Sommarstugan

En stilla vind drog genom skogen, fick de solstrålar som letat sig genom lövverket att bilda rytmiska mönster över trädstammar och mossa, stenar och gräs. Dagg dröjde sig fortfarande kvar på blad i skugga, konkava små droppar vars ytor förvrängt speglade omgivningen. Från skyn strömmade fågelkvitter; lockrop och förtroliga samtal, ljuv och harmonisk musik genom den klara luften.

Tecken på en underbar, kommande dag.

Natalie gick försiktigt på stigen som ledde mellan allt detta, insöp fröjderna med vidöppna sinnen. Naturens långsamma uppvaknande gav henne jämt både kraft och ro, väckte henne till liv. Att hon befann sig på en okänd plats förhöjde därtill dessa känslor, att ensam utforska nya scenerier slöt ett pirrande spänningsskimmer kring hennes morgon.

Allt hon såg var hemligheter, förtroligt avslöjade miljön sitt innersta.

Tyst tassade hon vidare, hela tiden rädd att bryta förtrollningen. Meter lades till meter, vartenda steg förde med sig något ny detalj att vila ögonen på; liljekonvaljer i gläntor, spindelväv bland grenar, blåbärsris.

Sålunda på helspänn skymtade hon den mellan några höga buskar, skymtade sommarstugan; röda träväggar, vita gavlar, orangea takpannor. Stuprör längs sidorna, rabatter jämte grunden. En djup altan som bar spår av beboelse, mot räcket stod en cykel, på ett bord blommade en pelargon.

I vanliga fall skulle hon vänt om, tagit en omväg förbi den privata marken. Men Natalie drogs mot byggnaden, nyfikenheten hade ersatt förnuftet och hon avancerade på tå längs gårdsplanen. Efter en upplevd evighet befann hon sig i plankornas skugga, sakta och från sidan kikade hon in genom ett av de många fönstren.

Tomt på liv. Spartanska och ointressanta möbler, det var allt.

Besviken sökte Natalie sig bortåt vänstra kortsidan. Vid nästa glasruta upprepade hon manövern, varligt, varligt.

Synen som uppenbarade sig skickade elektricitet genom hennes ryggrad: konturerna av en kropp i sidoläge, en kropp som mitt i rummet vilade på vad som liknade en gammal tältsäng.

Darrande vände Natalie ner blicken, tog några djupa andetag. Fel, olagligt, intrång… samtidigt än mer omöjligt att motstå. Ett ytterligare djupt andetag, två, tre. Hon lyfte huvudet.

Lyfte huvudet och sög i sig dragen. Svart hår i page, svart hår som inramade ansiktet. Slutna ögonlock, långa ögonfransar, ett par fräknar på den perfekta uppåtnäsan. Runda kinder, skära läppar i sensuell amorbåge. Mjuk haka, lång och smäcker hals.

Ett ytterligare djupt andetag, två, tre.

Det tunna täcket under natten avslängt, skylde nu bara vaderna. Så Natalie fortsatte vandra efter linjerna, topp till tå. Axeln som syntes var sköna kurvor, kurvor som föll ner i en smal, solbränd arm. Under armen ett nätt bröst, accentuerat av en liten mörkbrun vårta. Platt och len mage, söt inåtnavel. Ljuvligt fylliga höfter omfamnade av ett par enkla vita bomullstrosor, grenen buktade aningen, inbjudande.

– Du är den vackraste kvinnan jag sett, viskade Natalie.

Plötslig rörde sig kroppen, bytte sovposition. Drömmeriet avbrutet, Natalie flydde. När den täta växtligheten åter nåtts stannade hon, oförmögen att förlänga språngmarschen. Hennes hjärna svävade, hennes hjärta brann, små nålar verkade sticka hennes ben. Känslor som måste tillfredställas; så stort begär, större än någonsin. Desperata huvudkast, en lösning, ett måste. Kanske fem meter bort såg hon ett röse, det gnistrade i solen.

En fristad.

