Underbara Kajsa del 1

En saga. En berättelse. Påhittat. Kalla det vad du vill. Det här är fantasi och inget annat.



Tänk om det var så, att hon skulle komma hit. Min fina Kajsa. Ända från Umeå i sånna fall. Det är långt, 60 mil säkert, minst 40 i alla fall det är jag säker på!

Vi hade kunnat fika först, kanske Espresso House. Eller nej, strandgatan! Det är så mysigt där med den lite egendesignad look. Svarta hörnsoffor i ena änden och barstolar med bord, fyra och fyra, i den andra. Vi hade suttit i hörnet, i sofforna. Nära varandra och långt bort från resten av gästerna. Pratat om allt och ingenting, delat på en sån där jätte enorm bulle och druckit chailatte.

Sen hade vi gått till min lägenhet, jag har en egen. Det är bara jag och Chloe som vet om den. Det är min ”tillflyktsort” när jag inte orkar med min omvärld. Den ligger nära strandgatan men en bit uppåt och åt höger. Det är inte långt, kommer man från andra hållet ligger 12an, där jag bor, längst ner men från vårt håll där vi kom hand i hand, ligger den först. Och det var tur det för jag hade inte kunnat gå mera utan sprungit i iver av att komma fram och visa dig. Visa vart vi ska spendera natten.

Det är inte jag som har inrett den, den var så när den köptes. Bara sovrummet har jag gjort, för det är ungefär det enda rummet jag är i. Köket låter jag halvt förfalla. Går aldrig in där nästan. Däremot vardagsrummet, soffan har jag köpt och tv,n fick jag av Chloe. Den är liten men det är en struntsak, jag har ju datorn, det är det enda viktiga enligt mig. Fast den är inne i sovrummet. I ena hörnet, bredvid fönstret. På andra sidan står sängen, tvärs över rummet, den är ganska stor faktiskt.

Du tittar nyfiket omkring dig, tittar på mig med ett leende som skulle kunna knäcka vem som helst. Du är så fin, underbara Kajsa.

Jag ler tillbaks, minst lika stort. Herregud, det måste se ur fånigt ut där i står och ler fånigt mot varandra. Jag rodnar och tittar ner i golvet. Juste! Skorna kanske man ska ta av sig! När skorna är av våra jackor, halsdukar och vantar likaså, tar jag dig i handen, pekar åt vänster och förklarar att det är köket där inne. Men vi går inte in. Jag pekar år andra hållet där toaletten är och sen går vi halvt in i vardagsrummet..



– Och vart har du sovrummet då? Frågar du med en tillgjord sarkastisk min.

Det är ju lite gömt, jag sätter mina händer bak vid korsryggen på dig och styr dig genom den lilla trånga hallen, in till sovrummet. Det är orientaliskt inrett och är så mycket ”mig” som det bara går. Jag älskar doftljus, svart och guld. Golvet var så fult så jag har lagt massa filtar i svart med krussiduller på det istället, så nu syns det inte.



– Det är mysigt. Säger du, vänder dig om mot mig och ler igen. Du är nära nu, har böjt huvudet framåt, jag är ju så kort. Jag tittar upp. Nackspärr skulle inte göra något bara jag fick titta på dig.

Min Kajsa är så vacker. Smal men inte för smal. Ett underbart leende med jämna tänder och ett tandsmycke i tand nummer två från framtänderna. Sen skrattgropar, glada ögon. Det är liv i dem, och vid första blicken är de bruna men om man kollar närmare ser man att det finns lite grönt i dem också. Egentligen kan inga ord beskriva hur fin du är, det finaste jag vet.

Jag lutar min panna mot din och lägger armarna om din hals. Känner dina händer runt min midja och dina varma andetag smeker mitt ansikte. Vill ha dig ännu närmare och känna hela din kropp mot min så jag kramar dig hårt men ändå inte. Jag ryser, går skönrysningar längst hela ryggraden och magen ska vi inte ens prata om, det är som tusen fjärilar är krupit ut ur sina kokonger och bara vill flyga ut i världen…











Fortsättningen kommer så småningom! 🙂