga bröst pekar flickaktigt rakt ut. De ljusa vårtgårdarna är stora och liksom bulliga.

”Vet du vad Karin”, säger hon med en ironiskt andaktsfull ton. ”Från och med nu tycker inte jag att man får vara i den här sängen om man inte är helt naken. Vi kan ju faktiskt inte låta dom där tyskarna smyga runt här helt i onödan”

Wanda ler och nickar menande mot fönstret. Gardinerna är bara halvvägs fördragna. Karin skrattar till och sedan blir det tyst ett tag.

”Ja, alltså… Jag brukar faktiskt sova naken på somrarna”, säger hon och tycker det låter helt idiotiskt. Snabbt får hon i alla fall nattlinnet över huvudet. Hon ställer sig sedan upp och drar ner trosorna. Under en sekund betraktar hon sin egen spegelbild i den mörka fönsterrutan: de stora, tunga brösten, höfternas mjuka rundning, skötets ljusa behåring.

Wanda får av sig sina trosor och vinkar sedan Karin till sig. Snart ligger de åter igen på sängen, tätt intill varandra.

”Du är minst lika vacker som i mina fantasier”, förklarar Wanda viskande. Karin rodnar samtidigt som hon märker hur våt hon har blivit. Hon kan känna Wandas ena lår mot sitt underliv och hur en långsam rytmisk rörelse allt mer förenar deras båda kroppar. Nu är det nog inte längre någon tvekan om vad det är som händer.

”Alltså… Det här är nog första gången för mig… med en tjej alltså, så jag vet kanske inte riktigt…”, lyckas Karin få fram. Samtidigt blir hon plötsligt rädd för att hon har gått händelserna i förväg, att Wanda inte ska förstå vad hon menar och att stämningen ska förstöras.

”Det är ingen fara”, viskar Wanda leende. ”Ta det lugnt bara.”

Wanda kysser Karins hals, men börjar snart röra sig neråt. Hon smeker beundrande över brösten och fångar snart in en bröstvårta med sina läppar. Karin orkar inte tänka. Hon har kastat sig ut från linan igen, utan att veta vad som tar emot henne, och känslan är oerhört stark. Wanda rör vid henne på ett sätt som hon aldrig varit med om tidigare, så ömt och kärleksfullt. Karin känner hur bröstvårtorna styvnar mot Wandas lena tunga, hur hela hennes kropp laddas. Hon drar med handen genom Wandas hår, Wanda tittar upp och de möts åter igen i en lång, djup kyss. Karin vågar försiktigt börja utforska Wandas kropp. Hon låter en hand glida över den mjuka rumpan och sedan fortsätta hela vägen upp mot nacken. Wanda är så varm och len och Karin tänker att hon från och med nu alltid kommer att vilja ha henne bredvid sig i sängen. Wanda kvider till när Karin försiktigt låter handen glida över de små brösten. Hon ler med halvslutna ögon och stödd på armbågen hasar hon upp en bit bredvid Karin.

”Vill du kyssa dom”, frågar hon och tar med handen om sitt ena bröst. Karin nickar och böjer sig fram. Hon tänker att hon ska göra på samma sätt som Wanda gjort på henne, men det blir inte riktigt så. Wandas fasta, små bröst är så himla mjuka och Karin kan inte riktigt hålla emot. Hon suger snarare än kysser och de toppiga vårtgårdarna känns så skönt mellan hennes läppar. Wanda stönar ganska så högt. Hon pressar sig hårt mot Karin och när de kysser varandra igen är det som att deras kroppar spänns till max emot varandra.

Förvirrade av kåthet famlar de runt i sängen. Smekningarna blir allt djärvare och snart kan Karin känna Wandas nyfikna fingrar mot sitt våta underliv. Hon särar på benen så att Wanda bättre ska kunna komma åt, känner hur lätt blygdläpparna glider isär under den mjuka beröringen. Karin ger sig åt sin älskarinna, och hon upplever det så himla starkt. Taktfast gnider Wanda med handen över Karins klitoris, och låter amtidigt fingrarna utforska den öppna slidmynningen. Då och då tränger hon djupt upp i Karins vagina och Karin kan inte hålla tillbaka sina stönande. Det känns så himla mycket.

”Åh, det är så skönt Wanda…”, kvider hon och känner hur tårar plötsligt fyller hennes ögon.

”Såja gumman, såja”, säger Wanda och översköljer Karins ansikte med kyssar.

”Åh, förlåt… gud vad mesig jag är som börjar gråta” snyftar Karin.

”Du är inte alls mesig, bara jättevacker”, förklarar Wanda lugnt. Hon tar Karins ena hand, ger den en kyss och för den sedan ner mot sitt eget underliv. Karin ler lite ursäktande åt att hon måste instrueras, men tänker att det nog inte är någon fara. Wanda vet ju att det är första gången för Karin, och förstår att hon känner sig lite osäker ibland.

Med särade ben lägger de sig tillrätta mitt emot varandra, så att de samtidigt kan smeka varandras sköten. En hisnande känsla fyller Karin när hon känner Wandas slida mot sin darrande hand. Tänk att det här verkligen händer. Wanda är våt och öppen, och hon är det för att Karin ligger bredvid henne.