Dold av en bumling lirkade hon av sig sin t-shirt, knäppte upp BH:n. Med otåliga händer befriade hon fötterna från gymnastikskorna, midjan från jeansshortsen. Hon bredde ut kläderna på marken, satte sig på dem, lutade sig tillbaka, medgav stenens släta och soluppvärmda yta att varsamt ta emot hennes rygg.

Brådskande började hon dra fingertopparna utefter lårens insidor, längs med magen. Upp, upp, bröstvårtorna nuddades flyktigt och Natalie log när hon anade deras knottriga styvhet. Händerna välvda, perfekt passform, och hon masserade sina bröst, kramar ackompanjerade av lätta suckar. Instinktivt särade hon än mer på benen och ledde handflatorna över den släta nakenheten, neråt igen.

Värme, väta och svullnad mötte upp. Natalie lät pekfingret sjunka in, lät det smekande förhöja upphetsningen, lät det leka cirklar runt blygdläppar och klitoris. Samtidigt sökte sig hennes andra hand bakom rumpan, mot den väntande öppningen; två utsträckta fingrar nådde målet, penetrerade, drogs ut, regelbundet, härligt, snabbare och snabbare.

Tankar på kvinnan, än snabbare, ofrivilliga men extatiska ryckningar i underlivet, Natalie lyfte, briserade. Het luft uppfyllde varenda cell i hennes varande, ett makalöst tillstånd där njutningen var allt.

Andfådd och skrattande återvände hon till jorden, slog upp ögonen som för första gången och stirrade i riktning himlen.

Det var en underbar, kommande dag.



**



Inget kunde hålla Natalie borta. Skymningen anlände oändligt efterlängtad, så fort den draperat landskapet i tillräckligt dova färgtoner begav hon sig i riktning sommarstugan.

Allt hon ville var att uppleva kvinnan igen; iaktta henne på avstånd, förundras över hennes utseende, fantisera om hennes liv.

Tur, ödet, slumpen; de uppfyllde alla dessa önskningar.

På altanen, i en solstol, satt hon. En stilren vit sommarklänning bar upp hennes former, hon läppjade på ett glas rött vin, läste samtidigt en bok. Lågorna från tre stora stearinljus fick hennes anletsdrag att dansa.

Omöjligt, men ett faktum; hon var än mer sensationell i detta sammanhang.

Natalie ålade in under en tjock buske belägen i utkanten av tomten, hade därifrån perfekt synvinkel. I kanske en timme låg hon där; drömde, åtrådde. Natten sänkte sig omkring henne och kylan med den, myggor klagade; hon märkte varken eller, fortsatte fördjupningen utan att blinka.

Plötsligt, ett rop genom det svarta.

– Vem där?

Kvinnan reste sig, gick mot den lilla trappan som ledde ner till gräsmattan.

– Jag sa: Vem där?

Konfys insåg Natalie att hon blev tilltalad. Vad hade hon gjort, hur hade hon röjt sitt gömställe? Med sjunkande hjärta kved hon ett svar, ville inte orsaka oro.

– Det är bara jag.

Ett förnöjt skratt agerade replik, kvinnan avancerade över tomten, stannade utom räckhåll, utvecklade.

– Och vem är ”jag”?

– Natalie heter jag, stönade Natalie och kröp ut ur busken.

– Hej Natalie. Jag heter Jessica. Låt mig hjälpa dig upp.

En hand sträcktes ut, Natalie fattade den. Korta stötar for genom henne, hon ville aldrig släppa taget. Trots pinsam situation, attraktionen levde kvar.

– Kom, vi går tillbaka till huset, sa Jessica.

Sida vid sida företog de promenaden. Hand i hand.



– Vill du ha ett glas vin till?, undrade Jessica.

Glatt nickade Natalie sitt bifall. Aldrig hade hon deltagit i en så intressant konversation, efter en trevande start upptäcktes samförstånd. De tyckte likadant om musik, konst och litteratur, deras uppväxt var som en och samma. Att ett par år skiljde dem åt var oväsentligt.

Dessutom underlättade tysta överenskommelser umgänget, Jessica frågade aldrig något obekvämt. Situationen accepterades med en fnittrande axelryckning.

Mötet med personen bakom kroppen kunde helt enkelt inte fortlöpt bättre och de inledande stadierna av kärlek exploderade i Natalies alltjämt brinnande lust.

– Då ska du få det. Men kan du hjälpa mig med en sak här inne?

– Absolut.

– Jag tror mina föräldrar har en flaska vodka här någonstans, förklarade Jessica när de nådde köket. Kanske här?

Hon hukade sig ner, undersökte ett skåp. Genom det spända, tunna tyget såg Natalie siluetten av ett BH-band och en troskant, hon böjde sig framåt, närmre. Snubblade till.

Blixtsnabbt sköt en arm ut, rätade henne. Innan hon visste ordet av stod hon rakryggad igen, öga mot öga med Jessica.

– Hur gick det?

– Ingen fara, jag är nog bara lite full.

Hud mötte hud, Jessica förde fingrarna genom Natalies blonda lugg, la den tillrätta.

– Vet du?, frågade hon.

– Nej vadå?

– Jag såg dig i morse.

– S-såg mig?

– Ja, vid stenarna.

Väggarna böljade omkring Natalie, perspektiven skevade. Blodet kokade i hennes ådror, reste det korta nackhåret.

– Du var den vackraste kvinnan jag sett, viskade Jessica.

Natalie tog ett halvt steg, blundade. Lutade huvudet, gav Jessica en kvick puss på munnen. Reaktionen väntade inte, greppet om hennes mellangärde tätnade, varm andedräkt spelade över hennes anlete. Sedan nådde två mjuka läppar hennes, höll sig kvar, sög aktsamt. En tungspets pockade, ville in. Den gavs tillåtelse – gång på gång. Skälvande förnam Natalie hur hennes collegetröja och topp lyftes, passerade hennes huvud. Kort därefter föll hennes jeans och trosor runt anklarna, BH:n smektes av. Lycklig pressade hon sig mot Jessica, vågade dock inte göra mer än stryka hennes klädda stjärt.

– Kom, sa Jessica och ledde henne in i sommarstugan.

– Jag orkade inte bädda den igår natt.

Sängen var dubbel, rikt svarvad. Överkastet som prydde den glänste i lila.

– Lägg dig, vetja.

Ett förslag villigt godtaget, Natalie sjönk ner på rygg, placerade armarna utefter sidorna, lät det sidenmjuka ge tillfällig ro. Jessica stod kvar bredvid, knäppte upp klänningen, befriade brösten, blottade mörkt hår.

Hon tog så naken plats bredvid Natalie, kysste henne på halsen, började låta händerna utforska på allvar. Vana händer som följde hennes muskler, letade sig till de ömmaste av områden, drog sig bort, kom åter med förnyad styrka.

– Jag…, flämtade Natalie.

– Sssch, hyssjade Jessica och fyllde sin mun med Natalies först vänstra sedan högra bröst, eggade bröstvårtorna. Nöjd övergick hon långsamt till att slicka sig neråt; bröstkorg, mage, vidrörde lätt könshårstopparna, orsakade lår som gled från varandra. Lår som gled från varandra, gav plats; mörkröda blixtar drog fram bakom Natalies ögonlock när Jessicas tunga äntligen kom i kontakt med hennes slida.

Orgasmen var nästan omedelbar; Natalie skakade, krökte baken, knöt nävarna om tyget, stönade högt av hänryckning. Jessica manade på henne, slukade ivrigt klitoris tills lugnet infann sig. Slöt så upp intill.

Leende såg då Natalie att Jessicas läppar och haka var blöta, hon omfamnade henne som tack. De trasslade in sig, luktade, njöt i stillhet.

– Ursäkta för verkligheten, suckade Jessica en lång, lång stund senare. Du kanske borde gå hem till dina föräldrar? Så att de inte blir oroliga?

– Jo, medgav Natalie. Men du… då?

– Äsch, mina föräldrar är på semester i Korsika, de kommer inte hit förrän om två veckor.

Natalie skrattade till.

– Det blir en underbar, kommande sommar.