”Åhh… jaaa!…”, stönar Wanda när Karins fingrar sjunker in mellan hennes blygdläppar. ”Precis s兔

Smekningarna blir allt ivrigare. Krampaktigt pressar de sig emot varandra med allt ivrigare rörelser. Karin känner hur hon kan ge sig hän på ett sätt som hon aldrig vågat göra tillsammans med en kille. Hon känner att hon skapar någonting tillsammans med Wanda, en njutning som är så stark att tårarna hela tiden vill komma tillbaka.

Plötsligt blir Wandas rörelser betydligt snabbare. Hon får ner sin lediga hand till Karins och trycker den med ett hårt tag mot sitt eget underliv. Hennes stön förvandlas till korta, snabba skrik och Karin förstår att det går för Wanda.

”Såja, såja”, viskar hon, samtidigt som hon försöker gnida så hårt som möjligt över Wandas klitoris.

”Åh, Karin…, kvider Wanda och borrar ner sitt ansikte mellan Karins bröst. Orgasmen har sköljt igenom hennes kropp och Karin kan känna hur Wanda slida har svält upp kring hennes fingrar. Hon tar försiktigt undan den våta handen och klappar försiktigt över Wandas rumpa.

”Gud, jag kunde liksom inte hålla tillbaka…”, förklara Wanda. För första gången är det hon som ler lite generat och Karin fylls med självförtroende. Samtidigt känner hon sig lite osäker på vad som nu ska hända. Kanske vore det bäst om de bara släkte och sa god natt, fast det vill nog inte Karin. Wanda har kvar sin hand över Karins sköte, och det är så himla skönt. Karin tänker att det kanske skulle kunna gå för henne också, fast att det aldrig tidigare har gjort det tillsammans med någon annan. Hon känner sig så väldigt mycket mer avslappnad nu än med Anders eller någon annan kille. Fast Wanda kanske inte känner för att fortsätta mer, hon kanske bara vill sova.

Deras läppar möts i en lång kyss. Wanda fingrar börjar röra sig snabbare över Karins klitoris och Karin inser att Wanda inte alls är särskilt sömnig.

”Du… Alltså du behöver inte för min skull…”, förklarar Karin trevande. ”Jag är liksom inte alltid så bra på det här med orgasm och så.”

”Sluta tänk så mycket”, säger Wanda leende. Det här är ju mest för min egen skull. Jag kan ju inte få nog av dig”.

Wanda går upp och ställer sig på knä framför Karin. Sedan böjer hon sig ner och kysser över Karins mage. Hon tar tag om Karins ben och trycker dem uppåt och isär. Tanken på att hon visar upp sina allra intimaste delar för Wanda fyller Karin med ljuva känslor. Hon lämnar ut sig fullständigt och njutningen är total. Wanda kan inte hålla sig länge från att låta sin tunga sjunka in i den öppna slida. Med fingrarna särar hon ytterligare på Karins blygdläppar och börjar sedan grundligt att slicka henne. Karin börjar stöna högt. Hennes underliv fullkomligt älskar Wandas mjuka beröring. Då och då söker sig Wanda längre ner och låter hastigt sin tunga virvla över Karins analöppning. Till en början gör Karin reflexmässigt motstånd men känner snart hur även den sista gnuttan blygsel rinner undan.

Karin märker hur Wanda hela tiden lyssnar till Karins kropp, hur hon snabbt lär sig förstå när Karin tycker att det är som allra skönast. Som högst stönar Karin när Wanda tränger in i hennes slida och Karin känner att hon rodnar lite när Wanda allt mer övergår till att stöta tre fingrar djupt in i henne. Karin känner sig som någon sorts urmoder, vars vagina ständigt önskar bli fylld till max. Hon tänker att det kanske inte riktigt passar sig när det är två tjejer som har sex med varandra… fast låt gå för det då! Det är ju så himla skönt!

Karin tar ner en hand och börjar vant att gnida över klitoris. Wanda har satt på knä igen och koncentrerar sig nu enbart på att penetrera Karin. Hastigt för hon fyra fingrar djupt ut och in mellan Karins blöta blygdläppar. Karins kropp spänns som en fjäder. Hon tar om sina egna bröst samtidigt som hennes huvud faller bakåt. Hon för syn på fönstret och tänker att det är någon där utanför som iakttar henne, någon som kanske fotar eller filmar dem. Så kommer orgasmen. Den börjar vid klitoris och sprider sig sedan som en löpeld genom Karins kropp. Hon skriker hjälplöst och trycker sitt underliv högt upp. Wanda försöker hålla om henne, viskar lugnande, samtidigt som hon trycker in sina fingrar så långt in hon kan. Karin börjar gråta igen, högt och ljudligt.

”Såja gumman, jättebra! Du är så himla fin”, säger Wanda. Karin känner att hon vill vara ett med Wanda igen, att hon vill dela med sig av extasen.

”Kom Wanda!”, utbrister hon, yr av extas. ”Jag vill vara lika nära dig!…”

”Åh, det vill jag också!”

Wanda vänder sig om och ställer sig tillrätta på alla fyra över Karin. Karin överväldigas av närheten, av hur ivrigt Wanda genast börjar trycka sig mot Karins läppar och tunga. Det är det här som Karin har råkat se bilder på, fast ändå inte. Det här är helt på riktigt.

Snart börjar nya orgasmer rulla genom båda flickornas kroppar. Karin begraver sitt ansikte i Wandas mjuka sköte och upplever, starkare än någonsin förr, att allt verkligen är helt på riktigt.